Pia och tjuvryttaren

By Eva Berggren

Pia letar efter läslampan. Det är mitt i natten och någonting har väckt henne. Hon har ett svagt minne av ett dunkande ljud, som från hästhovar ... Men det måste ha varit en dröm eller rena fantasier. Eller?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 23, 2018
• ISBN: 9788711802700

Book preview

Kapitel 1

Pia öppnade ögonen och såg sig omkring. Så blinkade hon. Det var alldeles ljust i rummet. Genom fönstret syntes en bit blå himmel, och en smal solstrimma lyste rakt på väckarklockan på det lilla bordet.

— Åh! utbrast Pia förskräckt.

Hon nästan flög upp ur sängen. Sprang ett varv i rummet innan hon hittade sina kläder och klädde på sig i en väldig fart.

— Stövlarna! Var ställde jag dom? frågade hon sig själv.

Hon tittade på väckarklockan igen. Nu var den prick kvart i nio. Och klockan nio började gruppen som hon skulle vara med i sin ridlektion!

Hur hade hon kunnat sova så här länge? Fy, för att komma för sent! Det var ju första dagen på ridkursen också.

I förrgår kom hon hit efter en lång ridtur genom skogen. En tur på två dagar, då hon flera gånger ridit vilse. Hon och hästen hade tagit sig fram över hyggen och mossmarker, genom täta busksnår och storskog. Så egentligen var det inte konstigt att hon fortfarande var trött.a

Det hjälpte visst inte heller att jag lade mig så tidigt igår kväll, tänkte hon när hon hittat sina stövlar och tagit dem på sig. Jag kunde lika gärna ha stannat uppe och väntat på att kursledaren hann komma, så jag hade fått träffa honom. Nu när jag ändå försov mig!

Hon hade varit nyfiken på ridläraren. Precis som de sjutton övriga, som skulle vara med på ridkursen under veckan. Hade det inte varit för att ögonen ideligen föll ihop när hon satt nere i storstugan och pratade med de andra, så hade Pia försökt hålla sig uppe lite längre.

Men nu skulle det snart vara slut på nyfikenheten och hon skulle få träffa ridläraren. Om hon bara kunde sätta lite fart, komma iväg till stallet och göra i ordning hästen …

Stackars Boy, tänkte hon medan hon rusade bort mot den bruna stallbyggnaden. Han måste kasta i sig maten nu före ridlektionen.

Hon öppnade stalldörren och fick genast syn på sin häst. Han tittade otåligt på henne över spiltkanten. Sträckte på sin rödbruna hals, skakade huvudet så manen flög och gnäggade.

— Jag kommer ju! sa Pia och gick in i spiltan.

Hon klappade hästen. Några bekymmer för hans matsmältning behövde hon tydligen inte ha. Krubban var full av hö och han var mätt och belåten. Det enda han ville nu, det var att få komma ut. Alla de andra hästarna var borta, och han var ensam kvar i stallet.

— Okej, vi ska ge oss iväg, sa Pia till svar på Boys ivriga skrapande med hoven i spiltgolvet. Stå bara stilla nu, medan jag ryktar dej och kratsar hovarna!

Riktigt stilla stod Boy förstås inte. Men Pia var van vid honom, och snart var han sadlad och klar. Hon ledde ut hästen ur stallet, hoppade upp i sadeln och red bort mot ridhuslängan.

De andra var redan igång, så klockan måste vara över nio. Pia höll in hästen vid den breda ingången, som ledde direkt till manegen. Övre halvan av dörren var öppen, och hon sträckte sig framåt och tittade in.

— Nej! sa hon för sig själv. Nej!

För det hon såg, var inte alls vad hon väntat sig. Mannen som red den bruna islandshästen hade ett spö i handen. Och han slog hästen medan han red, gång på gång.

I varje hörn av manegen stannade hästen till och försökte vända inåt. Och varje gång fick den flera spörapp. Den stegrade sig och slog bakut. Men det betydde ingenting alls för ryttaren, han satt som klistrad i sadeln.

— Nej! sa Pia igen. Så får han inte göra!

Hon såg sig omkring. Men det fanns ingen bredvid henne att få medhåll av. Och de andra ryttarna där inne protesterade inte. De bara satt där på sina hästar mitt i manegen. Åtta knäpptysta ryttare …

Pia drog efter andan. Hon skulle ropa åt den där mannen. Säga åt honom att han inte fick piska hästen. Men … På något vis fungerade inte rösten, hon fick inte fram ett ljud.

Fegis! tänkte hon ilsket åt sig själv. Du vågar inte ropa, när ingen annan gör det!

Nehej, så var det tydligen! Men en sak kunde hon i alla fall göra. Rida härifrån! Ge sig iväg hem igen. Och hon brydde sig inte om att ta med någon packning. Den fick pappa hämta sedan, tillsammans med allt det andra, som Boy ändå inte kunde bära.

Pia vände beslutsamt sin häst och manade på den. Men Boy ville inte ge sig iväg. Han ville stanna kvar hos de andra hästarna. Han hade inte uppfattat vad som hände där inne, att en av hästkompisarna blev slagen med ett spö. Själv visste den rödbruna valacken knappt vad ett spö var, Pia använde det nästan aldrig när hon red på honom.

— Gå nu! muttrade Pia.

Hon hade fått tillbaka rösten igen.

— Vi ska hem! tillade hon.

Boy skrittade motvilligt iväg åt det håll hon styrde honom. Han började trava också. Men det var inte precis med snabba och glada steg det bar av. Och bakom ridhusgaveln blev det tvärstopp. En vagn, dragen av en nordsvensk häst, spärrade vägen för Pia och Boy.

Det var Mats som körde. Han bodde hos sina föräldrar på en gård några kilometer bort. Där födde de upp nordsvenska hästar, som fick hjälpa till med allt arbete på gården. Varje sommar brukade Mats sköta alla småtransporter mellan byggnader och hagar här på Eriksnäs. Han satte också upp nya stängsel och lagade de gamla, när det behövdes …

— Hej! Vart ska du? frågade han Pia. Börjar inte din lektion snart?

Han såg förvånad ut, och det kunde Pia väl förstå. Dagen innan hade hon talat om för honom att hennes första ridlektion skulle bli klockan nio.

— Den har redan börjat! muttrade hon.

Hon svängde undan Boy så han kom ur vägen för vagnen, och försökte rida förbi.

— Men varför är du här då? fortsatte Mats envist. Vad du ser konstig ut, förresten!

— Jag vill inte vara med! sa Pia. Vi sticker hem igen, Boy och jag.

— Sticker hem … sa Mats. Det kan ni ju inte göra?

Pia blängde till på honom, som om alltihop var hans fel.

— Men ridläraren slår en av hästarna där inne! utbrast hon. Jag vill inte vara med om sånt. Så ska man inte göra mot djur!

— Slår? Varför då? frågade Mats.

— Det vet jag inte, svarade Pia. Men det kvittar. Man ska aldrig slå hästar!

— Du kan ju inte bara sticka iväg om du tycker illa om det, sa Mats. Det gör det väl inte bättre för hästen!

— Nej … mumlade Pia.

Sedan rodnade hon. Det var klart att Mats hade rätt — hon kunde inte sticka iväg. Först och främst måste hon prata med ridläraren. Dessutom kunde hon inte rida hela vägen hem igen på Boy, när unghästen bara fått vila en dag sedan de kom hit.

Typiskt! tänkte hon. Jag ska alltid rusa iväg utan att tänka mig för ordentligt.

— Följ med och titta, sa hon sedan åt Mats.

Han nickade och manade på sin häst. Pia vände Boy och följde efter bort till ridhusbyggnaden. Där band de hästarna i två av tjuderringarna, som var uppsatta på ett trästaket.

— Vänta här! sa Pia och klappade Boy.

Det gjorde han gärna. Nu var han inte ensam häst längre, nordsvensken höll honom sällskap. Boy sträckte på halsen och nosade nyfiket på den mörkbrune, storvuxne kompisen. Han brydde sig inte ett dugg om att Pia gick därifrån.

Inne i manegen hade ridläraren hoppat av den bruna islandshästen. Nu var det en annan ryttare som satt i sadeln. Och den brune försökte på nytt trilskas i kurvorna och vända inåt.

De andra ryttarna var också i farten. De red sina hästar i trav runt fyrkantsspåret.

— Du måste sätta dej i respekt! ropade ridläraren åt den brunes ryttare. Ge honom ett par rapp!

Men ryttaren hann inte använda spöet. Hans häst hade redan ordnat in sig i ledet och travade snällt framåt.

— Såg du? frågade Pia.