Dåren har sitt hjärta till vänster

By Eva Englund

Hur länge kan man hålla sig neutral? Det är en fråga många har ställt sig genom historien när hemskheter närmar sig i ens omvärld. I "Dåren har sitt hjärta till vänster", som inte är en politiskt titel utan ett bibelcitat, ställs den frågeställningen på sin spets. Hur förhåller man sig när ett stort fångläger smälls upp vägg i vägg med ens egen trädgård? Har man en moraliskt skyldighet att ta ställning? Kanske. Kanske inte. Men när Jensens, den skrupellösa lägerkommendanten, skräckvälde sakta men säkert smyger närmare och närmare blir neutraliteten svår att hålla fast vid.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9788726946215

Book preview

Eva Englund

Dåren har sitt hjärta till vänster

SAGA Egmont

Dåren har sitt hjärta till vänster

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1971, 2022 Eva Englund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726946215

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag kom hem på eftermiddagen till ett tomt och instängt hus. Jag åt min middag stående vid fönstret till det rum på övervåningen där jag mestadels vistas. Det blåste och vinden for in genom det öppna fönstret och vädrade ut rummet. Gårdsplanen var krattad, jag hade krattad den innan jag for, och sedan dess hade tydligen ingen varit där. Egentligen borde jag ha fyllt på nytt grus, det som nu täcker planen är stoftartat, till mesta delen är det jord, och skorna blir dammiga när man gått över planen. Grinden slog mot grindstolpen i vinden utan att gå i lås och jag gick ut för att stänga den. Allén av tättstående lindar skulle blomma om några veckor, och då jag såg på träden inbillade jag mig att jag var mycket gammal, att jag sett träden växa upp till detta massiva valv som gjorde att man från vägen bara kunde se den vita spjälgrinden, inte mitt hus. Men träden hade haft samma storlek hela den tid jag bott på gården. Den trasiga strängen till vällingklockan på ladugården for hit och dit. Jag stirrade en stund ut över harvmönstret på de torra fälten. Det hade gått åtskilliga år sedan åkrarna gjordes i ordning för sista gången, men mönstret fanns fortfarande kvar bland ogräset. På andra sidan fälten reste sig berget och jag upptäckte utan förvåning att nya hål uppstått i den skogklädda bergssidan.

Jag kontrollerade att ingen rört låset till den röda tvåvåningsbyggnad där gårdens anställda tidigare bott. Jag hade hällt mjöl över trappan och låset innan jag for för att kunna upptäcka om någon varit där, men mjölet var naturligtvis bortregnat. Genom fönstren kunde jag se att de möbler jag staplat på varandra därinne fortfarande fanns kvar.

Jag gick tillbaka till mitt hus och gick in genom köksingången på husets västra gavel. Husets egentliga ingång, en kort trappa och en mycket vackert snidad dörr, har jag spänt ett rep för och den använder jag mycket sällan. Solen var redan borta, den försvinner tidigt på grund av det ganska höga berget i väster.

Denna första kväll efter hemkomsten tillbringade jag med att framkalla några filmer från min resa. Den tycktes redan mycket avlägsen, och jag studerade ointresserat bilderna innan jag gick till sängs. Genom det öppna fönstret hånskrattade skogsduvorna, men ljudet kom långt bortifrån.

När jag vaknade var det på grund av att någon bultade på ytterdörren. Jag kikade ut genom ett fönster på framsidan och mötte blicken från en man som stod framför huset. Han gjorde en gest mot dörren, jag nickade och gick för att dra på mig byxorna. Därnere öppnade jag dörren på glänt och undrade vad saken gällde.

– Det är mycket tidigt, sade jag. Mannen log och bad om ursäkt för att han störde.

– Jag har bott i det här huset för längesedan, sade han, och jag knackade på av ren nyfikenhet, bara för att se vem som bor här nu. Får jag komma in ett ögonblick?

Jag nickade och tog bort repet som var spänt för dörröppningen, sedan bjöd jag honom på frukost. Han hade god aptit och presenterade sig mellan tuggorna som Jensen. Kraftig var han, men inte så lång. Säkert var han stark. Han höll ansiktet tätt över bordet för att tuggorna skulle ha så kort sträcka som möjligt att tillryggalägga innan de försvann mellan tänderna på honom.

– Det var gott med mat, sade han efter en stund och torkade av läpparna med baksidan av handen. Han betraktade mig en stund, jag äter långsamt och hade större delen av min portion kvar.

– Jag är fyrtioåtta år gammal, sade han. Jag bodde här som barn. Det förefaller vara sig likt. Hur går det med jordbruket nuförtiden? Stället är väl knappt fyrtio tunnland, är det inte svårt att få det att bära sig?

– Vi lade ner jordbruket för åtskilliga år sedan.

– Ja, jag tyckte väl att det verkade tyst, sade Jensen. Då har ni väl inte några djur kvar heller?

Jag skakade på huvudet.

– Det är skada, sade Jensen klagande. Det skär mig i hjärtat att se hur våra jordar, våra härliga åkermarker försvinner en efter en. Tänker ni odla skog?

– Jag vet inte. Kanske längre fram.

– Hur är det med den gamla boken? Många hundra år sade man på min tid.

– Den blev splittrad under ett åskväder för några år sedan, men den är inte död.

– Vem äger skogen på berget?

– Det vet jag inte.

Jensen skrattade. – Har ni bott här länge? undrade han.

– Vi har nog bott här bortåt trettio år.

– Och ändå vet ni inte vem som äger skogen. Det är statsägd mark, det vet ju till och med jag.

– På så vis, sade jag. Det kan kanske förefalla underligt, men vi har aldrig haft mycket kontakt med våra grannar runtomkring. Jag har fått för mig att man betraktade oss som utbölingar när vi ursprungligen kom, och att den känslan aldrig har gått över.

– Nå, det rör ju inte mig, sade Jensen. Men jag lade märke till att man tycks ha avverkat en del på berget.

– Det är riktigt. Det är nog prima virke i den där skogen. Den har alltid varit snyggt skött. Det är ett rent nöje att gå i den.

– Det är synd att man har avverkat så planlöst, sade Jensen. Tycker inte ni det också? Det ser ganska osnyggt ut. Som om man krafsat lite här och där på måfå bara. Egendomligt, inte sant. Varför ser det ut så?

– Kanske har det att göra med skogens kvalitet. Eller ålder. Naturligtvis finns det en tanke bakom, det kan jag inte tro annat. Det är vackert där så här sommartid. De där stora, röda blommorna…

– Mjölke.

– Det brukar bli gott om hallon.

– Jag har vandrat runt en del, sade Jensen. Det är naturligtvis en lyx, jag har tagit mig den friheten. Egentligen borde jag inte vara borta så länge från min tjänst.

– Vad sysslar ni med, ursäkta att jag frågar.

– Jag har inte för vana att sladdra med folk. Men med er ville jag växla några ord.

Jag log smickrat.

– Eftersom jag har bott här som barn. Trakten tycks inte ha blivit mer bebodd sedan min barndom. Snarare tvärsom.

– Det blir annorlunda längre norrut. Där finns en del större industrier som dragit till sig åtskilliga tusental. På andra sidan sjön.

– Jag litade inte på kartorna, inte på skriftliga rapporter, inte ens på mitt eget minne, jag ville se det med mina egna ögon. Eftersom det blir jag som har ansvaret i sista hand. Det har en tid förelegat planer och förslag på ett läger just här, och nu när jag har sett området kan jag ge mitt absoluta gillande. Det är förträffligt.

Han slog mig på knät, och jag hoppade till.

– Läger?

Ett centralläger, uppsamlingsplats för hela landet, en anläggning av dittills okända mått var vad som planerats.

Jag blev naturligtvis nedstämd när jag fick höra att min mark skulle exploateras utan att jag kunde påräkna någon direkt ersättning.

– Men ditt hus får du behålla, sade Jensen som var mycket munter och hade lagt bort titlarna när vi var på väg nerför berget. – Tillsvidare.

Han beskrev den planerade anläggningen. Stående på ladugårdsbacken placerade han ut fyrtio baracker på åkrarna, ekonomibyggnader och ett centralkansli. Hans armar måttade och pekade med den självklarhet som präglade hans uppenbarelse. Själv saknar jag denna självklarhet.

Efter den lunch som jag bjöd Jensen på, och under vilken jag fått reda på att min namnteckning erfordrades för att överlåtelsen skulle bli giltig och också försett honom med denna namnteckning, berättade jag om min far. Jensen halvlåg i sin stol, däst efter maten. Han hade just anmärkt att jag satt alldeles för tyst. – Jag ska berätta om min far, om det kan intressera dig, sade jag. Jensen kastade en blick på sin klocka och nickade.

– Min far lämnade familjen när jag var helt liten.

– Det vet jag väl, sade Jensen. Men det var den här trakten jag var intresserad av. Er gård, berget och området häremellan.

– Det är inte så stort. Är det trehundra meter bort till berget så är det inte mer.

– Det är just det jag menar. Lagom stort område. Vad sysslar ni med?

– Jag tänkte koka kaffe, sade jag. Skulle ni vilja ha kaffe på maten?

– Bry er inte om kaffet, jag har tendenser till magsår. Jag menar vad har ni för yrke?

– Jag är fotograf. Free–lancer.

– Det är en sak jag ofta har undrat över, är det inte svårt att fotografera när man har glasögon?

– Jag är hjälplös utan mina glasögon. Man vänjer sig, fast naturligtvis vore det mer praktiskt utan.

– Är ni närsynt?

– Astigmatisk.

Jag skrattade omotiverat till, och Jensen såg kyligt på mig.

– Det är mycket med det jordiska, sade han sedan. Följer ni med på en promenad?

Jag började förklara att jag inte hade tid med promenader, men avbröt mig och gick före Jensen ut ur huset. Han ville gå till berget, och vi började långsamt gå över fältet. Det var obehagligt att gå i jorden som var lös och silade in i skorna. På vägen uppför berget ansatte han mig med frågor om vad jag ansåg om de hyggen som vi ofta passerade. På bergets krön skrämde vi upp några korpar som tycktes ha sitt bo på en klipphylla. Vi satte oss på varsin sten. Jensen pekade ut över området.

Han skickade pengar tämligen regelbundet, men han återvände aldrig till oss. Däremot besökte vi honom då och då, i synnerhet jag, som påstås vara mycket lik honom. Han hade tagit anställning som lantarbetare några mil hemifrån. Det hus han bodde i låg nära vägen i en gles granskog. På andra sidan huset låg en smal, avlång sjö. Huset hade ett plant tak av spånor som sluttade åt baksidan. Det var grått, byggt av aldrig målade bräder. Det såg ut som en vedbod. Därinne fanns ett enda rum. När jag första gången besökte honom stod han vid sjökanten och tvättade i en balja som han ställt på en stol. Han blev mycket glad åt att se mig och bad mig komma tillbaka snart. Jag tror knappast att han var speciellt nöjd med sitt nya liv, men efter ett så stort beslut som det i alla fall var, att lämna hustru och familj, kunde han väl aldrig förmå sig till att erkänna att det var fel. På sätt och vis tycker jag att det var modigt av honom. Hur mycket är klockan?

Jensen hade tittat på sin klocka igen. Solen stack oss i ögonen och jag reste mig för att dra ner rullgardinen. I halvdunklet såg jag honom nicka sakta. – Han lever inte längre? undrade han.

– Nejdå. Han dog för mer än femton år sen i brusten blindtarm. Det är svårt med sådana saker när man bor så avigt till som han gjorde. Jag vet inte om han ens anade att det var allvarligt och försökte komma till sjukhus. Hans arbetsgivare hade redan bekostat hans begravning när jag nästa gång kom dit för att hälsa på. Jag hade inte så mycket, men jag kunde i alla fall ge dem en liten ersättning. Sedan fick jag höra att han hade en halv månadslön innestående, så jag kunde lika gärna ha besparat mig den där utgiften. Jag hittade en bunt häften där han hade gjort anteckningar om traktens fågelbestånd, häckningsplatser och så vidare. Han var musikalisk, han hade nog lätt för att känna igen olika fågelläten. Han förstod nog inte att det var blindtarmen. Jag själv är ganska hemma på fåglar, man kan inte undgå att bli det när man har naturfotografi som specialitet, men så skicklig som han tror jag inte att jag blir.

– Du vill väl inte, sade Jensen.

– Det är ett faktum, sade jag snävt. Hans liv var mest fåglar, det kan man nog slå fast. Hur han skötte sitt arbete som dräng vet jag däremot inte.

– Din mor då?