Fylefjorden: En tillbakablick från framtiden

By Henry Nelson

Henry Nelson skildrar det som kan ha hänt och det som kan komma att hända i Fyledalen. Från de första människornas ankomst efter inlandsisen till en dystopisk framtid då dalen i ett gigantiskt gruvprojekt omvandlas till fjord, och då artificiell intelligens tagit kommando över samhället och människorna.

Berättelsen omfattar hur de första människorna kom till Fyledalen, livet i Fyledalen under 900-talet, en misslyckad vikingafärd samt de problem men även möjligheter som framtiden kan föra med sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 1, 2021
• ISBN: 9789180272032

Henry Nelson

Henry Nelson är pseudonym för en person med livslång karriär som forskare inom virologi och molekylärbiologi. Han är boende i den lilla byn Röddinge vid randen av Fyledalen, och det var han som upptäckte och skapade kontakt med Fylingdales i England.

Book preview

Innehåll

I - Forntiden

Jägarna

II - Mellantiden

Halvard Röde

III - Futurum

Fylefjorden

Kyrkan

Fyledalsprojektet

Röddinge lönnkrog

Bäskbältet

Kinesiskt besök

Eros

En kylig jaktmiddag

Friskhetsövervakning med AI

Gruvan

Kvinnan i skogen

Den engelska länken

Klimatkatastrofen

Det digitala jordbruket

Expertväldet

Krigens avskaffande

Sydamerika

Avslut

Röddinge i vaccinväntans tid 2021

Mr Nelson

I - Forntiden

JÄGARNA

Sanden var het när den lilla gruppen om tre män, fyra kvinnor och sex barn steg i land intill älvmynningen. Detta hände för 11 000 år sedan och platsen var strax öster om där Ystad nu breder ut sig. Det var på eftermiddagen en dag strax efter sommarsolståndet och solen brände på de mörkhyade kropparna. Temperaturen måsta ha varit mellan 25 och 30 grader, och under färden från det vi idag kallar Bornholm hade man haft hjälp av en lätt sydostlig vind.

De tre kanoterna av urholkade trädstammar, två enklare från tallstockar och en större och tyngre från en rejäl ekstam, hade kommit tungt lastade. I den större kanoten hade den äldste mannen, Rodd, 38 år gammal, färdats tillsammans med två kvinnor, Rist 24 och Ryka 31 år gamla. De hade hjälpts åt att paddla. I denna kanot fanns också en fyraårig pojke. I de andra kanoterna fanns männen Ruve 17 år och Rost 21 år tillsammans med kvinnorna Rina 14, Rasa 17 och Reta 20 år samt fem barn, tre pojkar och två flickor mellan ett och sex år gamla. Rist och Ryka var Rodds kvinnor. Rost var son till Rodd och hans moder var död sedan flera år. Rina var dotter till Rodd och Ryka, således halvsyster till Rost. Alla hade mörk hudfärg och mörkt hår, och deras ögon var gnistrande blå. Kropparna var magra och seniga men med markerade muskler. Förutom Ruve som var ungefär 1,7 meter var de övriga vuxna strax under 1,6 meter långa. Rost linkade när han rörde sig. Hans vänstra fot var deformerad. Den hade krossats av ett klippblock när han var barn.

Efter en stunds vila gick alla bort till älvens strand för att dricka. Vattnet var kallt och klart. Rodd bestämde att Rost skulle stanna och vakta kanoterna tillsammans med kvinnorna och barnen, medan han och Ruve undersökte det närliggande landskapet. På stranden några hundra meter från där de stigit i land låg några sälar och i vattnet utanför kunde de se ytterligare djur. När Rodd och Ruve gick mot sälarna, tittade dessa bara nyfiket på de båda männen och gjorde ingen ansats till att flytta sig. De hade väl inte haft kontakt med människor tidigare, och uppfattade därför inte någon fara i dem. Det här bådade gott för de nyanlända människorna. Sälkött var näringsrikt och gott, och det var faktiskt godare rått än tillagat över eld. Annars hade man sällan svårigheter med att tända en eld, bara det fanns några torra pinnar och riktigt torrt gräs. En del byten, som hare, ville man helst lägga i elden innan den spisades annars var den seg att tugga i sig, och den smakade inte gott rå. Men säl och de flesta fiskar var bäst att äta direkt som nyfångade.

Landsidan innanför stranden där den lilla människogruppen landat sina kanoter bestod av höga sanddyner som sträckte sig flera hundra meter in, sedan vidtog buskvegetation och enstaka vresiga träd. Det var mest björk och en del martallar. En till två kilometer in från stranden ändrade sig landskapet. Även om marken var mycket stenig fanns ett täcke av frodig grönska och det växte gula och vita blommor som Rodd och Ruve inte var bekanta med. Men, vad som verkligen livade upp de båda männen var upptäckten av hasselbuskar. Nötter var viktig föda i de samlande och jagande människornas kosthållning, och fyndet bättrade på förutsättningarna för människorna att överleva på en varierad kost från både djur- och växtriket.

Solen stod fortfarande högt, och männen fortsatte vandra norrut. På ett sätt var landskapet kargt, sten, grus och sand. Någon riktig mylla fanns inte, men det fanns växtlighet som var anpassad efter denna magra morän. Det var ju inte så många hundra år sedan de sista resterna av permanent is i den här trakten hade smält bort i det hastigt varmare klimatet och möjliggjort invandring av växter och djur – och nu människor. Isens härjningar hade format det landskap som Rodd och Ruve mötte. Vinkelrätt mot den retirerande iskanten hade rullstensåsar bildats, och på några ställen hade det blivit till ändmoräner parallella med iskanten. På dessa formationer var det inte mycket växtlighet som lyckats etablera sig ännu.

Invid ett jättestort flyttblock låg skeletten efter vad som såg ut som två renar fastlåsta i varandra med hornen. Ett grymt resultat av tjurarnas tvekamp om rätten att betäcka flockens kor. Männen såg också spillning efter vad som kunde vara hare. Det verkade således som om de inte heller skulle behöva lida brist på kött, om de skulle välja att stanna i de här trakterna. Efter två timmars vandring stötte de på den älv som rann ut där de dragit upp kanoterna. Vattenflödet var inte värre än att det gick att vada över älven, men det var uppenbart från bredden av den urgröpta dalgången att det en gång varit en jättelik brusande älv som tömt smältvatten ut i havet. Rodd och Ruve var nöjda med vad de sett och vandrade nu längs älven tillbaka mot havsstranden och de övriga människorna.

Kanoterna hade dragits upp mellan två höga sanddyner, och där hade kvinnorna satt upp skydd av älghudar och slanor som de haft med sig. De hade också varit vid älven och lyckats harpunera tre medelstora laxar som de delat på. De feta bitarna vid rygg- och bröstfenorna hade man sparat till de återvändande båda männen. Och barnen hade plockat måsägg som de kalasat på.

Den kvällen satt man länge och talade om lyckan att ha funnit detta land där de nog inte skulle lida brist på mat. Till och med de eftertraktade hasselnötterna skulle de få.

***

Men var kom Rodd och de andra ifrån, och varför hade de riskerat sina liv genom att korsa det stora havet i rangliga kanoter? Jo, de hade levt i en grupp om cirka fyrtio människor i ett område med många småsjöar förbundna med varandra genom åar och kanaler. Man kunde beskriva det som ett vattenrike, och det låg flera dagsvandringar in i det stora landet söder om havet. Sjöarna var rika på fisk som man fångade med harpun eller fångstbur. Det var betydligt frodigare grönska där än det var i det nya landet de kommit till, och människorna var skickliga på att fånga och döda både harar och hjortar som det fanns gott om. Ibland kunde de till och med lägga ned en älg. Det blev mycket kött att dela på, och så det stora skinnet som var utmärkt att göra regn- och vindskydd av samt tält för den kallare årstiden. I vattendragen fanns också mycket bäver. Av pälsen tillverkades kläder, men köttet smakade konstigt om man försökte äta det rått. Rodd brukade fylla den flådda och urtagna kroppen av en bäver med enekvistar och lägga den i glödbädden efter en rejäl eld. Sist täckte han över med ett lager jord. Efter några timmar kunde den grävas fram, och köttet hade då blivit mört och smakrikt. Rodd vann stor beundran och respekt för sin förmåga att tillreda bäver.

Rodds fader, Ruud, var äldst i gruppen, och därför den naturlige ledare som tillfrågades om någon blev sjuk, eftersom han hade stor kunskap om helande örter. Och han kunde förutse väder bättre än någon annan. Rodd som var både intelligent och nyfiken hade lärt sig sin faders färdigheter och lite därtill, men såsom yngre fick han underordna sig och stå tillbaka med det han visste och kunde. Det var viktigt att Ruuds auktoritet inte undergrävdes.

Under våren detta år, då bokarna hade slagit fullt ut och gjort skogen mörk, fick den lilla människoflocken besök av tre främmande män. De såg ut att vara i 20-årsåldern och de talade ett språk som endast kunde förstås av en av Ruuds kvinnor. Hon hade rövats bort av honom från en främmande grupp då hon var tolv år och han sjutton. Männen berättade att de kom från en flock som hade vandrat från det håll som solen steg upp, och att de andra nu befann sig två dagsvandringar härifrån. De tre främlingarna stannade tre dagar, och de förplägades väl av Ruud och hans grupp. Rodd hade till och med låtit fånga en bäver som han stolt bjudit gästerna på.

När solen steg upp tredje dagen var främlingarna borta. Ruud låg i sin bivack med krossat huvud, och två unga kvinnor saknades, sannolikt bortrövade. En tioårig gosse hittades ihjälslagen borta vid kanoterna. Förmodligen hade han försökt försvara sin moder som var en av de försvunna kvinnorna. Man upptäckte också att den största kanoten var borta. Rodd som nu blivit den självklare ledaren samlade de kvarvarande i flocken och berättade vad som hänt under natten. Han beklagade att hans fader litat på främlingarna och tagit emot dem som gäster i sitt läger. De tre männen hade berättat att de lämnat sin flock för att söka efter kvinnor, men av Ruud hade de fått veta att här var man inte beredd att släppa någon kvinna eller flicka till dem.

Rodd valde nu ut ett antal äldre pojkar som under nätterna skulle vara utkiksposter utanför lägret och kunna varsko om främlingar skulle dyka upp. Under dagtid skulle några flickor ha samma uppgift. Efter sju nätters vakttjänst kom åttaårige Rake springande hem i det tidiga gryningsljuset. Han hade sett en grupp främmande män vada över en bäck, och att de nu var på väg mot vårt boställe. Män, kvinnor och barn grep sina klubbor, spjut och annat