Sälj inte Chip

By Christine Pullein Thompson and Gunvor Håkansson

Jenny var överlycklig. Hästhandlaren hade frågat om hon ville ta hand om Chip! Han var ingen skönhet men Jenny älskade honom. Enda problemet var att Jenny inte visste hur länge hon fick sköta honom ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711784150

Book preview

1

Jenny Davis var sexton år. Hon hade ett runt ansikte, sneda blåskiftande ögon och en näsa som pekade uppåt. Det svarta håret var klippt i lugg. Hon var inte nöjd med sitt utseende. Hon önskade att hon hade haft ljust eller åtminstone brunt hår. Ansiktet skulle inte ha varit så barnsligt med röda kinder. Folk sa alltid: »Du är inte härifrån. Du är inte engelska, det syns på långt håll.»Det blev tröttsamt i längden att höra.

– Mamma är hälften italienska men pappa är engelsman. Han är konstnär, brukade hon svara en smula avvisande.

Familjen Davis bodde i ett gammalt hus med ett jättelikt rum som dominerade alla de andra. Det var i det rummet fadern målade. De hade döpt sitt hus till Ateljévillan.

Jenny ritade bra. Hon hade fått ett stipendium i teckning, därför kunde hon gå kvar i sin nuvarande skola. Men hon tänkte inte bli konstnär. Konst hade hon fått nog av, sa hon.

Den enda person hon var verkligt fäst vid, om man kunde kalla honom person, var Chip, en skäckfärgad valack med en mankhöjd på drygt etthundrafemtio centimeter. Jenny hade haft honom i nära ett år nu och hoppades kunna köpa honom längre fram. Han tillhörde en hästhandlare som hette Jackson och som hon hade träffat på en uppvisning. Hon hade stått lutad mot staketet kring banan och sett på när alla de andra red.

Om jag bara hade haft en häst, tänkte hon. Om statsministern ändå ville beställa en målning av pappa, om han blev erkänd konstnär, om någon ville låna mej tusen pund, om… ja, vad då?

Nästan som svar på hennes funderingar hörde hon en röst bredvid sig:

– Du har inte nån häst som du kan rida, va?

Det stod en man bredvid henne. Han luktade öl och stödde sig tungt mot en käpp. En klockkedja låg tvärs över hans feta mage. Jenny trodde att han var berusad och tänkte dra sig därifrån.

– Hallå där, sa mannen. Jag heter Jackson och jag kanske kan hjälpa lilla fröken.

Då stannade hon och vände sig om.

– Hjälpa mej? undrade hon.

– Jag köper och säljer hästar så där vid sidan om. Jag sysslar i själva verket med lite av varje, förklarade han.

Jenny tyckte att han mest av allt liknade en lumphandlare.

– Jag tror inte att nån kan hjälpa mej, sa hon tvekande. Jag får ingen häst av mamma och pappa och själv har jag inga pengar. Men tack i alla fall…

– Spring inte din väg, sa mannen och tog henne i armen. Ni unga har alltid så bråttom. Rusar hit och dit. På det sättet missar ni så mycket. Jag har en häst som jag tror att du skulle gilla. Du kan få låna honom ett tag. Han är skäckig och hoppar som en hjort. Han behöver bara tränas lite. Precis din storlek också, tillade han övertalande.

Det hade känts som ett under. Att hon skulle träffa Jackson och att han skulle förstå att vad hon önskade mest av allt var en häst.

Jenny hade lyckats övertala föräldrarna. Tre dagar senare hade Chip kommit i en illa medfaren transport. De stora hovarna halkade åt alla håll när han gick nerför baklämmen. Han var så mager att revbenen syntes och manen stod rätt upp som på en sebra.

Men det var för ett år sedan. Nu var Jenny sexton och efter mycken möda och många misstag kunde hon handskas med Chip. Hon hade tränat terrängridning senaste halvåret. Nu tänkte hon rida honom i tävlingar och hoppa honom. Det var april, sommaren låg framför henne och hon måste planera. Men det var inte lätt. Hon hade hyrt ett fält med skjul åt honom. För att få råd med nya skor åt Chip hade hon målat julkort, och hon hade lånat pengar till hö av en faster.

Varför måste hon ha det så svårt, när det fanns andra som hade det bra?

Familjen Conrad till exempel. De bodde en bit längre bort på vägen. Där fanns tre barn, Susanne, Mary och Martin. Deras far hade en pappershandel. Han sålde tidningar, böcker, leksaker och en massa annat. Huset de bodde i var modernt och på baksidan fanns en hage. Där bodde Smulan, barnens ponny. Smulan var liten, gammal och stickelhårig, men det var ingen som red henne. Flickorna ville inte och Martin vågade inte. Han hade blivit avkastad en gång och sedan vägrade han att sitta upp. Smulan fick i fortsättningen gå och beta i hagen och ha tråkigt.

Men det var roligt att hälsa på hos familjen Conrad. Där fanns massor av böcker, där var alltid välstädat och man fick alltid kakor att äta. Och så hade de tv. Jenny brukade passa på att titta på prishoppningarna i Wembley där.

Delfingården låg på andra sidan staden. Där bodde Edvard när han inte var i skolan. Han var nära sjutton år. Hans far arbetade i Kenya och därför tog farbrodern och fastern hand om honom. Farbrodern, överste Masters, hade tre jakthästar och en stallknekt som tog hand om dem. Han brukade tvinga Edvard att följa med på jaktritterna. Och Edvard hade tyckt att det varit en plåga i början.

– Sitt längre bak i sadeln! Ner med hälarna, upp med tårna! Längre fram med underskänklarna, brukade farbrodern ryta åt honom.

Men efter en tid upptäckte Edvard att han kunde rida. Nu hade han vuxit ifrån sin andra ponny och hade det tråkigt på lovet. Han hade inga kamrater här. Vad han mest av allt önskade sig var en egen häst. Då skulle han kunna rida på de möten och tävlingar som ponnyklubben anordnade. Han var en av de första som fick höra talas om hästmarknaden i Wetford.

En halvmil från Delfingården låg ridskolan som ägdes av Betty Thorne och Irene Marsh. Skolan var alltid på gränsen till konkurs och undervisningen var lite gammalmodig. I stallet fanns sex spiltor och fyra boxar, och eftersom skolan ägde sex ponnyer och fem hästar, var det alltid någon som fick stå tjudrad utanför i gången.

Alldeles nyligen hade Irene Marsh köpt en ny häst, en fux. Han hade ett välformat huvud, vackra öron och små runda fötter och var avsedd för de allt fler vuxna som kom och ville rida. Många var så duktiga att de inte nöjde sig med de gamla ridskolehästarna.

Fuxen döptes till Jupiter eftersom nästan alla de andra hästarna hade fått namn efter stjärnor och planeter.

När de startade ridskolan hade de drömt om en inomhusbana. De skulle göra succé, deras elever skulle hoppa på tävlingar över hela landet. Men här är vi, tänkte Irene, och det ser likadant ut på gården som när vi kom. Plötsligt vågade hon inte hoppas på för mycket för nya vackra Jupiter. Om de hade tur, skulle han göra skäl för sig och med åren få ersätta gamle Mars, som länge hade varit stallets stöttepelare.

Så en kväll när hon vände om hem från stallet med hundarna – de hade fem stycken, Betty och hon – hittade hon kortet på dörrmattan.

---

Hästauktion på torget i Wetford

den 20 april kl 10.30.

Anmälningar till försäljningen bör göras

före 1 april för att komma med i katalogen.

---

När hon skrynklade ihop lappen, kom hon ihåg att det hade hållits hästmarknad en gång om året i Wetford, när hon var liten. Där hade funnits tivolistånd också och ballonger och allt möjligt. Hon undrade om det här var ett försök att ta upp den seden igen. Men en lördag? Hur skulle hon och Betty kunna gå då? Hon slängde kortet i papperskorgen och började skära kött åt hundarna.

---

Jock och Janet Payne brukade rida på ridskolan. De bodde i Wetford i ett radhus med en liten trädgård framför som låg inklämd mellan andra trädgårdar. Syskonen var ljushåriga och såg trevliga ut. Jock var tolv år, Janet tio och ett halvt, men de såg ut att vara ungefär lika gamla. Lördagen var veckans höjdpunkt för dem. Då stod de i god tid i gathörnet klädda i ridkläder och väntade på bussen som de skulle åka med till ridskolan. På lördagarna vaknade de tidigt, klädde sig snabbt och grälade aldrig. Vad de önskade sig mest här i livet var att få en egen ponny. Det näst bästa var att få rida på ridskolan.

De brukade rida Venus och Merkurius. Ibland tvärs över fälten eller i bokskogen som syntes från Delfingården, ibland i den leriga hagen bakom stallet. De blev båda förtjusta i Jupiter, när de fick se honom stå i boxen.

– Å, ni har fått en ny häst, utbrast Janet. Vad han är vacker!

– Om han hade varit mindre ändå, sa Jock. När kan jag få rida honom?

– Inte på flera år än. Han kom i går och är inte färdigskolad än, förklarade Irene.

– När jag blir stor ska jag ha en häst som han, sa Janet. Hur gammal kommer han att vara när jag är vuxen?

– Inte mer än ungefär tolv år.

Janet hittade några brödkanter i fickan som hon gav Jupiter, innan de gick och hämtade Merkurius och Venus.

– När jag blir vuxen ska jag öppna ridskola precis som Irene, sa Janet.

– Det kommer du aldrig att få för pappa, det