Allt har sitt pris

By Jan and Eric Boo

När chefen för gränspolisen i polisregion Syd skjuts ihjäl i Malmö och mördarna själva mördas strax därefter, kallas den pensionerade kriminalinspektören Michael Lundell åter in i tjänst. När motivet så småningom anas inser Lundell och kollegan Mirka Salo att de har att göra med något betydligt allvarligare än bara mord. Vem försöker dölja sanningen? Finns motivet i polishuset? När Almedalsveckan och det svenska riksdagsvalet närmar sig blir det en kamp mot klockan där rikets säkerhet i slutändan står på spel och krafterna bakom morden sakta framträder.

"Allt har sitt pris" är en thriller i polismiljö om vad som skulle kunna hända i ett samhälle där medborgarna tappar tron på politikernas förmåga att hantera samhällsproblemen. Detta är tredje och avslutande delen i Pristrilogin.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 14, 2018
• ISBN: 9789178290086

Book preview

King)

Kapitel 1

Nordenvänner. Ni är inte många här idag men ni utgör kanske den viktigaste delen av befolkningen i vår del av världen just nu. Vårt land, våra gemensamma traditioner och våra förfäders arv är under attack. Inte bara av främmande fiender utan också, vilket är betydligt allvarligare, av våra egna förrädare. De finns överallt omkring oss, politiker, journalister och andra makthavare som säljer ut oss. Hur länge ska vi acceptera detta, vänner?

Mannen på podiet gjorde en konstpaus och tittade ut över den lilla skaran av åhörare som lyssnade andäktigt. Någon höjde rösten.

Inte längre. Det räcker nu.

Mannen på podiet nickade, fortsatte sitt tal och eldade på åhörarna med exempel som han menade visade på samhällets dekadens och förfall.

Inte minst Transportstyrelsens agerande där det högsta hönset medvetet och med uppsåt lät våra fiender ta del av hemlig information som rör vår säkerhet visar tydligt på vilka avsikter dessa makthavare har för vårt land. Detta, mina vänner, var inget misstag, det var en fientlig handling mot vårt land och mot oss patrioter. Hur gick det sedan när det avslöjades?

Åter tystnade mannen och inväntade reaktioner. Han njöt när stämningen blev alltmer hätsk innan han fortsatte.

Jo, då tog man till krafttag. Man hotade med misstroendevotum i riksdagen mot tre förrädare. Mot tre förrädare, upprepade han med sarkastisk röst. Hela djävla riksdagen borde sparkas ut! skrek han, röd i ansiktet och med svettpärlor i pannan.

Sieg heil! skrek en ung man och reste sig samtidigt som han höjde högerarmen.

Sieg heil! ropade alla i kör innan de tystades ner av talaren framför dem.

Även dem vi trodde på i riksdagen sviker oss. De utesluter oss ur vårt eget parti när vi står fast vid de idéer som skapade vår gemenskap. De baktalar oss och förnekar vårt gemensamma ursprung. Men mina vänner, det räcker nu, sa han med lite lägre röst. Sorlet avtog när alla väntade på vad som komma skulle.

Roland Thulin, även kallad Rolle Razze, drog efter andan. Gick talaren för långt? För första gången i sitt liv tvekade han inför vad han hörde. Han som ändå varit medlem i partiet sedan dess start i februari 1988. Som nybakad polis kom han att tillhöra ordningsgruppen vid polisen på Norrmalm i Stockholm. Han formades snabbt av miljön han jobbade i och kom genom kolleger i kontakt med en grupp poliser som hade en sak gemensamt, nämligen att anse att Sverige var på väg utför. Speciellt en i gruppen gjorde starkt intryck på Roland. Det berättades att denne tillsammans med ytterligare några kolleger hade utbringat en skål samma natt som Sveriges statsminister Olof Palme mördades.

Så dog den fähunden, hade kollegan sagt och höjt champagneglaset.

Nu, många år senare, satt Roland här i en föreningslokal i Västra Hamnen i Malmö och tvekade. Gängkrigen i den gamla arbetarstaden var rutin för honom och hans kolleger. Etniska grupperingar som stred om makt och geografisk kontroll utgjorde grogrund för alla de skjutningar och mord som skrämde medborgarna och otryggheten växte. Inte ens sjukhusens avdelningar var fredade zoner och politikerna började prata om att inhägna akutmottagningarna. Polisnärvaron på sjukhusen hade blivit vardagsmat och de anställda kände sig hotade.

Nästa år är det valår. Vi kan inte överlåta ansvaret för vår framtid på dessa falska och inkompetenta så kallade ledare. Vårt kära fosterland har blivit till en soptipp dit avfall från andra länder söker sig. Vi måste ta saken i egna händer och visa vilken framtid vi vill ha och detta måste vi göra innan valet. Vi har alltså ungefär ett år på oss. Ett år som vi måste ta vara på, förbereda oss, planera och agera för att denna förändring ska komma till stånd. Är ni med mig?

Alla reste sig upp och skrek i kör. Alla utom Roland som lät blicken svepa över salen lite diskret. Han kände igen några av de närvarande som poliser. Talaren på podiet hade han aldrig sett eller hört förut.

Då sammankomsten var slut dröjde sig Roland kvar. Han lutade sig bakåt i den obekväma stolen och funderade. Skulle han ge uttryck för sitt missnöje eller skulle han helt enkelt bara tyst gå därifrån och låta saken bero? Samtidigt kände han ett behov av att få ventilera sin uppfattning och argumentera för en mer sansad hållning. När endast några av de tongivande figurerna i gruppen stod kvar vid podiet reste han sig och gick sakta fram. Samtliga fyra tystnade när Roland närmade sig och de vände sig mot honom. Han kände väl igen dem och han förutsatte att de kände igen honom. Både Roland själv och dessa hade länge varit med och målen var de alla överens om. Det var vägen dit och metoderna som oftast ledde till diskussioner och meningsskiljaktigheter.

Är det verkligen rätt väg till en varaktig förändring av Sverige? var det första Roland kom på att säga.

Hur menar du? sa den kortaste lite kraftiga killen med renrakat huvud.

Jag menar att skrika heil och koppla vår kamp till Hitler och det tjafset. Det får motsatt effekt och likadant våldet. Jag vänder mig mot det.

Vi tar till det som behövs. Gängvåldtäkter och zoner där vi inte har tillträde, inte ens polisen. Så kan vi inte ha det längre och våld verkar vara det enda de förstår.

Roland kände att det var meningslöst att försöka övertyga de fyra hårdföra om en annan linje varför han tystnade och stod kvar ett ögonblick innan han sa hej då och lämnade salen.

Är han inte polis? sa den lite kraftige när Roland gått därifrån och det bara var han och en av de andra kvar.

Det stämmer han är chef för gränspolisen så han borde verkligen inse att vi måste göra något, sa den andre.

Jag blir orolig när jag hör att även de våra tvivlar.

Ska vi nämna det för ledningen?

Det är nog bäst så de vet var de har sina mannar. Det kan ju vara farligt att ha en polis som kanske snackar lite för mycket även om jag tror att han är medveten om att hålla käften är bäst för både honom själv och för andra.

Roland vandrade sakta genom staden. Brittsommarvärmen dröjde sig kvar och en ljum vind drog in från sundet samtidigt som solen sänkte sig bakom Turning Torso. Rolands hjärna gick på högvarv och tvivel ställdes mot övertygelse i den analys han gjorde av vad han hört denna kväll. Var han beredd att medverka i den militanta inställning med alla dess följder som han nu förstod var gruppens nästa steg? Kunde han sympatisera med så extrema metoder? Vad menade talaren med att vi har ett år på oss att agera? Var det inte längre med politiska medel man skulle förändra samhället? Han insåg att det var våld som nu gällde och att han och de som delade hans inställning, skulle komma att bli överkörda.

Innan han var hemma hade han bestämt sig. Han förstod att han inte kunde gå till polisen eftersom han anade att gruppen hade många tentakler in i polisorganisationen och han visste därför inte vem han vågade lita på. Hur utbredda var de högerextrema sympatierna inom polisen? Var underlåtenheten att ibland ingripa vid demonstrationer på gator och torg ett uttryck för detta? I det läget kom han att tänka på en kvinnlig polis, Mirka Salo, som slutat och fått en tjänst inom den militära underrättelsetjänsten. Han hade varit med på den samling då hon spytt galla över polisen och berättat att hon fått nog och sagt upp sig. Roland hade beundrat hennes mod och integritet. Men hur fick man kontakt med henne nu? Man kunde väl inte bara ringa till militären och fråga efter henne? Han letade på nätet efter hennes adress och telefon utan att hitta henne. Han bestämde sig istället för att skicka ett brev till försvarsmakten adresserat till henne och avvakta.

Kapitel 2

SAS-planet från Malmö Airport lyfte planenligt mot Arlanda måndagen den tjugotredje oktober. Då anade ingen att det kommande halvåret skulle bli en kapplöpning mot klockan för att rädda nationen. Mirka Salo lutade sig tillbaks i flygplansstolen och när hon kopplade av och försökte vila kom tankarna.

Tiden gick fort, alltför fort, konstaterade hon. Det var nu några år sedan hon lämnade sin tjänst inom polisen. Ett beslut som hon inte ångrade. Speciellt inte när hon tänkte på det kaos som den nya polisorganisationen fört med sig, inte bara för personalen, utan för hela rättssamhället. Det visade sig att hon hade haft fullständigt rätt i sin analys och i sina antaganden när hon noga övervägt om hon skulle säga upp sig eller inte. Många kolleger hade också följt hennes exempel och sökt sig från polisen och satsat på andra karriärer. Det hon kunde sakna var vissa kolleger och den sammanhållning hon känt i kåren. Speciellt sörjde hon den förlorade relationen med Michael Lundell.

Mirka var en av de första passagerarna som lämnade planet tack vare att hon satt längst fram. Hon reste oftast med endast handbagage varför hon inte behövde vänta vid bagagebandet utan skyndsamt kunde bege sig till utgången där en bil från försvarsstaben väntade på henne. Hon satte sig tillrätta i baksätet och exakt fyrtiofyra minuter senare steg hon in i huvudbyggnaden på Försvarshögkvarteret på Lidingövägen i Stockholm. Första måndagen i varje månad var det genomgång och planering av verksamheten. Att hon hämtades i bil just denna måndag var ett undantag eftersom chefen, överstelöjtnant Anders Holst, aviserat att han ville träffa henne i enrum innan den gemensamma samlingen. Mirka kände en viss oro inför mötet då hon inte visste anledningen till denna begäran. Under bilfärden hann hon grubbla en hel del men kom inte fram till någon rimlig slutsats. Det var således med viss spänning hon steg in på högkvarteret och genast blev ledsagad till ett mindre konferensrum. Hon noterade att det stod framdukat kaffe och frallor på bordet och hon hade precis hunnit sätta sig när överstelöjtnanten kom in genom dörren. Mirka log när hon såg hans nästan antika läderportfölj, precis en sådan som hennes far hade haft en gång i tiden. Han sträckte fram handen mot Mirka som reste sig och hälsade på honom. Vilka stora händer han har, tänkte hon, när han med ett fast handgrepp skakade hand med henne.

Tänkte vi kunde passa på att fika medan vi pratar innan vi går in på den stora samlingen, sa överstelöjtnanten och satte en kopp framför Mirka och hällde upp både till sig själv och henne.

Tack, sa Mirka.

Jag ville träffa dig innan stormötet därför vi har fått ett brev personligen adresserat till dig. Det hör ju inte precis till vanligheterna.

Mirka blev ytterst förvånad. Vem kan tänkas skicka brev till mig hit? Visserligen har jag numera skyddad identitet så det bör vara väldigt svårt att hitta mig den officiella vägen, tänkte hon vidare.

Vi försöker skydda våra anställda och lämnar inte ut namn och andra uppgifter till utomstående, fortsatte Holst.

Är det ett problem att någon tydligen vet att jag jobbar här? undrade Mirka oroligt.

Det vet vi inte. Det beror ju delvis på vad avsändaren vill och vem det är.

Jag tror att en del före detta kolleger till mig vet att jag jobbar för försvarsmakten numera och kanske till och med att det är inom Must.

Jag förstår men du bör för din och andras säkerhet hålla det för dig själv och framförallt att det är inom militär underrättelsetjänst du arbetar. Officiellt är du anställd av Försvarsmakten på högkvarteret. Det räcker så.

Mirka nickade instämmande.

Du ska veta att vi har ögonen på oss. Det finns många som försöker kartlägga oss och ta reda på så mycket som möjligt om vilka vi är. Bland annat för att försöka hitta blottor och om det finns några lik i garderoberna. Men säkerhetstänkande gissar jag att du blev informerad om vid anställningen, eller hur?

Det blev jag. Men brevet då? Hur gör vi med det?

Jag har det här.

Han pekade på portföljen.

Vi har undersökt det för att försäkra oss om att det inte innehåller radioaktivt pulver eller något annat farligt ämne. Lyckligtvis gjorde det inte det. Jag vill att vi tillsammans öppnar det nu. Såvida du inte har något emot det förstås?

Självklart inte. Jag är tacksam att ni vidtagit alla dessa försiktighetsåtgärder.

Anders Holst sträckte sig efter portföljen, la den i sitt knä och öppnade båda spännena. Han stack ner handen och fiskade upp ett vitt kuvert i C5-storlek som han överräckte till Mirka. Hon tittade på adressaten och konstaterade att det mycket riktigt var adresserat till henne med adress Mirka Salo, Försvarsmakten, Must, Lidingövägen 24, 107 85 Stockholm. Hon vände kuvertet för att se om det fanns någon avsändare men baksidan var helt blank.

Ska jag öppnade det? frågade hon och såg på överstelöjtnanten.

Nej, vänta, svarade han. Vi har som sagt redan haft tekniker som undersökt kuvertet. Fick besked om att vi kan öppna det men att det är viktigt att vi med hjälp av en kniv öppnar det i nederkanten. Detta för en eventuell forensisk undersökning av dna om detta skulle visa sig nödvändigt.

Mirka fick en brevkniv av chefen, förde in spetsen i nederkanten och försiktigt skar hon upp brevet. Hon tog fram och vek upp ett handskrivet A4-papper och började läsa.

Jag önskar att du snarast tar kontakt med mig. Jag har information som rör rikets säkerhet. Jag vågar inte delge den till polisen då jag inte vet vem jag kan lita på.

Under dessa rader stod namnet Roland Thulin, chef gränspolisen, Syd.

Mirka läste meddelandet ännu en gång, tittade upp och funderade. Sakta räckte hon över pappret till sin chef. Han läste det och frågade Mirka om hon visste vem Roland Thulin var. Mirka satt tyst en stund och stirrade ut i luften samtidigt som hon tänkte. Minnet klarnade inte. Hon kunde inte erinra sig någon Roland Thulin.

Vet du vad detta handlar om?

Mirka riste lätt på huvudet.

Nej, inte en aning. Vad gör vi?

Vi får ta kontakt och ordna ett möte. Eftersom han vänder sig till dig och uppenbarligen har svårt med tilliten vore det önskvärt om du är beredd att medverka enligt hans önskemål, bad överstelöjtnanten.

Absolut. Men vi bör väl vara två?

Jag ser till så att vi hittar någon som biträder dig vid mötet. Dessutom gör vi en backgroundcheck och ser om vi har någon fil på honom. Under tiden försöker du få fram var vi kan hitta honom och hur vi tar kontakt.

Mirka nickade, vek ihop pappret och stoppade det i sin väska.

Under den gemensamma samlingen som därefter följde, nämnde ingen något om brevet som Mirka fått. Samma eftermiddag återvände hon till Malmö. Efter ett par telefonsamtal hade hon lokaliserat Roland Thulin och hans arbetsplats. Nästkommande dag öppnade hon sin krypterade mail och där fanns fullständiga instruktioner om hur mötet skulle gå till. Hon fick också namn och nummer till den kollega som skulle biträda vid mötet. Ingenting hade funnits i databaserna kring Roland Thulin, upplystes hon om. Mirka funderade ett tag på om hon skulle ta kontakt med sin före detta chef på polisen, Tomas Billgren, för att om möjligt få lite mer information om denne Thulin. Hon valde efter mycket funderande att avvakta tills hon fått höra vad Thulin själv hade att berätta. Han skrev att han inte litade på polisen vilket både var förvånande och förståeligt för Mirka som själv råkat ut för känslan att man inte fullt ut hade litat på henne. Osökt kom hon åter att tänka på Michael Lundell. När han hade undanhållit sin kunskap om vad hennes dåvarande sambo höll på med hade hon känt sig gravt sviken av honom. De hade haft några traumatiska och känslomässigt jobbiga ärenden tillsammans och därför kommit varandra väldigt nära. Mirka hade emellanåt känt att hon hade haft svårt att hålla isär sina känslor för honom. Hon hade inte ansett att åldersskillnaden mellan dem varit något hinder och under en lång tid hade hon hoppats att det skulle bli de två, trots att han var gift. Hon hade förstått att även han var vilse i sina känslor. Det hade vid ett tillfälle slutat med att han stannat över natten hos henne. De båda öppnade då tillsammans en förbjuden dörr. Det var en natt hon mindes med glädje och värme samtidigt som den fick oerhörda konsekvenser för henne och hon hade hamnat i svår beslutsångest och i samvetsförebråelser. Efteråt hade hon insett att det förmodligen var ett resultat av två irrande själar som sökte något de saknade. Allt detta hade varit en bidragande orsak till att hon lämnade polisen.

Hon beslöt efter en stunds vidare funderande att ta kontakt med Thulin genom att skicka en diskret kallelse i ett neutralt kuvert till hans kontor med uppgifter om var och när han skulle infinna sig för ett möte. Skrev hon hans namn överst och polismyndigheten under förutsatte hon att han fick brevet oöppnat. Om man följde gängse rutiner, vill säga.

Kapitel 3

Mannen som anlände till hotellet kunde vara vem som helst. Nu var han inte det utan utgjorde kanske den viktigaste pusselbiten i möjligheten att rädda inte bara Sverige utan hela Nordens demokratiska existens. Detta insåg eller begrep ingen i nuläget utom han själv, vilket skulle visa sig vara ett fatalt misstag. Roland Thulin såg sig noga omkring samtidigt som han gick in i glassnurran som utgjorde entrén till hotellet vid Triangeln i Malmö. Han hade dagen innan fått ett till honom personligt adresserat brev till arbetsplatsen på polismyndigheten i Malmö, innehållande ett nyckelkort till rummet på hotellet. Hans instruktioner var tydliga och klara. Han skulle utan att kontakta receptionen gå direkt till hissarna. Se till så att han var ensam och åka i den på hotellfasaden utanpåliggande hissen till översta våningen. Han skulle sedan skyndsamt gå till sitt rum, sätta på teven och vänta.

När han kom in på rummet insåg han att han tilldelats sviten på absolut översta våningsplanet. Till vänster fanns en stängd dörr och när han kände på den var den låst. Han satte sig ner och såg på nyheterna och väntade. Oron steg efter hand som tiden gick och han kände hur han blev