En ljugande malm: -

By Carl Greek

På klostret Aquabella, beläget någonstans norr om gränsen mellan Skåne och Småland händer det underliga saker. Allt börjar den 28 oktober 1952 när 2 främlingar anländer till klostret för att besöka den högt ärade fader abboten och kort därpå drar ett oväder in över Aquabella. Besöket och stormen innebär inga större förändringar i klosterbrödernas rutiner men just som klostret ringer i sina klockor under aftonsgudstjänsten sker ett fasansfullt mord och allt ställs på ända. Vem är den skyldiga? Vilka är främlingarna som setts klättra över muren? Och vad har de frånvarande klosterbröderna egentligen haft för sig bakom lykta dörrar? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726463071

Book preview

Carl Greek

En ljugande malm

SAGA Egmont

En ljugande malm

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1973, 2020 Carl Greek och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726463071

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Till Bröderna i

SODALITIUM CONFESSIONIS APOSTOLICAE

i djup, förblivande tacksamhet

och till Kaja med tack för en god idé.

Personförteckning

Pater venerabilis Benedictus (fader Bengt), abbot.

Fader Johannes, prior.

Fader Andreas, magister, läkare, handledare för noviserna.

Fader Tomas, cellerarius (syssloman).

Fader Simon, capellanus, kantor.

Fader Staffan, portarius (portvakt).

Fader Martin, custos (övervakare av klausuren).

Fader Tobias, ny custos

Fader Mattias, kormunk med ryggont.

Broder Henrik, lekbroder, snickare; tillfälligt arbetsskygg.

Broder Manfred, lekbroder, smed.

Broder Filippus, refektorarius (köksmästare).

Göran, novis; fader Simons brorson.

Herr Lars (Laurentius), ung släkting till abboten.

Helge Bertelsson, följesven till herr Lars.

Herr Åke Egilsson Falk, halvbror till Göran.

Handlingen tilldrar sig på klostret Aquabella, beläget någonstans norr om den nuvarande gränsen mellan Småland och Skåne. Tid: från S:t Simons och S:t Jude dag (28 oktober) till Alla Själars dag (2 november) uti Herrens år 1452.

Munkarna var dels de vigda korbröderna, kallade fader, och dels lekbröderna, kallade broder, som var yrkesmän och huvudsakligen hade praktiska uppgifter såväl inom som utom klostret. De skötte det mesta av den inre tjänsten. Korbröderna svarade för klostrets andliga liv: den dagliga mässan, tidegärd (fasta bönetimmar) och själavård samt studier och avskrivning av klostrets bibliotek och annan tillgänglig litteratur, fr a bibel, liturgi och teologiska och filosofiska verk. Fasta gudstjänster vid sidan av den dagliga mässan var de växellästa tidebönerna Matutin omkring kl 2, Laudes (morgonbön) omkring kl 5:30, Sext strax efter middagstid, Vesper omkring kl 17 och Kompletorium (aftonbön) omkring kl 20:30.

... allenast en ljudande malm

eller en klingande cymbal...

1 Kor 13:1

1917 års översättning

I

S:t Simons och S:t Jude dag, 28 oktober

1

Just när de två ryttarna kom ut ur skogen och fick se sjön blänka framför sig, klämtade det till vesper i Aquabellas klosterkyrka. Ännu kunde de inte se själva klostret, som låg på uddens andra sida, men klocktonerna sa dem att det inte var långt borta. De gav varandra en trött men glad blick.

Äntligen framme.

Hästarna sträckte på halsarna och klippte med öronen. Fastän trötta, blev de svåra att hålla. Långt inne i deras hästminne lockade klockklangen med stall och spilta. Den ene av de båda unga männen började mässa något på latin. Trots kyrkotonen lät hans överdrivet snabba tempo uppsluppet och ingav den andre en förväntan att det kunde vara en lustig visa på någon av S:t Gregors tönor. Han var i humör för en sådan men svag i latinet och frågade vad orden betydde.

Sparven har funnit ett hus

och svalan ett bo åt sig

översatte den andre.

– Tjocknäbb och svala, fortsatte han. Både du och jag har något gott i vän ten.

Det finns tankar, ord och händelser som blir milstolpar och vägvisare i en människas historia. När man har passerat dem och vänder sig om, dominerar de blickfältet. Hit har du kommit, säger de, men samtidigt: Dit ska du gå, där är din väg. Jakob kom till Betel, Mose till den brinnande busken, S:t Paulus till Damaskus.

Utan att veta om det där kände ändå Helge, sparven, att de ögonblick han just nu upplevde skulle stanna i hans minne och vara med i hans tankar och tycken. Tjocknäbb och svala – i vanliga fall skulle han bara ha uppfattat jämförelsen som ett konstaterande av ett faktum. Men sedan några veckor hade de två delat en resas villkor och vedermödor. Båda hade glömt att skilja på sparv och svala. Under bar himmel och inför gemensamma faror från stigmän och främlingar räknas ens arm och ens hjärta. Men när människors boningar är i sikte, blir det annorlunda. Då blir det skillnad på tjocknäbb och svala.

Den andre märkte inte färdkamratens förstämning, eller kanske brydde han sig inte om den. Han gav hästen fria tyglar och fortsatte det muntra mässandet av kung Davids 84:de psalm. Så öppnade sig landskapet, och de såg ut över röjd mark. Nedanför dem, på en bred udde ut i sjön låg Aquabella. Det tvåhundraåriga klostret hade valt sitt namn väl: Aqua bella, det sköna vattnet. Det var just vattnet, kantat av ständigt grön barrskog och ständigt skiftande lövmassor som gav det dess skönhet och ro. Just nu tycktes klosterkyrkans långskepp segla ut mot oändligheten på det gyllene solstråket tvärs över sjön.

En ridstig förde från åskrönet ner till en körväg som ledde fram till klosterporten. Herremannen satt av och slog tre ekande slag med portkläppen. En lucka bakom ett grovt järngaller inne i portvalvet öppnades, och ett gammalt rynkigt ansikte under en tonsurrakad hjässa plirade ut. Bakom ansiktet försökte ett gällt hundskall inge besökarna den respekt som de vänliga rynkorna borde ha svårt att injaga

– Pax Domini¹, främling! Vad är ditt namn och ärende? sporde ansiktet.

– Laurentius Nicolai till Lärkholma, son av Nils Folkesson, fader. Jag ämnar besöka min moders frände, vördade fader abboten. Svaret räckte för alla frågor.

Det gamla ansiktet gjorde beredvilligt plats för ett brett, välkomnande grin, innan det försvann bakom den tillskjutna luckan. Några ögonblick senare sköts bommen ifrån den massiva ekporten, som välkomnande svängde på sina gångjärn och släppte in dem med sina hästar på en stor gårdsplan innanför portvaktshuset.

– Helge hemma från gården, föreställde herr Laurentius (eller Lars, som han kallades ute i världen). Han mindes mycket väl den gamle munken från tidigare besök. Denne förtalte honom med villig tunga, som läspade mot en tandlös gom, att han fortfarande var och hette fader Staffan – och inte Petrus som man skulle vänta sig av hans portvaktssyssla här vid himmelens port (he-he-he). Det var för sin höga ålder som han det sista halvåret hade beklätts med portvaktens kall, som medförde dispens från de hårdaste kroppsliga och andliga uppgifterna. Så länge köttet är ungt och starkt, heter det att kuva dess lust, men när det blir gammalt och svagt dess olust, suckade han, alltjämt med leende ögon; alltid vill köttet kvälja vår ro, min son.

Fader Staffan meddelade vidare att vördade fader abboten just läste vespern tillsammans med korbröderna men säkerligen skulle ta emot unge herr Lars vid aftonvarden. Han tog också för givet att herr Lars som den vördade faderns käre gäst skulle få inta sina måltider vid brödernas bord i refektoriet, idag kanske rentav tillsammans med pater venerabilis² i abbotshuset. Lekbröderna skulle ta hand om Helge och hästarna. Fader Staffan bjöd honom plats i vaktrummet och gick för att meddela abboten om deras ankomst. Helge kom med sadeltaskor och övrig packning som han tills vidare fick lägga i ett hörn av rummet.

Helge hade aldrig varit innanför murarna till ett kloster och kände sig osäker och främmande. När han fick höra att hans herre skulle bo hos korbröderna och han själv ensam och övergiven skulle inhysas hos lekbröderna, greps han av en ängslan, som han måste ge uttryck åt. Herr Lars log kallsinnigt åt hans bekymmer och farhågor och lugnade honom med att lekbrödernas skick med fat och sked troligen inte skulle visa sig vara stort bättre än Helges. Som de därtill brukade vara svaga i latinet, skulle han till nöds kunna begripa deras tal. Dock borde han visligen avhålla sig från att yttra sig utan att bli tilltalad; annars skulle han snart nog finna sig som sparv i tranedans. Därtill kom, menade herr Lars, att ett par veckors silentium, det är uttytt tystnad, vore en hälsosam övning för den som därav hade behov. Han hade förmärkt tecken på ohövisk pratsjuka hos Helge under deras färd.

– Tjocknäbb, malde det i Helge. Oskicklig vid bordet, icke skickad för latinet, bara för tystnad, sparv i tranedans…

Fader Staffans astmatiska flåsande och rackans envisa bjäbbande hördes utifrån gården. När den gamle munken hade kommit in, fick han hämta sig en stund innan han kunde tala. En del av de återhämtade krafterna förspilldes sedan på ännu en klagan över det usla köttet: o carnis, malum meum!³

Därefter kunde han meddela att pater venerabilis hade uttryckt sin glädje över att få hälsa sin unge frände välkommen och sagt sig vilja dela sin aftonvard med honom i abbotshuset. Under sin vistelse på Aquabella skulle herr Lars bebo en av cellerna för gästande bröder invid kalefaktoriet. Som förutsett skulle han alltså få vistas inom klausuren, som i vanliga fall var stängd för utomstående. Helge kastade de sammanbundna sadeltaskorna över axeln och bildade eftertruppen under intåget till klausuren tillsammans med den usla hundrackan som hela tiden nafsade honom i hasorna. Fader Staffan anförde, med den väldiga nyckeln till inre porten hängande som ett svärd i ett gehäng över ena axeln. Han stack den med rituell pompa i låset och öppnade.

Sedan han hade släppt in dem och låst efter sig, anförde han sin trupp genom inre portvalvet in på korsgången. De hade inte kommit många steg förrän en djup basröst kom dem att tvärstanna:

– Fader Staffan! Dennes luftrör ven och visslade som en hel kör av osaliga andar en askonsdagsnatt. Också hunden greps av oro och smet bakom hans rygg med rumpan mellan benen.

– Fader Martin? svarade den tilltalade lamt och vände sig mot en liten spinkig klosterbroder, som hade rest sig från sin bänk vid kapitelhusets trappa. Trots hans oansenliga yttre stod en nimbus av Lagens Majestät omkring honom; den oväntade basrösten underströk den naturliga pondus han tycktes besitta.

– Fader Staffan, med vad rätt bringar du dessa två främlingar med dig inom klausuren? basade han.

– Fader Martin, med vördade fader Abbotens bemyndigande... Han hade börjat frejdigt och i trumf, men plötsligt tog både mod och väder slut för honom. Som alltid, när han talade med fader Martin, hörde han åskan först och såg blixten, ljuset, sen och alltid för sent. I eftertankens ljus såg han att han som vanligt skulle lida nederlag mot sin lille skinntorre broder.

– Maria, iuva! mumlade han; Maria, hjälp! Bemyndigandet gällde ju bara herr Lars! Fader Martin avancerade långsamt mot dem. Han stannade en aln framför den arme portväktaren och fäste sin borrande blick på honom. Så kom det ett nytt muller från honom, lägre till ton och volym men med fullt ut samma laddning.

– Fader Staffan! sade han bara och skakade på huvudet; men det lät och kändes som en hjärtesuck över Judas Iskariot. Han vände sig åter mot de båda främlingarna och granskade dem tum för tum. Sist siktade han med pekfingret på Helge och vände sig åter mot fader Staffan:

– Bemyndigade dig verkligen vördade fadern att taga jämväl denne in i klausuren? Portväktaren kunde bara skaka på sitt förvirrade gamla huvud.

– Så har du alltså brukat lögn för att bryta mot fader Abbotens bud och brödraskapets helga regula!

– Fader Martin, stammade han, du får städse min tanke att stanna och mina knän att mista sin kraft. Jag var, så hjälpe mig Guds Moder, på väg att ge ord åt en lögn men ej av ont uppsåt utan av confusione animae, av min tankes