Inkaguld

By Clive Cussler

Dirk Pitt är i full gång med ett djuphavsprojekt för NUMA:s räkning utanför Perus kust, när han råkar snappa upp nödsignalerna. Katastroflarmet kommer från en arkeologexpedition djupt inne i Anderna. Två dykare har försvunnit i djupet av en gammal offerkälla. Åtskilliga män har redan satsat livet för att återerövra de inkaskatter som sägs ligga gömda där.
När Dirk Pitt kommer för att undsätta dykarna, kastas han huvudstupa in i en konfrontation med Solpemachaco, en plundrarliga som tjänar miljoner på att sälja ovärderliga konstskatter till skrupelfria samlare på den svarta marknaden.
Det blir en kraftmätning som tar Pitt och hans kollega Al Giordino ut på svindlande farliga äventyr. Mot sig har han en fiende som inte skyr några medel för att finna det oskattbara, legendomsusade inkaguldet...

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jan 27, 2024
• ISBN: 9789979644446

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Inkaguld

Inkaguld

Clive Cussler

Inkaguld

Originalets titel: Inca Gold

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1994

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-446-0 e-bok

ISBN 978-9979-64-462-0 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Till minnet av

dr Harold Edgerton

Bob Hesse

Erick Schonstedt

och

Peter Throckmorton,

avhållna och respekterade av alla som kom i kontakt med dem.

***

År 1997 övergick USA äntligen, som sista nation, till metersystemet — en absolut nödvändig förutsättning för att vara konkurrenskraftig på den internationella handelsmarknaden.

De gåtfulla inkräktarna

1533

Ett bortglömt hav

De kom från söder med morgonsolen, skimrande som spöken i en ökenhägring där de gled fram över det solblänkande vattnet. De rektangulära bomullsseglen hängde orörliga under en lugn azurblå himmel. Inga befallningar uttalades medan besättningsmännen på flottarna under kuslig tystnad sänkte och höjde sina paddlar. Uppe i skyn störtdök en hök och svingade sig sedan uppåt igen, som för att leda rorsmännen mot en ofruktbar ö som höjde sig mitt i det stora innanhavet.

Flottarna var byggda av vassknippen som bundits ihop och vridits uppåt i båda ändar. Sex sådana knippen bildade ett skrov som hade köl och däcksbalkar av bambu. Fören och aktern var högre än resten av flotten och hade formen av ormar med hundhuvuden, vars käkar var vända upp mot himlen som om de skällde på månen.

Befälhavaren över flottan satt på en tronliknande stol i den spetsiga fören på den första flotten. Han bar en bomullstunika prydd med små turkosplåtar och en yllemantel med mångfärgade broderier. Han hade en plymförsedd hjälm på huvudet och en ansiktsmask av guld. Öronprydnader, ett brett halsband och armringar av guld blänkte också i solen. Till och med hans skor var tillverkade av guld. Det mest häpnadsväckande var att alla besättningsmän var lika praktfullt utsmyckade.

Från stranden på det bördiga land som omgav innanhavet såg infödingarna med rädsla och förundran på den främmande flotta som invaderade deras vatten. De gjorde inga försök att försvara sitt territorium mot inkräktarna. De var enkla människor som jagade och letade föda, som satte ut fällor, fiskade och odlade växter och nötter. De tillhörde en gammal kultur och var egendomligt olika sina grannar i öster och söder, som byggde vidsträckta imperier. De levde och dog utan att någonsin bygga väldiga tempel åt gudarna och betraktade nu fascinerat den uppvisning av makt och rikedom som gled fram över vattnet. Alla var av samma uppfattning. Det var krigsgudar från andevärlden som på ett mirakulöst sätt dykt upp.

De gåtfulla främlingarna tog ingen notis om människorna som trängdes på stranden, utan fortsatte att paddla mot sitt mål. De var ute på ett heligt uppdrag och lät sig inte distraheras. De paddlade oberört vidare utan att se åt de överraskade åskådarna.

De styrde rakt mot en liten klippa med branta sidor som bildade en ö som höjde sig tvåhundra meter ovanför vattenytan. Ön var obebodd och saknade nästan helt växtlighet. För människorna som bodde på fastlandet var den känd som den döda jätten eftersom den långa, låga klippans krön liknade en kvinna som låg utsträckt i evig sömn. Solen bidrog till illusionen genom att kasta en överjordisk strålglans över den.

Snart körde besättningsmännen i sina skimrande kläder upp flottarna på en liten grustäckt strand som ledde in i en smal kanjon. De revade seglen, i vilka stora övernaturliga djurfigurer var invävda, symboler som bidrog till de infödda åskådarnas undertryckta känslor av rädsla och vördnad, och började lasta av stora vasskorgar och keramikkrukor på stranden.

Under hela dagen staplades lasten i en väldig men ordnad hög. På kvällen, då solen gick ned, kunde ön inte ses från stranden längre. Det enda som syntes i mörkret var svagt fladdrande ljus. Men i gryningen nästa dag låg flottan kvar på stranden och den väldiga lasten hade inte flyttats.

På klippans topp arbetade stenhuggare. Under de närmaste sex dagarna och nätterna hackade och slog de med hackor och mejslar av brons medan klippan långsamt tog formen av en blodtörstig, bevingad jaguar med ormhuvud. När arbetet var färdigt, såg det groteska djuret ut att vara på väg att ta ett språng ut från den stora klippa det huggits ut ur. Medan uthuggningsarbetet pågick, hade lasten med korgar och krukor långsamt burits bort tills det inte längre fanns något kvar av den.

Så en morgon tittade infödingarna ut mot ön och upptäckte att den var tom. Det gåtfulla folket från söder hade seglat sin väg i skydd av mörkret och försvunnit tillsammans med sina flottar. Den majestätiska jaguarormen av sten, som med blottade, krökta huggtänder och ögon som springor studerade den oändliga raden av kullar på andra sidan det lilla innanhavet, var det enda vittnesbördet om att de varit där.

Nyfikenheten tog snabbt överhand över rädslan. Nästa eftermiddag stärkte sig fyra män från den största byn vid det stora innanhavets kust med en kraftigt verkande infödingsbrygd, kastade loss i en urholkad kanot och paddlade över vattnet för att ta sig en titt på ön. De gick i land på den lilla stranden och sågs sedan gå in i den smala kanjonen som ledde in i klippan. Hela dagen och hela nästa dag väntade deras vänner och anhöriga ängsligt på att de skulle komma tillbaka. Men de syntes aldrig till mera. Till och med kanoten försvann.

Lokalbefolkningens primitiva rädsla stegrades när ett våldsamt oväder plötsligt svepte fram över innanhavet och förvandlade det till ett rasande inferno. Solen skymdes och himlen blev mörkare än någonsin förr. Det skrämmande mörkret åtföljdes av en fruktansvärd vind som tjöt och piskade havet till skum och ödelade kustbyarna. Det var som om ett krig brutit ut på himlavalvet. Stormen piskade kusten med ett otroligt raseri. Infödingarna var övertygade om att jaguar-ormen ledde himlavalvets och mörkrets gudar för att straffa dem för intrånget. Det viskades om att det vilade en förbannelse över dem som vågat inkräkta på ön.

Så upphörde ovädret lika snabbt som det börjat, stormen drog bort över horisonten, vinden mojnade och det blev oförklarligt stilla. Solens skarpa strålar sken över ett innanhav som var lika lugnt som tidigare. Så dök måsar upp och cirklade ovanför ett föremål som sköljts upp på sandstranden på den östra kusten. När människorna fick syn på den orörliga figuren gick de vaksamt fram och undersökte den. De flämtade till när de förstod att det var liket efter en av främlingarna från söder. Han var klädd bara i en utsirad, broderad tunika. De såg inte till den gyllene ansiktsmasken, hjälmen eller armringarna.

De som gjorde det makabra fyndet stirrade bestört på liket. Till skillnad från de mörkhyade infödingarna med sitt kolsvarta hår hade den döde vit hy och blont hår. Hans ögon var blå och stirrade oseende rakt fram. Om han stått upp, skulle han ha varit drygt ett halvt huvud högre än de häpna människor som studerade honom.

Darrande av rädsla bar de honom varsamt till en kanot och lade honom försiktigt i den. Två av de tappraste männen utvaldes till att föra kroppen till ön. När de kom fram till stranden, lade de honom snabbt på sanden och paddlade i rasande fart tillbaka till byn. Många år efter det att de som bevittnat den märkliga händelsen dött, syntes fortfarande det bleknade liket där det låg delvis täckt av sand som en morbid varning till alla att hålla sig borta från ön.

Det viskades att den gyllene krigarens bevingade jaguar-orm hade uppslukat de nyfikna som gjort intrång på den fredade platsen och ingen vågade någonsin trotsa dess vrede genom att sätta sin fot på ön igen. Ön hade en kuslig, nästan spöklik atmosfär och blev till en helig plats som bara omnämndes i försiktigt viskande ton och aldrig besöktes.

Vilka var de guldklädda krigarna och varifrån hade de kommit? Varför hade de seglat in i innanhavet och vad hade de gjort där? Vittnena måste acceptera sina ögons vittnesbörd. Ingen förklaring var möjlig. Utan kunskap föds myter. Legender uppstod och fick näring när landet kring innanhavet skakades av en väldig jordbävning som förstörde kustbyarna. När skalven efter fem dagar äntligen upphörde, hade det stora innanhavet försvunnit och lämnat efter sig mängder av snäckskal på det som en gång varit kusten.

De gåtfulla inkräktarna tog snart plats i de religiösa traditionerna och blev till gudar. Tiden gick och historierna om deras plötsliga uppdykande och försvinnande blev fler, för att slutligen bli färre igen, tills de inte var mer än dunkla övernaturliga folksägner som gick i arv från generation till generation hos ett folk som levde i ett plågat land där oförklarade fenomen svävade som rök över en lägereld.

Syndaflod

Murs 1578

Perus västkust

Kapten Juan de Anton, en grubblande man med kastilianskt gröna ögon och noga ansat svart skägg, tittade i kikaren på det egendomliga fartyget som följde efter dem och höjde med lätt förvåning på ögonbrynen. Var det ett slumpens möte, undrade han, eller var det ett planerat angrepp?

de Anton befann sig på den sista etappen av en resa från Callao de Lima och hade inte väntat sig att stöta på andra gallioner som transporterade kungens rikedomar till Panama, där de skulle lastas på mulor och föras över näset, för att sedan skeppas över Atlanten till kassakistorna i Sevilla. Han tyckte sig skönja ett franskt drag hos skrovet och riggen på det främmande fartyget som låg drygt en och en halv league akter om honom. Om han hade seglat på de karibiska handelsrutterna till Spanien skulle han ha undvikit all kontakt med andra fartyg, men hans misstankar svalnade något när han fick syn på en jättelik flagga som vajade i en hög stång i aktern. I likhet med hans egen flagga, som slog hårt för vinden, hade den det röda kors mot vit bakgrund som Spanien hade på 1500-talet. Han kände sig ändå lite illa till mods.

de Anton vände sig mot sin förste officer och styrman, Luis Torres. Vad tror du om henne, Luis?

Torres, en lång, renrakad galicier, ryckte på axlama. Hon är för liten för att vara en gallion lastad med guldtackor. Jag skulle tro att hon är ett handelsfartyg lastat med vin från Valparaiso på väg mot hamn i Panama precis som vi.

Du tror inte att hon kan vara en fiende till Spanien?

Omöjligt. Inga fiendefartyg har någonsin vågat gå runt Sydamerika genom den förrädiska labyrinten i Magellansundet.

de Anton kände sig lugnad och nickade. Eftersom vi inte behöver vara rädda för att de är fransoser eller engelsmän, vänder vi och hälsar på dem.

Torres gav order till rorsmannen, som stod under en upphöjd trunk på däcket ovanför och tittade ut över batteridäcket. Rorsmannen drog i en lodrät stång som satt på en axel som vred om rodret. Nuestra Señora de la Concepción, den största och mest majestätiska av Stillahavsarmadans skattgallioner, vände åt babord i rakt motsatt, sydvästlig riktning. En snabb, östlig frånlandsvind fyllde hennes nio segel och drev femhundrasjuttiotonnaren framåt genom de böljande dyningarna med en behaglig hastighet av fem knop.

Trots gallionens majestätiska linjer och de utsirade sniderierna och de färgstarka konstnärliga motiv som var målade på sidorna av hennes höga akter och back, var hon mycket stark. Hon var tålig och sjösäker, arbetshästen bland sin tids oceangående fartyg. Och vid behov kunde hon ta upp kampen med de bästa kaparfartyg en plundrande sjöfarande nation kunde uppbåda för att försvara den dyrbara skatten i sina lastrum.

Vid en hastig titt såg skattgallionen ut att vara ett hotfullt krigsfartyg späckat med kanoner, men såg man henne inifrån kunde hon inte dölja sitt egentliga syfte som handelsfartyg. Batteridäcken hade kanonportar för nästan femtio fyrapundare. Men Concepcion var invaggad i den spanska tron att Söderhavet var Spaniens privata plaskdamm och eftersom inget spanskt fartyg någonsin hade angripits eller erövrats av en utländsk kapare, var hon lätt beväpnad med bara två kanoner för att minska tonnaget och kunna föra större last.

När kapten de Anton övertygat sig om att hans fartyg inte svävade i någon fara, slog han sig lugnt ned på en liten pall och fortsatte att titta i kikaren på fartyget som snabbt närmade sig. Det föll honom aldrig in att han för säkerhets skull borde slå larm och låta besättningen inta klart skepp.

Han kunde inte veta och hade inte minsta föraning om att fartyget han vänt för att möta hette Golden Hind och att hennes kapten, Francis Drake, Englands outtröttlige pirat, stod på akterdäcket och lugnt och kallt som en haj vilken följer ett blodspår stirrade tillbaka på de Anton i en kikare.

Förbaskat hyggligt av honom att vända och möta oss, mumlade Drake, en stridstupp till karl med små ögon, mörkrött lockigt hår och ett ljusblont skägg som smalnade av till en vass spets under en lång svepande mustasch.

Det är det allra minsta han kan göra efter det att vi har jagat honom i två veckor, svarade Thomas Cuttill, Golden Hinds navigeringsofficer.

Ja, men hon är ett pris väl värt att jaga.

Golden Hind, tidigare kallad Pelican, var redan lastad med guldoch silvertackor, en liten kista med ädelstenar och dyrbart linne och siden sedan hon, efter att som första engelska fartyg ha nått Stilla havet, hade uppbringat tjogtals spanska fartyg, men hon stampade ändå fram genom vågorna som en beagle efter en räv. Hon var ett bastant och kraftigt fartyg med en totallängd av ungefär trettioen meter och ett deplacement av hundrafyrtio ton. Hon var ett bra segelfartyg och lydde roder väl. Skrovet och masterna var långt ifrån nya, men efter omfattande reparationer i Plymouth hade hon varit beredd att ge sig ut på en resa som skulle föra henne femtiofemtusen kilometer runt jorden på trettiofem månader, ett av alla tiders största havsäventyr.

Ska vi inte ge de spanska sjakalerna en bredsida? frågade Cuttill.

Drake sänkte den långa kikaren, skakade på huvudet och log brett. Det vore hövligare att trimma seglen och hälsa som korrekta gentlemän.

Cuttill stirrade oförstående på sin djärve befälhavare. Men tänk om de har vänt för att angripa?

Hennes kapten har förmodligen ingen aning om vilka vi är.

Hon är dubbelt så stor som vi, envisades Cuttill.

Enligt sjömännen vi tog tillfånga i Callao de Lima har ’Concepción’ bara två kanoner. ’Hind’ kan skryta med arton.

Spanjorer! sa Cuttill föraktfullt. De ljuger värre än irländare.

Drake pekade på fartyget som omisstänksamt kom rakt mot dem. Spanska fartygskaptener flyr hellre än slåss, påminde han sin lättretlige underordnade.

Varför styr vi då inte undan och skjuter tills hon ger sig?

Det är oklokt att avfyra kanonerna och riskera att sänka henne med byte och allt. Drake dunkade Cuttill i ryggen. Var inte orolig, Thomas. Jag har en plan för hur vi ska kunna spara på krutet och sätta vår lit till modiga engelsmän som längtar efter en riktig strid.

Cuttill nickade förstående. Du tänker alltså borda henne?

Drake nickade. Hennes mannar kommer inte att hinna hälla fängkrut i en enda musköt förrän vi är ombord. De vet det inte än, men de seglar rakt in i en fälla som de har gillrat själva.

Strax efter tre på eftermiddagen vände Nuestra Señora de la Concepcion, lade sig på parallell nordvästlig kurs igen och gled fram mot Golden Hinds babordssida. Torres klättrade uppför lejdaren till backen och ropade över vattnet.

Vem är ni?

Numa de Silva, en portugisisk lots som Drake lagt beslag på efter att ha kapat de Silvas fartyg utanför Brasilien, svarade på spanska: ’San Pedro De Paula’ från Valparaiso. Det var namnet på ett fartyg som Drake uppbringat tre veckor tidigare.

Så när som på några besättningsmedlemmar, som var utklädda till spanska sjömän, hade Drake gömt merdelen av sina män under däck och utrustat dem med brynjor och en hel arsenal av pikar, pistoler, musköter och huggare. Änterkrokar fästa vid kraftiga rep låg utmed relingen på det översta däcket. Män med armborst hade i hemlighet posterats i mastkorgarna ovanför storrårna. Drake förbjöd eldvapen i mastkorgarna eftersom gnistor från musköterna lätt kunde sätta eld på seglen och förvandla dem till ett eldhav. Storseglen hade revats och beslagits för att bågskyttarna skulle få ostörd sikt. När det var gjort slappnade han av och väntade tålmodigt på det rätta ögonblicket att anfalla. Att han bara hade åttioåtta engelsmän mot en spansk besättning på nästan tvåhundra man bekymrade honom inte det minsta. Det var varken första eller sista gången han struntade i dåliga odds. Hans berömda strid mot den spanska armadan i Engelska kanalen hade ännu inte ägt rum.

Från sin utkikspunkt såg de Anton inget ovanligt på däcken på det till synes vänskapligt sinnade fartyget. Besättningsmännen såg ut att sköta sina plikter utan att vara överdrivet nyfikna på Concepción. Kaptenen, såg han, stod nonchalant lutad mot relingen på akterdäck och gjorde honnör för de Anton. Nykomlingen gjorde ett bedrägligt oskyldigt intryck när hon förstulet gled närmare den stora skattgallionen.

När avståndet mellan fartygen hade minskat till trettio meter, nickade Drake nästan omärkligt och fartygets bäste prickskytt, som låg gömd på batteridäcket, avlossade sin musköt och träffade Concepcions rorsman i bröstet. Armborstskyttarna i mastkorgarna började samtidigt skjuta ned spanjorerna som bemannade seglen. När sedan gallionen förlorade styrfarten, gav Drake sin rorsman order att lägga Hind jämsides med det större fartygets höga sluttande skrov.

När fartygen pressades mot varandra och däcksbalkar och bordläggning stönande protesterade, ropade Drake: Vinn henne för gamla Queen Bess och England, gossar!

Änterhakar ven upp över relingarna, landade med slamrande ljud på däcken, fastnade i Concepcions relingar och rigg och förenade de båda fartygen i ett dödsgrepp. Drakes mannar stormade upp på gallionens däck, skrikande för full hals. Hans musikanter hjälpte till att injaga skräck i spanjorerna genom att slå på trummor och blåsa i trumpeter. Muskötkulor och pilar regnade ned över de överraskade spanjorerna som chockade stod som förstenade.

Det var över på några minuter. En tredjedel av gallionens besättning dog eller sårades utan att ha avlossat ett enda skott. De andra sjönk ned på knä, lamslagna av förvirring och rädsla, och kapitulerade. Drakes äntergastar knuffade dem åt sidan och stormade ned under däck.

Drake sprang fram till kapten de Anton med en pistol i ena handen och en huggare i den andra. Kapitulera i Hennes Majestät drottning Elisabet av Englands namn! ropade han över oväsendet.

En omtöcknad och misstrogen de Anton gav sig. Jag kapitulerar, ropade han tillbaka. Visa förbarmande med min besättning.

Jag håller inte på med grymheter, svarade Drake.

Engelsmännen tog över gallionen, de döda kastades överbord och de sårade och överlevande besättningsmännen låstes in i ett lastrum. Kapten de Anton och hans officerare eskorterades över till Golden Hind på en planka som lades ut mellan fartygen. Där tog Drake med den hövlighet han alltid visade sina fångar kapten de Anton med på en personlig rundtur på fartyget. Därefter bjöd han alla gallionens officerare på galamiddag. Musikanter spelade på stränginstrument, de åt på serviser av gediget silver och drack de bästa av de nyligen beslagtagna spanska vinerna.

Samtidigt som officerarna åt middag, satte Drakes män kurs åt väster och lämnade de spanska farlederna. Nästa morgon drejade de bi, trimmade seglen och ägnade de närmaste fyra dagarna åt att flytta över den fantastiska skatten från Concepcions lastrum till Golden Hind. Det väldiga bytet omfattade tretton kistor med kungligt bordssilver och mynt, fyrtio kilo guld, tjugosex ton silvertackor, hundratals lådor med pärlor och ädelstenar, till största delen smaragder, och stora kvantiteter matvaror som frukt och socker. Det var det största pris någon kapare tagit på flera årtionden.

Ett lastrum var också fullt med dyrbara och exotiska inkaföremål som skulle föras till Madrid enligt den spanske kungen, Hans Katolska Majestät Filip II:s personliga önskan. Drake studerade dem förvånat. Han hade aldrig sett maken. Mängder av raffinerat broderade textilier upptog en del av lastrummet från däck till tak. Hundratals packlårar innehöll välgjorda sten- och keramikfigurer blandade med skickligt handskurna mästerverk i jade, praktfulla mosaiker av turkoser och snäckskal, allt stulet från de andiska civilisationernas heliga tempel av Francisco Pizarro och de arméer med guldhungriga conquistadorer som kom efter honom. Det var en glimt av ett storslaget konstnärskap vars existens Drake aldrig kunnat drömma om. Det som intresserade honom mest var egendomligt nog inte något mästerligt tredimensionellt konstföremål med inläggning av ädelstenar, utan en enkel jadeask med en människomask som lock. Det maskprydda locket var så perfekt avpassat att asken var nästan lufttät. I den låg ett antal långa, mångfärgade snören av olika tjocklek försedda med mer än hundra knutar.

Drake tog med asken till sin hytt och ägnade nästan en hel dag åt att studera det komplicerade mönstret av snören, som var hopknutna med mindre snören i livfullt färgade nyanser, och knutarna som var utplacerade med strategiska mellanrum. Drake var en begåvad navigatör och amatörkonstnär och förstod att föremålet antingen var ett matematiskt instrument eller någon slags kalender. Gåtan förbryllade honom och han försökte utan framgång att lista ut vad de färgade snörena och de oregelbundet utplacerade knutarna betydde. Men det var lika obegripligt för honom som latitud och longitud på ett sjökort för en inföding.

Han gav till sist upp och lindade in jadeasken i ett stycke linneväv. Sedan kallade han till sig Cuttill.

Spanjoren ligger högre i vattnet nu när vi har befriat henne från det mesta av hennes rikedomar, sa Cuttill glatt när han kom in i kaptenshytten.

Du har inte rört konstföremålen? frågade Drake.

De ligger kvar i gallionens lastrum, enligt order.

Drake reste sig från sitt arbetsbord, gick fram till det stora fönstret och tittade ut på Concepcion. Gallionens sidor var fortfarande våta en dryg meter ovanför hennes nuvarande vattenlinje. Konstskatterna var avsedda för kung Filip, sa han. Det är bättre att de förs till England och överlämnas till Queen Bess.

’Hind’ är redan farligt överlastad, protesterade Cuttill. Om vi lastar ytterligare fem ton, kommer vågorna att slå mot de nedre kanonportarna och hon kommer inte att svara på rodret. Hon kommer absolut att förlisa om vi för henne tillbaka genom ovädren i Magellansundet.

Jag tänker inte återvända genom sundet, sa Drake. Jag tänker segla norrut och söka efter en nordvästpassage till England. Om jag inte lyckas, följer jag efter i Magellans kölvatten över Stilla havet och runt Afrika.

’Hind’ kommer aldrig att få se England igen, inte med lastrum som är fyllda till bristningsgränsen.

Vi lämnar det mesta av silvret på Canoön utanför Ecuador, där vi kan bärga det på en senare resa. Konstföremålen får stanna kvar på ’Concepción’.

Men dem skulle ju drottningen få?

Det ska hon också, försäkrade Drake. Du, Thomas, ska ta tio män från ’Hind’ och segla gallionen till Plymouth.

Cuttill slog olyckligt ut med händerna. Jag kan inte segla ett så stort fartyg med bara tio män, inte i grov sjö.

Drake gick tillbaka till sitt arbetsbord och knackade med en passare av mässing på en cirkel som var ritad på ett sjökort. På sjökorten som jag hittade i kapten de Antons hytt har jag märkt ut en liten bukt vid kusten en bit norrut där det inte bör finnas några spanjorer. Segla dit och sätt iland de spanska officerarna och alla sårade besättningsmän. Tvångsvärva tjugo av de återstående matroserna. Jag ska se till att du får de vapen du behöver för att kunna behålla befälet och förhindra alla försök att ta över fartyget.

Cuttill visste att det var meningslöst att säga emot. Det var hopplöst att diskutera med någon som var så envis som Drake. Han accepterade uppdraget med en axelryckning. Jag gör naturligtvis som du befaller.

Drakes ansikte speglade självsäkerhet och ögonen var varma. Om någon kan segla en spansk gallion till Plymouth, så är det du, Thomas. Jag misstänker att drottningen kommer att stirra ögonen ur sig när du överlämnar din last till henne.

Jag överlåter hellre det jobbet åt dig, kapten.

Drake gav Cuttill en vänskaplig klapp på axeln. Var inte orolig, gamle vän. Jag beordrar dig att stå på kajen med en tös i vardera armen och ta emot mig när ’Hind’ kommer hem.

I soluppgången nästa morgon gav Cuttill sina män order att kasta loss tågen som förenade de båda fartygen. I gott förvar under ena armen hade han den linnevävsinsvepta asken som Drake beordrat honom att personligen överlämna till drottningen. Han gick ned till kaptenshytten och låste in den i ett skåp. Sedan gick han tillbaka ut på däck och tog befälet över Nuestra Señora de la Concepcion när hon gled bort från Golden Hind. De satte segel under en bländande blodröd sol som det vidskepliga manskapet på båda fartygen högtidligt beskrev som röd som ett blödande hjärta. Enligt deras primitiva sätt att tänka var det ett dåligt omen.

Drake och Cuttill vinkade farväl till varandra och Golden Hind satte kurs mot nordost. Cuttill såg efter det mindre fartyget tills skrovet inte syntes under horisonten längre. Han var inte lika självsäker som Drake utan plågades av onda aningar.

Flera dagar senare hade Drakes män burit iland flera ton silvertackor och mynt på Canoön för att fartyget skulle bli lättare och Drake seglade därefter oförskräckt norrut...till vad som mer än två århundraden senare skulle bli känt som Vancouver Island...innan han satte kurs västerut för att segla över Stilla havet på nästa etapp av den långa resan.

Långt i söder ändrade Concepcion kurs och seglade rakt österut, fick landkänning och nådde sent nästa kväll bukten som Drake märkt ut på det spanska sjökortet. Man kastade ankar och satte ut vaktlanternor.

Solen gick upp över Anderna och Cuttill och hans manskap fick syn på en stor infödingsby med mer än tusen invånare vid en stor bukt. Han förspillde ingen tid utan gav genast sina män order att börja sätta iland de spanska officerarna och deras sårade. Tjugo av de bästa sjömännen bland de överlevande erbjöds tio gånger sin tidigare lön och sin frihet när de nådde land om de hjälpte till att segla gallionen till England. Alla tjugo skrev villigt på.

Cuttill stod på batteridäcket och övervakade ilandsättningsoperationen strax efter middagstid då fartyget började vibrera som om en jättehand skakat det. Alla stirrade genast på de långa vimpelliknande flaggorna på masttopparna. Men bara de yttersta tungspetsarna rörde sig i den svaga vinden. Sedan vände de sig mot land där ett jättelikt dammoln steg upp från Andernas fot och verkade röra sig ned mot havet. Ett skrämmande åsklikt ljud växte till öronbedövande proportioner samtidigt som marken rörde sig i våldsamma konvulsioner. Besättningen stirrade lamslaget och fascinerat på kullarna öster om byn som verkade gå i vågor som bränningar vilka vältrar upp på en flack strand.

Dammolnet sänkte sig över byn och uppslukade den. Åskmullret överröstades av rop och skrik från byborna och knakande ljud när husen av sten och adobelera störtade samman. Ingen i besättningen hade någonsin upplevt en jordbävning och få kände till att sådana fenomen överhuvudtaget existerade. Hälften av de protestantiska engelsmännen och alla de katolska spanjorerna på gallionen sjönk ned på knä och riktade brinnande böner till Gud om räddning.

Dammolnet passerade över fartyget på några minuter och skingrades ute till havs. Alla stirrade oförstående på det som en gång varit en blomstrande by präglad av livlig verksamhet. Nu återstod bara tillplattade ruiner. Det hördes rop från människor som var instängda under spillrorna. En senare beräkning skulle visa att mer än tusen bybor hade dött. Spanjorerna på stranden sprang fram och tillbaka i vild panik och ropade och bad att få komma tillbaka till fartyget. Cuttill samlade sig, slog dövörat till för bönerna, sprang fram till relingen och for med blicken över det omgivande havet. Bortsett från att sjön var något krabb verkade vattnet inte ha påverkats av den mardrömslika tragedin i byn.

Cuttill blev plötsligt förtvivlat angelägen att komma bort från katastrofen i land och gav order om att de skulle kasta loss. De spanska fångarna samarbetade helhjärtat och gjorde sida vid sida med engelsmännen loss seglen och hissade ankar. Under tiden trängdes de överlevande från byn på stranden och vädjade till gallionens besättning att komma tillbaka och hjälpa dem att rädda deras anhöriga från ruinerna och föra dem i trygghet ombord på fartyget. Men sjömännen var bara intresserade av sin egen överlevnad och slog dövörat till.

Plötsligt skakades marken av ännu en jordbävning, åtföljd av ett ännu mer åsklikt rytande. Marken rörde sig i vågor som om ett monster skakat en jättematta. Den här gången drog sig havet långsamt bakåt och strandsatte Concepcion och blottlade havsbottnen. Sjömännen, som inte kunde simma och hade en onaturlig rädsla för allt som fanns under vattenytan, stirrade förundrat på de tusentals fiskar som sprattlade som fåglar utan vingar bland stenarna och korallerna där de blivit kvar på torra land när havet drog sig tillbaka. Hajar, tioarmade bläckfiskar och tropiska fiskar i regnbågens alla färger låg i dödsryckningar om vartannat.

En rad skalv fick marken att röra sig och den underjordiska jordbävningen fick jordskorpan att spricka och havsbottnen att sjunka ned och bilda en jättelik fördjupning. Sedan var det havets tur att bli som förryckt. Det svepte in från alla håll för att fylla hålet och vattnet tornade upp sig i en jättelik motvåg som kom med otrolig hastighet. Miljontals ton ren förstörelse reste sig högre och högre tills krönet nådde fyrtio meter upp i luften, ett fenomen som senare skulle bli känt som tsunami.

De hjälplösa männen hann inte ta tag i något fast föremål, de troende hann inte be. Paralyserade och mållösa av skräck kunde de bara stå och titta på det gröna och skumvita berg av vatten som jagade fram mot dem med ett okristligt oväsen som från tusen helveten. Bara Cuttill hade sinnesnärvaro nog att springa in under skyddsdäcket över rorpinnen och klamra sig fast vid det långa träskaftet.

Den väldiga vattenmuren träffade Concepcion rakt framifrån och hon stegrade sig och svepte lodrätt upp mot krönet. Några sekunder senare var hon uppslukad av ett kokande inferno när naturen löpte amok.

Den mäktiga störtfloden tog Concepcion i sitt grepp och vräkte gallionen fram mot den ödelagda kustremsan med kolossal hastighet. De flesta som befann sig på de oskyddade däcken rycktes bort och syntes aldrig till mera. De stackars krakarna på stranden och de som kämpade för att befria sig från husspillrorna i byn drunknade som om någon plötsligt sprutat vatten över en myrstack. Ena sekunden var de där, i den nästa var de försvunna och följde med spillrorna som vräktes upp mot bergen.

Cuttill kände det som om han varit begravd under vattenmassorna i en evighet, men han höll andan tills det började svida i lungorna och kramade rorpinnen som om han var en muterad gren som växt ut från den. Det tjöt och knakade i fogarna i varenda däcksbalk när det sega gamla fartyget kämpade sig tillbaka upp till ytan.

Hur länge hon svepts med i den virvlande malströmmen mindes Cuttill inte. Den våldsamma vågen hade totalt utplånat det som var kvar av byn. De få halvdränkta män som på något sätt hållit sig vid liv på det illa åtgångna fartyget blev ännu räddare när mumierna av gamla inkaindianer som varit döda i flera århundraden flöt upp till ytan och omringade fartyget. Vågen hade slitit upp de förvånansvärt välbevarade kropparna ur deras gravar på någon för länge sedan bortglömd begravningsplats och de stirrade nu oseende på de skräckslagna sjömännen, som var övertygade om att mumierna var djävulens kreatur som nedkallade förbannelser över dem.

Cuttill försökte röra rorpinnen som om han trodde att han skulle kunna styra fartyget. Det var meningslöst eftersom rodret slitits loss från rodertapparna strax efter det att vågen slog till. Han klamrade sig orubbligt kvar vid livet, trots att mumierna som virvlade omkring runt gallionen gjorde honom ännu mer skräckslagen än han redan var.

Det värsta var långt ifrån över. Den vanvettigt virvlande flodvågen skapade en malström som fick gallionen att snurra runt med sådan kraft att masterna föll överbord och två kanoner lossnade från surrningen och kanade hit och dit på däck i en vild förstörelsedans. En efter en sveptes de vettskrämda sjömännen bort av den virvlande vattenlavinen tills bara Cuttill var kvar.

Den jättelika vågen drog härjande fram åtta kilometer inåt land, rev upp träd med rötterna och slet dem i stycken tills ett mer än hundra kvadratkilometer stort område var helt ödelagt. Väldiga stenblock kastades iväg av den kraftiga vågen som småstenar ivägskjutna med en slangbella. Men när detta vidunder av död och förödelse mötte Andernas utlöpare, började det till sist att tappa farten. Raseriet lade sig och vattnet skvalpade bara mot bergens fot innan det till sist drog sig tillbaka med ett högt sugande ljud och lämnade efter sig en förödelse vars like aldrig skådats i historisk tid.

Cuttill kände att gallionen slutade att röra sig. Han tittade ut över batteridäcket som var täckt av nedfallen rigg och trävirke utan att se en levande själ. I nästan en timme satt han hopkrupen under rorpinnen av rädsla för att den blodtörstiga vågen skulle komma tillbaka, men allt var stilla och tyst. Långsamt och stelt gick han upp på backen och studerade förödelsen som omgav honom.

Häpnadsväckande nog stod Concepcion upprätt, strandad bland nedtryckta träd i djungeln. Han beräknade att det var tre leagues till närmaste vatten. Det var fartygets kraftfulla konstruktion och det förhållandet att hon seglat rakt mot vågen när den slog till som gjorde att hon överlevt. Om hon seglat bort från den, skulle vattnet ha träffat henne med full kraft i den höga aktern och slagit henne i småstycken. Hon hade klarat sig, men hon var ett vrak som aldrig mer skulle få känna havet under kölen.

Byn långt i fjärran var försvunnen. Kvar fanns bara en bred sandstrand från vilken allt vrakgods sopats bort. Det var som om tusentals människor och deras hem aldrig hade existerat. Djungeln var dränkt av vatten och översållad med lik. De verkade ligga överallt, på sina ställen i mer än tre meter höga högar. Många hängde i groteska ställningar i förvridna trädgrenar. De flesta hade mörbultats till oigenkännlighet.

Cuttill vägrade att tro att han var den ende som överlevt katastrofen, ändå såg han inte en levande själ. Han tackade Gud för sin räddning och bad om vägledning. Sedan försökte han bilda sig en uppfattning om situationen. Han var strandsatt fjortontusen sjömil från England, i en del av världen som behärskades av spanjorer, som med förtjusning skulle tortera och avrätta en avskydd engelsk pirat om de kunde lägga vantarna på honom, och oddsen för att han skulle bli långlivad var mycket små. Cuttill hade inga som helst förhoppningar om att han skulle kunna återvända hem sjövägen. Han insåg att enda sättet, ett som hade mycket små möjligheter att lyckas, var att gå till fots över Anderna och fortsätta österut. När han väl nådde den brasilianska kusten fanns alltid möjligheten att stöta på en engelsk pirat som plundrade den portugiska sjöfarten.

Nästa morgon gjorde han en släpbår för sin sjömanskista och fyllde den med mat och vatten från fartygskabyssen, sängkläder, två pistoler, ett halvt kilo krut, ett förråd kulor, flinta och stål, en påse tobak, en kniv och en spansk bibel. Utan mer än kläderna han hade på kroppen gav sig Cuttill sedan iväg med sin bår mot dimman som svävade över Andernas toppar. Han gav den olyckliga Concepcion en sista blick och undrade om inkagudarna kanske på något sätt var ansvariga för katastrofen.

Nu hade de fått sina heliga reliker tillbaka, tänkte han, och de fick förbaskat gärna behålla dem. Han kom att tänka på den antika jadeasken med det egendomliga locket och han avundades inte dem som skulle komma och stjäla den nästa gång.

Drake återvände i triumf till England och anlände till Plymouth den 26 september 1580 med Golden Hinds lastrum proppfulla med rov. Men han såg inte till vare sig Thomas Cuttill eller Nuestra Señora de la Concepcion. Hans finansiärer gjorde en vinst på fyratusensjuhundra procent på sin investering och drottningens andel blev grunden för den framtida brittiska expansionen. Under en påkostad fest ombord på Hind i Greenwich adlades Drake av drottning Elisabet I.

Det andra fartyget i historien som seglat jorden runt blev en turistattraktion. I tre generationer kunde hon beskådas tills hon antingen ruttnade sönder eller brann ned till vattenlinjen. Historien är osäker på den punkten, men Golden Hind försvann i alla händelser ned i Themsens vatten.

Sir Francis Drake fortsatte att utföra lysande bedrifter i ytterligare sexton år. Under en senare resa intog han hamnstäderna Santo Domingo och Cartagena och fick titeln Hennes Majestäts amiral över haven. Han tjänstgjorde också som borgmästare i Plymouth och var medlem av parlamentet innan han utförde sitt djärva angrepp på den stora spanska armadan 1588. Han avled i dysenteri under en plundringsexpedition i Spanska sjön 1596 och lades i en blykista som förseglades och sänktes i havet nära Portobelo, Panama.

Fram till Drakes död gick det knappt en dag utan att han grubblade över Concepcions försvinnande och gåtan med den egendomliga jadeasken och de knutförsedda snörena.

DEL ETT

Ben och troner

1

10 oktober 1998

Anderna i Peru

Skelettet låg i bottensedimentet i den djupa brunnen som om det vilade på en mjuk madrass. Kalla slocknade ögonhålor stirrade genom det våta mörkret upp mot vattenytan trettiosex meter högre upp och tänderna var sammanpressade i ett fasansfullt hämndlystet flin. En liten vattenorm stack ut sitt ondskefulla huvud under bröstkorgen, ringlade iväg och lämnade ett litet dymoln efter sig. Skelettets ena arm hölls upprätt genom att armbågen var nedgrävd i dyn och de beniga fingrarna var krökta som för att vinka till sig alla oförsiktiga.

Vattnet ljusnade undan för undan från trist gråbrunt på bottnen till ärtsoppsgrönt i slammet högst upp. Kanten var cirkelformad och trettio meter i diameter och de branta väggarna föll femton meter ned till vattenytan. Om man väl hamnat i vattnet, kunde varken människa eller djur ta sig upp igen utan hjälp ovanifrån.

Det fanns något obehagligt hos det djupa kalkstenshålet, eller cenoten som den tekniska termen lydde, något hotfullt och motbjudande som djur uppfattade och som gjorde att de vägrade att komma närmare än femtio meter. En kuslig stämning av död svävade över platsen, och inte utan anledning. Platsen var inte enbart en helig brunn där män, kvinnor och barn en gång offrats genom att kastas levande i det mörka vattnet i tider av torka och svåra stormar. Enligt gamla legender och myter var den också en boning för ondskefulla gudar där det hände märkliga och obeskrivliga ting. Sägnen visste också att berätta att sällsynta handgjorda och skulpterade konstföremål kastats ned i den ogästvänliga brunnen tillsammans med jade, guld och ädelstenar för att blidka de onda gudar som framkallade dåligt väder. 1964 hade två dykare dykt ned i det djupa sjunkhålet men inte återvänt. Inga försök hade gjorts att hämta upp deras kroppar.

Sjunkhålets historia började under kambrisk tid då området var täckt av ett gammalt hav. Under de geologiska eror som följde föddes och dog tusentals generationer skaldjur och koraller och deras skelett bildade en enorm mängd kalk och sand som pressades samman till ett två kilometer tjockt lager av kalksten och dolomit. Med början för sextiofem miljoner år sedan inleddes sedan en enorm landhöjning som lyfte upp Anderna till deras nuvarande höjd. Nederbörden rann nedför bergen och formade en jättelik underjordisk grundvattensbassäng som långsamt började erodera kalkstenen. Vattnet samlades i dammar och åt sig uppåt tills markytan störtade in och sjunkhålet uppstod.

I den fuktiga luften ovanför djungeln som omgav hålet flög en kondor i stora makliga cirklar med ett uttryckslöst öga fäst på en grupp människor som arbetade nere vid cenoten. Fågeln hade en vingbredd av tre meter och vingarna var stelt sträckta rakt ut för att utnyttja luftströmmarna. Den stora svarta fågeln med den vita halskragen och det kala rosafärgade huvudet svävade utan ansträngning medan den studerade rörelserna nedanför sig. När gamfågeln till sist övertygat sig om att det inte vankades något ätbart, steg den högre och gled österut på jakt efter as.

Den heliga brunnen hade varit föremål för åtskilliga olösta kontroverser och nu hade några arkeologer till sist kommit dit för att hämta upp alla föremål ur dess gåtfulla djup. Den gamla platsen låg på den västra sidan av en hög bergskam i den peruanska delen av Anderna, inte långt från en stor ruinstad. Stenbyggnaderna i närheten var lämningar efter ett vidsträckt förbund av stadsstater som var känt som chachapoya och som ungefär 1480 besegrats av det ryktbara inkaimperiet.

Chachapoyaförbundet hade varit nästan fyrahundra kvadratkilometer stort, men det vidsträckta samhället med sina bondgårdar, tempel och befästningar låg nu bland till största delen outforskade tätt skogbevuxna berg. Den stora civilisationen har lämnat efter sig ruiner som vittnar om en gåtfull blandning av kulturer av nästan helt okänt ursprung. De chachapoyanska härskarna eller de äldstes rådsförsamling hade lika lite som förbundets arkitekter, präster, soldater eller vanliga arbetande människor i städer och på gårdar lämnat några dokument efter sig. Och arkeologerna hade ännu inte kommit underfund med deras byråkrati, rättssystem och religiösa sedvänjor.

Dr Shannon Kelsey var för upphetsad för att känna någon rädsla när hon stirrade ned i det stillastående vattnet med stora hasselnötsbruna ögon under höjda mörka ögonbryn. Hon var en mycket attraktiv kvinna och hon var självständig på ett något svalt och reserverat sätt som de flesta män fann irriterande, speciellt som hon kunde möta deras blickar med retsam frimodighet. Hennes blonda hår var rakt och uppsatt i en hästsvans som var ombunden med en röd näsduk och den nakna huden i hennes ansikte och på armarna och benen var mörkt solbränd. Hennes hela svarta lycrabaddräkt omslöt en kurvig timglasfigur och hon rörde sig med en balinesisk dansös flytande grace.

Dr Kelsey var närmare fyrtio och hade i tio år varit fascinerad av chachapoyakulturen. Hon hade utforskat och studerat betydande arkeologiska utgrävningsplatser under fem tidigare expeditioner och hjälpt till att rensa bort inkräktande växtlighet från ett stort antal större byggnader och tempel i de gamla städerna i området. Hon var en erkänd expert på Andernas kulturer och att vandra i ett ärorikt förflutets fotspår var hennes stora lidelse. Att få arbeta där ett gåtfullt och okänt folk levt och dött var en dröm som blev verklighet när hon fick ett anslag från arkeologiinstitutionen på Arizona State University.

Det är ingen mening med att jag tar med mig en videokamera om inte sikten blir bättre efter de första två meterna, sa Miles Rodgers, fotografen som skulle filma projektet.

Ta stillbilder då, sa Shannon bestämt. Jag vill att alla dykningar ska filmas vare sig vi kan se förbi näsan på oss själva eller inte.

Rodgers, som hade ett år kvar till fyrtio och ståtade med yvigt svart hår och skägg, var ett gammalt proffs som undervattensfotograf. Han var efterfrågad av alla större vetenskaps- och resetidskrifter som ville att han skulle ta undervattensbilder på fiskar och korallrev. Hans utomordentliga bilder av fartyg från andra världskriget som förlist i Söderhavet och gamla sjunkna hamnstäder runt om i Medelhavet hade förskaffat honom en mängd priser och sina kollegors respekt.

En lång, smärt man i sextioårsåldern med ett silvergrått skägg som täckte halva ansiktet höll upp Shannons luftbehållare så att hon kunde sticka in armarna genom remmarna på ryggplattan. Jag önskar att du kunde vänta tills dykningsflotten blir klar.

Det tar två dagar. Om vi gör en preliminär undersökning nu, har vi i varje fall kommit igång.

Vänta åtminstone tills de andra i dykningsteamet kommer från universitetet. Om du och Miles råkar illa ut, är det ingen som kan hjälpa er.

Var inte orolig, sa Shannon morskt. Miles och jag ska bara gå ned som hastigast för att kolla djupet och vattenförhållandena. Vi blir inte nere mer än en halvtimme.

Gå inte djupare än femton meter, sa den äldre mannen varnande.

Shannon log mot sin kollega, dr Steve Miller från University of Pennsylvania. Vad gör vi om vi inte har nått botten efter femton meter då?

Vi har fem veckor på oss. Det finns ingen anledning att bli het på gröten och riskera att det händer en olycka. Millers röst var lågmäld och mörk, men det fanns en märkbar antydan till oro i den. Han var en av sin tids ledande antropologer och hade ägnat de senaste trettio åren åt att lösa gåtorna med de kulturer som utvecklats i Andernas högre liggande delar och som spritts ned till djunglerna i Amazonbäckenet. Ta inga risker, studera bara vattenförhållandena och väggarnas geologi och kom sedan tillbaka upp.

Shannon nickade, spottade i ansiktsmasken och smetade ut saliven på insidan av den så att den inte skulle imma igen. Sedan sköljde hon av masken med en vattenflaska. Hon rättade till avvägningsvästen och drog åt viktbältet och sedan kontrollerade hon och Rodgers varandras utrustning en sista gång. När Shannon övertygat sig om att allt var på plats och att deras digitala dykningsdatorer var korrekt programmerade, log hon mot Miller.

Vi ses snart, Doc. Håll en martini på is.

Antropologen hängde en bred sele fäst vid långa nylonlinor under deras armar. En grupp på tio frivilliga peruanska arkeologistuderande höll linorna i ett hårt grepp. Fira ned dem, befallde Miller de sex pojkarna och fyra flickorna.

Ungdomarna matade ut linorna lite i taget och dykarna gled ned i den olycksbådande brunnen. Shannon och Rodgers sträckte ut benen och använde simfenorna som stötfångare så att de inte skulle skrapa mot de ojämna kalkstensväggarna. De kunde tydligt se slamhinnan som täckte vattenytan. Den var trögflytande och såg ungefär lika inbjudande ut som ett badkar fyllt med grönt slem. Doften av förruttnelse och stillastående vatten var överväldigande. Shannons känsla av spänning inför det okända förvandlades plötsligt till oro.

När de var mindre än en meter från vattenytan, stack de in munstyckena till andningsregulatorerna mellan tänderna och gjorde tecken till de andra som ängsligt stirrade ned på dem. Sedan gled de ur selarna och sjönk ned utom synhåll i det motbjudande slammet.

Miller vandrade nervöst fram och tillbaka på kanten till sjunkhålet och tittade på klockan varannan minut medan studenterna fascinerat betraktade det gröna slammet. Det gick en kvart utan att dykarna hörde av sig. Plötsligt kom det inte längre några utandningsbubblor från deras andningsregulatorer. Hade de hittat en grotta och simmat in i den? Han väntade i tio minuter, sedan sprang han fram till ett tält inte långt från källan och skyndade in i det. Han tog nästan febrilt upp en bärbar radiosändare och anropade projektets högkvarter och förrådsenhet i den lilla staden Chachapoyas, nittio kilometer längre söderut. Juan Chaco, överinspektör i Perus arkeologidepartement och chef för Museo de la Nacion i Lima, svarade nästan genast.

Juan här. Är det du, Doc? Vad kan jag stå till tjänst med?

Dr Kelsey och Miles Rodgers ville absolut göra en inledande dykning i offerbrunnen, svarade Miller. Jag tror att det kan ha hänt något.

Gick de ned i den där kloaken utan att vänta på dykargruppen från universitetet? frågade Chaco med egendomligt likgiltigt tonfall.

Jag försökte övertala dem att låta bli.

När gick de ned?

Miller tittade på klockan igen. För tjugosju minuter sedan.

Hur länge tänkte de stanna nere?

De sa att de skulle komma upp igen efter en halvtimme.

Det är fortfarande tid kvar. Chaco suckade. Så vad gäller problemet

Vi har inte sett några luftbubblor under de senaste tio minuterna.

Chaco kippade efter andan och slöt ögonen i en sekund. Det låter inte bra, min vän. Det var inte så här det var tänkt.

Kan du skicka dykargruppen i förväg med helikopter? frågade Miller.

Omöjligt, svarade Chaco hjälplöst. De är fortfarande på väg från Miami. Deras plan landar inte i Lima förrän om fyra timmar.

Vi törs inte ta risken att regeringen lägger sig i. Absolut inte nu. Kan du ordna så att en räddningspatrull skickas med ilfart till sjunkhålet?

Närmaste flottbas ligger i Trujillo. Jag tar kontakt med befälhavaren där, så får vi se.

Lycka till, Juan. Jag väntar vid radion i den här ändan.

Håll mig informerad om utvecklingen.

Jag ska, jag lovar, sa Miller bistert.

Min vän?

Ja?

De klarar sig, sa Chaco med dovt tonfall. Rodgers är en mästerdykare. Han gör inga misstag.

Miller sa ingenting. Han hade inte mer att säga. Han bröt kontakten med Chaco och skyndade tillbaka till de tysta studenterna, som skräckslagna stirrade ned i sjunkhålet.

I Chachapoyas tog Chaco fram en näsduk och torkade sig i ansiktet. Han var en ordningsam man och alla oförutsedda hinder eller problem irriterade honom. Om två enfaldiga amerikaner dränkte sig, skulle myndigheterna inleda en undersökning. Hur stort inflytande han än hade, skulle peruanska nyhetsmedia med säkerhet göra en överdrivet stor affär av det och det kunde mycket väl få rent katastrofala följder.

Nu fattas det bara, mumlade han för sig själv, att vi har två döda arkeologer i brunnen.

Sedan tog han radiosändaren med skakande händer och sände ett brådskande anrop om hjälp.

2

Det hade gått en timme och fyrtiofem minuter sedan Shannon och Miles dök ned i offerbrunnen. Att göra ett räddningsförsök nu framstod som en meningslös gest. Ingenting kunde rädda dem längre. De måste ha fått slut på luft för länge sedan. Ytterligare två offer hade lagts till de oräkneliga som försvunnit ned i det osunda vattnet under århundradenas lopp.

Chacos röst hade varit vild av desperation när han talade om för Miller att Perus flotta inte kunde ta sig an några nödsituationer. Deras räddnings-och bärgningsenhet var ute på ett träningsuppdrag långt i söder nära gränsen till Chile och kunde inte flyga dykargruppen och deras utrustning till sjunkhålet före solnedgången. Chaco delade hjälplöst Millers oro över att det skulle ta så lång tid. Men det här var Sydamerika och folk gjorde sig sällan någon brådska.

Det var en av de kvinnliga studenterna som hörde det först. Hon kupade händerna bakom öronen och vände sig fram och tillbaka som en radarantenn. En helikopter! ropade hon upphetsat och pekade västerut över trädtopparna.

Alla lyssnade i förväntansfull tystnad. Det svaga smattrande ljudet från rotorblad som piskade luften kom närmare och blev högre för varje ögonblick som gick. En minut senare blev en turkosblå helikopter med bokstäverna NUMA målade på sidorna synlig.

Var hade den kommit ifrån? undrade Miller och blev på bättre humör. Den hade inte den peruanska flottans markeringar. Det måste vara en civil helikopter.

Kronorna på träden som omgav dem piskades våldsamt när helikoptern