Väderhane vakar

By Per Nilsson-Tannér

19-årige Berta har hittat kärleken i Hilding. Den värmer henne, skänker henne mening i vardagen, men skapar också förväntningar. Hon tycker att hon bör placeras i första rummet. Hon gillar inte att Hilding tillbringar så mycket tid i Klubben. Hon tycker att han borde välja henne först och i stället för Klubben. Hilding ser det annorlunda. Han väljer både Klubben och Berta. Men, frågan som hänger i luften, kommer Berta finna sig i att dela uppmärksamhet?"Väderhane vakar" handlar om ungdomliga relationer och den förrädiska förhoppningen om gränslös tillgivenhet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726117752

Book preview

Första kapitlet

B erta var ond. Hon gick fram och tillbaka på vägen förbi Ordenshuset; femtio steg fram och femtio tillbaka. På detta sätt hade hon promenerat som en skiltvakt i dryga tjugo minuter, men ännu hade hon inte sett en skymt av Hilding. Ljusskenet från de sex höga, spetsiga fönstren på Ordenshuset flöt in i skuggan på den hårdtrampade och av bilringar manglade gårdsplanen. Under lamporna i stora samlingssalen försiggick någonting, som uppjagade Bertas ilska. Därinne satt Hilding vid sekreterarkatedern; därinne satt också målar Borg med klubban i handen under det röda standaret med guldskriftenEnighet ger styrka. Från allt detta var Berta på något vis utesluten — av fri vilja mer än av tvång. Det var detta, som stod emellan Hilding och Berta. Med hela sin nittonåriga vilja hade hon försökt framtvinga ett antingen — eller: välj mej eller klubben!

Hilding valde både Berta och klubben. Just nu kände Berta detta som en förödmjukelse; hon var kränkt. Var det hon, som skulle ge efter och vänta alla gånger? Var det kanske som folk sa, att hon hängde efter Hilding?

Hon vände tvärt om på klack och tå, som på kommando, och stod med höglyft huvud i månskenet. Det gula håret under den svarta baretten krullades ned mot kinderna; underläppen tutade ut, högdraget och spotskt. Hon körde ned båda händerna i ulsterfickorna och fortsatte sin promenad, just som en dörr i Ordenshuset skrek på gångjärnen och ett par halvväxta pojkar kom ut på trappan, tände var sin cigarrett och stod barhuvade i kylan och rökte och samtalade lågt.

Men Hilding kom inte. — Han behöver inte heller komma! tänkte hon. Han får gärna sitta och skriva både i natt och i morgon! Skriv dig fram till kommunalordförande och landstingsman! Skriv, skriv! Men låt bli att skriva till mej!

Bertas skor klapprade mot den benhårda bygatan. Hon gick förbi Gula paviljongen, det anskrämliga trähus, där byns kafé och frisörsalong var inrymda, och ämnade just ta av huvudvägen in på en genväg hem till Olders, farsgården. På väggen vinkade något — en upprepad, energisk vinkning. Berta vände dröjande och nästan motvilligt om för att se, vad den fladdrande affischen hade att locka med, men hon liksom ryggade tillbaka, när hon kände igen klubbens örnprydda affisch! Asch! Hon knyckte på axlarna, obehagligt påmind om det studiemöte, som höll Hilding fången en halv timme utöver det bestämda klockslaget.

Någonting föll henne in; hon kontrollerade inte längre sin ilska. Hon tog ett steg mot knuten och rev med en hastig knyck ned den vinkande affischen. Föredrag om vinterns bildningsarbete av instruktör Hasper, läste hon. Medlemmarna uppmanas att mangrant infinna sig till detta höstens viktigaste möte. Åh, hon kände nog den handstilen! Den hade en tjurig, kantig medvetenhet — precis som sekreteraren själv! Berta log iskallt, kramade ihop affischen till en liten boll och slängde den förtrytsamt och med ett drag av smärta i ansiktet mot väggen. Den studsade och blev liggande på trappan under kaféets flagnade masonitskylt.

Berta småsprang huttrande mot Olders, hennes gula ulster försvann i skuggan under poppelkronorna. Månen göt sitt silver över Olders gårdslängor och väderhanen med de yviga stjärtfjädrarna på häbresnocken. I kväll spådde hanen kallt och klart väder, den gol mot soluppgången; årtalet 1839 lyste i den rostiga, genombrutna plåten som i eldskrift.

I år fyllde väderhanen etthundra år.

En motorcykel bullrade uppför bygatan; mannen i skinnjackan och läderhuvan körde för full gas, så att hjulen ibland slirade och grus och småsten sprutade. Gamla Skräddar-Olina, som satt på sängkanten och läste om kriget ute i världen, spratt upp ur sängen som en fjäder, drog ned rullgardinen, släckte lampan och kröp under täcket. Hon skalv i sin röda underkjol och trodde att tysken själv var i antågande med kulsprutor och allting.

Motorcyklisten stannade på gården vid Ordenshuset, parkerade sin maskin genom att fälla ned stålgaffeln under bakhjulet, slog ned kragen på skinnjackan och gick med raska steg uppför stora trappan. När han öppnade dörren till förrummet, forsade en hurtig sång honom till mötes. Han blev en stund dröjande med läderkasken under armen; när dörren till stora salen äntligen öppnades, var det som om ett par ynglingar ryggade tillbaka: vad hade fjärdingsmannen för ärende till Ordenshuset en kväll som denna?

Det blev så egendomligt tyst. En grupp pojkar samlades kring den lerstänkte mannen, som ur en diger portfölj drog upp ett stort, tryckt plakat. När kungörelsen nubbats fast på väggen, började sorlet så sakta surra under taket. Mobilisering! Jaså — var det allvar? Vilka årsklasser? A som tusan — då har en annan att ge sig av!

Instruktör Hasper och Hilding kom med var sin portfölj ut i förrummet. De var inbegripna i ett livligt samtal om någon inre angelägenhet; Hasper gestikulerade energiskt med höger hand och liksom fastslog någonting fundamentalt, medan Hilding gick med röda fläckar på kinderna; han öppnade då och då läpparna som för att inskjuta en replik, men fick aldrig tillfälle att avbryta den andre.

— Vad är det här för slags trafikstopp? kom det abrupt över Hildings läppar. Han gick fram till gruppen framför kungörelsen, blev plötsligt ivrigare och började tränga sig fram med skuldran. Med nervösa, tobaksgula fingrar följde han kolumnerna över inkallade årsklasser, arméfördelningar och vapenslag.

—… tan! fräste han till. Fy för faderullan — nu sitter man där vackert!

— Skada för arbetet! sa Hasper. Skada på en så god början! Men det blir inte långvarigt. Hitler spricker på några veckor! Vänta tills England kommer! Tro mina ord; till jul är det fred. Ett krig nu för tiden kan inte bli långvarigt.

— Kanske — kanske inte! sa Hilding frånvarande. Höstens studiearbete sjönk ned för någonting annat och vardagligare: Har jag underkläder och strumpor rena? Har jag kosing, så jag klarar mej ett par veckor? När går första tåget? Var har jag min inskrivningsbok liggande?

Han stod med sin portfölj ute på trappan. Bygatan var full av folk, ungdomar mest. Det hade redan bildats små kotterier, och alla diskuterade högljutt och upprört mobiliseringen. Enstaka par promenerade tyst och stilla förbi… Nu på en gång kom Hilding att tänka på Berta!

—…tan! fräste han igen och räckte instruktör Hasper handen. Tjänare med dej! Jag måste smita — har en hel del att ordna med innan första tåget går…

— Gör vad du kan! Och glöm inte vårt studiearbete i lumpen! Vi behöver hjälpas åt i dessa tider — det mulnar ute i världen!

— På mej kan du lita! So long!

Men vart har Berta tagit vägen? Hilding vek nervöst upp rockärmen och drog ned handsken; klockan visade tio minuter över elva. Han skulle ju ha mött Berta klockan halv elva! Det var då också katten, att den långtråkige Hasper aldrig tröttnade på sin egen vältalighet! Här hade förstås jäntan väntat och väntat — och så gått hem i ilska! Han kände till det där.Antingen mej eller klubben! hette det en gång. Ånej — men båda två och lite till: Hilding var dock den yngste i kommunalfullmäktige och nästa gång ämnade han kandidera som landstingsman! Han kände sin väg — den gick visserligen inte spikrak till målet, men också kurvorna har ibland sin bestämda mening…

Hilding gick med snabba steg ned mot Gula paviljongen, och när en grupp pojkar utanför kaféet äntligen skingrades, vek han av mot Olders. Han hade ännu aldrig vågat sig upp till gården nattetid; han och Berta hade träffats på danser här och där i bygden eller mötts på olika ställen i byn. För den gamla, stora gården med den gnisslande vindflöjeln på häbret hyste han en oförklarlig respekt, en slags medfödd vördnad. Tor i Olders var burgen gråbonde, konservativ och opponent mot snart sagt alla idéer, som Hilding arbetade för. Den självmedvetna glimten under ögonbrynen kunde Hilding icke rå på — här var det vördnaden och respekten, som fick övertaget.

Nu måste han träffa Berta! Han ville förklara ett och annat för henne, innan han ryckte in — gudarna vet på hur lång tid! Hilding hade i denna stund icke mycket av Haspers ljusa optimism! Han kände snarare en viss sentimental stolthet; det låg dock ett romantiskt skimmer över kvällen; han drog nu i fält, och det kunde ganska säkert bli allvar av. Skulle han komma hem? Skulle han bli kvar? Skulle han bli invalid? Hilding hade alltid trott sig vara övertygad antimilitarist; i grunden var han det nog alltjämt, men vinden hade vänt på ett överrumplande, han ville kalla det kollektivt sätt. Här skulle han nu rycka in som en annan patriot, och han hade ingenting emot att bära en blomma i gevärspipan, när han i morgon bitti steg på tåget…

Det lyste i Bertas fönster. Nu gällde det att få träffa henne! Det var för ögonblicket ett långt viktigare problem än Haspers alla studieplaner i kommunalkunskap och mötesteknik. Hilding höll liksom på att kasta alla föreningsbekymren överbord. Han drog helt enkelt i fält med sitt gevär — nu fick kronvraken, gubbarna och småpojkarna sköta politiken och bildningsarbetet!

Fjärdingsmannens motorcykel smattrade på nytt vid Olders, och om en stund susade den läderklädde mannen förbi, så att gruset stod som en sprut efter honom. Månen gick in i ett mörkt moln; från vägen såg Hilding Olders många tegeltak som en grupp silhuetter, klippta ur silverpapper. Stämningen grep honom på nytt; han tänkte på blomklasar i gevärspipor, då han såg det upplysta fönstret på övre våningen. Det lockade hemtrevligt och sugande. Hur skulle han nu lyckas komma in till Berta? I kväll måste han få tala ut med henne, han nöjde sig inte med kallprat nu — han hade något att säga.

Han stod en stund i skuggan av ett träd och lyssnade. Gården sov — det var bara väderhanen som vred sin yppiga plym en liten aning på häbresnocken. Ljuset från gavelfönstret föll emot marken som ett rutigt, gult täcke. Hilding funderade — tänkte flytta stegen och bulta på fönstret; undrade om stuprännan kunde bära honom. Eller vad skulle Tor göra, om Hilding helt frankt bultade på dörren och bad att få träffa Berta, innan han drog i fält? Skulle Oldersbonden hårdnackat vägra en soldat att få träffa sin käresta — kanske en sista gång?

Nästan skamset böjde han sig ned, fyllde näven med grus och jord och slängde den mot fönstret. Det lät som en strid hagelskur, och Hilding såg hur en liten prosaisk jordkoka blev hängande kvar på fönsterposten. Han lyssnade och väntade — ingen öppnade! Så kastade han ännu en näve grus och då släcktes plötsligt ljuset. Ännu en stund dröjde han, innan han smög sig till trappan. Nej, det var ingen som öppnade dörren för honom! Och fönstret blänkte mörkt, då månen gled fram i molnkanten.

Då de självlysande visarna på armbandsuret närmade sig tolv, gick han hem, huttrande i kylan, snopen och ilsken och med underliga, nästan vemodiga tankar surrande i huvudet.

Den lilla blåmålade väntsalen med skrivpulpeten, postsparbankens reklamplakat, mobiliseringskungörelsen och tågtidtabellerna var fullproppad med unga män, när Hilding i svinottan trädde in med sin väska i handen. Bertas bror Ivar och några klubbkamrater nickade trumpet, där de satt på sina väskor eller hängde slöa och sömniga längs väggarna och sög på sina cigarretter. Någon hög luft var det inte denna morgon. Dimman låg ullig och grå mot fönsterrutorna och rälsskenorna, den lilla byns kontakt med stora världen, slutade i ett tomt intet några hundra meter bortom perrongen.

Det kom inga gråtande kvinnor med blommor och ingen utbringade bygdens leve… Där satt bara en grupp män, ryckta från sina gårdar, sina yxor, snickarverktyg och spadar, och såg glåmiga och luggslitna ut i gryningsljuset. Några äldre årsklasser var också representerade; lite avsides på perrongen gick Nisse Ferm i lumber jacka och mollskinnsbyxa med knän och såg bekymrad ut. En snedaxlad kronotorpare med många barn stod vid pulpeten och fyllde i en växelblankett med raspande penna; han stack med ett tafatt försök att vara diskret papperet i handen på sin tandlösa hustru, som väntade vid dörren, nickade adjö och försvann ut på perrongen.

Där gick bland andra en man i golf byxor och tyrolerhatt fram och tillbaka med en stinn portfölj under armen och en slocknad cigarrcigarrett under den stubbade, röda mustaschen. Han nickade tankspritt åt några bekanta — men eljest kände de flesta honom, symaskinsagenten Simon Fors. Var också han inkallad?

Ingen fick svar på denna eller på andra stumma frågor, ty nu ångade tåget in, redan fyllt till sista bänk av unga män från andra bygder längre söderut i provinsen.

Andraka pitlet

D en första överraskningens svallvågor hade lagt sig. Byn hade i det närmaste återfått sitt normala utseende, sysslorna utfördes efter urgammal kalender, godtemplarna möttes till brödernas afton en söndagskväll i slutet av oktober, men arbetet i klubben låg nere, sedan också målar Borg inkallats till militärtjänst.

Allehanda naturens tecken spådde vargavinter; redan på barfrosten var det tjugo köldgrader. Även eljest vettigt folk lockades till dystra förutsägelser. Polen var styckat mellan två stormakter, och Paasikivi hade plötsligen fått brådskande ärenden till Moskva. Det låg vinter i luften, ulliga flingor föll över tjälad mark. Skräddar-Olina började så smått låsa dörren för ryssen, som hon läst uppskakande skildringar om i Aftonbladets Halvveckoupplaga. Egendomligt främmande brev kom singlande ned i postfacken i byn — fältpostkuvert utan frimärken, avsända från Litt O. och daterade Någonstans. Pojkarna hade blivit nummer, overkliga men samtidigt livslevande nummer, som behövde varma strumpor, halsskydd och knävärmare, allt enligt lottaavdelningens lokalstyrelse och tidningarnas varmhjärtade, stundom nästan skriande upprop.

Även Berta fick ett brev från fältposten. Hon kände igen den kantiga, karakteristiska handstilen, och hon gick en hel dag och tjurade, innan hon öppnade det. Blyertsskriften var oklar och papperet tummat, men hon fattade att andemeningen var ett högljutt rop på intyg! "Man försummar allting i det här livet; här hjälper det inte mycket vem man är, skall du tro. I dag har jag gnott som en hel fan med att bygga ett kokhus, och sånt blir man inte andligen smällfet av. Så vitt jag förstår, måste jag bli kvar häruppe hos lapparna över hela vintern, för vi installerar oss som om det gäller att bo här i flera år. Så nu vill jag be dej om en liten tjänst: försök att vidtala din far och pastorn om ett intyg. Jag har ju allehanda uppdrag (fullmäktige, pensionsstyrelsen och ett som annat), och man kan väl ändå inte mena, att allting skall försummas i det civila livet heller, allrahelst som det finns många,