Kvinna till salu

By Lotte Dalgaard

I "Kvinna till salu" möter vi Louise, som har påbörjat den långa processen av att lämna ett liv som prostituerad bakom sig. Genom terapisamtal får vi ta del av Louises historia, som börjar vid de sexuella övergrepp hon fick genomlida som barn, groomingen som får in henne i prostitutionen som tonåring, och hennes komplicerade familjeförhållanden. Som 45-åring for hon nog. Kroppen gör ont, själen gör ont, och Louise är redo att finna sig ett nytt liv. "Kvinna till salu" är baserad på verkliga händelser.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726248753

Book preview

Del 1:5

Dolda talanger

Hon hade ångrat beslutet minst tusen gånger sedan hon hade fattat det. Och ändå inte. Hon visste att hon var tvungen att sluta, varken hennes kropp eller själ klarade mer. Ändå fanns det en liten, irriterande röst som viskade i hennes öra om hon var helt säker? Vad skulle hon göra med resten av sitt liv om hon inte kunde utöva det som hon var bäst på? Det enda hon verkligen var bra på?

Louise stängde av rösten, som hon hade övat sig på att göra under de senaste månaderna och parkerade cykeln framför en anonym byggnad med en liten, anonym skylt på dörren. Exit-programmet New Hope stod det på skylten. Grönt för hopp som gav mening, tänkte hon och tog i handtaget. Hon kom att tänka på de lysande, gröna skyltarna ovanför nödutgångarna på hotellen som liknade varandra oavsett om man var i Maribo eller Malaga. Nödutgång var egentligen en mycket passande beskrivning. Hon var tvungen att hitta en väg ut, precis som när det brann på hotellen. För henne brann det snarare i knutarna, en känsla av att det här var hennes sista chans.

Dörren var låst, så hon ringde på och meddelade att hon hade ett möte med Simon Bach. Hon hann tänka att det var ironiskt att det för en gång skull var hon som ringde på och anmälde sin ankomst till ett möte med en man. De senaste trettio åren hade det varit tvärt om. Så surrade det i dörren och Louise klev in i en trappuppgång med en ny dörr som ledde in till en stor, ljus lokal med en receptionsdisk, två Ikea-stolar med armstöd och en benjaminfikus i hörnet, som kämpade för sin överlevnad i en knastertorr blomjordsklump. Bakom disken satt en rund kvinna i femtioårsåldern med långt, silvergrått hår som var samlat i en lång hästsvans. Hon talade i telefon och gjorde en leende gest åt Louise att hon skulle sätta sig.

Louise försökte komma fram till om hennes lår skulle flyta ut under armstöden om hon satte sig på den smala stolen, men just då kom en yngre man gående mot henne genom en lång korridor med en massa dörrar. Det räddade henne från att göra ett försök. Simon Bach var ungefär tio år yngre än henne, i trettiofemårsåldern gissade hon, och bar en ljusblå skjorta som var öppen i halsen. Han hade snälla ögon och små händer. Smeksamt sex och prat efteråt, tänkte hon av gamma vana. Hon hade många års erfarenhet i att utifrån första intrycket placera män i fack efter deras sexuella preferenser.

Han presenterade sig och visade henne nerför korridoren. Mellan varje dörr hängde en färgglad abstrakt målning, som skulle ge liv år de annars så trista miljöerna. Men varken modern konst eller kontorsmiljöer hade någonsin tilltalat Louise. Den tunga stillheten dämpade hennes annars så goda humör och det lilla skrapet som hördes när man drog en stol över heltäckningsmattan gav henne rysningar.

Simon Bach ‒mentor stod det utanför den sista dörren till höger där fönstren öppnade sig mot gården. Hennes nya mentor slog ut med handen mot den ena fåtöljen vid det lilla, runda soffbordet och bjöd på kaffe och mineralvatten. Louise tackade ja till kaffet.

‒ Välkommen, Louise. Grattis till att du har fattat beslutet att komma ut ur prostitutionen. Nu ska vi tillsammans finna din väg och jag är glad att få arbeta tillsammans med dig.

‒ Ja, jag är också glad, sa hon och log utmanande mot honom. Hennes försök till flirt studsade helt av mannen framför henne. Det var en till dålig vana hon måste göra sig av med. Hon skulle lära sig att se på män som jämlika individer, inte potentiella kunder.

‒ Vi måste först och främst leda in dig på en annan väg. Vilka kompetenser har du?

Simon Bach såg avvaktande på henne. Louise blev förvirrad. Han kände mycket väl till hennes bakgrundshistoria: dåliga betyg från grundskolan och efter nionde klass direkt in i sexbranschen. Vad trodde han hennes kompetenser var? Ville han höra om blowjobs och bondage? Knappast. Men hon hade ju inga kompetenser förutom diverse sexuella prestationer. Simon bröt sig in i hennes tankebanor.

‒ Stod du själv för bokföringen när du jobbade?

‒ Öh, ja, jo, det gjorde jag.

Simon antecknade i sitt block.

‒ Och när det gäller marknadsföring, skrev du själv annonstexter för Extra Bladet och till diverse hemsidor?

‒ Ja …

Han antecknade igen.

‒ Skulle du beskriva dig som en god människa som är bra på att prata med folk?

Det kunde hon i alla fall bekräfta. Hon kunde läsa av folk på några få sekunder, vilket var både nyttigt och emellanåt direkt livsviktigt i hennes bransch. Alltså, hennes tidigare bransch. Och att småprata med vilken man som helst var också en kunskap hon hade övat upp till perfektion. Louise nickade och Simon antecknade igen.

‒ Okej, du skrev också att du körde runt i landet och hyrde in dig på olika bordeller. Arrangerade du själv dessa resor, köpte färjebiljetter, ordnade med övernattning och skrev avtal med uthyrarna?

Louise hade behövt fylla i ett formulär inför samtalet, men hon hade inte uppfattat meriterna hon hade skrivit i formuläret som direkt meriterande. Hon hade tvärt emot haft en känsla av att ha försummat största delen av sitt liv. Men kanske hade hon ändå lärt sig något som hon kunde använda i framtiden, som just nu låg framför henne som en öde väg som hon inte kunde se slutet på. Hon svarade ännu en gång bekräftande på hans fråga.

‒ Alltså, bokföring, marknadsföring, människokännare, förhandlingsteknik och organisationsförmåga, sammanfattade Simon Bach.

Lägg av! Var det henne han talade om? Kunde hon allt det? Louise kände en känsla av stolthet växa inuti.

‒Har du funderat på vad du kan ha lust att göra? En utbildning kanske?

En utbildning … Nu gick han nog lite för långt. Hon var 46 år, det var kanske lite för sent att börja med det nu?

Simon Bach kände av hennes tvekan.

‒ Jag tycker att du ska gå hem och fundera lite på det. Det är ingen stress, vi kan tala mer om det nästa gång vi ses.

Han såg på henne med sina snälla ögon och Louise fick en ovälkommen och sällsynt klump i halsen. Samtidigt kände hon en oro i kroppen.

Hon hade så länge hon kunde minnas föreställt sig att hon hade ett inre schackbräde. Bönderna stod på första raden och beskyddade de andra pjäserna. De var de första man flyttade, såvida man inte var dumdristig och tog ut hästarna redan från början. Annars flyttade man på bönderna och höll sig avvaktande innan man använde hästarna, löparna och tornen. I alla fall om man spelade defensivt. Hennes drottningpjäs var enbart till för de allra närmaste, de enda som verkligen kände henne och som också var de enda hon kysste. Kungen stod orörlig, det fanns ingen anledning att flytta runt på honom. Han skulle beskyddas till varje pris, annars hade man förlorat. Idag kände hon att Simon Bach hade flyttat på hennes pjäser innan hon hade hunnit reagera. Han hade smitit förbi bönderna, in i officiersraden och stod där och förväntade sig att hon skulle göra ett drag. Men på ett eller annat sätt gjorde det ingenting. Hon kände sig trygg, trots att han hade trängt in igenom hennes försvar.

Louise bestämde en ny tid med mentorn och gick ner till sin cykel. Hon kände sig svag i kroppen och kunde inte överblicka de 11 kilometrarna hem från Vesterbro till Rødovre. Men hon satte sig ändå på cykeln och kopplade bort hjärnan. Det obehagliga skulle övervinnas, och det gjordes bäst om man inte funderade för mycket på det. Det var en av de erfarenheter som livet hade gett henne. Hon kämpade sig uppför Valby Bakke och märkte en cykel bakom sig. När den körde förbi henne efterlämnade den manlige cyklisten en svag doft av Kouros efter sig. När dofttonerna nådde Louises näsborrar fick hon äckelkänslor och började svettas. Hon stannade cykeln utanför zoologiska trädgården. Hjärtat dunkade och det pirrade i fingrarna. Hon kände äcklet stiga i bröstet.

Jag dör, tänkte hon och famlade efter telefonen i väskan som låg i cykelkorgen framför styret.

‒ Du måste komma och hämta mig, jag tror jag håller på att få hjärtstopp, stammade hon fram när Kim svarade i telefonen.

Tio minuter senare svängde skåpbilen in framför henne, men då hade de värsta symptomen klingat av. Hon hade satt sig på en sopkorg och ställt cykeln på stödet bredvid.

‒ Vad händer? Kim, hennes man sedan 14 år såg bekymrat på henne.

‒ Det är lite bättre nu, men jag svettas och har en stickande känsla i fingrarna. Det är nog bara klimakteriet, sa hon.

‒ Jag kör upp dig till läkaren.

‒ Jag har ju bytt till henne borta i köpcentret, invände Louise som visste hur mycket Kim hatade köpcentrum.

‒ Då kör vi dit, sa Kim och la in hennes cykel bak i bilen.

Läkaren var en vacker kvinna i femtioårsåldern med halvlångt, tjockt, mellanblont hår och glasögon med kraftiga, svarta bågar som ramade in hennes azurblå ögon.

‒ Det är första gången du är här ser jag. Välkommen hit. Vad kan jag göra för dig?

Louise kände sig fånig. Kim hade insisterat på att läkaren skulle ta emot henne, trots att den öppna mottagningstiden var slut. Louise hade försökt berätta för honom att hon mådde bra nu, det var bara svettningar, hon hade garanterat gått in i klimakteriet. Men han ville inte veta av att de gick igen utan att hon blev undersökt. Så här satt hon och berättade för läkaren om det märkliga anfallet.

Läkaren tog hennes blodtryck. Det var bra som vanligt. Pulsen var lätt förhöjd.

‒ Vad hände innan det blev så?

‒ Jag hade varit på möte med min mentor. Jag går på ett exit-program för före detta sexarbetare.

Louise såg avvaktande på läkaren och förväntade sig en reaktion på upplysningen. Hon var van vid att folk reagerade när hon berättade vad hon hade arbetat med de senaste trettio åren. Vissa blev förfärade å hennes vägnar och kände sig tvungna att krama henne och stryka henne över ryggen, något som Louise hatade innerligt. Andra fick ett ogillande drag kring munnen och bytte ämne. Om de över huvud taget fortsatte sitt samtal med henne. Läkaren såg oberörd ut. Kanske lite bekymrad. Omsorgsfull. Louise fick en klump i halsen igen. Det var otroligt hur känslosam hon hade blivit på sistone.

‒ Vad hände de sekunderna innan du fick det där … anfallet?

Louise tänkte tillbaka på situationen.

‒ Jag hade just kört uppför Valby Bakke. En man cyklade förbi mig.

‒ Försök minnas om du la märke till något ljud, någon doft eller om du såg något som framkallade ett minne hos dig?

Louise fixerade blicken på sluta röka-affischen bakom läkaren och tänkte efter.

‒ Mannen luktade av en av de deodoranter som var populära på 80-talet. Annars kan jag inte komma att tänka på något.

Läkaren nickade uppskattande, som om Louise hade sagt något mycket klokt.

‒ Det kommer en annan patient nu. Men jag vill gärna prata med dig snart igen.

‒ Tror du det är klimakteriet?

‒ Kanske. Vi kan ta ett blodprov när du kommer nästa gång. Be min sekreterare att sätta upp en dubbeltid till dig så snart som möjligt. Läkaren följde Louise till dörren.

‒ Vi ses snart. Ta hand om dig så länge, sa hon och klumpen i Louises hals växte igen. Hon var inte van vid att folk visade ömhet för henne och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med all omsorg.

Hon gick ut på toaletten, satte på kallt och stänkte vatten i ansiktet. I spegeln såg hon ett vackert, gyllenbrunt ansikte omgivet av mörka lockar. Munnen var fyllig och tänderna regelbundna och vita. Hon var ännu snygg, konstaterade hon nöjt och gick ut för att sätta upp en ny tid.

Kim satt i väntrummet och läste i en sliten Femina . Å ena sidan tyckte Louise att det var gulligt att Kim intresserade sig för kvinnor och deras känsloliv. Å andra sidan fanns det något omanligt över det. Varför kunde han inte läsa Bilen eller Tipsbladet som andra män?