Fickkalendern: Ägare okänd

By Tommy Andersson

Tom är en vanlig kille som arbetar med IT på en bank i Stockholm. En dag hittar han en anonym fickkalender på gatan. Han tar det som en utmaning att hitta ägaren till kalendern. Det är början till ett drama med otrohet, mord och bedrägeri där Tom, ofrivilligt, blir huvudpersonen fram till den oväntade upplösningen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 24, 2019
• ISBN: 9789176991213

Tommy Andersson

Tommy blev inspirerad att börja skriva efter att ha deltagit i två skrivarkurser i Svalöv. Han har en 50-årig bakgrund i IT branschen bl.a med säkerhetsfrågor. De senaste 20 åren har han arbetat med affärsutveckling via sitt företag Gladers IT Management. Förutom familjen, skrivande, läsande och sport är musik ett av hans stora intressen. Han spelar gitarr och lite dragspel. Han har tidigare skrivit en deckarroman, Fickkalendern, som utspelar sig i Bankmiljö.

Book preview

Fickkalendern

Titelsida

UPPTAKT

ETT ÅR TIDIGARE

FINAL

Impressum

TOMMY ANDERSSON

FICKKALENDERN

Ägare okänd

Gitarrens G sträng är svår att stämma rent.  Det beror på att vår tonskala, utformad i början av 1800-talet, i delar är en kompromiss  i tempereringen av tonskalan.

Det innebär att när man tar ett barréackord längre ned på halsen klingar t.ex. G-strängen något falskt.

Stäm därför gitarren längre ned i banden så stämmer den bättre över hela halsen. 

Källa: Okänd

Reviderad utgåva 2,  September 2019

UPPTAKT

Onsdag 19 oktober

Pinsamt. Ja, så förbannat pinsamt. Ingen förvarning. Det hör till god ton att knacka innan man går in. Och så blicken. Den fördömande blicken som sa allt. Och det smått ironiska leendet. Tagen på bar gärning. Med viss svårighet förändrade han sin potentiella energi till en lägre nivå. Tog ner fötterna från skrivbordet. Hennes giftiga kommentar, Och här jobbas det för fullt, ser jag, fortplantade sig genom luften med ljusets hastighet, mot alla naturlagar.

Och du vill? fick han ur sig med ett neutralt tonfall.

Ja vad vill jag? sa hon fortsatt giftigt. Vad sägs om att sätta lite fart och leverera det du lovat.

Det kommer. Var det något annat? sa han irriterat men nonchalant.

Skärp dig Tom Hansson och ändra attityd. Jag börjar bli ganska trött på dig. Vad är det för fel?

Du, sa han.

Okej, sa hon. Du tänker så. Då förstår jag. Hon vände och gick mot dörren där hon stannade med ryggen mot honom. Förresten. Det där stora äckliga hålet du har i vänster sko bör du laga. När du gör det så be samtidigt skomakaren att han pluggar igen käften på dig, sa hon och slängde igen dörren.

Tom Hansson stirrade på den stängda dörren. Händerna darrade av ilska samtidigt som han kände sig illamående. Det slutade alltid på samma sätt när han pratade med Lisa. En minut och sedan var grälet igång. Hennes flin och spydiga kommentarer triggade de sämsta sidorna hos honom. I andra sammanhang gjorde han inte mycket väsen av sig. Lugn och sansad. Men inte med Lisa i rummet. Illamåendet övergick i en bedövande trötthetskänsla. Kontorsstolen gungade till när han lutade sig tillbaka. Hur hade det blivit så här? Han tänkte tillbaka på dagen, för ett år sedan, då han fick jobbet på banken.

Ord som ’världsklass' och ’i frontlinjen’ var ’buzzwords’ som hade ingått i införsäljningen av Projektledare för Sveriges mest spännande jobb. Tom insåg ganska snart att den glättiga beskrivningen bara var en bräcklig fasad av ord framför en ruin av kaos.

Bankens organisation var präglad av rädsla och revirtänkande. På IT-avdelningens utvecklingssektion härjade ’tjejmaffian’. Det var en sammanslutning av fyra bittra kvinnor som hade åsikter om allting och framförallt män. Patriarkatet skulle hållas på plats, var deras motto. De få män som fanns inom sektionen var mer eller mindre kuvade eller konsulter, som låg lågt och gjorde vad de blev tillsagda.

När Tom anställdes på banken saknade man IT-chef. Den förra hade slutat ett år tidigare och tjänsten upprätthölls av en kvinnlig konsult från WM-data som var helt i händerna på ’tjejmaffian’.

Hans försök att komma med förslag och nya idéer möttes med ifrågasättande och obstruktiva motförslag, framförallt från ’tjejmaffian’. Förutsättningar för att fungera som projektledare var obefintliga. Situationen tycktes hopplös och Tom var flera gånger på väg att säga upp sig.

Efter tre månader tillsattes en ny chef på IT-avdelningen. Det var Lisa Larsson. Nu fanns det hopp om att läget skulle förbättras. Så blev det också till att börja med. Han tyckte att han kom bra överens med Lisa. Men så hände något. Han förstod inte - hon blev tvär och elak. Dessutom lierade hon sig med tjejmaffian.

Det skar sig totalt mellan honom och Lisa. Hon började frysa ut honom. Han upplevde att hon samtidigt försökte mästra honom med maktmedel. Om det var någonting som kunde reta gallfebern på honom så var det just det. När man inte har de rätta argumenten tar man till maktmedel, tänkte han.

Hon visade en tvärsäker attityd men hennes ledarskap var lika omoget som en tjurig tonåring, tyckte han. Samtidigt hade hon i vissa situationer ett lismande sätt som inte genomskådades av alla.

Egentligen förstod han inte vad Lisa var ute efter. Var det makt eller var det bara rent och skärt manshat? Tom kände att det bedrövliga arbetsklimatet successivt hade plockat isär varje konstruktiv del av honom och monterat ihop en destruktiv och snarstucken person. Det förbättrade inte hans situation och han hittade ingen bra lösning på problemen. Jo, att byta jobb förstås. Från att ha varit en positiv och drivande person var han nu endast en sorglig figur på 36 år, som mest tyckte synd om sig själv.

Tom avbröts i sina tankar av att det knackade på dörren.

Kom in, sa han samtidigt som han tog ned fötterna från skrivbordet där de hade hamnat igen. Det var Elin.

Elin var den enda kvinna som stod utanför ’tjejmaffian’. Hon hade försvarat Tom från vissa angrepp och det gillades inte av Lisa och maffian.

Hej Tom. Stör jag?

Nej, inte alls.

Tänkte bara höra om du ville fika? Det finns tårta.

Okej. Jag kommer. Men skippar nog tårtan. För många kilo, sa han och klappade sig på magen.

*

Lisa Larsson hade huvudvärk och mådde allmänt dåligt. Fan ta dig Tom Hansson. Hon klarade inte bara av honom. Hon tålde honom helt enkelt inte. Djävla karl. Som hans chef borde han visa henne mer respekt. Men det är typiskt karlar. De klarar inte av kvinnor med makt. Missbildningen måste ligga i deras förbannade gener, tänkte hon. En riktigt överskattad sprätt som tror att han är något. Själv hade hon dubbla utbildningar som jurist och civilingenjör. Då har man något att komma med, tänkte hon.

Innan hon kom till banken hade hon varit delägare i ett litet IT-bolag, som blivit uppköpt av Google. Det innebar att hon hade kapital på ett bankkonto i Schweiz så hon klarade sig.

I samband med uppköpet hade hon haft nära kontakter med Tjänstebanken och tydligen imponerat på ledningen. Ung, välutbildad och ekonomiskt oberoende. Vad mer kan man önska? Hon hade blivit erbjuden jobbet som ansvarig för bankens IT-system på utvecklingssektionen, en tjänst som hade varit vakant i ett år. Efter viss tvekan hade hon accepterat och därmed också blivit Tom Hanssons chef. Tom kan ta sig i dalen, tänkte hon och bröt sönder den gula blyertspennan hon höll i handen.

*

På eftermiddagen bestämde Tom sig för att göra något åt sina trasiga skor. Han ville inte bjuda in Lisa till nya spydigheter. Dessutom hade han bara ett par användbara skor. Övriga fick han skavsår på lilltån av. Han insåg att han borde köpa sig ett par nya skor men skoaffärer var bland det mest trista han visste, så det blev aldrig av.

Han hade tennisväskan med sig till kontoret så han tog på sig tennisskorna och la 48:orna i en plastkasse. Han mimade ett går för dagen till Linda i receptionen. Hon nickade tillbaka.

*

Tom hade dåligt samvete för att han inte hälsade på sin mormor oftare. Ibland blev det bara någon gång i månaden. Det var alltid någonting som kom emellan.

Nu var det så lyckligt att det fanns en skomakare i källarvåningen till mormors hus. Det här var ett bra tillfälle att både hälsa på mormor och laga skorna.

Mormor ville att han skulle ringa innan så att hon kunde sätta på pannan. Kaffepannan alltså.

Vad roligt att du ringer. Jag sätter på kaffet direkt så är det klart när du kommer. Jag har nybakade bullar, sa hon glatt.

Toppen mormor. Jag är strax där.

*

När han ringde på dörren hörde han den visslande tonen från kokande kaffevatten. Pannan var från 50-talet, en visseljohanna, med löstagbar pip och fylld med Löfbergs Lila kokkaffe. Visslandet tonade ut när pannan togs från gaslågan.

Tom hörde hur det rasslade med nycklar på insidan av dörren i mormors försök att låsa upp sjutillhållarlåset. Efter ytterligare rassel öppnades dörren och doften av nybakat bröd strömmade emot honom.

Jag fattar inte varför låset är så trögt, sa mormor.

Hej mormor. Du låser ju om dig som om du bodde i Fort Knox, sa han och skrattade.

Ja det måste man göra i dagens läge. Man läser ju ständigt i tidningarna om folk som tränger sig in hos pensionärer och lurar av dem allt de äger.

Det är bra mormor att du är vaksam. Men det skulle vara bra om du satte i ett ’kattöga’ i dörren så att du kan se vilka som står utanför. Om du vill så kan jag fixa det.

Vill du det?

Jag ordnar det, sa Tom och gick in i den lilla hallen.

*

Mormor hette Karin. Hon var en riktig krutgumma. Trots sin höga ålder, 89 år, var hon kristallklar i tanken. Enda bekymret var en rygg som besvärade henne.

Han var djupt imponerad av hur väl insatt hon var i vad som hände i världen utanför. Hon läste både Svenskan och DN och det mesta fastnade.

Man måste hålla igång hjärnan., sa hon.

Den andra förklaringen var nog en gynnsam DNA-uppsättning.

Förutom läsandet blev det en del TV-tittande. Det saknades aldrig diskussionsämnen hos hans mormor.

Toms pappa och mamma hade omkommit i en flygolycka på Teneriffa när han bara var tre år och därför hade han vuxit upp hos sin mormor och morfar. Nu levde mormor ensam sedan fem år tillbaka.

Ska vi ta kaffet i vardagsrummet? frågade hon.

Javisst. Ska jag hjälpa dig att bära?

Ja du kan ta brickan så tar jag pannan. Jag ska bara låta sumpen sjunka först. Underlägg finns i översta lådan.

Han hörde hur mormor i köket fyllde på en liten skvätt vatten i pannan under vattenkranen.

De satte sig i den nedsuttna ljusgula lädersoffan. Han hade sagt till att hon borde satsa på en ny soffa. Den duger åt mig i många år till, hade hon svarat optimistiskt.

Har det hänt något nytt på hemmafronten då? sa Tom och tog en bulle till.

Nej, det lunkar på. Jag var upp till läkarhuset igår eftermiddag och tog några prover för ryggen. Ska få svar i nästa vecka. Doktor Jacobsson är så trevlig så det är ett rent nöje.

Jaha du mormor. Nu förstår jag. Du är ute och raggar karlar, sa Tom och skrattade. Jag tycker att du ser pigg ut.

Karlar är ett passerat kapitel för mig. Men jag ska inte klaga. Hittills har det gått bra. Med hälsan alltså. Ja förutom ryggen då förstås. Det blir lite ensamt ibland men det är roligt när du kommer och hälsar på.

Under den följande timmen hann de avhandla Putin och en gammal svensk långfilm med Edvard Persson, som hon hade sett på eftermiddagen.

Filmen var riktigt dålig. Den skulle ha blivit en utmärkt skokräm, sa mormor och log sitt karaktäristiska lite skeva leende.

Apropå skokräm. Jag ska gå ned till Karim med mina skor. Jag ringer senare. Ha det bra mormor, sa han och reste sig och gav henne en kram. Var rädd om dig, sa mormor.

*

Karims butik låg en halvtrappa ned. De låga källarfönstren var fullpackade med skor som vilade mot tre smutsiga rutor. Någon hade skrivit snuskiga ord i smutsen. Den felstavade skylten ovanför dörren kungjorde att alla slaggs skor lagas.

En klocka pinglade när Tom steg in i den mörka lokalen. Doften av gammalt läder slog emot honom och fick näsborrarna att vidgas. Ingen oangenäm doft. Sannolikt lagade Karim skor åt hela släkten för butiken svämmade över av skor, märkta med gula lappar.

Karim satt på sin pall, tittade upp och svarade med ett hmm och en nick när Tom hejade. Karim var kort till växten, hade mörkt krulligt hår och kraftiga anletsdrag som gav ett vänligt intryck. Den sparsamma hälsningen berodde på att Karim hade munnen full av spikar som han med van hand, spik för spik, hamrade in i ett par grova bruna läderkängor.

Jag ser att vi har fint besök, sa Karim och log brett när den sista spiken hade lämnat munnen.

Ja, när det gäller trasiga skor så måste man åka till en riktig skomakare. Här duger inte dagens självlärda amatörer, sa Tom leende.

Du har så rätt min pojke. Karim lagar skor så att de håller. Hos andra tappar man sulan redan utanför butiken, sa Karim och gav upp ett skratt som lät som en raspig startmotor som sjöng på sista versen.

Vad tror du om de här skorna? Ska man laga dem? sa Tom och höll fram 48-orna.

Karim vred och vände på dem. Han bet i den ena skon.

Det är bra skor. Riktigt och bra läder. Men de behöver halvsulas. Sen blir de som nya och du kan ha dem i många år till.

Lönar det sig verkligen?

Du ska få ett bra pris min vän. Du inte bli besviken, sa Karim utan att säga summan.

Okej. Då gör vi så. När blir de klara?

Du kan hämta skorna måndag.

*

Det blev lite prat om gamla tider innan Tom lämnade Karim åt sitt fortsatta arbete.

Ute ur butiken kände han för första gången att det började bli riktig höst. Löven hade övergett den gröna färgen för nyanser i gult och rött. Det hade börjat skymma och en rå kylig vind gjorde sitt bästa för att ta sig genom jackan. Solen hade lyst med sin frånvaro under september. Istället hade det regnat som aldrig förr. Och inte hade det börjat bättre i oktober. Men, kanske ska man hoppas på några varma dagar under oktober om man vill tro TV-meteorologerna, tänkte Tom.

Parkeringen på gatan rymde tio platser, alla upptagna. Han korsade gatan efter att ha inväntat en bil som vida översteg hastighetsbegränsningen. Tom höll på att snubbla på trottoarkanten. Orsaken var att han hade klivit på sitt eget skosnöre. Jag förstår inte att vissa skosnören alltid går upp oavsett hur hårt man knyter dem, tänkte han.

Han böjde sig ned och knöt en dubbelknut. Samtidigt såg han i ögonvrån att det låg någonting under den närmaste bilen. Första tanken var att det var en plånbok, men sedan såg han att det var en fickkalender. Den låg halvt uppslagen en halvmeter in under bilen. Han sträckte sig in och fick tag i kalendern. Det visade sig vara en årskalender i ett nött halvmatt grönt läderfodral. Det var tydligt att fodralet hade använts under många år som omslag till nya årskalendrar. Det fanns ingen årsangivelse på framsidan och den var nött i kanterna.

Han öppnade nyfiket kalendern. Den innehöll, förutom ett sidouppslag per vecka, ett stort antal sidor med skatteinformation och tabeller för att räkna ut nuvärden och andra nyckeltal. Sidan där innehavaren skulle skrivit sitt namn och telefonnummer var tom. Däremot var kalendern fullklottrad med anteckningar. Det var tydligt att ha kalender i mobilen, inte hade övertygat den här ägaren. Kanske kunde han ändå hitta honom eller henne, tänkte ’Kalle-Blomqvist-ådran’ i Tom och stoppade kalendern på sig. Han tog fram mobilen och antecknade regnumret på bilen, under vilken den hade legat. Kunde det vara så enkelt som att ägaren till bilen också var ägare till kalendern? Allt kunde klaras ut med några enkla telefonsamtal.

Väl inne i bilen släppte han tanken på kalendern och började fundera på hur han skulle få morgondagen att gå.

Torsdag 20 oktober

Tom kom in sist i konferensrummet Grodan, där avstämningsmötet för banksystemen hölls varje torsdag. Lisa tittade skarpt på honom och kunde inte låta bli att kommentera. I tid som vanligt ser jag, samtidigt som hon noterade att klockan var tre minuter över två.

Jag fastnade i en animerad diskussion om nya krav, sa Tom. Jag hoppas att jag inte har sabbat hela din agenda. Vi får väl dra över tre minuter i så fall, fortsatte han syrligt. Lisa mumlade något ohörbart och fortsatte:

Lägg av med dina onödiga kommentarer är du snäll och försök håll tiden nästa gång. Det är inte konstigt att du inte får något ur händerna. Tom såg hur några ur ’tjejmaffian’ skakade på huvudet och log elakt. Han suckade men höll tyst.

Lisa hade tagit på sig ordföranderollen i projektets styrgrupp. Hennes ledarstil var att hitta felen, skylla felen på andra, skälla ut alla oskyldiga, lova vitt och brett och sedan beklaga sig för ledningen när planerna inte höll. Samma visa varje gång. Alla fick sin avhyvling för att de inte höll de orealistiska planerna eller på annat sätt inte gjorde som Lisa ville. Tom speciellt eftersom han var huvudprojektledaren.

Jag fattar inte varför du är så upprörd. Kraven ändras ju hela tiden, sa Tom när hon började klaga på honom igen. Du borde istället se till att vi får rätt förutsättningar för det här jävla projektet. Du har ju noll koll, fortsatte han ilsket.

Jag vill inte höra flera ursäkter från din sida Tom Hansson, sa hon med vibrerande röst. Punkt. Hon sa alltid hela hans namn när hon var riktigt upprörd.

Övriga i projektet satt tysta och tittade generat ner i bordet. Även tjejmaffian. Tom skakade uppgivet på huvudet.

Efter en halvtimme var mötet slut. Tom sa att han skulle ta fram ett reviderat utkast till krav inom en vecka. Men det förutsatte att det nu var slut med nya krav. Lisa hade mumlat något ohörbart. Om det var en accept eller något annat fick inte Tom klart för sig.

Efter mötet gick han till sitt rum, Jag får ta tag i skiten imorgon, tänkte han. Just nu kände han sig bara trött och jävligt förbannad. Jag måste få stopp på kärringen och hennes terror, tänkte han. Han kontrollerade mobilen. Inga nya meddelanden förutom den egna påminnelsen att han skulle ringa bilregistret. Han behövde en vilopaus efter katastrofmötet och det fick bli nu.

Telefonsamtalet var snabbt avklarat och han fick fram namnet på ägaren till bilen. Med hjälp av hitta.se fick han också fram ett mobilnummer till ägaren. Han ringde och fick svar efter två signaler.

Hej, mitt namn är Tom Hansson. Anledningen till att jag ringer är att jag hittade en fickkalender under din bil igår och undrar om den möjligtvis är din? Kalendern alltså.

Kalender? Papperskalender? Nej. Jag har ingen fickkalender. Det slutade jag med för flera år sedan. Nu antecknar jag allt i min Samsung, sa mannen som svarade.

Jag förstår. Samma här. Tydligen finns det folk som inte tagit till sig den nya tekniken. Men tack ändå. Ha en bra dag, sa Tom och la på.

På vägen hem kände han sig trött. Det här håller inte. Snart går jag in i den berömda tegelväggen. Jag måste hitta på något. Vad fan som helst för att slippa den här terrorn, tänkte han uppgivet.

I porten mötte han Rickardsson, en riktig odåga som ständigt klagade. Uttrycket positivt tänkande fanns inte i hennes ordförråd.

Hon hade säkert erövrat svart bälte i skvaller om det hade funnits. Dessutom hatade hon karlar intensivt, små som stora. Hennes enda förtrogne var en ilsken alltför fet katt med det passande namnet Måns.

Vad är det för mening med att städa om ni ändå drar in en massa skit? sa Rickardsson i ett högt tonläge. Tom tittade på sina skor och upptäckte att de var leriga. Något som måste ha blivit utanför jobbet. Det pågick en omfattande ombyggnad av parkeringsplatsen så han fick kryssa sig fram mellan lerpölarna.

Jag är ledsen men det går inte att undvika alla pölar i det här vädret, sa Tom.

Och vem tror ni får torka upp skiten efter er då?

Rickardsson hade missat Bror Rexeds införande av Du-reformens i slutet av 60-talet och använde fortfarande ni och er.

Vad jag förstår så har vi, Tom betonade avsiktligt ordet, anlitat ett städbolag för att hålla rent. Fru Rickardsson har väl inte gått och blivit anställd där på gamla dar? sa Tom eftersom han nu började bli riktigt trött på henne.

Oförskämda karl. På min tid var vi minsann artiga mot äldre personer.

Det tror jag säkert. Men det måste ha varit länge sedan. Den stora skillnaden är att nu är även vissa ’kärringar’ oförskämda, sa Tom, samtidigt som han tog trappan i dubbla kliv och lämnande kvar Rickardsson, som kippade efter andan.

*

Tom bodde på Bergsgatan på Kungsholmen. Det var ett lagom gångavstånd till banken där han arbetade. Lägenheten var inte stor. Endast 35 kvm men med en magnifik utsikt över Kungsholmen. Den bestod av två små rum, ett litet kök och ett badrum på 3 kvm av modell ´toa-handfat-dusch´. Han sov i ett rum. Läste och tittade på TV i ett. I köket var han sällan. Några middagar lät sig inte göras i det köket. På sin höjd kunde man öppna en konservburk. Köket var så litet att han nästan fick backa ut.

Fördelen med lägenheten var att han ägde den. Tom hade bytt till sig bostadsrätten mot en liten hyresrätt som han hade haft i Hässelby. Det var en äldre man som hade bott i den. När det blev tal om att ombilda lägenheterna till bostadsrätter tvekade mannen. Av en tillfällighet fick Tom höra det av sin mormor, som kände den äldre herren via Toms morfar. Tom såg det som en bra investering och lyckades övertala mannen att byta lägenheter. Det var för några år sedan och skulle han tro mäklarsidorna så hade han gjort en bra affär.

Toms kvällsmat, den här dagen, bestod av en burk värmd tomatsoppa, öppnad i köket, en Wasa husman med ost och en lättöl. Snabbt men långt från en näringsriktig och fullödig middag. Sitt riktiga mål mat åt han i stället i vanliga fall på lunchen. Det fanns flera bra matställen i närheten av jobbet så det gick ingen större nöd på honom. På helgerna åt han på någon av sina tre favoritrestauranger men även någon gång när det passade hos sin mormor.

Han prenumererade på Svenska Dagbladet men hann normalt inte läsa den på morgonen utan det fick bli på kvällen. Sportintresset gjorde att han ofta började läsa sportsidorna. Idag analyserades in absurdum gårdagens fotbollsmatch mellan Barcelona och Real Madrid. Real hade vunnit med 1-0 efter mål av Ronaldo. Messi hade blivit utvisad och det hade aldrig hänt tidigare. En ovanligt ful tackling, tycktes det, på just Ronaldo som i sin tur är en mästare på att filma. Han hade vridit sig i plågor trots att reprisen sedan visade att det var tveksamt om Messi hade träffat honom i sin tackling. Nu var Messi plötsligt syndabocken. Idrotten är märklig, tänkte Tom.

Efter sporten bläddrade han igenom näringslivssidorna