Ödemarkens barn

By A. R. Yngve

Konflikterna mellan feodalherrarna eskalerar och leder till blodiga strider och den nya renässansens ledare har ett högt pris satt på sitt huvud. Trots tappra försök blir David Archibald, Darc, snart tillfångatagen och sätts i en cell där han tvingas invänta sitt öde. Men istället för att avrättas förvisas han och Shara till Ödemarken där spetälskan härjar bland invånarna och de tvingas kämpa för sin överlevnad. Ödemarkens barn är den andra delen i romanserien Darc Ages - De mörka tidevarven. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9788726739510

Book preview

Andra boken:

Ödemarkens Barn

FÖRE SLUTET AV ÅR 940 EFTER MONRO HADE MÄNSKLIGHETENS PÅNYTTFÖDELSE BÖRJAT.

Många var kamperna som sedermera följde för Darc och hans bundsförvanter under detta ödesmättade år, och många är berättelserna om dem. I folkmun har antalet och omfånget av dessa strider och färder överdrivits; idag kanske de verkar som intet mer än spännande skepparhistorier som får unga hjärtan att rysa.

Men i syfte att förstå de omvälvningar som befriade vårt släkte från fängelset vi själva skapat, måste vi med sans och redighet skärskåda alla slika berättelser.

Vilken sanning kan skönjas i diktningen, och vilka historiska fakta kvarstår idag som kan bevisa berättelsens sanning? Endast genom att hålla dessa beprövade minnen vid liv kan civilisationen fortleva.

Er ödmjuke berättare, som döljer sitt sanna namn bakom titeln Librian, levde sina ungdomsår under denna tid. Jag såg och hörde Darc i egen hög person. Han var lika verklig som du och jag; både mindre och större än legenden.

Och jag bevittnade att det inte var med vapen som Darc vann sina största segrar, men med sitt förstånd.

Utstött i ödemarken gav han upphov till en ny början, och blev till mannen med tusen namn.

Utdrag ur Librians Krönikor (översattoriginalspråket)

Lady Osanna, Bwynn & Eveli Damon

Kapitel 1

Sedan tidiga morgonen hade Bor Damon kommenderat stadens försvar. De flesta civila hade tagit skydd under staden, i de väldiga katakomberna från förkrigstiden; alla reserver var beväpnade och i aktiv tjänst.

Före eftermiddagen nåddes han av rapporter om allvarliga skador på den yttre muren. Paskos styrkor, som oväntat och abrupt attackerat under Tharlos’ ledning, hade bombat bort flera kanontorn och var nu på randen till att bryta sig igenom.

Bor beordrade lugnt alla sina infanterister att flytta sig mot den kritiska punkten och avvärja intränglingarna. Han hade inga riddare klara utom sig själv – och han hade inte burit rustning på länge. Hans enda riktiga stridsskepp, Solstrålen, var saknat.

Endast en stadsherre hade visat sig vara Bors trofaste bundsförvant när anfallet kom på morgonen – Azuch Fache, men hans brutna ben var långt ifrån läkta än. Azuch rullades bredvid Bor på en rullstol som Lachtfot knuffade framför sig, och gav honom oupphörligen strategiska råd och uppmuntran.

Fache hade sänt ett brådskande anrop på förstärkningar från sin stad, men de var försenade till nästa dag och Damon City skulle kunna falla under nattens lopp.

Medan man inväntade de ytterst viktiga förstärkningarna bemannade Librian och Awonso lasersändaren utan avbrott, och sände desperata anrop på hjälp till Yota och Orbes. Från dessa två förmodade allierade städer, på mindre än tre flygtimmars avstånd, kom bara tystnad.

I stadens katedral, som förskonats från fientlig eld, bad översteprästinnan Inu och hennes noviser om ett överjordiskt ingripande från Gudinnan. De åkallade Sångernas Kungs ande för att stärka deras soldaters mod.

Jag har känt hans närvaro, sade hon till dem, och fann lugn i en tro som explosioner inte kunde rubba. "Han skall komma till oss igen. För det står skrivet:’Är du ensam i natt? Han skall komma tillbaka igen och sjunga nytt liv i dig.’"

I slottets innersta kammare hade Lady Osanna beväpnat sig med ett par gevär och beredde sig på en sista strid. Eveli höll sig nära henne. Detta var första gången i flickans liv som staden blivit attackerad, och hon var skräckslagen. Tillsammans med dem var Bors syster Bwynn – och Andon Pasko, som hukade sig i ett hörn. Han hade aldrig varit en slagskämpe, än mindre en man med mod eller karaktär.

Bwynn såg frågande på sin fege make, suckade tungt, gick bort till Osanna och plockade upp det andra geväret. Hon gav Osanna och Eveli en butter, outgrundlig blick, tog stöd över ett bord och tog sikte mot dörren.

Medan Bor beordrade sina män mot den yttre muren, kikade en fanbärare ut genom ett smalt fönster med sin kikare.

"Det är Solstrålen!" ropade han plötsligt.

Bor och Azuch frös till och trodde knappt sina öron. Bor Damon beordrade genast signalisterna att flagga en brådskande order till kanonjärerna:

VÄNLIGT FLYG KOMMER IN.

Då tvekade Bor ett ögonblick, av rädsla för vad slags smitta utifrån som kanske klängde sig fast vid Solstrålen och dess passagerare. Men bara för ett ögonblick.

De bevittnade hur Solstrålen stred mot fientligt flyg och vände slaget till deras fördel; de såg fiendeartilleri gå upp i rök och flammor; de kände stöten när ett av Paskos plan kraschade i slottsträdgården. Stoltheten svällde i Bor Damons bröst under den korta stunden; hans son hade återvänt och bevisat att han var en man.

Sedan såg Bor pulserna som avfyrades från Solstrålens akter, och tänkte: Någon är akterskytt. Det kan inte vara han. Han måste vara död.

Bor skyndade sig flåsande till hangaren ovan och kom in i dess stora hall. Området vimlade av aktivitet. Det ringde vibrerande i de väldiga portarna av stål och betong när fiendens eldgivning regnade ned på dem.

Han flämtade till när han såg Dohan som befann sig vid foten av den medfarna Solstrålen, och rusade mot honom. Och bakom hans son såg han Darc – frisk och kry. Mannen hade lurat döden igen. Den råa, isande skräcken för det okända genomfor Bor som om ett spöke hade vidrört honom. Kunde det vara så att Darc verkligen var odödlig, som ryktena sade?

Stadsherren stirrade förbi sonen som kom närmare, och rakt in i Darcs ansikte – och i det ansiktet såg han något som hans hjärna inte kunde fatta, en fiende långt mer hotfull än beskjutningen som hamrade mot slottet.

Förändring.

Darcs ben var lite ostadiga när han närmade sig Bor Damon – mer på grund av luftstriden, än för att Bor stirrade på Darc som om han hade sett ett spöke.

Bakom Bor kom Azuch Fache in i hangaren i en rullstol. Darc tog ett djupt andetag och gick bort för att hälsa Azuch, och viftade bort stadsherrarnas försök att tala.

"Jag ber er, mina herrar – vi har inte tid att förklara nu. Ni måste få Solstrålen tillbaka i strid, innan fienden lyckas skjuta in i hangaren."

Bor nickade yrvaket, och ropade order till Surabot och hangarpersonalen. Darc kände igen vem som körde Azuchs rullstol, och flinade åt roboten.

Är du överraskad att se mig, Lachtfot?

Ingenting överraskar en robot, Sir Darc. Välkommen tillbaka.

Darc nickade och vände sig till Azuch Fache: Min herre, jag vill hjälpa till. Kan jag få låna en del av er rustning och vapen?

Azuch blev överväldigad. Den reinkarnerade Sångernas Kung hade återvänt från de döda och bad om att få låna hans vapen!

Han sade stammande: Ja – men – jag menar…

Bor avbröt honom, vit i ansiktet: "Nej! Så länge jag är herre över denna stad, skall ingen ofrälse uppkomling besudla en adelsmans stridsdräkt! Dohan!"

Ja, far?

"Rusta dig och bege dig till den norra muren i transporten. Jag tar Solstrålen. Du tar kommandot över trupperna där. Se upp för Paskos nya riddare. Förstått?"

Ja, far.

"Gå!"

Dohan sprang iväg till sina plikter – lättad och en aning överraskad över att deras återförening hade blivit så kortvarig.

Bor vände sig till Darc: "Och du… jag skulle kunna hugga ner dig här och nu."

Darc mötte Bors rasande blick utan fruktan – han hade stirrat döden i vitögat två gånger.

Jag tror inte ni borde göra det, min herre. Alla trodde jag var försvunnen. Att se mig slåss skulle skrämma fienden, och lyfta vår stridsmoral. Ni vet att jag har rätt. Kyrkan har visat mig sitt stöd.

Bor blängde ilsket på Darc, sedan på Lord Fache. Azuch nickade allvarligt.

Bor grymtade: Ske alltså. Rusta dig och gå in i transporten. Om du dör för fiendens hand istället för min, så mycket bättre.

Darc unnade sig att daska till Bors axel.

Kom igen, så sparkar vi några Pasko–arslen, sade han och skyndade iväg till rustkammaren.

Bor darrade – han visste inte inte om det var av rädsla eller vrede. Men han återvann snabbt fattningen, sprang in i Solstrålen och förberedde start.

Azuch Fache lämnades att se över slottets försvar och kommunikationerna med deras – än så länge frånvarande – allierade.

Till krigsrummet, befallde han Lachtfot.

Krig.

För stadsherrarna och deras riddare var det själva grunden för deras existens.

För stadsborna var det enbart terror. Och för Darc…

Den vithårige tidsresenären satt i den fullpackade trupptransporten, fullt utrustad med blank hjälm, axelskydd, bröstplatta och ryggsköld. Han trodde nästan att han hade en mardröm – att när som helst skulle han vakna upp i en sjukhussäng – det skulle fortfarande vara år nittonhundranittionio, och han skulle fortfarande vara döende.

Soldaterna ombord på den flygande transporten betraktade Darc med stor nyfikenhet. Bredvid honom stod Dohan i hukande ställning, än en gång klädd i sin mekaniserade rustning. Han lyfte på sitt ansiktsvisir; det var en fråga om sekunder innan flygturen skulle vara över.

De väntar sig att du ska säga något, berättade Dohan över motorbullret.

Som vadå? Att’Kungen’lever?

Ironin i Darcs genmäle kom nio hundra år efter sin tid; den passerade obemärkt.

Ja! Skynda, vi är nästan framme!

Darc reste sig upp och grep om ett takräcke för att hålla balansen.

Han slog på sin sköld med gevärskolven, och skrek åt de storögda infanteristerna: Kungen dör aldrig! Kungen kan dödas, men han dör aldrig! För att… man kan inte döda musiken! Soldaterna vrålade av entusiasm. Darc tillade, på engelska: Nowlet’s rock’n’ roll! Rock’n’ roll!

Han kände sig som en fullständig idiot. Men soldaterna – både unga och vuxna män – började ropade i korus: Ro– ken–rol! Ro–ken–roH

Darc uppfattade deras entusiasm, deras ökade beredvillighet att dö för sin stad. Han beundrade deras mod – och hatade sig själv för att han drev dem mot en tidig död. Han hade inte – inte på långt när än – gjort sig förtjänt av rätten att kalla sig kung över någonting.

Trupptransporten landade på ett övergivet torg, och passagerarna rusade tvärs över till den yttre stadsmuren som reste sig högt över dem.

Huvudstyrkan av infanterister klättrade uppför trapporna som gick kors och tvärs över den sluttande muren. Därifrån spred de ut sig längs bröstvärnet, tjugo meter ovanför marken. Den resterande gruppen samlades med Dohan och Darc vid murens fot, och tog skydd bakom närbelägna byggnader och kvarter – där de kunde vänta på fiendens förväntade genombrott. Med intervaller på mindre än en minut skakade marken, när fiendens sprängämnen och koncentrerade lasereld åt sig genom de massiva skikten av sten och betong. Högt ovanför deras huvuden gjorde Bor sin entré i slaget, och bekämpade fiendens återstående flyg; han kunde inte erbjuda något understöd.

Darc kände hur tänderna vibrerade för varje allt kraftigare detonation. Som alltid i krig, var väntandet den värsta delen – att vänta på döden, eller på en liten chans för ära.

Varför klättrar inte fienden uppför den sluttande muren, istället för att bryta upp den? frågade han en infanterist – en skäggig karl som antagligen hade ett vanligt yrke, en familj som gömde sig i katakomberna, och ett enda gevär att beskydda dem med.

Ah, men vi har fällor, herrn – elektrifierad taggtråd, utspridd över hela yttersidan, svarade mannen. Klättrar de uppför murarna så trasslar de in sig och dör. De jäkla lömska svinen måste bryta igenom muren innan deras förnödenheter tar slut, eller så är de färdiga.

Ännu en stor explosion kom, och ett tjugo meter brett stycke av den yttre muren började kollapsa. Ett par minuter senare föll bröstvärnet på den försvagade sektionen sönder. Hela mursektionen sprack upp i flera stycken stora som hus, och de pressades inåt när fienden avfyrade fler sprängladdningar från utsidan. Darc höll för öronen för att inte bli döv. Stenfragment regnade ned över torget och hustaken.

Gevärsskyttarna på de omgivande bröstvärnen fortsatte skjuta mot Paskos trupper – men den framryckande fienden gick gott skyddad bakom sina speglande sköldar. Bara ett fåtal män på bägge sidor blev egentligen skadade av den lysande korselden.

Sir Tharlos Pasko stod bakom en av sina väldiga granatkastare, och beordrade en sista salva. Hopfällbara torn rullade framåt, redo att släppa långa landgångar över bräschen i fästningen.

Fiendens artillerister laddade tryckluftstuber med cylindrar fulla av explosivt jetbränsle, tände deras stubiner och tryckte av. Tryckluftsladdningar sköt cylindrarna sextio meter genom luften och de exploderade mot muren i öronbedövande eldkulor. Och slutligen kollapsade den nedre delen av den skadade muren; den kraschade inåt i ett moln av damm. Landgångarna släpptes över bråten och Paskos trupper vrålade när de stormade fram.

Dussintals angripare stupade när Damons gevärsskyttar hälsade dem med en skoningslös