FORSKARNA: upptäckten

By Bruce Litton

Den unga läkaren Lisa Nilsson har börjat tröttna på den slitsamma arbetssituationen på Karolinska Universitetssjukhuset. Hennes far är avgående professor vid Karolinska Institutet. Hon blir övertalad av en annan framstående och dessutom mycket attraktiv forskare, Carl Bark, att istället ägna sig åt forskning. Och snart blir det mer än forskning under dygnets alla timmar.

Lisa är en forskarbegåvning, och hon är snart lösningen på ett av vår tids största problem på spåren. Det gäller den största hälsokatastrofen som hotar mänskligheten: antibiotikaresistenta bakterier. Ett problem långt större än Coronaviruset. Antibiotikaresistens betraktas av WHO som ett av vår tids allvarligaste hälsohot. I nuläget finns ingen lösning på problemet. Att helt stoppa spridningen av resistenta bakterier går inte heller. Om kommande generationer fortfarande ska kunna få tillgång till fungerande antibiotika, kommer det att krävas stora insatser.

Lisa Nilsson har med hjälp av sin bror Marcus och hans kunskaper inom IT och framförallt AI, Artificiell Intelligens, hittat nya innovativa vägar att lösa problemet.

Medicinsk forskning förknippas precis som läkaryrket, med höga ideal och etisk kompass. Men det gäller inte alla forskarna som Lisa kommer i kontakt med på sin nya arbetsplats, Karolinska Institutet. Om hennes upptäckt skulle hamna i fel händer kan den också bli ett farligt vapen för främmande makter.

Forskarna är en spänningsroman som utspelar sig i verkliga miljöer och har dagsaktuella kopplingar till den akademiska forskningen inom flera områden. Bokens handling rör sig inom både DNA-forskning och AI - Artificiell Intelligens. Boken har intressanta karaktärer och innehåller en spännande historia med inslag av såväl romantik som sensuell lust. Den handlar också om moral, etik, pengar och makt.

• Language: Svenska
• Publisher: jelp förlag
• Release date: Apr 8, 2021
• ISBN: 9789198656220

Bruce Litton

Bakom Bruce Litton som är en pseudonym, står två författare med stor erfarenhet av den miljö där handlingen utspelar sig. Författarna har en akademisk karriär och mycket god insikt i den akademiska forskningens möjligheter, villkor och tänkbara risker. Båda författarna har gett ut böcker och publikationer tidigare, både tillsammans och enskilt.

Book preview

Innehållet i Forskarna är helt och hållet uppdiktat och alla likheter med verkliga personer eller händelser som förekommer är oavsiktliga. Miljöerna beskrivs som de ser ut i verkligheten men har ibland ändrats för att passa bättre in i handlingen.

Innehållsförteckning

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

I

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

II

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

III

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

IV

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

V

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

VI

Kapitel 40

Kapitel 41

Kapitel 42

Kapitel 43

Kapitel 44

Kapitel 45

Kapitel 46

Kapitel 47

Kapitel 48

Kapitel 49

Kapitel 50

Kapitel 51

Kapitel 52

Kapitel 53

Kapitel 54

EPILOG

1

Kapten Jurij Karelin kontrollerade åter kompasskursen. Han tittade ut genom fönstret på styrhytten, tittade på människorna på fördäck. Flertalet utmärglade, sjuka och förvirrade. Några av dem bara en hårsmån från döden. Två av flyktingarna på det rostiga fördäcket pekade och tittade upp mot himlen. Han höjde blicken, såg ett litet flygplan på den klarblå himlen, tittade åter föröver, tittade på fartloggen. Med den här hastigheten - nästan full gas - var det knappt två timmar kvar till Gotland.

Plötsligt började en av flyktingarna skrika upphetsat och pekade ivrigt upp mot flygplanet. Kaptenen tittade först på flyktingen sedan mot planet. Det såg ut som det hade förlorat styrförmågan - som om det var på väg att störta. Inte nog med det - han tog snabbt upp kikaren och riktade den mot flygplanet - det var med okontrollerad hastighet på väg mot hans fartyg. Det var frågan om sekunder innan planet skulle träffa fartyget. Han kastade sig mot ratten, girade så fort han kunde 180 grader och gav full gas, trots att de gamla motorerna inte borde köras på full gas - men här fanns det inget val. Han gick ut ur styrhytten med kikaren hängande runt halsen. Med den nya kursen skulle han vara säker på att flygplanet skulle störta på ett någorlunda betryggande avstånd från hans fartyg. Han tittade i kikaren och följde planets färd mot det oundvikliga. Planets ena vinge bröts genast av när det träffade den hårda vattenytan. Cockpiten fylldes långsamt med vatten och planet sjönk ner mot Östersjöns botten. Med skärpt blick letade han efter några överlevande från flygplanet med kikaren - såg inga.

Nu hade nästan hälften av de fyrtiofyra flyktingarna kommit upp på däck från lastrummet. De flesta från Syrien, några från Irak och några få från Afghanistan. En av flyktingarna skrek åt honom och pekade ivrigt mot himlen. Han tittade, såg en kropp hänga i en vit fallskärm som sakta dinglade ner mot havsytan. Han gick in i styrhytten, stängde dörren. Han ökade farten på båten till nästan full gas och girade till han åter låg på kurs mot Gotland.

Han kunde se fallskärmen från styrhytten. Den var bara tvåhundra meter från hans fartyg, på babords sida. Han såg plasket när kroppen stoppades upp av vattnet och sedan fallskärmen som sakta sicksackade sig ner mot havsytan, han såg blod - men inget skulle få hindra honom att leverera flyktingarna och äventyra de 15 000 euro han skulle få när han kom tillbaka till Tallinn i Estland. Han riktade blicken framåt, tittade på kompassen och fartloggen.

Ljudet på fördäck blev allt högljuddare. Några av flyktingarna pratade i mun på varandra, några skrek åt honom och pekade mot vattnet, men han låtsades inte höra dem.

Tjattret på däck blev allt livligare. Två av de kraftigt byggda afghanerna - de som hade klarat resan bäst - började upprörda, gestikulerande, gå mot styrhytten. Det var bröderna Abdul och Jawid Ghafoor. I ögonvrån såg han hur de två närmade sig styrhytten. Det var ingen idé att försöka låsa dörren - låset var ändå trasigt. Han öppnade lådan under navigationsbordet. Pistolen låg där laddad och klar. Han tog upp den och stoppade ner den i fickan på sin blå skepparrock.

Han såg att flera av flyktingarna var på väg mot styrhytten - de två storvuxna afghanerna öppnade dörren och gick in i hytten. De närmade sig honom, skrikande, upprörda, pekande. En av bröderna kunde lite ryska sedan tiden som gerillasoldat hos talibanerna i Kabul. Han skrek åt kaptenen att genast vända båten och hjälpa mannen i vattnet. De kom nu in fler flyktingar i styrhytten, alla lika upprörda och de pekade mot fallskärmen i vattnet.

Kapten stoppade handen i fickan och tog ett stadigt grepp om pistolen, medan han styrde fartyget med den andra handen. Ordern han fått av uppdragsgivarna var entydig. Alla skulle levereras oskadade - levande - fram till Gotlands kust, allt annat skulle skada affärerna.

Han tittade på de två hotfulla ansiktena och sade på ryska: Var är det som har hänt? Varför skriker ni så? Han log mot den ena av bröderna - den mindre av de två.

Ni måste rädda mannen i vattnet, skrek den andre brodern på bruten ryska.

Vi är på väg till Gotland, till Sverige.

Vänd båten, skrek han och tog ett steg mot kaptenen och tog tag i ratten med bägge händerna.

Låt bli! Kaptenen tittade på den storvuxna mannen - han kände hur en svettdroppe rann ner mellan skulderbladen. Jag ska vända båten. Se så, se då till att alla lämnar styrhytten först.

Abdul släppte ratten och vände sig om, sade något som inte kaptenen förstod. Alla lämnade styrhytten utom de två bröderna.

Kaptenen tittade ogillande på männen, tittade ut mot havet, tittade på skeppsklockan, tittade åter på den mindre brodern och sade: Okej, tog sen ett hårdare grepp om pistolen ni går ner till relingen, jag vänder båten och när vi närmar oss så kastar ni ner repstegen som ligger på fördäck och som är till för att kliva ombord på livbåten. Abdul lyssnade allvarligt och nickade då och då.

Ni drar ombord kroppen med hjälp av männen på däck. Sedan lägger ni honom där. När vi närmar oss kusten får han följa med i en av gummiflottarna. Har ni förstått?

Ja, sade Abdul och repeterade för säkerhets skull att han hade förstått kaptenen rätt gå till däck, han visade med fingrarna, kaptenen nickade dra upp på båten.

Ja, med hjälp av repstegen, han pekade vid relingen och gör fast den, innan ni kastar den över relingen.

Ja, Abdul visade med händerna vad han trodde kapten menade medan han oavbrutet pratade på med inslag av några ryska ord och fraser.

Förstått rätt?

Ja, gå nu. Kaptenen vinkade bort de bägge männen som lämnade styrhytten och begav sig till fördäck och informerade flyktingarna på däck om vad som skulle göras när de närmade sig den nödställde.

Kaptenen drog ner farten på sitt fartyg - M/S Nadia. Han tyckte motorerna verkade gå ojämnt men koncentrerade sig på att styra båten mot den vita fallskärmen. Han kunde tydligt se den i Östersjöns oroliga vågor. Han gick ut på bryggan och skrek till de två storvuxna afghanerna att det var dags att göra iordning repstegen. Han gick in i styrhytten igen och minskade farten ytterligare. När han hade fallskärmen på styrbords sida, cirka femton meter från fartyget, minskade han hastigheten till noll, vred rodret mot babord - för att motverka propellerns strävan att föra aktern babord och lade sedan sakta i backen. Fartyget rörde sig nu parallellt mot fallskärmen. Han stoppade motorerna. Det skulle inte bli lätt att få ombord den livlösa kroppen - antagligen var han redan död, tänkte kapten Jurij Karelin.

Östersjöns vågor var toppiga och besvärliga och låg som ett extra lager över havsdyningen som bildats efter den kuling som hade lagt sig, men som nu återigen var tilltagande. Bröderna Ghafoor klättrade ner för repstegen för att kunna greppa tag i fallskärmen. Jawid klättrade åter upp på däck, gav fallskärmen till en av de andra flyktingarna. Han fick order att tillsammans med de män som hade några krafter kvar, dra i fallskärmsduken medan han gick ner till Abdul för att hjälpa honom med kroppen. Det var ett mödosamt jobb att dra upp en kropp i den gropiga sjön. Abdul och Jawid fick gå upp på däck för att hjälpa till att dra i fallskärmslinorna. När de fått upp kroppen till relingen gick Jawid och tog tag i kroppen under armarna och drog den livlösa kroppen upp på däck.

Abdul gjorde tummen upp till kaptenen i styrhytten. Kaptenen svarade med tummen upp, startade motorerna och vände åter fartyget, ökade farten till nästan full gas och satte kurs mot Gotland. Han lyssnade, tyckte inte om det ojämna ljudet han hörde från motorerna. Han tittade på skeppsklockan och sedan på fartloggen. Med den här farten så skulle han kunna sätta flyktingarna i gummibåtarna innan solen gick ner. Han tittade på vindmätaren, vinden hade ökat, utsikterna för det närmaste dygnet skulle innebära hårt väder till sjöss.

Jawid lade försiktigt ner den blodiga kroppen på däcket. De flyktingar som inte var sjösjuka och hade ork kvar ställde sig på knä runt den. Abdul tittade på den livlösa kroppen. Gå ner och hämta Shabana, sade han till Jawid.

Hon satt och ammade deras sex månader gamla son, när hon hörde Jawids röst. Det stank av svett och gamla spyor från lastrummet. Shabana, kan du komma upp på däck? Hon lämnade sonen till kvinnan bredvid.

Shabana Ghafoor var utbildad sjuksköterska från Kabul. Hon hade hjälpt många sårade när hennes man, tillsammans med de fundamentalistiska talibanerna i väpnad kamp tog Kabul från shiamuslimerna. När sedan den afghanska regeringen tog kontroll över Kabul, fick de fly. De hade flytt till Turkiet. Och hade de sista sju åren bott tillsammans med människor som var på flykt från kriget i Syrien. De var så trötta på krig och hade varit på flykt länge när de kom till Estland och med ryska maffians hjälp kunde ta sig vidare. Deras sista hopp var Sverige, alla pengarna var slut.

Shabana kom upp på däck.

Vad skall vi göra? frågade hennes man, och tittade oroligt på henne.

Hon ställde sig på knä framför den livlösa kroppen, lutade sig fram och lyssnade efter andetag. Mannen var vit i ansiktet, medvetslös och andades inte. Hon såg snabbt till att vattnet försvann från luftvägarna, sedan lade hon ena handflatan på hans panna och klämde ihop näsborrarna. Shabana gapade och täckte sina stora välformade läppar tätt omkring den livlösa mannens mun - tog ännu ett djupt andetag och blåste in utandningsluften och kontrollerade att bröstkorgen höjde sig. Så fortsatte hon minut efter minut, ibland tog hon en kort paus och tryckte kraftfullt med bägge händerna på hans bröstkorg i några rytmiska rörelser för att försöka få ingång hans hjärta. Hon tog ett nytt andetag, blåste in luften i hans lungor och hon såg hur bröstkorgen sjönk ihop och hon kunde ana ett försök till ett eget andetag, hon blåste in ännu en gång - och nu andades han, hostade vatten. Shabana lade honom på sidan för att vattnet inte skulle täppa till andningsvägarna.

Hämta några filtar och en kudde, sade Shabana. Säg till kaptenen att jag behöver gasbinda till ett tryckförband, hans tumme är bortsliten, blöder mycket. Hon höjde mannens arm och stoppade blödningen tillfälligt genom att trycka med fingrarna nedanför det öppna såret.

När hon hade lagt ett tryckförband runt tummen och stoppat blödningen lade hon honom i framstupa sidoläge - ifall han fortfarande hade mycket vatten i lungorna - drog upp filten över honom och lade kudden under huvudet. Hon kände på pulsen. Hon log segervisst mot sin man Abdul, som log tillbaka.

Kapten Jurij Karelin kunde se från styrhytten hur en kvinna kämpade med mun-till-mun metoden, men hade annat och tänka på. Vinden hade ökat ytterligare och vridit så att fartyget fick kämpa sig genom vågorna. Men det var inte det som oroade honom utan motorernas ojämna gång. Han hade bestämt sig för att göra resan utan mekaniker, för att slippa dela med sig av de 15 000 euro han skulle tjäna. Ett beslut som han nu började ångra. Han tittade på sjökortet och sedan på kompassen och så hörde han det ojämna motorljudet igen, drog ner farten ytterligare och styrde koncentrerat med blicken riktad framåt.

Han vände sig om när Abdul öppnade dörren till styrhytten. Han vill genast prata med kapten, sade Abdul.

Lever han?

Ja, min hustru räddade livet på honom.

Är han skadad?

Han har förlorat ett finger, det är allt jag vet.

Vilket språk pratar han?

Ja, jag tror han är svensk, han pratar ett vackert sjungande språk, men jag vet inte hur svenska låter, har aldrig hört det förut. Och han kan prata både engelska och ryska.

Ryska?

Ja.

Du är säker på att han pratar ryska?

Ja, Shabana har pratat med honom. Han var på väg till S:t Petersburg när det blev något fel på flygplanet.

Var det ett ryskt flygplan?

Jag tror inte det. Jag såg bokstäverna S och E på planet innan det försvann i djupet, jag skulle tro att det står för Sverige.

Ja, det är riktigt, jag såg det också. Du sa att han kan ryska och vill prata med mig?

Ja.

Bär upp honom hit och lägg honom på styrmanskojen där, sade kapten Jurij Karelin och pekade mot babords sida.

Abdul nickade och gick ner till fördäck, tog den nödställde på sina starka armar och bar upp honom till styrhytten. Shabana och Jawid kom efter med filtarna och kudden. Jawid öppnade dörren till den lilla styrhytten. Abdul lade försiktigt ner honom på styrmanskojen. Shabana kände på pulsen och tittade på honom samtidigt som hon sade leende: Jag tror att ni kommer att klara er.

Han tittade i taket med en trött blick - att en kvinna hade räddat livet på honom var nästan mer än han klarade av, en kvinna. Han blundade och sade med svag röst: Jag vill prata med kapten, ensam.

Han vill prata med er, sade Shabana och vände sig mot kaptenen.

Vill ni lämna oss, jag ropar om jag behöver någon hjälp, sade Jurij Karelin och tittade på Shabana. Be att alla på fördäck går ner i lastrummet igen, vinden har ökat och det är långt kvar till den svenska kusten. Är det uppfattat?

Ja, svarade Abdul.

Abdul, Shabana och Jawid lämnade styrhytten och kaptenen stängde dörren efter dem. Ni pratar ryska?

Ja. Var befinner jag mig? frågade den skadade mannen och gned tinningloben med fingertopparna på den oskadade handen. Han tittade på tryckförbandet runt tummen. Det var välgjort och satt bra men smärtan var bedövande.

Ombord på M/S Nadia, på väg mot Gotland. Hur kommer det sig att ni pratar ryska?

Jag var på väg till S:t Petersburg när flygplanets motor började krångla. Har ni en kortvågsradio ombord? Jag måste komma i kontakt med ambassaden så fort som möjligt.

Ja, det har jag.

"Varför är ni på väg mot Gotland?

Vad heter ni?

Mannen tittade på kaptenen och rynkade sina stora buskiga ögonbryn, men svarade inte. Istället frågade han kaptenen: Ni är på väg till Gotland med en flyktingtransport. Stämmer det?

Kapten Jurij Karelin svarade inte.

När når vi Gotland?

Om ungefär två timmar.

Och ni kommer att sätta dem i gummibåtar och sedan vända åter?

Jurij Karelin tittade på honom.

Vem är ni? frågade han åter och kastade en ogillande blick ner mot mannen.

2

Stockholm – 9 månader tidigare

Fem minuter över åtta passerade John Nesin ingången till Sturebadet. Denna tisdagsmorgon i september var Stockholm grått och kallt och de första höstlöven hade börjat falla. Den leende flickan i receptionen gav honom en badrock, en handduk och en vit nyckelbricka. Han gick en trappa upp, öppnade dörren på första våningsplanet med nyckelbrickan och steg in i omklädningsrummet. Han bytte om och hängde upp kläderna i klädskåpet. Han var särskilt noga med den askgråa Giorgio Armani kavajen, och svepte därefter den ljusblå handduken med ett motiv av Marilyn Monroe runt axlarna. En handduk som han själv hade haft med sig i ryggsäcken.

Han tog en snabb dusch, gick till ångbastun och öppnade dörren. Sikten var dålig när han gick in i bastun på grund av all ånga, men i ena hörnet av bastun såg han en ensam man som svettades kraftigt och tittade ner i golvet. Mannen verkade spänd och torkade hela tiden bort svett ur pannan. På något sätt verkade han bekant. John lade märke till att han hade en enorm buske mellan benen och som dolde en penis som inte var större än en fingerborg.

John slog sig ned bredvid honom på den fuktiga britsen och väntade.

Mannen tittade på John, tittade på handduken med Marilyn Monroe - avvaktade en liten stund och frågade sedan: Vet ni om H&M aktierna har gått upp?

John vände sig om och såg honom i ögonen och blev irriterad över att han utelämnat ordet i dag, men eftersom han var den enda personen i ångbastun förutom han själv, så svarade han artigt: Vad kan jag göra för er?

Jag vill komma åt medicinsk information från datorerna vid Karolinska Institutet, kan ni klara av det?

Det kan jag. Kan ni precisera er?

Ja, det gäller institutionen för medicinsk molekylärbiologi. Mannen torkade sig i pannan. Jag vill ha regelbundna kopior av forskarnas dokument inklusive deras personliga korrespondens.

Hur många forskare gäller det?

Alla som jobbar där, sade mannen. Som ni säkert vet är datasäkerheten oerhört hög. Kan ni klara det utan att bli upptäckt?

Ja, svarade John irriterat. Det kommer att bli dyrt och jag vill ha ersättningen i bitcoin.

Ni ska få det i bitcoin och jag kommer att betala under förutsättning att jag får all önskad information från datorerna regelbundet.

Ge mig två namn, så ska jag ge er några dokument som exempel på vad jag kan göra för er.

Docent Carl Bark.

Hur stavar han?

Carl med C och Bark som det låter B...A...R...K.

Och …

Dörren till bastun öppnades utifrån, av en reslig man i 50 årsåldern med rakat huvud. Han steg in i ångan, och den nytillkomne gjorde därmed slut på konversationen mellan John och mannen vars ansikte nu var helt täckt med svettdroppar som sakta ringlade ner för kinderna. Han lutade sig försiktigt fram mot Johns öra och viskade det andra namnet.

Kan du bokstavera efternamnet?, viskade John.

Återigen lutade han sig mot Johns öra.

Ni får kopior på deras personliga korrespondens den senaste veckan, här utanför omklädningsrummet på torsdag, samma tid. Passar det er? frågade John med låg röst.

Nej, sade mannen mycket lågt. Jag kommer antagligen att vara bortrest då. Vi säger istället om en vecka, samma tid. Passar det?

Visst, svarade John.

Johns nya uppdragsgivare lämnade snabbt ångbastun medan han själv valde att sitta kvar en stund. När han fått nog av den heta ångan, duschade han och tog sedan några längder i den vackra simbassängen i jugendstil. Den som hade byggts i början av förra århundrandet för att ersätta de 43 badkaren från 1885. På den tiden hade Sturebadet samma klassindelning som i resten av samhället - första, andra och tredje klass - varje klass disponerade var sin våning.

Han hade beställt 80 minuters massage till klockan nio och hade gott om tid på sig. John älskade massage, då kunde han slappna av, något han annars hade svårt för. Han ville alltid ha en man som gav massagen. Han låg på bänken. Sakta, sakta kände han hur värmen spred sig i kroppen, blodet cirkulerade och beröringen utlöste en serie rysningar av välbefinnande. Djupt. Lätt. Hårt. Mjukt. Muskel efter muskel bearbetades och efter en timme lättade också hans skuldtyngda tankar som ständigt låg som en mörk ridå i bakgrunden. Han kände sig som en bättre människa.

Efter massagen gick John ut på Stureplan med lättare steg och hoppade in i den Taxi Stockholms bil som stod först i taxikön utanför Sturegallerian.

Tio minuter senare var han hemma. Han bodde på 79&Park i en av de nya futuristiska bostäderna. Huset hade hundratals terrasser och en träfasad som ringlar sig som en solvarm orm och är belägen på det grönskande Gärdet i Stockholm. Byggnaden var ett samarbete mellan den exklusiva danska arkitektbyrån BIG och Oscar Properties, en snabbt växande fastighetsutvecklare. Bygget hade som vanligt tagit längre tid än utlovat. Men det hade varit värt att vänta. Huset och lägenheterna har ett utsökt läge strax norr om fina Östermalm och en utsikt som sträcker sig både mot vattnet i hamnområdet där nedanför och ut mot gräsytorna på Gärdet och mot Kungliga Djurgårdens trädprydda horisont.

Etagevåningen med sina 4 rum på 129 kvm, var smakfullt inredd. Mitt i rummet stod två koboltblå soffor och mellan dem ett stort svart fyrkantigt soffbord i svart marmor. Mittemot den väl tilltagna vita öppna spisen syntes fyra stora mörka spegelskjutdörrar som byggts in i väggen. Vardagsrummet låg i vinkel mot köket och matplatsen. Sovrummet och arbetsrummet låg en trappa upp.

Runt om i våningen avspeglades John Nesins stora intresse för fotokonst. I vardagsrummet hängde bland annat en signerad Helmut Newton, Domestic Nude V. Den hade han ropat in för 2 miljoner kronor på Bukowskis några år tidigare. Den tog upp en stor del av väggen bredvid sofforna, nästan två meter hög. I det stora köket och matrummet hade han en samling av svenska kända fotografer, hans favorit var Maria Fribergs foto Almost there. Ett numera klassiskt färgfoto som man känner igen från början av detta millenium, där man ser hennes unga kostymklädda män sprattlande i en stor simbassäng. En ögonblicksbild från en kort och intensiv tid där nya och kreativa företag nyligen hade poppat upp med namn som Spray, Razorfish, Boo.com och IconMedialab.

I trappan upp till sovrummet och arbetsrummet hängde fem inramade fotografier av Christer Strömholm, som han hade köpt på Sotheby’s. Under 1950- och 60-talet fotograferade Christer Strömholm de unga transsexuella på Place Blanche i Paris. Utanför huset stod hans nya solidsvarta Tesla S Performance parkerad.

När John kom in i lägenheten gick han ut i köket, fram till kylskåpet och öppnade en flaska S:t Eriks Glutenfria IPA. Ölen kylde skönt i halsen. Han gick upp till det låsta arbetsrummet utan fönster. Rummet var låst med ett kodlås från Yale Doorman. Han låste upp dörren med sin iPhone. I rummet lyste röda och gröna ljusdioder - en del med fast sken, andra blinkade. Han tände taklampan och satte sig vid skrivbordet. På bordet stod två stora Samsung supra-ultra-wide skärmar. John aktiverade en av datorerna, halsade lite mer öl ur flaskan och lutade sig tillbaka i sin svarta kontorsstol med hög rygg. Han tog fram sin iPhone och kontrollerade de uppgifter han skrivit in om de två forskarna. Han gick in på Karolinska Institutets hemsidor för institutionen för medicinsk molekylärbiologi och såg att det var ett samarbete mellan Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholms universitet och Uppsala universitet och har mer än 120 forskargrupper. Det är ett nationellt centrum för molekylär biovetenskap med huvudsaklig inriktning på hälso- och miljöforskning. Det var tydligen beläget på Tomtebodavägen i anslutning till Karolinska Institutet och Karolinska sjukhuset.

Det tog inte lång tid för John att komma in och hämta mail och anteckningar från de efterfrågade forskarnas datorer. Hans egenutvecklade programvara för att knäcka lösenord och koder fungerade perfekt.

För några år sedan hade han byggt en bakdörr till en av Kungliga Tekniska Högskolans Cisco servrar, vilket gjorde det lätt för honom att komma åt nästan all Internettrafik. Han hade hittad en sårbarhet i mjukvaran som ingen ännu upptäckt. Enklast var det att komma åt trafiken på SUNET, datanätet för Sveriges akademiker.

Men innan han använde sitt program, brukade han alltid först med hjälp av några av databaserna på Darknet, kontrollera om lösenorden redan var hackade. Denna gång fick han inte något napp. Det allra vanligaste kodnamnet brukade vara namnet på någon i familjen, framlänges eller baklänges, eller på någon nära vän eller sak. Karolinska Institutets regelverk för lösenord kräver minst tio tecken, minst två bokstäver, minst två specialtecken eller siffror. Man kan inte heller använda nordiska specialtecken som å, ä och ö. Det förkortade söktiden. John lät ett av sina dataprogram göra genomsökningen. Efter två minuter hade lösenordet Elaine3666 gett honom tillstånd att koppla upp sig mot en av forskarnas dator. Datorn visade sig vara ansluten till Karolinska Institutets datanät. Han gjorde en sökning ut på nätet och hittade snabbt Carl Barks dator, att ta sig in i den vara lika enkelt. Han hade valt !LisaLisa? som lösenord. För att föra över data genom brandväggen tunnlade han data genom brandväggen via tjänster och protokoll som var tillåtna, så att den det såg ut som den vanliga datatrafiken. Han kopierade sedan de bägge docenternas korrespondens från senaste veckan till ett USB-minne.

Innan han lämnade Karolinska Institutets datanät kontrollerade han att intrånget inte hade registrerats i någon av servrarna som han hade besökt.

Tänk att allt var så enkelt. Han tittade ut genom fönstret, njöt av utsikten samtidigt som han tog en klunk öl ur flaskan. Han hade fullständig kontroll och kunde utföra sitt uppdrag utan att lämna några som helst spår efter sig.

3

Carl Bark tog åter upp sin nya Samsung Galaxy som han hade köpt i Boston och ringde Lisa Nilsson. Hon svarade inte. Hon kunde väl inte jobba dygnet runt - han hade försökt nå henne varje dag sedan han kom hem.

Carl hade fyllt 40 år och hade varit på väg mot en uppslitande skilsmässa från sin fru Madeleine. Relationen blev allt sämre och han hade gett sig av till Boston och där hade han accepterat en gästforskartjänst vid Harvard School of Public Health. Vilken tur att vi aldrig hann få några barn, tänkte Carl.

Och nu hade han kommit tillbaka till Stockholm för att tacka ja till erbjudandet att bli forskningschef för enheten för experimentell molekylärbiologi vid Karolinska Institut. Han hade gjort en snabb forskarkarriär på Harvard, där han varit drivande inom den då nya forskningen om sambandet mellan magtarmsystemet, sömnen och hjärnan. En stor Harvardstudie från 2013 som visade att kroppen, hjärnan och immunsystemet hade ett gemensamt beroende av varandra, hade verkligen fängslat honom, och hans forskning hade tagit en ny och intressant bana. Harvardstudien fokuserade huvudsakligen på sambandet mellan kosten, maghälsan och de kroniska, dolda systemiska inflammationer som tros ligga bakom i stort sett alla allvarliga sjukdomar i hjärta/kärl, hjärna och vår tids stora gåta och farsot, cancern. Här krävdes det mycket forskning och detta var det spår som Carl skulle följa. Hans forskning hade gått vidare mot mikrobiomets stora påverkan på immunförsvaret, dvs. de miljontals bakterier som kallas mikrober och som lever i och på vår kropp. Ju hälsosammare och blomstrande våra mikrober är, desto bättre mår vi.

Carl hade tagit forskningen ytterligare ett steg framåt och visat på sambandet mellan svår ohälsa, felaktig sammansättning av kroppens mikrober och dessutom hur brist på sömn kan påverka detta.

Allt det här hänger ihop, det kände Carl - och i sin forskning hade han systematiskt visat hur. Och det fanns mycket mer forskning att göra. Carl Bark hade också de senaste åren visat på ett banbrytande sätt, hur magens mikrober kan kopplas till mental hälsa. Magen har sitt eget nervsystem. Genom magtarm-axeln kommunicerar mage och tarmar med vår hjärna, och får svar samma väg.

I Stockholm hade dock det mesta i livet, med undantag av forskningen, stagnerat. Skilsmässan hade till slut blivit ett faktum. Madeleine hade sedan klippt alla band med Carl, djupt besviken att han under deras äktenskap inte hade visat på någon större ambitionsnivå och vilja att göra karriär. Hon var övertygad att han aldrig skulle bli professor på Karolinska Institutet. För Madeleine var social status viktigare än det mesta. Ja, till och med viktigare än otrohet. Vem kan vara gift med en docent som inte kommer någonvart? Vad Madeleine inte visste - och kanske inte heller Carl vid den tidpunkten - var att Carls bristande engagemang i sin karriär hade rötterna i det ytliga och tomma äktenskap som han och Madeleine hade fastnat i.

Hur fel hade den slutsatsen från Madeleines sida, inte varit? Så snart Carl hade träffat den begåvade medicine studenten Lisa Nilsson, var det mycket som hade börjat röra sig i en helt annan riktning i hans liv och karriär. Ganska snart efter skilsmässan hade Madeleine också hittat en ny man, Christer Rogalin och nu väntade de sitt första barn. Christer var uppväxt i en ganska utsatt förort utanför Stockholm men hade arbetat sig upp och var idag en aktad riskkapitalist.

Hon var i hamn, tänkte Carl och hade lämnat Madeleine och de trasiga åren bakom sig.

Carl stängde av TVn med fjärrkontrollen och tog upp mobilen och slog telefonnumret till Karolinska Universitetssjukhusets telefonväxel och efter sju signaler fick han äntligen svar.

Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Jag söker doktor Lisa Nilsson på Akutmottagningen barn.

Ett ögonblick ... , Hon har telefontid mellan kvart över tre till tio i fyra, jag får be att ni återkommer då.

Det är en kollega som söker henne.

Hur var namnet?

Docent Carl Bark.

Ett ögonblick ska jag koppla er till akutmottagningen ...

Akutmottagningen barn, Solna, syster Eva.

Jag söker Lisa Nilsson.

''Vem kan jag hälsa ifrån?''

Mitt namn är docent Carl Bark.

På det viset, ett ögonblick ...

Ska jag söka henne på personsökaren?

Hur länge jobbar hon idag?

Vänta ska jag se efter … Doktor Lisa Nilsson jobbar hela dagen och hon går jour i natt.

Hälsa bara att jag har sökt henne, jag försöker ringa henne senare.

Ska jag lämna något nummer där hon kan nå docenten?

Det behövs inte, hälsa bara att jag sökt henne och att jag finns på min gamla adress här i Stockholm.

Det ska jag hälsa henne.

Tack det var vänligt.

Carl lade på luren och bestämde sig för att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att på plats leta efter Lisa innan han åkte till Karolinska Institutet för att planera och inreda sina nya forskningslokaler. Han gick ner till Karlaplan. Vid taxistolpen fanns en ledig bil. Han hoppade in i baksätet och taxibilen satte av mot Karolinska Universitetssjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Carl såg genast Lisa när han passerat entrédörren till Astrid Lindgren, hon skulle just köpa en skinksmörgås och en kopp kaffe.

Kan jag hjälpa till? frågade en bekant mansröst bakom Lisa. Lisa vände sig om. Carl, är det du! Lisa ställde ifrån sig pappmuggen och den plastinslagna smörgåsen och gav honom en stor kram.

Vad jag har saknat dig. Fick du mitt meddelande?

Vilket meddelande?

Vi tar det senare.

Tänk att träffa dig här av alla ställen, sade Lisa till Carl. Jag trodde du fortfarande var kvar på Harvard.

Jag har ringt dig varje dag sedan jag kom hem, men jag har inte lyckats nå dig.

Jag har gått jour varje kväll och då slår jag av min privata mobil, sade Lisa. När kom du tillbaka?

Förra veckan, i fredags.

Och hur lever livet med dig, undrade Carl lite försiktigt. Han hoppades innerligt att Lisa fortfarande var singel.

Som du vet är jourlivet ingen dans på rosor. Inget privatliv att tala om så där har tiden stått mer eller mindre still.

Det var goda nyheter! För mig, tillade Carl och log.

Då så. Första frågan. När blir jag bjuden på middag? Hon blinkade finurligt mot Carl.

För att prata gamla minnen …?

Visst.

Jag tror att jag har något som kan intressera dig.

Det brukar du ha, svarade Lisa med glimten i ögat.

Visst, muttrade Carl. Vi får prata om det på ... ska vi säga fredag kväll?

Nix, det går inte. Lisa log mot Carl. Jag går jour både på fredag och lördag kväll. Söndag kväll är jag ledig.

Ska vi säga vanlig tid, klockan åtta.

Nio passar mig bättre.

Då så, nio på söndag. Jag lovar att laga något riktigt gott, sade Carl med ett självsäkert leende.

Det är nog bäst. Jag hoppas att du inte legat av dig i Harvard så det blir någon Boston steak eller något annat hemskt från det amerikanska köket.

Ingen fara, jag lovar. Fisk eller kött?

Fisk så klart.

Och du står för efterrätten?

Om maten är till belåtenhet, sade Lisa. Nej, nu måste jag jaga vidare, jag har patienter som väntar. Söndag klockan nio. Härligt att du är hemma igen.

Hon gav honom en puss på den högra kinden och rufsade honom lätt i håret. Hjärtat hade tagit ett glädjeskutt när han förstod att det fanns hopp om en återförening.

Carl stod och tittade efter Lisa när hon försvann bort i den långa sjukhuskorridoren. Hennes långa svarta hår var som vanligt uppsatt med slarvknut i fritt fall. Idag