Ekekronas

By Elisabeth Beskow

Artistokratfamiljen Ekekrona har skakats om av en djup tragedi. Kapten Rudolfs hustru har gått bort. Nu är han änkling och ensam förälder till fyra barn. I det traditionella hushållet väcks frågan om vem som ska se efter de fyra barnen. Blickarna riktas inte mot Rudolf, utan mot Dagmar – den skickliga konstnärinnan tillika Rudolfs syster.Ska hon försaka sitt extravaganta liv, med resor och ett givande yrke, för att axla den mer traditionella rollen, sköta om hushållet och ta hand om de barn hon håller av så varmt?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2022
• ISBN: 9788728372067

Book preview

Elisabeth Beskow

Ekekronas

SAGA Egmont

Ekekronas

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1924, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372067

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Det var en fest för Dagmar Ekekrona att måla detta fint skurna, aristokratiska unga ansikte med de strålande blå ögonen under vackert välvda ögonbryn och den fasta, men dock så otroligt känsliga munnen. Då hon såg, hur känslig den var och hur den skvallrade om varje sinnesstämningens skiftning, var hon färdig att förundra sig över att dess ägare ej lät mustaschen växa för att kunna få ha sitt känsloliv någorlunda för sig själv. Men som artist och ofrivillig psykolog var hon tacksam, att ingen mustasch fanns där.

Hur demokratisk Dagmar Ekekrona än ville vara till sina åsikter, var hon till sin natur aristokrat, och därför njöt hon obeskrivligt just av det äkta aristokratiska hos sin unge modell, greve Gösta von Skanty. Det låg en lång släkthistoria i hans anletsdrag, hans hela väsen var en produkt av århundradens förfining. Han var dock inte föråldrad ty hans sinne var ungt och vaket och han levde med hela sin själ i nuet. Han var på intet sätt medvetet genomträngd av sin egen aristokrati, den låg honom i blodet, han tänkte ej mer på den än han tänkte på det blod, som pulserade i hans ådror, och dock utgjorde det ena som det andra hans väsens kraft.

Porträttmålarinna som Dagmar Ekekrona var, hade hon målat många ansikten, men aldrig något som fängslat henne såsom detta. Hon njöt av dragens ibland djärva, ibland försynta, men alltid fulländade linjer, och framför allt inspirerades hon av den själ, som röjde sig både i detaljerna och helhetsintrycket.

Vad som dock tilltalade Dagmar mest av allt i detta tilltalande ansikte var det uttryck av hyllning, som mötte henne ur de stora blå ögonen. Det var en ridderlig och avsiktslös hyllning, som ej uttalade sig i ord, ej ens reflekterade, blott var där, tydligen framkallad av det intryck hon i sin tur ofrivilligt gjorde på sin modell. De drogos till varandra, dessa två, målarinna och modell, som av någon outredd och oemotståndlig naturlag. För några veckor sedan hade de ej vetat om varandras tillvaro, och nu fyllde de hela dagen för varandra.

Greve Gösta von Skanty var ett par och tjugu år, sin mors ende son och innehavare av Ådala fideikommiss. Hans far hade dött i lungsot kort före hans födelse, varför hans mor ständigt vakade över hans hälsa med ängslig försiktighet. Han hade aldrig fått anstränga sig med något, ej fått gå i skola, utan läst privat för informator och vistats mycket i södern om vintrarna. Militär hade han ej fått bli och icke heller fått ägna sig på allvar åt studier eller något annat arbete. Men han läste gärna för sig själv och reste med vaket intresse, hade av naturen gott huvud och omdöme, klar uppfattning och livlig inbillningskraft, därför verkade han fint bildad och mångkunnig.

Nu var det sommar på Ådala, och denna sommar ville hans mor ha hans porträtt målat i olja, och han ville ha moderns. Därför hade de bett den kända och omtyckta porträttmålarinnan Dagmar Ekekrona komma för några veckor till Ådala och måla dem åt varandra. Varken mor eller son hade känt henne personligen, innan hon kom, men de hade fått henne rekommenderad som skicklig och samvetsgrann i sitt yrke och angenäm som sällskapsmänniska. Så hade hon en dag gjort sitt inträde på Ådala, och både mor och son hade från första stund känt sig intagna av henne, så pass mycket till och med att de på lek grälat med varandra om äran av att ha varit den som avgjort, att de bestämt sig just för henne bland alla de porträttmålare, som kunnat komma i fråga.

Dagmar Ekekrona var närmare 40 än 30 år och såg ej yngre ut än hon var; men man tänkte ej på ålder, när man var med henne, så utpräglad var personligheten hos henne, den andliga personligheten, som tillväxer utan att åldras.

Dagmar hade först målat grevinnans porträtt, och det hade intresserat henne, men ej hälften så mycket som sonens.

Sedan hon börjat med hans, hade det inträffat, att hon, när hon var för sig själv i sitt rum, roade sig med att måla sitt självporträtt framför spegeln. Hon klargjorde ej för sig, varför hon gjorde så, men hon tyckte, att det underlättade för henne uppfattningen och återgivandet av den unge grevens ansikte. Det var som om hennes eget på ett harmoniskt sätt både kontrasterade och motsvarade hans.

Hon hade ett något strängt ansikte med regelbundna drag. Det var raka ögonbryn över grå, mandelformade ögon med en klok och lugn och uppfattande blick. Näsan var något lång, men väl formad med en förnäm böjning på mitten, munnen rak, något bred med friska, vita tänder och ett ovanligt vackert leende. Ansiktsformen var oval, hakan litet framskjutande, håret rikt och mörkt, numera gråsprängt inte utan en ansats till lockighet, benat fram och med en flätad uppsättning på hjässan. Figuren var välväxt, av medellängd, hållningen rak och värdig, men utan stelhet. Hon var vanligtvis mörkklädd, alltid förnämt enkel, men ytterst välvårdad och distingerad. Det var något strängt och rent, respektingivande och vinnande hos henne. Ungdom hade lätt för att svärma för henne.

Som anlitad porträttmålarinna kom Dagmar i beröring med mycket människor, och för att kunna göra sin sak bra måste hon alltid försöka komma sina modeller så pass inpå livet, att hon något så när fick veta vad de gick för. Härigenom hade hon fått en smidig skicklighet i att lära känna människor sådana de var till sitt inre, utan att de i allmänhet lärde känna henne på samma vis. Det kunde ju tyckas att det inte var riktigt rättvist detta, men Dagmar visste med sig, att hon aldrig på något sätt skulle missbruka den insikt i andras inre, som hon lyckades få, då hon däremot ej skulle kunna vara lika säker på att ej behöva ångra, om hon skulle prisge sig åt dessa mer eller mindre ytliga och övergående bekantskaper.

Här på Ådala fick hon göra en ny och obegripligt angenäm erfarenhet. Hennes modeller nöjde sig ej med att låta sig studeras, de studerade i sin tur henne med icke mindre intresse. Hon märkte snart, att de lika bra som hon själv förstod konsten av ett taktfullt inträngande i dens inre som intresserade dem. I synnerhet var detta fallet med Gösta. Hans mor hade nog lika livligt intresse som han, men hon hade ej den psykologiska blick som han ägde. Hon var född engelska och hade den engelska energien att fullfölja ett intresse, som gripit henne, men hennes son hade därtill den germanska djupblicken och känslointuitionen, vilka hon saknade.

Dagmar fann sig så innerligen väl av att vara föremål för detta varma, aktiva intresse. Det lockade fram hos henne mycket, som hon ej vetat om. Hennes väsen befriades på ett lyckligt sätt i dessa bådas sällskap, och hon iakttog ibland med förundran sig själv.

— Att jag var sådan! Det visste jag inte!

Det de drog fram var idel angenäma upptäckter. Dagmar märkte hos sig en naturlig älskvärdhet och ett öppet, hjärtligt tillmötesgående, som hon aldrig förr varit mäktig att visa några andra. Hon var dessa båda tacksam, att de gjorde henne sådan.

Hon mindes sig aldrig någon tid sedan sin barndom ha kunnat leva så lyckligt sorglös i nuet som hon gjorde här på Ådala. Om morgnarna vaknade hon med en lyckokänsla, vars orsak hon i första stunden ej visste. Så snart medvetandet klarnat, visste hon emellertid, att hon var så lycklig, emedan hon var på Ādala och skulle sammanträffa med greve Gösta och hans mor redan vid frukostbordet för att sedan vara tillsammans med dem hela dagen.

Ibland kom det främmande till Ādala. De blev bemötta med älskvärd gästfrihet, man underhöll dem och hade roligt med dem, men sedan gästerna rest, kände sig de tre hemmavarande som om de återfått varandra. Fast ingen av dem sade detta, kände de alla tre, att den känslan var för dem gemensam. Det var som ett tyst frimureri emellan dem.

Dagmar reflekterade ej över vilkendera hon tyckte mest om, mor eller son. Hon visste ej om hon njöt mest, när hon satt i vagnen med grevinnan och åkte på de golvhårda vägarna i den lummiga parken och höga skogen, eller när hon var ute och red med greve Gösta, men hon visste, att hon tyckte det var allra trevligast, när de alla tre var tillsammans, antingen under arbetstimmarna, då den av de två, som ej satt modell, läste högt ur någon bok, som Dagmar utsett i det rika gamla biblioteket, eller kvällsstunderna på terrassen, då de satt ute till sent inpå natten och språkade om allt mellan himmel och jord, ohågade att bryta upp och skiljas ens för en kort natt.

2.

Självporträttet, som Dagmar börjat blott för ro skull utan avsikt att fullborda, kom att intressera henne mer än hon väntat. Hon märkte snart, att det tenderade till att bli det bästa självporträtt hon hittills gjort, ja kanske rentav det bästa av alla hennes arbeten. Hon hade aldrig mött så mycket liv i sitt eget ansikte som nu, när det blickade emot henne ur spegeln i hennes soliga rum på Ådala. Hon såg sin egen själ, sådan den var, när den var lycklig, och hon målade den utan att stanna och reflektera över vad det var som gjorde henne så synbart lycklig.

Det enda, som störde henne, var att dagern ej var den bästa, spegeln satt ej riktigt fördelaktigt till och var för stor att flytta. Hon måste på något sätt ändra detta och gick därför en dag på upptäcktsfärd in i de andra gästrummen, vilkas dörrar vette utåt gästrumskorridoren. De var alla stängda med nyckeln hängande på en krok bredvid dörren. Dagmar var för tillfället enda gästen på Ådala, och ingen mera väntades heller, efter vad hon visste.

I ett av rummen längst in i korridoren fann hon en spegel efter sitt sinne. Den var i sig själv förträfflig och hängde utmärkt till. Dagmar flyttade sina grejor dit och började måla.

Hon var ensam hemma denna förmiddag, hennes modell och hans mor hade farit bort till lunch. Dagmar hade föredragit att stanna hemma. Hon hade ämnat arbeta på Göstas porträtt, sådant som kunde göras utan modell, men råkat ta fram sitt eget och så fastnat för det.

Sedan hon nu kommit framför den rätta spegeln, kom hon riktigt i farten. Så ostörd hade hon ej förut fått måla på detta porträtt, ty hon hade bara haft småstunder att ägna det, egentligen bara en timme före middagen, den enda stund på dagen hon brukade vara för sig själv. Hände det någon gång, att hon drog sig undan till sitt rum, märkte hon alltid sedan, att hon varit saknad, och även för sin egen del kände hon som förlust varje stund hon togs från Gösta och hans mors sällskap.

Timmar i sträck målade hon nu och glömde alldeles tidens gång.

Det var förunderligt vad de tjusade henne, de där ögonen, som blickade emot henne på nytt var gång hon såg mot spegeln, och det där ansiktet, som för var gång lyfte sig mot henne och log hemligt samförstånd om en outtalad härlighet. Hon målade som aldrig förr.

Hon hörde ej vagnshjulen på sandplanen, då grevinnan och Gösta kom hem, hon hörde ej ens gonggongen, då den ringde sitt första middagsgivakt, hon vaknade upp ur sin inspiration först då själva middagsringningen ljöd.

Hon blev helt förskräckt, nu hade hon ju ingen tid att klä om sig.

Hon lät sin duk stå kvar i rummet, gick ut och hängde nyckeln på dess spik utanför. Det var ej stor risk att någon skulle råka se ditin.

I all hast snyggade hon till sig och gick ned, men kom ändå för sent, grevinnan och Gösta väntade på henne.

Arbetsglädjen var ännu kvar över henne, och hon såg mer glad än beklagande ut, då hon bad om ursäkt för sitt dröjsmål.

— Fröken ser ut att ha varit mycket angenämt sysselsatt, anmärkte grevinnan med ett leende, som reflekterade ljuset i Dagmars eget.

— Ja? jag målade på en skiss.

— En liten bistudie till mitt porträtt? frågade Gösta förhoppningsfullt och stack ej under stolen med hur gärna han skulle vilja ha varit orsaken till den arbetsglädje han såg besjäla henne.

Men hon skakade på huvudet med lekfull retsamhet, och han överdrev sitt snopna uttryck.

— Jag är dubbelt svartsjuk på den där skissen, förklarade han, sedan man satt sig till bords och brett servetterna över knäet. Inte nog med att den drar er från mitt porträtt — tydligen som till en vederkvickelse efter alltför tråkigt arbete — det har också berövat oss minst en och en halv timme av ert sällskap, ty så länge ha vi nu varit hemma utan att ha fått se en skymt av er.

Gösta och Dagmar kallade varandra ni och använde sällan titlarna, grevinnan däremot, som var född engelska, titulerade Dagmar fröken, då hon tilltalade henne på svenska och sade aldrig ni. Men då hon talade engelska, vilket hon alltid gjorde, då hon och Dagmar var på tu man hand, sade hon you och även någon gång Dagmar utan att därför tänka på att föreslå Dagmar att i sin tur säga namnet till henne. Då grevinnan talade engelska, föll hon nämligen helt och hållet in i engelska vanor.

Göstas knot skulle nog föreställa skämt, men att det dock var verkligt menat, det såg Dagmar tydligt på hans mun, och det gjorde henne ännu mer belåten; hon tyckte om att känna sig saknad.

— Jag hörde inte alls, när ni kom hem, ursäktade hon sig.

— Jag skulle vilja se den där fängslande skissen, sade Gösta hotfullt, som ville han det för att skära sönder den, om den vore något mindre än ett mästerverk, det enda vilket han möjligen kunde finna sig i att stå tillbaka för.

Av någon oförklarlig anledning blev Dagmar förskräckt över blotta tanken att visa Gösta sitt självporträtt. Hon hade ej ett ögonblick tänkt sig möjligheten att göra det. Hon förstod ej varför det skulle förefalla henne otänkbart. Det är varken något ont eller ovanligt med ett självporträtt, men hon hade en känsla av att det var något särskilt med det hon målade nu här samtidigt med Göstas, samt att om hon visade honom det, skulle hon därmed blotta en hemlighet, som hon ej ens tillstått inför sig själv.

Hon svarade undvikande på den bön som legat i hans yttrande.

— Det enda, som skulle kunna försona mig med det där mästerverket, vore om jag också finge bli fängslad av det, förklarade han.

Hon hade på tungan ett blygsamt och självunderskattande svar, men hejdade sig i medvetande om att det saknade sanning. Hon visste, att han skulle bli fängslad, ja, betagen av hennes porträtt, om han finge se det. Detta gjorde, att hon greps av en stark lust att visa honom det, på samma gång som hennes fruktan för att göra det ökades.

— Kanske jag visar er skissen någon gång, om den blir bra och jag kan vara säker på att ni inte skrattar åt mig, sade hon i en lätt ton, som ej lät ana något av hennes känslor.

— Skratta? Är det en karikatyr? Av oss kanske? Eftersom ni är så motvillig, när det gäller att visa den? Samvetet är sjukt. Aha! Ni karikerar oss, så fort vi vänder ryggen till! Mamma, låt oss för all del inte mer resa bort, så länge vi har en så farlig person i huset!

Dagmar skrattade åt hans skämt, men genomfors samtidigt av smärta vid något som hans ord kom henne att tänka på. De skulle ej alltid ha den farliga personen i huset. Hur hemmastadd hon än kände sig och hur införlivad hon än var med mor och son, så var hon här hos dem blott tillfälligt. Medvetandet, att hon snart måste lämna Ådala igen, var det enda som kastade skugga över denna ljusa tid.

Den goda såväl som den onda dagen går mot sin afton. Den lagen är en tröst ibland och ett vemod ibland. Dagmar var gammal nog att ha erfarit den i båda fallen, och hon var klok nog att i den goda dagen ej nämnvärt låta störa sig av den. Hon kunde ej hindra, att tanken på den lyckliga tidens korthet skar igenom henne med sin smärta emellanåt, som nu nyss vid Göstas ord, men hon slog genast bort den igen och lät sig endast drivas av den till än mer intensivt utnyttjande av vad nuet bjöd. Och det bjöd mycket. Dagmar hängav sig åt den lyckostämning, som sammansmälte dem alla tre än mer kännbart efter förmiddagens långa skilsmässa.

3.

En dag märkte Dagmar redan på morgonen, att det var något särskilt med Gösta. Det var som om han inte haft riktigt gott samvete gent emot henne, men på samma gång triumferat över henne. Hon undrade vad han haft för upplevelse med henne utan att hon blivit medveten därom.

Vid frukostbordet var han ovanligt tystlåten, och när han sedan satt för henne, föreföll han komiskt besvärad av hennes blickar. Att han ej följde med i det hans mor läste, märktes då grevinnan gjorde ett uppehåll i läsningen för att dryfta något som förekommit där. Han visste ej varom frågan var.

— Sitter du och sover, Gösta? frågade hans mor.

— Nej, men jag drömmer.

— Ni är inte lik er i dag, anmärkte Dagmar. Tröttnar det er att sitta?

— Sitter jag inte stilla då?

— Er själ är orolig.

— Inte målar ni väl den heller?

— Vad skulle jag annars måla?

Han tyckte om svaret, och Dagmar såg på honom, att han tillämpade det på det där, som han hade