Pansarnäve: Mare Balticum: Novell 2

By Roger Skagerlund

AK-5:an slog mot axeln när han kramade avtryckaren. Knappt 75 meter bort ryckte den civilklädda mannen med AN-94 karbinen till och föll ihop i en livlös hög på den lilla gräsmattan utanför det taggtrådskrönta stängslet.

Ryssland har anfallit kungariket Sverige. På flera håll i landet utkämpas bittra strider mot en övermäktig motståndare. I Gävle börjar kriget smygande, nästan utan att någon märker det förrän det är för sent.

Ett polskregistrerat fartyg, en rysk ubåt och Spetsnaz-operatörer inleder striderna. Mot sig har de svenska soldater som förtvivlat biter tillbaka.

Här får vi veta hur det gick för ubåten HMS Uppland och dess besättning under befäl av örlogskapten Peter Gadd, Gävles hemvärn och inte minst Lennart Stålnacke, kapten vid 193. Jägarbataljonen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 31, 2018
• ISBN: 9789176994689

Roger Skagerlund

"I den här genren leder Skagerlund med hästlängder framför motsvarande författare." Roger har alltid skapat berättelser, men romandebuterade 2016 med serien Mare Balticum som även finns att tillgå som ljudbok. Berättandet är ett behov och en konstform som ständigt utvecklas. Att skriva mardrömslika thrillers om en värld där det vi tar för självklart inte längre är så säkert är drivkraften.

Book preview

Pansarnäve

Pansarnäve

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

Impressum

Pansarnäve

Roger Skagerlund

Mare Balticum

Novell 2

Pansarnäve

1

       Ön Lövgrund

Inloppet till Gävle

Eftermiddag 5 maj 2017

Det hade varit en småblåsig och ganska kall majdag och Peter Gising ångrade lite smått att han lagt Marbella II – en Tiara 2900 Coronet från 2007 – i sjön så tidigt, men det var så dags att tänka på det nu.

Fundersamt tittade han på Rocky – hans och hustruns tre år gamla labrador – som skällande sprang längs stranden på öns ostsida, strax norr om Revudden. Hunden var deras glädje i livet eftersom det aldrig hade blivit några barn och så här på ålderns höst kändes det ibland en smula tomt, särskilt vid de större högtiderna. Rockys livlighet och totala hängivenhet var därför en stor tröst.

Peter visslade och hunden vände omedelbart tillbaka och kom rusande mot sin husse, glatt viftande på svansen. Glädjen över att kunna springa lös, fri från kopplets bojor, gick inte att ta miste på. Ändå lystrade hunden alltid på kommando och hade inte trilskats med sina ägare sedan han var valp.

Peter böjde sig ner och klappade tillgivet hunden på huvudet. Rocky belönade honom med en våt tunga som slickade hans kind. Det gick inte att motstå. Han gick ner på huk och slog armarna om hunden som villigt lät sig omfamnas. Den flämtande andedräkten mot halsen kändes skön. Peter slöt ögonen och drog in Rockys karaktäristiska doft.

Ett ljud fick honom att rynka på ögonbrynen. Det lät som forsande vatten. Vatten som trängdes undan av ett skrov, men han hade inte sett någon båt. Förvirrat öppnade han ögonen och reste sig upp. Det knakade oroväckande i knäna när han gjorde så, men han var tvungen att stilla sin nyfikenhet.

Det blåste in mot stranden och ljud kunde bäras över långa avstånd, ändå tappade han hakan av förvåning över vad han såg när han tittade ut över havet.

En ubåt steg just till ytan ett hundratal meter från stranden och Peter, som tillbringat över fyrtio år inom marinen innan han gick i pension två år tidigare, kunde direkt se att detta inte var en svensk ubåt. Skrovet var längre, bredare och hade ett torn som kraftigt skilde sig från de svenska ubåtarna av Södermanland-klass.

Utan att tro sina ögon identifierade han ubåten som en äldre atomubåt av Sierra 1-klass, av Ryssland dock kallad för Barrakuda-klass. Hon var byggd av Sovjetunionen under 1980-talet och utrustad med Raduga Ch-55 kryssningsrobotar – av Nato benämnda som S-10 Granat – med minst 600 kilometers räckvidd och möjlighet till att bära kärnvapen med upp till 200 kiloton i sprängverkan.

Medan Peter chockad såg på öppnades ubåtens luckor och manskap började välla upp på däck. Snabbt sjösattes flera svarta gummibåtar som fylldes med soldater och materiel. Det var först när dessa gummibåtar gjordes loss från ubåten och började styra in mot stranden som han kom till insikt med att han kunde befinna sig i akut livsfara.

Det var mindre än 200 meter över till öns andra sida där Marbella II låg ankrad i den lilla hamnen och Peter var fast besluten att ta sig dit så fort som hans gamla ben kunde bära honom. Med ett kort kommando till Rocky fick han labradoren att följa honom när han vände om och sprang. Samtidigt fumlade han med telefonen. Detta måste definitivt rapporteras till fjärde sjöstridsflottiljen i Berga.

Förtvivlat tryckte han på telefonens snabbkommando, men fick ingen signal. Det tog några ögonblick att förstå att telefonnätet låg nere.

Flämtande nådde han skogen och försvann in mellan stammarna. Bakom honom nådde den första gummibåten fram till stranden och släppte av sin last av soldater som utan problem hoppade ner på den grusiga marken. Ett befäl pekade mot skogen och två soldater tog upp jakten på den flyende pensionären och hans hund.

Resterande trupp gjorde fast båten och bildade en skyddande linje ifall det mot förmodan skulle finnas beväpnade svenskar på ön, men inga sådana uppenbarade sig och inom några minuter hade alla fem båtar släppt av sin last om totalt tjugo ryska, stridslystna soldater som omedelbart började lasta ur de tunga lådor som medfördes. Ute på havet hade ubåten redan gått i u-läge för att förbereda skjutning av sina kryssningsrobotar.

***

Det var en andfådd Peter Gising som några minuter senare stapplade ut ur skogen i jämnhöjd med Lövgrunds kapell. Framför honom låg en öppen gräsyta med ett antal korsande stigar och längre bort – närmare vattnet – fanns flera byggnader och båthus, men det intresserade inte Peter.

Istället tog han höger, med sikte på den naturliga småbåtshamnen med sin brygga där båten låg förtöjd. Med hög röst skrek han till de fåtal båtägare som befann sig i närheten att de skulle gömma sig eller fly eftersom ryssen var på väg.

Människorna tittade på den gråhåriga mannen som skrek osammanhängande, samtidigt som han viftade vilt med armarna över huvudet och sprang mot bryggorna. Några rynkade bekymrat pannan, medan andra snabbt avfärdade honom som en galning. Vissa noterade den svarta labradoren som sprang vid mannens sida utan att ge ett ljud ifrån sig.

Det var inte många som såg de två kamouflageklädda soldaterna som kom ut ur skogen bakom den skrikande mannen. De som gjorde det var ett yngre par som låg på en filt invid kapellet.

Mannen var runt 30 och kvinnan något eller några år yngre. De hade först tittat efter den skrikande galningen, men vänt sig om när instinkten sa dem att något hände i skogen bakom dem. Mannen var den som först såg soldaterna. Eftersom han gjort sin GMU några år tidigare kunde han direkt se att männens uniformer inte var de som användes av svenska soldater – inte ens SOG använde det kamouflagemönster som uniformerna uppvisade. Sedan drogs hans blick till vapnen med sina karakteristiska bananmagasin. Han kände igen dem. Han hade till och med hållit i en Kalasjnikov AK-102 under sin GMU och fått en snabb utbildning på vapenmodellen som nu