Teobald: Det levande skelettet

By Lars Thim

Teobald är ett levande skelett som tröttnar på sin tillvaro på cirkus och flyr därifrån. På vägen träffar han en ubåtskapten som är beredd att hjälpa honom att nå sin dröm: Att bli en fullständig människa igen. Detta är en spännande fantasy-berättelse som utspelar sig i ett nutida Sverige. Den handlar om mod, vänskap och att förändring inte alltid är av ondo.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 9, 2017
• ISBN: 9789175694498

Lars Thim

Lars Thim jobbar som resurs på en grundskola och har haft intresse för berättande så länge han kan minnas. Har ett förflutet som rollspelare och spelledare och hyser ett stort intresse för sällskapsspel där man skapar historier.

Book preview

Epilog

KAPITEL 1

Teobald hade varit en helt vanlig man på 27 år som levde ett helt vanligt liv tills det fullständigt osannolika hände: alla mjukdelar på honom bara försvann. Plötsligt stod han utan muskler, hud och inälvor och han var inget annat än ett levande skelett! Med mjukdelarna försvann även flickvän, vänner och familj, och han fann sig vara helt utanför och ensam. Inte ens myndigheterna låtsades om honom. Folk blev helt enkelt obekväma med att behöva stirra in i ögonhålorna på ett livs levande skelett. Vilse i sin nya tillvaro fann Teobald dock en sysselsättning i tillvaron när en cirkusdirektör erbjöd honom jobb på hans cirkus. På cirkusen fanns allehanda individer - flera av dem särlingar. Då de var både annorlunda och underliga hade cirkusdirektören funnit dem perfekta för hans udda och märkliga föreställningar. Märkligt nog verkade truppen inte existera eller synas alls i folks ögon utanför tältduken, men på insidan av cirkustältet var de föremål för allas uppmärksamhet. Enligt cirkusaffischerna var Teobald cirkusens stora dragplåster.

Efter några års dansande med käpp och hög hatt under artistnamnet Mr Bones då cirkusen uppträdde runt om i landet hade Teobald tröttnat på sin tillvaro. Istället hade han blivit besatt av tanken på att finna något som kunde ge honom hans kropp med muskler, inälvor och hud tillbaka. Eftersom cirkusdirektören vägrade låta Teobald säga upp sig och lämna truppen fann han ingen annan lösning än att fly. Detta gjorde han till slut under en stormig natt när han hade samlat tillräckligt mycket mod. Han packade sina få tillhörigheter i en sliten brun resväska, tog den höga hatten och käppen och smög iväg när alla sov.

På morgonen hade stormen bedarrat. Teobald satt i en sluttning och vilade efter att han hade färdats till fots långt från cirkusen under natten. Då såg han att en korp satt i en tall och beskådade honom.

Vad glor du efter, fågelskrälle?, ropade han. Fågeln kraxade ett kort bedjande läte och flög till nästa tall. Teobald fick en känsla av att fågeln ville leda honom någonstans och följde nyfiket efter. Gång på gång kom de till nya träd, korpen kraxade återigen och flög till nästa träd, och Teobald följde efter. Till slut nådde de kusten. Teobald hade aldrig sett havet och blev alldeles överväldigad. Så stort! Så vått! Så... skrämmande! Han ställde ner sin slitna resväska och suckade missmodigt. Korpen hade uppenbarligen lett honom hit. Var detta hans öde? Skulle han bli tvungen att korsa detta väldiga okända? Tillbaka kunde han iallafall inte gå.

Ohoj, där!

Teobald vaknade till ur sina tankar och såg en skäggig man i 70-årsåldern som stod på en ubåt i ytläge och tittade på honom samtidigt som han rullade ihop ett rep. På huvudet satt en sliten kaptensmössa och på axeln satt korpen uppflugen. Teobald pekade med sin knotiga skeletthand på sin bröstkorg och satte huvudet på sned på ett frågande sätt.

Ja, just du! Vill du hänga med ut på skattjakt?

Teobald började förklara att ubåtskaptenens erbjudande var lockande, och att han hade flytt från en cirkus. Mycket mer hann han inte förklara innan han blev avbruten av rop och oväsen. Ur skogen kom cirkusdirektören och några ur cirkustruppen.

DÄR ÄR HAN!, ropade direktören. TA HONOM!!

Ur björkskogen och ut över gräset kastade sig Teobalds tidigare arbetskamrater fram! Cirkusens trupp var uppbyggd av en brokig skara udda fåglar, som alla hade kommit ur utanförskap och ensamhet. Där kom de tre clownerna framrusande med slagträn och spadar. När de drattade på ändan och flinade fåraktigt under föreställningarna fick deras färgglada ansiktsmålning dem alla att se obeslutsamma, glada och rentav korkade ut. Färgerna förstärkte nu istället deras ilskna och ondsinta grimaser. Ansiktsuttrycken de uppvisade antydde att de just nu var allt annat än obeslutsamma och korkade.

Där kom även skäggiga damen fram mellan de låga buskarna. Hon hette Astrid, efternamn okänt, och på cirkusen var hon den ende som egentligen var snäll mot Teobald. Av denna vänlighet kunde man nu i hennes ilskna ansikte och målmedvetna springstil inte finna minsta spår. Yxan hon höll krampaktigt med båda händerna var också ett tydligt tecken.

De som rörde sig snabbast, smidigast och mest hotfullt var dock medlemmarna ur akrobattruppen The Fratellis. Egentligen hette de olika allihop och var inte släkt alls. De var fem stycken och den av dem som skrämde Teobald mest var truppens ledare Arthur Fratelli. Han hette egentligen Roger Lundqvist och han hade en otäck förmåga att le iskallt med bara munnen. Det var en form av statiskt oäkta leende där ingen annan del av ansiktet var inblandat alls. Ögonen var lika stålgrå, beräknande och kalla hela tiden, oavsett hur stort munnen log. Där han ångade fram mot stranden log han för tillfället ingenstans. Ur hans och hans systers ansikte kunde man bara utläsa raseri.

På riktigt var Marcella Fratelli inte alls Arthurs syster utan hans flickvän och hette egentligen Karoline Ullman. Teobald hade fått veta att hon var en upprorisk prästdotter som blivit utslängd hemifrån redan som tonåring. Nu var hon strax över 20 år och hängde ihop med den nästan dubbelt så gamle Roger, men det var inte han som var viktigast i hennes liv. Nej, det som var viktigast för henne var pengar. När hennes far hade avlidit förra vintern hade hon inte ens gått på begravningen eller träffat sin familj utan bara gjort exakt tillräckligt för att