Fulländad fasad: Värdelös och äcklig: -

By Marie Hansson Mårtensson

Cornelia, Zack och Wille bor kvar i den italienska småstaden Montara. På Willes jobb finns en konflikt som stressar honom, han vill helst att chefen Guido tar tag i den. Hans flickvän Rosa vill ta relationen till en ny nivå, men Wille känner sig osäker. Är hon verkligen den rätta? Lyssnar hon tillräckligt på hans behov?Men plötsligt en dag förändras allt. Wille är ute och springer när han möter en ensam, skadad hund som med sina oskyldiga ögon verkar be om hjälp. Mötet med hunden visar sig leda till både det ena och det andra och plötsligt är Willes liv en explosion av känslor. Hans blonda, kontrollerade fasad börjar spricka i kanterna. Vad är det han döljer?Detta är den andra delen i serien "Fulländad fasad".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726741315

Book preview

Marie Hansson Mårtensson

Fulländad fasad

Värdelös och äcklig

SAGA Egmont

Fulländad fasad: Värdelös och äcklig

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020 Marie Hansson Mårtensson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726741315

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Kapitel 1

Wille var på väg hem från jobbet. Det var i slutet av mars och solen kändes fortfarande pigg och vaken trots att klockan var strax efter sex på kvällen. Det var ganska milt ute och han behövde ingen rock över kavajen. Vår i Italien, det lät exotiskt, men för honom var det efter åtta år bara vanligt. Fast kullerstensgatorna, de svarta, konstfullt utsmyckade gatlyktorna och de putsade fasaderna i ljusgult, aprikos, terracotta eller beige tilltalade honom fortfarande. Gatorna i Montara var trånga och många enkelriktade. Dessutom var det ingen stor stad, vilket gjorde att Wille utan problem kunde promenera dit han skulle.

Damen i blomsteraffären höll på att stänga butiken för kvällen, hon plockade in hinkar med blommor i sprakande färger från trottoaren och Wille andades in den söta doften med välbehag när han passerade. Hon ropade Buonasera till honom och log ett strålande leende. Wille hälsade artigt tillbaka. Det var trevligt att vara bekant med många, men ändå inte behöva ha någon närmare relation. Han hade en känsla av att vissa av det motsatta könet uppskattade hans skandinaviska utseende lite extra, åtminstone hade hans kompis och kollega Zack påstått det. Zack var också svensk och blåögd, men Willes hy var ljusare och hans hår var blont.

Wille log åt en katt som satt och tvättade sig uppe på ett elskåp vid en husfasad. Han vinkade åt Stix som genom det stora fönstret på gymmet gestikulerade inbjudande. Wille var en stamgäst där, men hade inte tid den här kvällen, så han log och skakade avvärjande på huvudet. Han tog några hastiga steg åt sidan, för att inte råka kliva på några bestämda stenar på kullerstensgatan. Men det kunde varit värre, när han var yngre kunde hans väg längs en gata eller trottoar med linjer ta en evighet.

Nuförtiden kämpade han med att hantera allt som hände på jobbet. Efter att Zack tvingats sluta vid nyår hade reklambyråns verksamhet haltat avsevärt med en man mindre. Mario hade tvingats bli ett av de fyra benen i företaget och hans insatser, eller snarare frånvaro av insatser, hade blivit betydligt mer framträdande än innan.

Deras chef, Guido, kände lojalitet till den gamla medarbetaren och förlitade sig på att Wille kunde styra upp saker och ting när så krävdes. Men Wille avskydde att hamna i konflikt och Mario var inte lätt att hantera.

Mario var en äldre, lite överviktig och mycket bekväm herre, som var slätrakad och luktade kraftigt av aftershave. Han ansåg sig ha förtjänat privilegiet att göra lite som han ville och bidrog inte längre med några nydanande idéer. Han hade ibland en nedlåtande attityd till kollegorna, han retades friskt och kunde rent av vara sexistisk. Sätt på kaffet om du ändå springer omkring, var en standardfras till Nani. Om han blev konfronterad för sin bristande arbetsinsats slog han ifrån sig, brusade antingen upp och gav igen, eller lämnade helt enkelt kontoret för att åka till golfbanan och låtsas ragga kunder.

Wille blev stressad av allt ansvar som nuförtiden vilade på hans axlar. Och med Willes bakgrund var överbelastning inte bra. Han riskerade att spåra ur och falla tillbaka till gamla dåliga mönster. Han tvingade sig själv att fokusera på det som var positivt.

Nani var hans andra kollega och en tjej med huvudet på skaft, full av motivation. Hon hade en kortklippt mörk frisyr och påminde Wille om Lisbeth Salander, minus sminkningen. Hon var liten och senig, mycket datakunnig och hade en tatuerad humla i nacken.

Zack hade tidigare varit den i gruppen som flödade av energi och självförtroende, briljerade med ord och idéer. Men Guido hade inte haft råd att ha honom kvar. Zack hade varit bitter över ’sist in, först ut’, men nyligen fått lite revansch.

Wille var en man som många beundrade, men en som höll sig lite på sin kant i livet och förstås hade bättre och sämre dagar, som alla andra. Fast det syntes inte utåt. Han var noga med sin fasad.

Kapitel 2

Wille satt på sin svarta skinnsoffa och fingrade på sin mobil, som vanligt var han ute i väldigt god tid. Han hade sprungit en runda, duschat och bytt om och var nu helt redo för kvällen med Rosa. För att fördriva tiden kollade han igenom sina mail och hittade en enkät som bad om hans personliga tankar och åsikter gällande en TV-kanal han brukade titta på. Det kan ni ju drömma om, snäste Wille när han raderade enkäten efter att ha läst den första pinsamma frågan.

Han såg att han fått ett mail från sin kärleksfulla mamma, hon oroade sig som vanligt för honom och han hade inte hjärta att göra annat än att svara henne. ’Jag mår bara bra, jag lovar. Det jag sa på telefon i söndagskväll ska du inte bry dig om, allt är bra igen nu. Jag har en dejt ikväll, så jag måste sluta nu. Älskar dig. Kram från Wille.’ Det fanns stunder då avståndet mellan Sverige och Italien hade sina fördelar, tänkte han och himlade med ögonen. Men ångrade sig genast. Hans föräldrar var jättesnälla, bara lite påfrestande nyfikna ibland.

Han kollade tiden igen och beslöt sig för att gå en sväng innan han skulle träffa Rosa. Det var bättre att hålla sig sysselsatt än att bara sitta och vänta. Framför spegeln kontrollerade han att den ljusa skäggstubben såg prydlig ut, att hans accentuerade skuldermuskler inte skapat ett veck på den mörkblå, raka jackan och att kragen på den klarblå skjortan satt som den skulle, samtidigt som han gjorde en grimas åt sig själv. Han gillade inte att titta sig själv i spegeln.

Kapitel 3

Willes barndom och tonår hade varit svåra. Hans familj hade flyttat till Sverige från Åland, hans svenska hade därför haft en finsk brytning och till råga på allt var han döpt till Wilhelm. Han hade varit en knubbig och mobbad kille med glasögon och dålig hy. För att glädja och trösta honom hade hans mamma, serverat nybakade bullar, kakor och varm choklad med vispgrädde när han kom hem från skolan. Han hade tidigt blivit sockerberoende. Sötsaker var dock inte det enda hon gett honom. Framför allt hade hon, utan att själv förstå det, skänkt honom en dålig förebild och en vana att trösta och belöna sig själv med mat. I skolan kallades han kluns, tjockis, fetknopp, fetto och äckel. Öknamnen var otaliga och vart och ett av dem var som hugg av smärta i hans ömtåliga självbild. Han grät i sin kudde på sitt rum. Men han grät bara i hemlighet, för han ville definitivt inte visa någon att han, utöver sina andra defekter, dessutom var känslig och vek.

Hyn rättade med åren till sig själv och glasögonen kunde bytas mot linser, men aptiten ändrades inte och övervikten bara växte. Han hade lätt för sig i skolan och fick höga betyg. En viss tröst var det, men samtidigt störde det hans skolkamrater som fick ännu mer att reta honom för.

Mot slutet av gymnasietiden fick Wille nog. Han fann vägar att ändra på sig själv, han gick ner i vikt och började se ut som andra. Men trots allt bar han fortfarande känslan inom sig av att vara avvikande. Att han faktiskt inte dög. Att han måste anstränga sig för att se ut som att han passade in, att han visade upp en fasad som dolde problemen. Fast egentligen var han inte intresserad av andras umgänge eller åsikter. Hans mål var bara att få vara i fred och slippa konflikter.

Han valde reklamlinjen efter gymnasiet och tyckte den var riktigt kul. Och när tjejer började visa positivt intresse för honom blev han överraskad. Det hade aldrig hänt förut. Om en tjej kom nära och såg vänlig ut brukade det vara med någon baktanke. Hon skulle kanske klistra dit en lapp med en elak text på hans rygg, hon tänkte rycka läxböckerna ur hans händer eller helt enkelt bara nypa honom i de tjocka kinderna och säga något hånfullt. När någon närmade sig honom och verkade vilja ha kontakt, brukade han vända bort huvudet och låtsas vara upptagen av något annat. När han inte kunde undvika kontakten rodnade han och fick tunghäfta.

Han var hård mot sig själv. Han insåg att han var en 20-årig oskuld, så nördig att han helt enkelt inte var värd en flickvän. Men det fanns en rödhårig tjej i klassen som inte verkade vara av samma åsikt. Hon hette Juliana och genom vänlighet och tålamod fick hon honom att släppa på sina murar. Med tiden växte relationen med Juliana och han blev mer och mer trygg tillsammans med henne. Från kramar och kindpussar ledde det till slut till att de hade sex. Den upplevelsen blev en magisk milstolpe i hans liv. Vilken skillnad mot hans tafatta erfarenheter på egen hand.

Kapitel 4

Tre år senare flyttade Willes morbror till Rom med sin familj. Han hade haft en hög befattning på Volvo i Sverige och blivit befordrad till generalagenten i Italien. Wille följde med när hans föräldrar bestämt sig för att hälsa på. Han var 23 år och hade sina skäl för att vilja komma bort ett tag. Han tog ut semester och följde med till morbror Micke.

Wille hade blivit begeistrad av känslan de vänliga innevånarna gav honom, av den smakrika maten och den charmiga miljön. Kanske var det allra bästa att det var så långt bort från hemma. När Wille antytt att han gärna skulle bli kvar i Italien och strunta i det gråa Sverige, hade hans mamma stöttat honom. Det hade varit en total överraskning. Wille hade gissat att hon inte skulle vilja släppa taget. Men saker och ting löste sig fort. Han sa upp sig i Sverige för att bosätta sig i Rom och pröva sina vingar på egen hand. Tutte le strade portano a Roma – Alla vägar bär till Rom, hade han stolt sagt, så fort han lärt sig det italienska uttrycket.

Hans morbror Micke hade fixat ett jobb åt honom på sin egen arbetsplats. Willes meriter i reklambranschen hemifrån vägde förstås in för att han skulle ha turen att få jobba med det han kunde. Han började med att bo hemma i morbror Mickes stora hus för att liksom få en mjukstart i mångmiljonstaden. Det kändes både bra, men samtidigt lite konstigt att bo med sina släktingar. Dessutom hade han aldrig bott så stort och flott förut. Han fick en inblick i kvalitet och design, hans kusiner och deras mamma var angelägna om att han skulle passa in.

Det var en märklig känsla att på sätt och vis vara ensam i en stor och främmande stad, han kunde ju ingen italienska och kände bara släktingarna han bodde med, men han var van vid att vara ensamvarg. Arbetsuppgifterna han tilldelades handlade mest om illustrationer och annat estetiskt, där hans bristfälliga kunskaper i italienska inte spelade någon roll. För att lära sig språket gick han en intensivkurs, parallellt som han gjorde vissa insatser på jobbet. Tack och lov hade han alltid haft lätt för att lära och de italienska orden och fraserna fastnade snabbt hos honom.

Ganska snart fick han besök av två killkompisar hemifrån Sverige. De kom ner för en vecka, bodde på hotell, turistade själva på dagtid och spenderade kvällarna och helgen med Wille. Tillsammans med dem vågade han upptäcka många vrår av den stora staden, ställen han inte hittat till förut. De drack vin och släppte loss ihop. Den veckan blev ett riktigt lyft och när de åkt hem upplevde Wille att omgivningen kändes mer bekant och trygg. Han blev helt enkelt redo att flyga ur boet. När han fått mer arbetsuppgifter och löneförhöjning fick han råd. Han blev med lägenhet och livet fungerade faktiskt över förväntan. Han hade lyckats finna en självkänsla han aldrig haft, även om han inte var övertygad om att den skulle bli bestående.

I kärlekslivet höll sig Wille till kortare förbindelser. Han avundades inte kollegor som ständigt tycktes ha kärleksbekymmer. När tjejer flirtade med honom, gav honom komplimanger för hans starka axlar, sexiga rumpa, blå ögon och blonda hår, blev han ständigt förvånad. Han var inte van vid att se sig själv som attraktiv.

När någon frågade honom om vad hans hobby var så svarade han alltid: Träning! För han gillade att träna, att pressa sig själv i löpslingan, kolla pulsklockan, mäta tiden, hålla koll på vikterna och räkna repetitionerna på maskinerna, för att se om han kunde förbättra sig. Dessutom gillade han atmosfären på ett gym. Den var vänskaplig, men ändå ytlig. Det tyckte han var perfekt. Man delade en situation, men inget mer. Var och en hade ett eget liv och man behövde inte blotta sig på djupet inför dem man svettades sida med sida med. I livet på gymmet räckte det med korta hälsningsfraser, igenkännande nickar och allmän artighet.

Wille var riktigt bra på att teckna och fotografera, hade en tydlig estetisk känsla och på firman i Sverige hade han varit den som fått presentera arbetsgruppens idéer med sina skisser. Efter ett år i Rom bestämde han sig för att vidareutbilda sig till art director, en yrkesroll som innebar att det var hans ansvar att leda den kreativa processen och styra de visuella delarna av det som skapades. Han växte med den utbildningen. Det gav honom en trygghet att ha sin speciella kunskap och en stolthet över att ha valt en egen väg.

När han var färdigutbildad sökte han ett nytt jobb där han bättre fick utnyttja sitt nya kunnande, jämfört med de begränsade uppgifter det stora Volvo-märket kunde erbjuda. Det blev ett roligt steg på vägen. Men efter två lyckade år på en reklambyrå i Rom började han titta efter något nytt någon annanstans. Han ville gärna prova på att jobba i en mindre italiensk stad, han trodde att det egentligen skulle passa honom bättre. Han var ändå ingen som behövde det som var stort och flott. Det var på det viset han hamnade i Montara uppe i norra Italien.

Reklambyrån där var den minsta han jobbat på, men han stormtrivdes. Man satsade på riktigt bra kundkontakter och stämningen på kontoret hade fram till nyår varit hjärtlig och gemytlig. Man skulle till och med kunna kalla den familjär, för man lärde känna varandra väl, när man var så få som jobbade tätt ihop. Att Mario verkade tro att mängder med rakvatten representerade en fräsch framtoning, fick stå för honom. Nani var i alla fall modern och lättare att förstå sig på. Året innan hade Zack blivit ett trevligt tillskott i arbetsgruppen, han var en så kallad copywriter, en klurig typ som ansvarade för textinnehållet när Wille stod för formgivningen. Mario, som ju tillhörde en äldre generation, hade egentligen samma uppgift som Zack, men Zack var bättre på att kläcka moderna idéer och formuleringar. Nani var bra på mycket, men hade webbdesign som sin specialitet.

Deras chef, Guido, hade först och främst ansvaret för ekonomin, men var också den som hade första kundkontakten och den som avgjorde vad som skulle presenteras för kunden. Han närmade sig pensionsåldern och Wille märkte att han inte var lika mycket på hugget som förr, även om han fortfarande krävde snabba lösningar och smarta resultat av sina anställda. Han tog långluncher med Mario, försvann iväg på mystiska ärenden och fann ofta anledning att gå hem tidigare. Men i rättvisans namn var Guido generös med arbetstiderna för dem alla. De hade rätt att gå hem tidigare eller anlända senare för att hinna med ett träningspass, eftersom Guido ansåg att en vältränad medarbetare gjorde ett bättre jobb och var en bättre reklam för firman. Mario ansåg sig själv undantagen detta. Eller som han själv glatt uttryckte det: Undantaget som bekräftar regeln. Men han brukade gå hem tidigt ändå.

Det retsamma var att Mario de sista månaderna börjat bli mer och mer oengagerad på jobbet, vilket innebar att Wille och Nani många gånger fick tvinga fram hans medverkan. Det behövdes att alla bidrog med allt vad de kunde för att de skulle ro hem projekten, de hade alltid flera ärenden på gång samtidigt. Men det var just det som var utmaningen och som gjorde att Wille egentligen trivdes bra. Det kändes att man åstadkom något, ens insats gjorde skillnad. Zack hade tillkommit för att avlasta, men Guido hade alltså inte haft råd att ha honom kvar. Att företaget inte lönade sig, trots allt slit, var egentligen en gåta. I hemlighet misstänkte Wille att Guido inte styrde skutan med en så fast och kunnig hand, som behövdes.

Kapitel 5

När Wille ringde på hos Rosa var det med blandade känslor. Å ena sidan var han inte i fullständig balans med sig själv nuförtiden, å andra sidan trivdes han hemma hos Rosa. Hon var en av de härligaste personer han mött, hon hade alltid ett brett, vitt leende i sitt chokladbruna ansikte och hon hade en förmåga att få alla att känna sig uppskattade. Hon var en engagerad och entusiastisk till det mesta. Tack vare hennes karisma hade Zack första gången han träffat henne gissat att hon var en plus-size modell.

Rosa öppnade glatt dörren iklädd tajta jeans som framhävde hennes kurvor och voluminösa bakdel. Upptill hade hon en färggrann blus och de svarta lockarna var hopdragna till en spektakulär uppsättning uppe på huvudet.

Ciao snygging, som jag har längtat till ikväll! Skynda dig och kom in!

Wille sträckte sig fram, pussade henne kärleksfullt på bägge kinder, lät henne ta hans händer och dra in honom i hallen. Hej där, så fint att se dig! Hur har du haft det sen sist?

Stämningen var omedelbart på topp hemma hos Rosa och det luktade alltid spännande. De hade känt varandra och umgåtts sedan hösten och det blev aldrig en obekväm stund. Hon fick honom att känna sig trygg, hon lagade alltid fantastisk mat och skämde bort honom. Nu lade hon en arm runt hans midja och ledde honom småpratandes in till sitt rymliga kök där en gryta doftade kryddigt från spisen och bordet var färdigdukat för två.

"Öppnar du vinet, älskling? Jag har tagit fram en lämplig flaska rött, sa Rosa och pekade.

Självklart, sa Wille och hämtade korkskruven där han visste att hon förvarade den. Medan han trixade med korken funderade han över deras relation, för säkert tusende gången. Hon var hans första seriösa förhållande sedan Juliana. Rosa var snygg och sexig, hon var rolig och omtänksam, hon var ambitiös, pålitlig och påhittig. Hon hade egentligen inga minus, men var hon den rätta? Han tvingade bort grubblerierna medan han hällde upp i de två glasen. Sen tog han hennes och gick fram med det till spisen och ställde det bredvid henne. Varsågod, raring, sa han och lade en hand på hennes svank, en hand som av en händelse fick glida längre ner och känna på den rundning som var extra framträdande i jeansen.

Tack sötnos. Rosa tog sin lediga hand och nöp hans ena skinka genom hans jeans. Lika tajt och lockande som vanligt, konstaterade hon glatt och gav honom en busig blick, innan hon började klucka av skratt.

Det pirrade till i Wille då hans partner där nere sprätte till liv. Kvällen skulle bli förutsägbart skön och bekväm, men räckte det för att ge Rosa det hon önskade sig, behövde och förtjänade i längden? De hade båda passerat 30-årsstrecket och den senaste tiden hade hon börjat antyda att hon såg en framtid med honom och han var inte dummare än att han förstod att hon väntade på nästa steg. Ville han fria till henne? Ville han flytta ihop med henne? Och det svåraste av allt, ville han ha barn med henne? När hjärtat började bulta hårt och klumpen i magen växte visste han att han än så länge inte var redo för något av detta. Men frågan var ju om han någonsin skulle bli redo för någon kvinna? Skulle han klara av tvåsamhet på heltid, när han fortfarande kämpade med att hantera sig själv?

Vid matbordet småpratade de om vad som hade hänt sen sist och på sina jobb. Rosa var deltagande i Willes bekymmer med personaldynamiken på reklamfirman. Samtidigt var hon alltid förtjust i att få höra om allt som brukade hända där. Hennes eget yrke var nämligen översättare, vilket gjorde att hon jobbade hemifrån, så hon brukade skratta åt att hon var avundsjuk på andra som fick ha arbetskamrater. På sin fritid var det viktigt för henne att träffa sina vänner och hon höll igång med allehanda aktiviteter, dansade zumba, sysslade med ideellt hjälparbete och till Willes hemliga förtjusning, även krokiteckning. Bortsett från de nakna objekten, var intresset att skapa vackra saker något som hon delade med Wille.

Med choklad och vin i soffan avrundade de middagen och lät musiken ändra stämningen till sensuell. Rosa var fyllig och det härliga var att hennes personlighet matchade utseendet. Det fanns helt enkelt generöst mycket av henne på alla sätt och Wille älskade kramarna, kyssarna och smekningarna de delade. Timmarna i hennes lägenhet var alltid veckans bästa, det var som en oas där han fyllde på energi. Men räckte det för att permanenta förhållandet?

Efter ett tag reste sig Rosa och började sin mer eller mindre obligatoriska enmansshow. Dansandes började hon klä av sig plagg för plagg, medan hon förflyttade sig in till sovrummet. Wille lät sig gärna förföras och lockas med. Efter ännu en skön upplevelse klädde han på sig och gick hem. Han trivdes bäst ensam och med sina egna rutiner.

Kapitel 6

Förhållandet med Juliana på reklamskolan i Stockholm blev bättre än Wille hade kunnat drömma om. Var det så här det kändes att vara lycklig? Han ställde frågan till sig själv gång på gång. Om han hade vetat det tidigare, hade han kämpat mer för att nå dit.

Alla i hans omgivning märkte att något skedde med honom. Från att ha varit tystlåten och inåtvänd, började han bli gladare och lite mer energisk. Hans föräldrar var oerhört förtjusta. De hoppades att det handlade om en förälskelse, men visste inte säkert och tordes inte fråga. Så småningom kände han sig mogen att berätta för dem om Juliana, att det var hon som åstadkommit den stora förändringen för honom. Men han valde att inte berätta hela bilden för dem.

Efter ett år tillsammans skaffade Juliana och han ett gemensamt boende. Även med henne behöll han locket på till sin hemlighet. Han älskade deras gemenskap och den trygghet det gav honom. Han hade i princip inga nojor kvar. Eller neuroser som de kanske skulle kallats, om han hade pratat med en psykolog. Han var stolt över att ha fått balans i tillvaron på egen hand. Han åt bra, han motionerade en hel del och han mådde förträffligt. Det var Juliana som låg bakom den största förändringen, det var han övertygad om. Hennes kärlek gjorde honom stabil. Det var tryggheten som förändrade honom. Han hade fått ett självförtroende som han inte kände igen. Han började så smått bli mer utåtriktad och vågade pröva att ta för sig. Han som alltid varit lågmäld och tillbakadragen byggde upp en egen integritet och var stundvis riktigt pratsam.

Juliana beskrev hans förvandling på sitt vis. Hon sa att han gått från Jo och Jaha till Jajamensan och Javisst!

När utbildningen var färdig och det blev dags att söka jobb, klarade han av det bättre än han någonsin trott att han skulle göra. När det gällde yrkeslivet litade han nämligen på sig själv och sin kompetens, han visste att han hade talang och fått fina omdömen och den kombinationen gjorde att det var fler än ett företag som kallade honom för en extra intervju. Han blev anställd på en PR-firma och han trivdes med sitt nya jobb. Han fick en bra lön och hade råd att stå för Julianas och hans gemensamma boendekostnader.

Juliana hade dessvärre inte lika tur med intervjuerna och hon blev stressad av att vara arbetssökande länge. Han försökte stötta och peppa henne, men nådde inte riktigt fram. Hon sa att hon kände sig inkompetentförklarad, när ingen ville ha henne. Det gick flera månader. Hon började deppa, var otålig och blev ibland riktigt irriterad. Det var väldigt olikt henne och Wille visste inte vad han skulle ta sig till. Han kände sig hjälplös. Han var så oerfaren när det kom till relationer och han önskade att han hade haft någon att fråga. Vad var meningen att han skulle göra? Hur kunde han hjälpa henne?

Du fattar ju ingenting! Du är hopplös!

När hans initiativ möttes på det viset började han dra sig undan. Snart var han själv deppig och i obalans. Han orkade inte längre gå till gymmet eller hålla en nyttig diet. Han började så smått gå upp i vikt.

Jag går över till Sigrid! Tonen var hård och konstaterande. Sigrid var en av Julianas vänner.

Igen? Du var ju där igår och i förrgår!

Jag orkar inte vara hemma med dig när du är så här, jag har tillräckligt stora problem själv…

Att hon tänkte så om honom gjorde förstås allting ännu värre.

En dag kom Juliana hem och hade ett nytt uttryck i ansiktet. Hon var inte längre uppgiven.

Jag behöver komma hemifrån, jag klarar inte av det här längre!

Vad menar du? Willes ögon var stora av chocken. Hon var ju redan sällan hemma.

Jag menar det jag säger, hade hon sagt retligt, jag reser bort. Jag ska bo hos en kompis på västkusten ett tag, så får vi se sen. Du och jag behöver komma ifrån varandra.

Han hade stammat och försökt få fram de rätta orden. Men han visste inte vad han skulle säga, vad han borde säga. Allt han fick fram var: Jag fattar ingenting! För det gjorde han verkligen inte.

Senare på kvällen, när hon varit i deras sovrum och packat en stund, gick han in dit. Han hade kommit på vad han ville säga. Han höll sig i dörrkarmen, när han tvingade fram frågan. Hon hörde inte först, för han pratade för lågt.

Vad sa du?

Han harklade sig och tog i lite mer. Älskar du mig inte längre?

Juliana hade stirrat ner i resväskan, som om svaret fanns där, suckat och sagt: "Jag vet faktiskt inte längre, det är delvis därför jag reser bort. Det känns som att jag kvävs här. Jag måste få chans att känna efter var jag står. Jag vet inte vad som är ångest över att jag inte lyckas få ett jobb och vad som handlar