Fånga Tito!

By Leo Kessler

Adolf Hitler hade bestämt sig för att tänka om när det gällde Jugoslavien. Tito ska inte dödas utan tas till fånga.– På så sätt ställer vi till kaos i hela partisanrörelsen!Det fanns bara ett förband som kunde utföra en sådan order – det fruktade Stormtrupp Edelweiss.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711773451

Book preview

Första kapitlet

Brr … brr … brr …

Det gälla hackandet från en Schmeisser kulsprutepistol slet sönder den kyliga januarinatten. Kulor ven genom luften, glas splittrades. En man skrek högt av smärta och den avsides liggande byn vaknade hastigt till liv. Trots den påbjudna mörkläggningen började ljus blinka överallt och rop och order hördes på serbiska och kroatiska.

När så ett långsamt brittiskt Bren-kulsprutegevär började sitt hamrande, tumlade halvklädda, skäggiga karlar ut ur de små husen medan de drog på sig kläderna och slet åt sig sina vapen. Attacken mot partisanfästet Jajce hade börjat.

De tyska soldaterna tillhörande 7:e SS-Frivillig-bergsdivisionen Prinz Eugen skrek sig hesa, medan de rusade framåtböjda över den frusna snön:

– Hurra! Hurra!

De visste att de hade tagit de hatade partisanerna från l:a Proletär-Divisionen fullkomligt på sängen.

De trängde fram genom de trånga gatorna, som lystes upp av de rödaktiga mynningsflammorna, och krossade allt motstånd framför sig medan de skyndade mot byns centrum, där de hade fått uppgift om att mannen som de hade letat efter så länge nu skulle vara inkvarterad.

En grupp partisaner under befäl av en svartskäggig underlöjtnant monterade upp en kulspruta i ett butiksfönster och försökte slå tillbaka den hårda attacken. Men de lyckades inte hålla stånd så länge. En elakt flinande SS-man med sockor över sina stövlar för att han inte skulle halka på den frusna snön klättrade snabbt upp för närmaste stuprör och upp på det platta taket ovanför butiken. Så lutade han sig ut över kanten och kastade ner en bunt med sex handgranater, in genom den krossade glasrutan och skrek:

– Prova det här för omväxlings skull, era slaviska apor!

Effekten lät inte vänta på sig. När det smällde började taket skaka under fötterna på SS-mannen. Kulsprutegeväret och ett par av partisanerna slungades ut genom fönstret tillsammans med murbruk och träsplitter.

Tyskarna hade framgång med sitt anfall. Partisanerna kunde inte hålla dem stången. Överallt kastade män med Nationella Befrielsearméns röda stjärna i pälsmössorna ifrån sig vapnen och lyfte händerna som tecken på underkastelse.

Men SS-männen hade varit med för länge uppe bland de jugoslaviska bergen. Partisanerna kunde bara vänta sig en kulsvärm i magen, eller i bästa fall en gevärskolv i huvudet. Ingenting annat. De som anade det försökte fly, medan deras officerare vrålade åt dem att stanna kvar på sin post. Underofficererare försökte handgripligen stoppa dem, men utan framgång.

Partisandivisionen hade brutit samman.

SS-männen hade redan börjat bryta sig in i de små husen. De sparkade ut de gamla kvinnorna och de skrikande barnen och hällde i sig starkt plommonbrännvin så att det rann nerför de skäggiga hakorna. Sedan grep de tag i de halvnakna kvinnorna och slängde upp dem på halmmadrasserna utan att bry sig om deras skrik och böner om nåd och slängde därefter brandhandgranater mot väggarna. Bakhållen, morden och stympningarna som de hade genomlidit under sina strider med de obevekliga partisanerna uppe bland bergen de senaste två åren hade gjort dem också förhärdade. De hade lärt sig att inte vänta sig någon pardon – och inte heller att ge någon.

Strax efter stod hela byn i lågor.

Hauptsturmbannführer Attila, som hade ett vargliknande ansikte och en tom ögonhåla med en svart lapp över, tog ut cigarillen han hade mellan sina tunna, grymma läppar och tog ännu en klunk ur flaskan han höll i andra handen. Sedan såg han ner på den darrande tjänstemannen, som knäböjde framför honom i snön medan Attilas livvakt pressade mynningen på sitt gevär mot hans rakade huvud.

– Nå? fräste han otåligt, väl medveten om att de inte hade särskilt lång tid på sig innan partisanerna hade samlat sig så pass att de kunde gå till motanfall.

– Vem, herr överste? sa serbiern med darrande röst.

Attila satte glöden på sin cigarill mot tjänstemannens vänstra hand och tryckte till. Serbiern gav upp ett skärande skrik, men Attila bara flinade. Han fann alltid ett nöje i att plåga andra människor.

– Jag är ingen överste! röt han på flytande serbiska. Och du vet mycket väl vem jag menar. Vi vet att den här hålan har varit de rödas högkvarter i två månader nu. Var finns Tito någonstans?

– Jag vet inte, jag svär. Jag vet inte! skrek serbiern förtvivlat med tårar strömmande nerför kinderna. Han gav … gav sig iväg för över en vecka sedan. Snälla ni, skona mig!

Attila spottade föraktfullt ut sin cigarill. Han visste att den fete tjänstemannen inte ljög, det var han alldeles för rädd om livhanken för. Hur ofta hade de inte gjort räder i dessa avlägsna bergsbyar under de senaste tio-tolv månaderna i hopp om att kunna lägga vantarna på den svårfångade partisanledaren, som de inte ens visste det riktiga namnet på – men bara för att finna att fågeln var utflugen. Attila nickade bistert mot livvakten.

Den tyske bondpojken, som kom från norra Jugoslavien och hatade slaverna som pesten, flinade förväntansfullt. Han hade sysslat ofta med just sådana här detaljer under det senaste året. Han fann till och med ett nöje i att utföra jobbet snyggt och effektivt – precis som han hade gjort hemma på gården, när fadern hade sagt åt honom att slakta en gris.

– Pass på era stövlar, väste han bara med adress till Attila och pressade på avtryckaren.

Den fete mannens bakhuvud sprack som ett äggskal. Blodet stänkte ner på officerens stövlar, men Attila brydde sig inte om det. Han hade misslyckats ännu en gång, och därför var hans tankar bara upptagna av den allt överskuggande frågan:

– Var fanns Tito!

---

– Mina herrar! sa Hitler i det att han kom in genom dörren till kartrummet i Varglyan tillsammans med sin favorithund, schäfertiken Blondie.

Friherre von Weichs, befälhavare över Armékommando sydväst, och hans underordnade general Rendulic, chef för 2:a Pansararmén, gick upp i stram enskild ställning.

– Min Führer! röt bägge som en man.

Hitler var osedvanligt effektiv denna morgon. Annars brukade han sova vid den här tiden på dagen, men idag hade han låtit kalla till sig de två generalerna från deras högkvarter i Belgrad och tydligen också suttit och väntat på dem, alltsedan han hade fått rapport om att deras plan hade landat på militärflygfältet strax intill.

– Nå? sa Führern uppfordrande.

Von Weichs såg på sin underordnade.

Rendulic, österrikare som Hitler, ryckte lätt på axlarna som om han menade att han väl fick ta skulden på sig då, men i stället sa han:

– Min Führer, jag måste tyvärr meddela att operationen misslyckades. Mina män intog visserligen byn, men fågeln var redan utflugen. Herrarna från SS kom aningen för sent. Hans kantiga, rynkiga ansikte blev alldeles rött av ilska. Vi har hållit på med den här förbaskade karusellen i ett år nu, och varenda gång vi har slagit till, har Tito varit borta!

Hitler log kallt, men utbrottet som hans officerare hade väntat sig kom aldrig. I stället klappade han sin överfeta schäfer och sa:

– Mina herrar. Jag har inte bett er komma hit idag för att hålla någon föreläsning. Men låt mig få säga någonting först om den där Tito. Vi tog honom inte på allvar, när han dök upp första gången, 1941. För vad var han egentligen då? En före detta sergeant, smed och fängelsekund, enligt vad vår underrättelsetjänst fick fram. Och inte gjorde några kommunist-partisaner vare sig från eller till i det där uppoch-nervända landet, där höger kämpade mot vänster, där serber slogs mot kroater, muslimer mot kristna, katoliker mot grekisk-ortodoxa. Söndra och härska blev vårt motto. Låt packet slåss sinsemellan, så ställer de inte till med några bekymmer för oss.

Hitler drog ett djupt andetag, medan de två generalerna väntade och undrade om de trots allt skulle behöva genomlida ytterligare en av Führerns timslånga föreläsningar.

– Allt det där blev annorlunda 1943, när våra kära italienska allierade kapitulerade till fienden … Med ens fylldes Hitlers röst av det förakt som österrikaren så ofta kände för sin italienska granne. Då blev det Tito som fick ta över praktiskt taget alla deras vapen. Med ens hade hans band bestående av trashankar till krypskyttar förvandlats till en riktig armé, utrustad med både tungt artilleri, stridsvagnar och vad ni vill. Sedan flyttade dessa hycklare till britter över sitt stöd från den konservative rojalisten Chetnik och hans partisaner till Tito och hans. Britterna och amerikanarna har kastat ner både vapen och förnödenheter till honom i månader nu – och detta har naturligtvis betytt en hel del. Tito har börjat få rekryter till sin så kallade Nationella Befrielsesarmé från alla sex nationaliteterna där – män som inte är kommunister! Idag, mina herrar, slåss jugoslaverna, på några undantag när, inte längre sins emellan som de gjorde 1941. Nu kämpar de mot oss!

Han stirrade med ens på de båda generalerna som om han gjorde dem personligen ansvariga för Titos framgångar med att samla sitt folk i deras kamp mot de tyska ockupanterna.

Generalerna skrapade oroligt med fötterna och väntade. För ett ögonblick eller två var det alldeles tyst inne i kartrummet, en tystnad som bröts endast av den tjocka hundens tunga andhämtning och vakternas steg i den frusna snön utanför.

– Och vad har vi gjort åt det hittills, fortsatte Hitler med en suck, frånsett våra misslyckade räder? Tja, nog för att era företrädare i Balkan har haft sina idéer, mina herrar. De har samarbetat med Chetniks folk och försökt få fast den där Tito på olika sätt. De har släppt ner döda soldater med fallskärm, iförda brittiska uniformer med personliga brev från den där fyllbulten Churchill i fickorna. Brev som har varit ställda till Tito och som har varit preparerade för att explodera när han öppnade dem. De har betalat en förrädare för att han skulle förgifta hans mat. Men så fort somden mannen hade fått sina pengar, så såg de honom aldrig mer. Man har försökt ett hundratal olika knep, men alla har misslyckats. Och även om vi lyckades döda Tito, så skulle de kallblodiga, brittiska hycklarna antagligen börja stödja general Mihajlovics Chetnik-trogna igen, så att vi aldrig kan bringa ordning och reda i det där förbannade landet. Nej, mina herrar, vi måste ställa till kaos i Jugoslavien.

– Vad har ni att föreslå, min Führer? frågade Rendulic och hoppades därmed få slut på föreläsningen.

Hitlers mörka ögon smalnade.

– Vi ska inte döda honom, utan i stället ta honom till fånga. På så sätt kommer vi att ställa till kaos i partisanrörelsen för vår käre marskalk … ja, Stalin har ju befordrat honom helt nyligen. Utan sin ledare – men ändå inte definitivt, så att någon »kronprins» kan ta över med detsamma – kommer de att splittras i olika grupper. Det kommer att ta månader, innan de kan bjuda ordentligt motstånd igen, oavsett vad britterna än kan tänkas hitta på för att hjälpa dem. Och vid det laget har mitt undervapen redan vunnit kriget åt oss.

Han klappade Blondie igen, vid tanken på den slutgiltiga segern.

– Men hur vill ni att vi ska ta marskalk Tito till fånga? frågade von Weichs på sitt högdragna sätt. Mannen har ju spioner precis över allt. Så fort vi gör några trupprörelser, så får Tito genast radiomeddelanden om dem till sitt högkvarter, var fasen han än råkar ha det vid just det tillfället!

– Det där, sa Hitler, beror helt enkelt på att ni har företagit era truppförflyttningar till lands. Den här gången ska vi göra det luftledes. Och även om vi blir upptäckta och rapporterade i tid, så spelar det ingen roll – för då kommer vi ändå redan att ha vår trojanska häst inne i fiendelägret.

Friherre von Weichs var nära att tappa hakan.

– Trojanska häst, flämtade han.

– Just det, för den stora luftmanövern kommer bara att vara en skenmanöver. Den egentliga operationen – att ta marskalk Tito till fånga – kommer att utföras av ett speciellt förband, som ni, Rendulic, i egenskap av österrikare säkerligen redan har hört talas om, eftersom dess medlemmar mestadels har rekryterats i ert fädernesland och i Bayern.

Rendulic vågade sig på en gissning.

Det måste vara Stormtrupp Edelweiss från Alpjägarkåren?

Hitler nickade.

– Just precis. Gräddan av alla bergsbestigare i hela Riket, Stormtrupp