Hämndens tid

By Jonas Sjöstedt

Konflikterna rinner djupt i den svenska politiken – så djupt att de kan leda till mord. På väg hem från en talmansresa i Helsingfors inuti en hytt på Siljafärjan hittas en man mördad. Mordoffret är riksdagsledamot Antonio Juaréz, som tidigare samma kväll hamnat i bråk och fått en öl uthälld över sig av den vänsterpartistiske ledamoten Reijo Mäkinen. Ilskan över Sverigedemokraterna och gamla oförrätter har fått Reijo att dränka sina sorger med alkohol. När han vaknar upp dagen efter bråket, skamsen och bakfull, blir han anklagad för mordet. David Lööf, tjänsteman vid Vänsterpartiets riksdagsgrupp, försöker begripa vem som ljuger och vad som egentligen har skett samtidigt som polisen Jessika Fast leder en polisutredning där spåren snart pekar åt helt olika håll. Gamla historier från inbördeskrigets Finland och diktaturens Chile kommer upp till ytan och allt fler hemligheter uppdagas i polisens arbete och David Lööfs egna efterforskningar. Hemligheter som avslöjar mörka sidor av svensk politik.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 24, 2022
• ISBN: 9788728478288

Book preview

Jonas Sjöstedt

Hämndens tid

SAGA Egmont

Hämndens tid

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Jonas Sjöstedt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728478288

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Vad i helvete hade Reijo ställt till med?

David Lööf försökte få rätsida på historien, en historia som såg allt mer besvärlig ut ju mer han hörde av den. Han satt vid skrivbordet på sitt kontor i riksdagen, på datorns skärm hade han braskande rubriker och en text som han inte förstod. Den var på finska från tidningen Ilta-Sanomat. Men han förstod så mycket som att det var illa, ett gräl och mindre slagsmål vid en mottagning på Sveriges ambassad i Helsingfors, alldeles för mycket alkohol och att vänsterpartiets riksdagsledamot Reijo Mäkinen hade huvudrollen. I telefonen hade han Mia Haglund, tjänsteman hos Vänsterförbundet vid den finska riksdagen med ansvar för samarbetet mellan de nordiska vänsterpartierna. Mia förklarade tålmodigt vad det handlade om:

– Nog ser det riktigt illa ut. Men ännu är det bara sverigedemokrater och sannfinländare som uttalar sig i artikeln, så kanske har vi inte hela sanningen. Vi ligger då lågt och hänvisar till er så länge, de ringer redan från både televisionen och tidningarna, sa en tydligt bekymrad Mia Haglund.

Framför sig hade David Lööf ett papper fullt med anteckningar som han gjort under deras samtal.

Han förstod inte riktigt allt och ställde några sista kontrollfrågor:

– Skallade Reijo verkligen en sverigedemokratisk tjänsteman på ambassaden?

– Varför kallade han Mannerheim för slaktare? Var inte han någon sorts krigshjälte?

Mia Haglund förklarade tålmodigt. David antecknade.

När samtalet närmade sig sitt slut kunde David inte låta bli att ge Mia en komplimang för hennes utmärkta svenska. Mia svarade torrt att svenska var hennes modersmål.

I några ögonblick efter att samtalet hade avslutats tittade David rakt framför sig, rakt in i anslagstavlan där två bilder på hans barn från skolans fotografering satt uppsatta bland att-göralistor och gula post-it-lappar med dåliga samveten. Bilderna började bli några år gamla; hans sons glada leende visade att han just tappat några tänder. Hans dotter hade på sig en fin blommig klänning, den skulle hon ha vägrat ta på sig nu.

Så tog han upp telefonen igen och ringde Reijos nummer, han borde ha kommit till Värtahamnen med färjan från Helsingfors några timmar tidigare. Han lät signalerna gå fram till dess att Reijos buttra inspelade röst bad honom tala in ett meddelande eller ännu hellre skicka ett sms. David Lööf gjorde bägge delar.

David skyndade ner längs korridoren till kommunikationschefen Ida Karlssons kontor. Han möttes av en irriterad blick när han öppnade dörren och klev in i rummet omedelbart efter att han knackat. Han avbröt någon sorts poddinspelning med partiets ekonom som satt mitt emot Ida vid ett litet runt bord under det höga fönstret.

– Inte just nu, sa Ida och vinkande avvärjande med handen.

– Jag tror inte det här kan vänta. David stod mitt i rummet; han var inte den som brukade tränga sig på i onödan.

– Vad handlar det om?

– Det är någon sorts politisk fylleskandal i Helsingfors, Reijo Mäkinen har varit i slagsmål på en mottagning på den svenska ambassaden och ska ha skallat en sverigedemokratisk tjänsteman. Dessutom verkar han ha förolämpat hela den finska högern. Vänsterförbundet ringde, de verkar vara måttligt roade. Det är en stor nyhet i finsk kvällspress. Det är nog bara en tidsfråga innan det är i svensk media.

Ida och ekonomen såg ut som levande frågetecken.

– Men herregud, driver du med mig? var Idas enda kommentar.

David skakade på huvudet. Två minuter senare hade nyheten landat i svenska medier.

– Helvete, nu är det i Aftonbladet också.

Ida läste högt från datorskärmen vid sitt skrivbord: kom synbart berusad till ambassadens mottagning efter att ha bojkottat minnesstunden för de svenska frivilliga i fortsättningskriget på Sandudds begravningsplats, skallade den sverigedemokratiska tjänstemannen Joakim Glanshammar som fick näsblod och kallade den finske nationalhjälten Mannerheim för slaktare. Hon suckade misstroget.

Citaten från politiska motståndare på plats verkade var direkt översatta från Ilta-Sanomat. Sverigedemokraternas riksdagsledamot Christina Stålfalk talade om att kommunisten Mäkinen hade visat vänsterpartiets rätta, våldsamma ansikte och skämt ut den svenska riksdagen. Sådana politiska extremister borde inte få representera riksdagen. Hennes riksdagskollega från sverigedemokraterna, Antonio Juaréz, beskrev Mäkinen som en typisk vänsterextremist som inte kunde uppföra sig. Den finska riksdagsledamoten från sannfinländarna, Outi Terho, menade att den svenska riksdagen och vänsterpartiet var skyldiga det finska folket ursäkter efter att de hade förolämpat nationalhjälten Mannerheim som räddade Finland från bolsjevismen.

– Fascisterna öser verkligen på när de kan, konstaterade Ida lätt uppgivet.

– De är väl glada att det för en gångs skull inte är de som har gjort bort sig, sa ekonomen.

Aftonbladets text var bildsatt med foton på den svenska ambassaden i Helsingfors; fasaden såg ut som en mindre kopia av Stockholms slott i färg och arkitektur. Porträttbilder var inlagda på Reijo Mäkinen, Antonio Juaréz, Christina Stålfalk och Joakim Glanshammar, en ung man med kostym och kotlettfrilla. Han såg ut som en typisk ung karriärist i Sverigedemokraterna.

– Man kan ju fatta att man vill skalla en sån typ, men det är ju lite dumt att faktiskt göra det, fortsatte ekonomen.

De andra invände inte.

– Jag fattar inte vad det har tagit åt Reijo, det här är verkligen inte likt honom, sa David med en ljudlig suck.

De andra svarade inte, men alla tre tänkte på den tystlåtne riksdagsledamoten från Fagersta som var allmänt omtyckt i partigruppen och respekterad för sina kunskaper och sin pragmatism av kollegor och tjänstemän i näringsutskottet.

Ida bröt tystnaden.

– Det blir locket på. Inga kommentarer förrän vi vet mer. Om vi absolut måste säga något tar jag det, då blir det kort och tråkigt. Jag försöker få tag på vår ordförande för att varna henne, hon är i Sandviken, men jag tror inte att det är någon mer media inplanerad för henne idag. Vi får skicka ut mejl med information och instruktioner till riksdagsgruppen. Du David får försöka få tag på Reijo, du känner honom bäst.

David skulle precis protestera och säga att det inte var hans uppgift som gruppchef för tjänstemännen på ledamotsstöd. Hans uppgift var att samordna de anställda så att ledamöterna fick stöd med att skriva motioner och ta fram underlag för politiska förslag, inte att hantera skandaler och mediala kriser. Men han hann inte säga något, en pressekreterare öppnade dörren hastigt, riktade sig direkt till sin chef Ida Karlsson och sa:

– Har ni sett? Reijo har ställt till skandal i Helsingfors. Det är kaos på Twitter. Vad ska vi säga?

En halvtimme senare lämnade David Lööf riksdagens kontor på Storkyrkobrinken, han gick genom de smala gatorna mot Gamla Stans tunnelbanestation, det skymde redan över gränderna och kullerstenarna. På tunnelbanan såg han hur flera personer satt och läste i sina mobiler om Reijos fyllebravader. Han undrade hur han skulle få tag på Reijo. Han fick ett infall, han åkte inte direkt hem till Bagarmossen, han klev av redan vid Slussen, gick uppför Götgatan och svängde in på Klevgränd till huset med övernattningslägenheter för riksdagsledamöter. Han kom in i huset med sin ID-bricka från riksdagen och tog den gamla hissen upp till våning fyra. Han knackade på och ringde på ringklockan bredvid den anonyma grönmålade dörren utan namn. Han väntade. Sedan knackade han igen och ropade genom det lilla brevinkastet:

– Reijo, det är David. Kom och öppna om du är hemma.

David var på vippen att ge upp och åka hem när det hördes hasande fotsteg på andra sidan dörren.

Kapitel 2

Riksdagens talman var ursinnig. Han gick fram och tillbaka med snabba, bestämda steg i vardagsrummet i villan hemma i Norrköping. Hans fru som inte kunde påminna sig att hon sett honom lika upprörd tidigare hade hastigt lämnat huset med deras son för en längre utflykt till olika lekplatser. Hennes make var tacksam för det, han behövde vara ifred en stund.

Att inte riksdagsledamöter kunde uppföra sig på det mest grundläggande vis! Var det inte nog att ha moderater som twittrade omdömeslöst, såg på porr på riksdagens dator och försökte stöta på minderåriga MUF-tjejer? Var det inte illa nog med alla dessa sverigedemokrater och deras aldrig sinande flod av rasistiska grovheter? Han hade fått frågor om en socialdemokratisk ledamot som kört berusad men ändå vägrat avgå och en ledande centerpartist som tafsat på kvinnor under sammanträden i riksdagen. De skämde ut riksdagen. Men detta tog ändå priset. Under en talmansresa dessutom. Ledamöterna hade landets viktigaste uppdrag och uppförde sig värre än vad en del senare framstående moderater hade gjort på de legendariska fyllefesterna i MUF-Östergötland på 1980-talet. Redan på den tiden kunde Anders Borg släppa loss rejält på middagar och fester i samband med distriktsårsmöten och kurser. De festerna hade den blivande talmannen alltid lämnat tidigt, det var ovärdigt, där kände han sig inte bekväm. Han hade hellre dragit sig tillbaka till sitt rum och läst en god bok, gärna något av eller om Margret Thatcher, Ronald Reagan, Ayn Rand eller Milton Friedman. Nu kokade han av ilska när han gick fram och tillbaka i det smakfullt inredda vardagsrummet med dess stilrena och exklusiva 50-talsmöbler, akvareller, textilier och mattor i matchande färger. Hans fru hade god smak.

Han hade just haft ett långt telefonsamtal med vice talman Åsa Asplund som hade lett delegationen i Helsingfors. Åsa hade varit bedrövad men samlad när hon berättat om vad som skett. Det var ännu värre än vad som framkommit i media, men också mer komplext. Första dagen hade allt gått enligt planen. Delegationen från den svenska riksdagen hade besökt den vackra nyrenoverade parlamentsbyggnaden på Mannerheimvägen i centrala Helsingfors. Den finska talmannen hade välkomnat dem på formell och lite gammaldags svenska. En träig humorlös genomgång av den finska parlamentarismens historia hade gjorts av Maija-Leena Paavola, den finska riksdagens generalsekreterare. Det hade varit en stadsrundtur med historiskt perspektiv i Helsingfors, tid för enskilda partiöverläggningar och till och med en mottagning hos presidenten på Talludden. Det hade sett bra ut i media inklusive bilder med presidenten som skakade hand med deltagare i delegationen på tv:s nyhetssändning. Det hade talats om gott nordiskt samarbete, våra starka demokratiska traditioner och den speciella relationen mellan Sverige och Finland. Allt hade följt planen och sett ut som det skulle.

Andra dagen hade det mesta gått snett. Delegationen skulle besöka Mannerheims grav och presidentgravarna på Sandudds vackra begravningsplats. De skulle lägga blommor vid stenen för de svenska frivilliga i fortsättningskriget. Den låg precis bredvid Mannerheims grav, en pampig grav som omgavs av hundratals gravar med soldater och officerare från Helsingfors som stupat i samma krig. Det var då det hade börjat spåra ur. Sverigedemokraterna hade på eget bevåg tagit över föreställningen. Efter att Åsa som vice talman hade lagt blommor vid svenskarnas grav hade Christina Stålfalk från Sverigedemokraterna klivit fram och hållit ett tal utan att ha anmält det i förväg. Men det gick naturligtvis inte att stoppa det utan att ställa till en scen. Christina Stålfalk hade talat länge, inte minst om sin farfar Gustaf Stålfalk som varit en av de svenska frivilliga i kriget. Christina hade i sitt tal kallat honom nationellt sinnad och tackat honom för hans insats för Sveriges och Finlands frihet mot det bolsjevikiska hotet. Därefter hade Sverigedemokraterna lagt ned en enorm egen blomsterkrans vid graven.

Sedan hade Sverigedemokraterna drivit det ännu längre. De hade också lagt en blomma vid minnesmärket för de tyska stupade, Finlands allierade i fortsättningskriget. Deras minnessten stod bredvid minnesmärket över de svenska frivilliga. Åsa hade tyckt det var lite obehagligt, på det tyska minnesmärket kunde man ju tydligt se att det handlade om Hitlers armé. Sedan hade de tre Sverigedemokraterna gått vidare, hållit korta tal och lagt egna blommor vid Mannerheims grav och minnesmärket över de finska jägarna som utbildats i Tyskland och deltagit i det finska inbördeskriget på den vita sidan. Dessutom hade en av de moderata ledamöterna följt i släptåg på sverigedemokraterna när de gjorde sin kupp. De andra ledamöterna hade fått stå och vänta på dem vid bussen. Stämningen hade varit irriterad, men som tur var hade inga journalister varit på plats. I bussen på väg från Sandudd hade Åsa googlat på Gustaf Stålfalk och hon hittade en uppgift om att han hade varit organiserad nazist i Lindholmspartiet.

Talmannen suckade, det här var känsligt. Det var bäst om det aldrig kom ut. Det var inte den svenska riksdagens uppgift att ta ställning i känsliga historiska frågor i Finland.

Vänsterpartisten