Åkes bästa pappa

By Kristina Westerlund

En hel månad! Så länge måste Åke vara ifrån sin hund Rollo. Åke ska nämligen följa med pappa och hans fru Anita till en ö. På ön bor Anitas bror Göran med sin dotter Isabell. Och när man är där måste man fiska för att få mat! Som tur är ska Åke få en alldeles egen kattunge som de ska ta med till ön. Kanske kan resan bli lite spännande ändå?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2021
• ISBN: 9788726796605

Book preview

författaren.

I samma båt

Hallå, var är jag? Var har jag hamnat? Hur kom jag hit?

Jag ligger i en gammal säng som gnäller och som är djup som en grop. Egentligen är sängen en soffa och rummet ett vardagsrum. Eller kammaren, som Anita sa. Den ligger innanför köket. Anita hör jag stöka i köket. Hon försöker få pappa att äta burksoppa. Han som hatar både soppa och mat från burk. Att hon inte vet det.

Jag sa att jag inte ville ha något. Att jag ville gå och lägga mig i stället.

Så nu ligger jag här. I en gnisslande grop i en kammare. Hela huset gnisslar förresten, och skakar och gnäller. För ute blåser det storm.

Det ska föreställa sommar. Jag vet inte vad som har hänt med den här sommaren, men ute är det höst. Storm och regn och kolsvart.

Men det är juli. Pappa och Anita har semester.

Vi ska vara på den här ön i fyra veckor.

Vi kom hit i en båt. Jag var rädd. Jo, det var jag. Stella också. Hon jamade och pep i sin bur och jag förstår henne.

Den lilla båten hoppade på det väldiga, mörka och ilskna havet som ett litet skal i en virvelbäck på våren.

Det verkade inte som att Isabell var rädd. Hon är väl för liten och dum för det. Hon bara satt där med sin kattunge i famnen som förresten inte heller verkade rädd. Den pep i alla fall inte som Stella.

Vilken idiot! Isabell menar jag. Tänk om hon hade tappat Lara ner i det mörka vattnet. Men Isabell bara satt där och smekte sin kattunge medan hon glodde på mig med sina kolsvarta ögon. Lika kolsvarta som natten utanför, och vattnet under oss.

Det var Isabells pappa som körde båten. Göran heter han. Vilket namn! Han gör han låter det som. Och det kanske han gör. Körde båten gjorde han i alla fall.

Han hade kaptensmössa på sig och styrde båten så den studsade över vågorna. Ibland vände han sig om och ropade något till oss, svepte med handen över apparaterna och skrek:

Radar! Ekolod! GPS!

Jag tänkte att han verkade lugn i alla fall. Han såg inte ut som han trodde att han skulle dö. Då borde jag också klara mig. Vi satt ju i samma båt.

Resfeber

Det var Anita som väckte mig den här långa dagens morgon.

Då var det ljust och hyfsat väder. Man kunde nästan tro på att det var sommar.

Så var det äntligen dags, Åke! sa hon. Idag åker vi till Snäckholmarna!

Det pirrade till i magen eftersom jag blev glad. För det betydde att vi äntligen skulle hämta Stella, min gulliga kattunge. Men sedan högg det till och gjorde ont. Det var för att jag tänkte på Rollo, som är min gulliga hund.

Jag stod vid köksfönstret och drack mjölkchoklad och såg när pappa langade in min väska i takboxen på bilen.

Just den väskan hade Rollo sniffat intresserat på så sent som igår. Det var när jag packade den, hemma hos mig och mamma.

Rollo hade borrat in sin stora blöta nos bland mina strumpor och kalsonger. Sedan hade han backat några steg, nyst och tittat på mig med sina kloka ögon.

Jag vet att du ska resa bort, sa hans ögon. Varför packar du inte mig också? Du och jag hör ju ihop.

Ååå, vad jag redan längtade efter Rollo. Hur skulle jag stå ut i en hel månad?

Stå inte där och sov! hojtade Anita. Häll i dig frukosten nu, vi har massor att göra.

Anita var på ett strålande humör. Ändå höll hon på att skura sophinken som är så äcklig. Men det är klart, det var ju hennes ö vi skulle till. Hon har varit där varenda sommar ända sedan hon var en liten bebis.

Vi måste hinna handla grejer till Stella, tillexempel, sa hon och log mot mig.

Jag stoppade in tankarna på Rollo i mitt hjärta och stängde om honom. Där fick han i alla fall vara. I mitt hjärta.

Jaså, sä jag och satte mig vid köksbordet. Vaddå för grejer?

Jamen Åke. Det förstår du väl. Stella måste vara i en bur på resan, så att vi inte tappar bort henne.

Anita torkade ur sophinken med lite papper.

Och en kattlåda måste vi ha, som hon får kissa och bajsa i när hon är inomhus. Och kattsand till kattlådan. Och en liten spade att plocka undan kattbajset med. Och halsband med namn och telefonnummer på.

Just då kom min pappa in i köket och då blev Anita ännu gladare. Hon skiner alltid upp som en sol så fort pappa är i närheten. Hon såg inte de där två missnöjda rynkorna mellan pappas ögonbryn. Men det gjorde jag och han sa precis det som jag visste att han skulle säga.

Ska det verkligen vara nödvändigt med så mycket grejer? sa han. Till en katt!

Anita nickade.

Absolut! sa hon. Och leksaker måste hon också ha. Hon skrattade.

Kattungar är ju så lekfulla!

Men sedan blev hon allvarlig.

Och vitaminer så Stella kan växä ordentligt.

Och då såg jag något mycket underligt. Pappas rynkor försvann. Han skrattade i stället och kramade Anita. Men sedan kom han ihåg mig och kom och rufsade mig i håret i stället. Fast det är också ganska ovanligt.

Kom igen nu Åke, och hjälp mig att packa bilen! sa han.

Stella

Allra först skulle vi alltså åka och hämta Stella.

Då måste man åka förbi den lilla avtagsvägen som leder fram till mitt och mammas hus.

Det sved till i hjärtat när vi gjorde det. Jag visste ju att i slutet på den där vägen fanns min hund Rollo. Livs levande. Men jag skulle inte få träffa honom. Inte den här dagen och inte i morgon. Nej, inte förrän om 28 dagar! Han skulle antagligen glömma bort mig.

Tänk om det sved så där i honom också, lika mycket som i mig. Då var det synd om honom.

På bondgården var det bara Stella kvar. Av Mysans ungar alltså. Annars var det som vanligt fullt med hönor och kossor och en massa andra katter.

Jodå, sa bonden. Lara har åkt. Och Pelle och Whiskas också. Nu är det bara din Stella kvar.

Det var verkligen roligt att få hålla i henne igen. Hon hade blivit mycket större, men var fortfarande så där gulligt vinglig när hon gick. Och stjärnan under hakan var kvar.

Sedan sa pappa att vi var tvungna att åka om vi skulle hinna till veterinären i tid. Bonden följde med oss till bilen och vinkade av oss. Han killade Stella under hakan innan han stängde dörren om oss.

Lycka till med henne då, sa han.

Tack! sa jag och tänkte att den där bonden kunde ju vara riktigt trevlig.

Vi åkte direkt till Göran med henne eftersom det var han som var veterinären.

Hmm, sa