Hingsten på Rosenhill

By Anna Rudberg

Femtonåriga Gittan kan knappt tro att det är sant. Efter allt strul och alla tårar är hon äntligen på väg till Rosenhills arabstuteri! Ända sedan hon var tio år gammal har hon drömt om att få arbeta på gården. Nu ska drömmen bli verklighet. Men hennes stora glädje blir inte långvarig. I stallet får hon nämligen syn på hingsten Shadow. Han är en av de vackraste hästar hon någonsin sett – och komplett livsfarlig. Varför beter han sig som han gör? Det dröjer inte länge förrän Gittan får den fruktansvärda förklaringen. Och när hon väl förstår varför Shadow är som han är, blir hon alldeles förtvivlad... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2022
• ISBN: 9788726921564

Book preview

Anna Rudberg

Hingsten på Rosenhill

SAGA Egmont

Hingsten på Rosenhill

Copyright © 1975, 2022 Anna Rudberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726921564

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Rosenhill

Rosenhills arabstuteri stod det på den lätt böjda, gammaldags skylten med de stegrande hästarna som prydde de höga järngrindarna framför den grå stenbyggningen. Gittan, en askblond flicka med lugna grå ögon, stannade imponerad framför grindarna. Här var det alltså, detta som hon drömt om sedan hon var tio år och såg ett TV-program härifrån. Nu var hon femton, och hade efter tusen år – tycktes det henne – fått sluta skolan efter evigheter av gräl med hem, skola och kommun och åka till stuteriet som skötare av sex hästar. Gittan kände hur lyckan bubblade upp inom henne som sockerdricka, och hon log stort och fånigt åt en liten svart skalbagge som stannat i förbryllad begrundan av hennes fot. Äntligen stod hon vid sina drömmars mål! Hon sköt upp de tunga portarna och började gå upp mot manbyggnaden. Men innan hon kommit fram dök en ung man, nästan bara en pojke, upp vid hennes sida. Han log åt hennes stora resväska och tog den utan vidare ifrån henne.

– Hej på dej, du. Du är Birgitta Asp, vår nya stallkatt?

– Ja, men du kan kalla mej Gittan.

– Fint, Gittan. Jag heter Mats och ska så att säja bli din kollega i det här jobbet. Jag sköter dom sju andra hästarna i den där stallängan. Han pekade mot den byggnad som först fångat hennes intresse.

– Om du hänger på här, så ska jag visa dej ditt palats. Och så kan vi titta på hästarna sen när du har ätit nåt.

Hon skrattade.

– Du har ju redan kidnappat min väska, så det är väl lika bra jag följer med dej!

Mats förde henne genom en invecklad labyrint av hallar och trappor och stannade till slut i ett ljust och trevligt, men mycket sparsamt möblerat rum. Vid ena långsidan stod en smal träsäng, vid kortändan ett bord och en pall och vid andra långsidan en gulbetsad byrå. Mats skrattade.

– Så här såg mitt också ut när jag kom hit för några månader sen, men nu har jag piffat upp det med diverse grejer, så det är riktigt mysigt.

Gittan ställde ner bagen med en duns.

– Jaha du. Och hur dags är måltiderna?

– Nu har vi middag klockan fem, vill du klä om då är det bra. Frukost klockan åtta, och då ska dina hästar vara omskötta. Så blir det lunch halv tolv och kvällsmat i bästa fall – hon som lagar maten åt oss här slutar vid sex, och Maggie, frun i huset, vet knappt vad som är upp och ner på en stekpanna – vid åttatiden på kvällen.

Hoppsan, tänkte Gittan, här får man visst inte vara för rädd om den sköna morgonsömnen!

– Ifall du känner dej sugen nu, fortsatte Mats, kan du kila ner till Hilda i köket, hon ger dej en macka. Kan du vara i stallet om en halvtimme?

Hon nickade, och han försvann ut genom dörren. Jag gillar honom, tänkte Gittan spontant. Han verkar hygglig! Snabbt tog hon av sig byxdressen och kröp i ett par jeans och en gul sportskjorta. Band upp det mörka håret i en hästsvans och tog så itu med den svåra uppgiften att leta sej ut. Det verkade dessvärre vara mer än hon klarade av. Till sist, när hon var närmast gråtfärdig, stötte hon i alla fall ihop med en lång lite knotig man i sextioårsåldern.

– Hej, Birgitta Asp! Välkommen! Och redan arbetsklädd.

Jag är ägaren till det hela, Per Gran, när mamma är arg på mej, annars Pelle. Söker du nån?

– Njää… joo, det vill säja… Jag hittar inte ut!

– Å, på så vis. Nå, det lär du dej. Följ med mej, du.

Tyst trampade hon på i den store mannens fotspår och lyssnade till hans godmodiga prat. Till sist lämnade han av henne vid stalldörren och hon klev in. Tretton små hästhuvuden med breda pannor vändes ögonblickligen åt hennes håll och ett par frågande gnäggningar hördes. Gittan stannade innanför dörren och bara tittade.

Stallet var målat i blått och vitt, och över varje box hängde en blå tavla med vit text som talade om vad hästarna hette, deras stamtavla och ålder. Men vad som fascinerade henne var hästen i en box för sig själv. Det var en reslig häst, den största arab hon någonsin sett. För att det var en arab var det ingen tvekan om. Han hade lång man och svans, och hela hästen var glänsande gyllenbrun, utom en genomgående bläs över nosryggen. Han verkade rastlös. Över honom stod tavlan: SHADOW f. 1967 e. Big red u. Light.

– Jaså, du är redan här! Jomen, han drar blickarna till sej, Hingsten på Rosenhill, men du gör klokt i att överlämna honom åt Hasse, hans skötare. Han är grann, Shadow, men han är svår. Vi ska kolla på dina hästar i stället.

Med en dröjande blick på hingsten lyssnade Gittan på Mats’ utläggningar.

– Hästarna på höger sida om gången är dina. Från och med i morgon är det du som har ansvaret för dom. Du måste alltid se till att varje häst mår bra och har det rent och bekvämt hos sej. Dom ska motioneras en timme dagligen under ryttare, utom Goldy som har trycksår på manken. Sen ska dom också gå i rasthagen några timmar varje dag. Hästarna du ska sköta är Goldy, Bridge Boy, Bonne, Silva, Star Hatter och Golden Rebel. Han var just uppe i en beskrivning av Golden Rebels galoppfattningar, när dörren öppnades och en man av medellängd med tunt sandfärgat hår kom in.

– Det här är Gittan Asp, presenterade Mats. Hon ska jobba här. Och det här är Hasse.

Hasse rörde vid mösskärmen och nickade till svar på Gittans hej. Tyst tog han fram ett betsel med tunt skarpt bett och en sadel med stor sadelknapp. Det blänkte till i Shadows ögon av någonting Gittan inte kunde identifiera, men han stod stilla medan mannen med hårda händer körde bettet i hans mun. Näsborrarna skälvde och han ryckte upp huvudet när bettet skar in i de mjuka läpparna. Vitögonen glimmade. Hasse mumlade och slängde med en smäll upp den tunga sadeln på hästryggen. När han skulle spänna sadelgjorden, körde han hårt upp ett knä i sidan på hästen. Shadow ryggade undan, men möttes av en kvävd svordom och ett knytnävsslag.

– Är han inte klok?

Gittans röst var låg och skräckslagen.

– Banne mej om jag tror det. Men han är den enda som kan rida Shadow, och hästen blir tokig om han inte kommer ut. Vi måste ha honom kvar.

När den friska luften slog emot hästen i dörröppningen, gnäggade han gällt. Gittan tyckte på något sätt att det liknade ett rop på hjälp. När Hasse satt upp, sjönk hela hästen liksom ihop i en djup suck, och vid det första hugget av de tunna sporrarna kastade han sig framåt i vild okontrollerad galopp. Men då blev mannen på hans rygg som galen. Han kastade sig bakåt i väldiga ryck i tyglarna, tills han tvingat hästen att skritta runt på stallplanen. Blod sipprade från de glänsande sidorna. Shadow gick med bakåtstrukna öron, medan svetten sakta bröt ut på hans kropp. Han hade för länge sedan förstått, att den här mannen kunde han inte besegra, bara hata. Det blev en helvetes-dans. Runt i rasande galopp ett par varv, sedan samma häftiga halter. Gittan drog in Mats i stallet.

– Gör nåt då?! Han har ju ihjäl honom! Han dödar honom! halvsnyftade hon.

– Vad vill du jag ska göra? Pelle har sagt till honom tusen gånger, men han har trumf på hand, och han vet det. Passar det inte kan jag gå, säjer han bara.

I detsamma kom Hasse in. Ensam.

– Hasse, var i himlens namn är hästen?

Mats röst skalv. Hasse gjorde en gest.

– Ute. Behövde visst ta igen sej lite. Ingen risk han sticker, hä.

Mats var vit i ansiktet.

– Har du ridit omkull honom, ditt förbannade as? Svara!

Mannen flinade, och de gick ut. Där låg hingsten på Rosenhill. Han låg som död, med blodet sipprande ur mungiporna och ur risporna efter sporrarna. Endast de tungt arbetande flankerna visade att han levde. Svetten dröp. Gittan kunde inte låta bli. Hon föll på knä vid hästhuvudet och grät tyst. Mats stod och såg på henne med knutna nävar, så sprang han tyst fram och låste stalldörren.

– Jag hämtar Pelle. Stanna här hos honom.

Hon tog upp en näsduk ur fickan och torkade försiktigt blod från hästens slappa läppar. Ett ögonblick, när hon baddade hans mun med kallt vatten, tyckte hon sig se en glimt av tacksamhet i hans ögon. Så hörde hon Mats:

–… här få fortsätta. Karin är ju inte klok!

De båda männen kom gående i hastig takt, och Pelle stannade framför Shadow. Han såg på honom en hel minut. Sedan kom det lugnt, farligt lugnt:

– Var är han?

– I stallet. Jag låste in honom.

Pelle ryckte upp dörren och skrek in i dunklet:

– Hasse!

Han kom. Pelle tog honom hårt i armen och gav honom en örfil. Två. Tre. Så halade han upp några sedlar ur fickan och slängde dem i ansiktet på honom.

– Här har du dina pengar. Stick? Det är slut med det här nu, fattar du det? Stick!.Jag vill inte se dej! Hellre ska hästen mögla bort…

Hasse stod stilla och såg med hatfyllda ögon på hingsten.

– Den… den djävulen! Han har tagit ifrån mej allt, allt! Men jag kommer igen, jag kommer igen…

– Om du kommer tillbaka hit i onda avsikter, sa Pelle långsamt, då ska jag jaga dej, om jag så ska jaga dej ända in i helvetet, för jag är inte rädd för helvetet!

De stod tysta och såg efter den försvinnande mansgestalten. Pelle harklade.

– Öhh… jag ber om ursäkt, Birgitta, om jag förgick mej. Men nu är vi kvitt den där, i alla fall.

Den smäckra hästen hade rest sig och stod på darrande ben och hängde med huvudet. Betslet byttes ut mot en mjuk grimma, och Pelle hällde försiktigt desinfektionsvätska i såren. Gittan strök med mjuka lätta händer över hans panna och talade i hans öron, men han reagerade inte, rörde inte ens på sig.