Källorna vid vägen

By Axel Hambræus

En försvunnen flicka och en desperat familj, ett barn som är som förtrollad av den stora orgeln och bestämmer sig för att musiken ska bli hans liv, sju syskon och ett dop och en dag full av olyckor av alla dess slag.
Små glimtar ur människors liv och vardag, glädje och sorg. "Källorna vid vägen" är en samling människoskildringar av författaren och prästen Axel Hambraeus. Berättelserna kretsar kring familj, tro, kärlek och olika typer av livssituationer.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726697902

Book preview

författaren.

Lill-Anna och Stor-Niklas.

I en liten grå, förfallen stuga bodde Mikels-Jonas och hans hustru Ola-Linnéa. De hade två barn, Karin och Anna. Karin var nio år och gick i folkskolan, men Anna var bara sju år och hade nyss börjat småskolan.

Mikels-Jonas var ingen vidare arbetskarl. Klen och spinkig hade han alltid varit. Inte var han heller vidare företagsam. Någon gång drack han sig full, och det var inte roligt. Ola-Linnéa, hans hustru, var en flink arbetsmänniska, men inte kunde hon alltid skaffa så mycket mat till huset som behövdes och hålla så snyggt i hemmet som hon helst velat. Det var knalt med kosten ibland, men som väl var hade man två getter i fejset, som gåvo mjölk, och så hade Ola-Linnéa några får, som hon klippte ullen av, och hon kardade och spann och stickade strumpor. De strumporna ville folk gärna köpa, ty de höllo dubbelt så länge som vanliga strumpor. Men när Karin och Anna växte och blevo större, blev det just inte så många strumpor över att sälja, ty de voro förstås ena riktiga slitvargar.

Nu hände sig en gång, att en av tackorna fick två små lamm, och man kan förstå, att Karin fick kalla det ena lammet sitt och att Anna fick det andra. Karins lamm var större, men Annas var så litet, och det passade ju bra. Men när hyran skulle betalas den hösten,så fanns det inga pengar att betala med. Det var ju inte så underligt, ty far hade inte på länge haft något arbete. Han hade tvärt om fått böta för något dumt som han gjort, när han en gång var full, och där gingo pengarna, som mor lagt undan till hyran, ty först av alla skulle ju länsman ha sitt. Det var inte roliga dagar. Far svor och mor grät. Far sade, att han skulle slå ihjäl länsman, men mor tyckte det vore bättre, om han slog ihjäl brännvinsflaskan.

En kväll låg Anna vaken och hörde, hur far och mor talade om den obetalda hyran. Det var Stor-Niklas, som skulle ha pengarna, och nu fick Anna höra, vem Stor-Niklas var. Det var en människa, som hade så mycket pengar som det fanns gräs, pengar på banken och pengar i plånboken. Och Stor-Niklas var den grymmaste och elakaste människa som fanns, sade far. Och det värsta var, att Stor-Niklas gick omkring och gällde för att vara gudlig. Men han är inte mer gudlig än våra getter, sade far. Han var troende, Stor-Niklas, och hade varit med i missionshuset, men så fick han för mycket pengar, och som han tyckte mer om pengarna än om missionshuset, kom han tillbaka till kyrkan igen. Ty i missionshuset där såg folk efter, hur mycket som lades i håven, men kyrkan syntes det inte, sade far, och Stor-Niklas lade då inte mer än ett öre i kollekten, det kan jag svära på, sade far.

Ja, detta och mycket annat fick Anna höra om Stor-Niklas, och hon skulle just till att somna, när hon hörde far säga: »Det blir väl ingen annan råd än att vi får sälja lammen.»

Anna måste stoppa täcket i munnen, för att det inte skulle höras, hur hon snyftade till. Sälja lammen,sälja hennes rara lilla lamm, hennes enda skatt på jorden näst trasdockan Emma, som hon hade på armen.

Det var en blek och tyst liten Anna, som satt i småskolan dagen därefter. Lärarinnan frågade, om hon var sjuk. Nej, lill-Anna var inte sjuk. Men hon kunde inte skriva och räkna ordentligt, och hon svarade så bort i tok, när hon fick frågan.

På frukostrasten, när barnen sutto i skolfarstun och åto sin matsäck, kom lärarinnan och tog Anna in till sig.

»Vad har du till mat i dag?» frågade hon.

Anna tog upp en påse ur sin väska. Det var en morot och en brödkant och en samarinflaska med getmjölk i.

»En sån förståndig mor du har», sade lärarinnan. »Morot, det är bra mat för barn, och maken till getmjölk finns inte, det är bättre än kaffe och saft, som många av dina kamrater har med sig. Men smör har du inte på brödet.»

»Vi brukar bara ha margarin», sade Anna, »men det ha vi inte haft på många dar nu, och vi har inte pengar till hyran, för att far …» Anna hejdade sig och började gråta. Hennes små fingrar voro inte så rena just. Någon näsduk hade hon inte, och du kan förstå, hur hon såg ut, när hon försökte torka bort tårarna med de smutsiga fingrarna.

»Kom, lilla vän», sade lärarinnan, och så doppade hon en handduk i svalt, rent vatten och torkade Annas händer och ansikte. Så tog hon fram en ren vit näsduk. »Den här skall du få av mig», sade hon.

Anna såg på näsduken, och det glimtade till i hennes ögon.

»Får jag ha den till duk åt Emma?» frågade hon.

»Vem är Emma?»

»Dockan!» sade Anna. Men så måtte hon ha kommit att tänka på något igen. Och så kommo tårarna fram på nytt.

»Far skall sälja mitt lamm», snyftade hon. Och så berättade Anna för lärarinnan historien om Stor-Niklas och hyran. Lärarinnan vart mycket bekymrad, men hon visste rakt inte, hur hon skulle kunna hjälpa Anna med den saken. Men Anna fick smör på sitt bröd; och hon fick varm sill och potatis, som lärarinnan lagade i ordning åt sig själv till frukost. Och innan Anna gick, sade lärarinnan några tröstande ord om att det nog skulle bli en utväg med lammet.

När Anna gick hem från skolan, grubblade hon på detta, att det nog skulle bli en utväg med lammet. En utväg med lammet! Och när Anna efter middagen smög sig ut i lagårn och slog armarna om sitt lilla lamm, så sjöng i hennes öra lärarinnans ord: en utväg med lammet. I detsamma gick bakdörren upp av ett luftdrag, och genom dörröppningen såg Anna vägen till grannbyn, En utväg med lammet! Här var ju en utväg! Anna reste sig med lammet i sin famn. Hon gick ut genom dörren, hon kom ut på vägen. Hon visste inte, vart hon skulle gå. I grannbyn kände hon ingen. Men hon tyckte hon skulle kunna gå till världens ände, bara hon slapp skiljas från, sitt lilla lamm.

Solen gick ner, och det blåste en kall vind. Anna bar sitt lamm. Men lammet hade vuxit och blivit tungt, och Annas armar blevo trötta, och fingrarna blevo stela och kalla i blåsten. Annas steg blevo allt långsammare. Hon stannade just en stund för att vila, dåhon fick höra någon komma vandrande bakom henne på vägen. Det var en stor och hög herre, klädd i en svart pälsrock. Han hade en käpp med silverkrycka i ena handen. Den andra handen höll han på ryggen. Anna tyckte han såg snäll ut. Hon neg och frågade: »Inte har väl farbror tid att bära lammet åt mig en stund?»

Den fina herrn stannade.

»Vad heter du, min tös?»

»Jag heter Anna.»

»Var är du ifrån?»

»Jag är hemifrån», sade Anna.

»Vart skall du gå nu då?» frågade herrn. Men i detsamma fick han se, hur Anna var så trött, att hennes armar alldeles dignade ned och att hennes små händer voro alldeles blåfrusna.

»Kan du inte ställa ned lammet på vägen? Det har ju fyra ben att stå på!»

»Nej, då springer det hem», sade Anna.

»Nå», sade herrn kort, »då får jag väl bära det åt dig en stund då.»

Anna neg ända ned till jorden, när herrn tog lammet. Sen måste hon gnida sina valna händer och blåsa på dem och försöka värma dem under sin tunna blus.

Herrn tog långa steg, och Anna trippade bredvid så fort hon kunde.

»Tänk», sade herrn, »när jag bär det här lammet, kommer jag ihåg, när jag var vallpojke en gång i tiden.»

»Har farbror varit vallpojke?» frågade Anna.

»Jo du, jag har allt varit riktigt fattig en gång, jag», skrattade herrn.

»Fattig», sade Anna och höll på att stanna av förvåning, »kan en fattig bli rik?»

»Hur vet du, om jag är rik?»

»Farbror har så fin päls», sade Anna. Plötsligt kom hon ihåg något.

»Känner farbror en, som heter Stor-Niklas?» frågade hon.

»Stor-Niklas», sade herrn och rynkade pannan. »Jo, honom har jag nog hört talas om. Men varför frågar du det?»

»Jo, för han är mycket rik», sade Anna. »Han har pengar som gräs både på banken och i plånboken. Och han är den grymmaste och elakaste människa som finns.»

»Åh, är han det?» sade herrn.

»Ja», sade Anna, »men det värsta är, att han går omkring och gäller för att vara gudlig också.»

Herrn tog upp en näsduk och torkade pannan.

»Blir farbror trött?» frågade Anna.

»Nej, nej!» sade herrn. »Fortsätt du bara. Vet du något mer om den där Stor-Niklas?»

»Ja, han är inte mer gudlig än våra getter, säger pappa.»

Nu måste herrn skratta ett tag. Men han bley hastigt allvarsam.

»Jaså, är han inte mer gudlig. Men han går, väl i kyrkan åtminstone. Era getter går väl inte i kyrkan?»

»Ja», sade Anna, »han går i kyrkan, för där syns det inte, hur mycket han lägger i kollekten, men det gör det i missionshuset.»

Herrn bet sig i läppen, »Det är en förskräcklig karl, Stor-Niklas», sade han.

»Tänk så bra, att farbror tycker det också», sade Anna, »Jag var så rädd, att pappa narrades om honom, för han brukar säga så stygga saker om folk, som han inte tycker om, Han sa’, att han skulle slå ihjäl länsman häromdagen, men då sa’ mamma att det vore bättre, om han slog ihjäl brännvinsflaskan.»

»Det var rätt sagt av mor, men vad sa’ far då?»

»Han svor», sade Anna.

»Det var illa det», sade herrn.

»Ja», sade Anna, »det är synd att svära. Men det är synd att stjäla också, och nu måste jag bära bort lammet, så far inte kan stjäla det, för det är mitt lamm, jag har fått det som alldeles mitt eget. Men far sa’ i natt, att han skulle sälja det och Karins också för att kunna betala hyran åt Stor-Niklas.»

»Men kära barn», sade herrn, »vart skall du då ta vägen med lammet?»

»Ja, det vet jag inte», sade Anna bekymrad. »Inte vet farbror nånstans, där jag kunde gömma det?»

»Vet du, när jag funderar, så tror jag, att jag vet, var vi skulle kunna gömma lammet.»

Anna blev så glad, så hon blev alldeles varm, »Åh, snälla farbror», sade hon, »visa mig vägen dit, så att jag kan gömma lammet!»

»Det skall jag göra», sade herrn.

De voro nu framme vid grannbyn, och folk som de mötte förundrade sig storligen att få se den rikaste bonden i byn komma bärande på ett lamm med Mi-kels-Jonas’ fattiga flicka vid sin sida. Ännu mer förundrad blev ladugårdsdrängen, när husbonden kom direkt in i ladugården och ställde ned ett snövitt lamm i en tom kalvkätte. Men allra mest förvånad blev Anna själv, när hon sen fick följa med in i det stora vita huset och sitta i ett fint kök och blev bjuden varmt kaffe med saffranskringlor av en snäll gammal fröken, medan husbonden satt vid köksbordet och njöt av att se på lilla Anna, under det han svängde silverkryckan runt, runt mellan sina händer. Sen fick Anna en varm schal om sig, och den fina herrn följde henne på väg. »Jag vill inte släppa ut en så här liten flicka i mörkret», sade han. »Tänk, om du skulle möta den elaka Niklas!»

När de kommit en liten bit ut på vägen, smög sig en liten barnahand i den fina herrns hand. Anna tänkte väl inte på det, men den fina herrn tänkte dess mer. Han mindes sig aldrig ha hållit i en sådan liten barnahand. Så liten den var! Som en liten fågelunge i ett fågelbo låg Annas hand i hans. Den var först så kall, men den blev snart så varm, ja, riktigt svettig. »Nu kan du gå på andra sidan en stund», sade herrn, »så blir den andra handen varm också.» Det var litet ovant att gå med käppen i vänster hand, men det var mer ovant att ha ett litet barn trippande vid sidan. Det var bättre än alla silverkryckor i världen.

Till slut voro de framme hos Mickels-Jonas.

»Ser farbror en sån eländig stuga vi bor i», sade Anna. »Stor-Niklas, han bor i ett stort grant hus, säger far, och där är han alldeles ensam, och vi är så många och har bara ett rum. Den här stugan är inte mer värd än tio kronor, säger far, och inte får vi reparerat heller, för Stor-Niklas är så snål.»

»Ja, den där Niklas», sade herrn, »den måste jag tala reson med!»

Men nu öppnades dörren, och mor Ola-Linnéa kom ut för väl tionde gången för att titta efter sin försvunna lillflicka. När hon fick se Anna och vem hon hade i sällskap, for hon förskräckt in i stugan och ställde sig framför far som för att beskydda honom.

»Får jag sitta ner ett slag?» sade herrn och tog av sig hatten.

Mor satte fram en stol. Den hade inget ryggstöd.

»Jo», sade herrn, »jag hittade en flicka därute på vägen, och så följde jag henne hem, men först var vi hemma hos mig och gömde lammet, för hon var rädd, att någon skulle komma och stjäla bort det.»

»Det lammet skall jag sälja för att kunna betala hyran», sade Mickels-Jonas.

»Det är således ditt lamm?» frågade herrn.

»Visst är det mitt, fast Anna får kalla det sitt.»

Anna ville säga något, men herrn tystade henne med pekfingret.

»Vad vill Ni ha för lammet?»

»Jag hade tänkt få tio kronor», sade Mickels-Jonas. »Tio för det lilla och femton för det stora. Hyran kostar jämnt tjugufem kronor.»

»Jag har hört», sade herrn, »att Ni värderar den här stugan till tio kronor. Var det inte så du sade, Lill-Anna?»

Mikels-Jonas såg ut som när han sade, att han skulle slå ihjäl länsman, men herrn började se så vänligt på honom, att han kom av sig. »Jag har blivit så god vän med Anna här», sade han och drog henne till sig, »att jag ville ge henne det lilla lammet, men då måste jag köpa det ordentligt först. Och eftersom det kostar tio