Dödens ängel

By Jan Håkansson

Första dagen tillbaka efter sommarledigheten och såsigheten sitter i hos alla. Lagom till lunch väcks läraren Erik till liv när kollegan Sven-Oskar inför hela lärarmatsalen avslöjar att Erik tycker att Ingrid är snygg. Efter en initial genans verkar de båda vara glada att korten ligger på bordet. Känslorna börjar pyra och en middag planeras in.Väl dags för dejten är Ingrid försenad. Och när Erik tycker sig ha väntat länge nog bestämmer han sig för att leta reda på henne. När han öppnar dörren till lärarrummet hör han hur en örfil landar hårt. Ingrid har klappat till Björkegren och marscherar snabbt iväg till sin bil. Plötsligt känner Erik en stor olust inför den stundande middagen. Vad är det som har skett mellan de två egentligen? För visst är det väl något obehagligt över Björkegren? Något som ligger och puttrar under ytan ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726870084

Book preview

nyhetsförmedlare.

1

… "Oh, it’s quite enough for me", Mrs. Moggs would reply …

– Stryk under Mrs. Moggs would reply. Slå upp § 180 Märk 2 i grammatiken!

En del av eleverna satt böjda över böckerna och drog ordentligt sina streck med hjälp av en linjal, andra stirrade slött framför sig. De visste att det snart skulle ringa.

En sommar hade verkligen förändrat dem. I våras hade de haft något av kalvigheten kvar, särskilt pojkarna, men nu när de kommit tillbaka som förstaringare var de redan herrar och damer med ett allvar som ibland kunde verka smått parodiskt. Man började redan ana hovrättsråd och byråsekreterare bakom de tillknäppta fasaderna. Alla var ju inte likadana, förstås. Några av pojkarna var ledigt klädda i färggranna ollar, en avundsvärd klädsel som tyvärr var förbehållen elever. Ett par flickor såg direkt ovårdade ut med stripigt, hängande hår och bylsiga jumprar. De hade geniförklarat sig själva och i kraft av detta ansåg de sig tydligen kunna nonchalera sitt yttre …

En ihållande signal från skolklockan gav en smula liv åt bilden. Inte så att eleverna vällde ut som en elefanthjord, det stadiet var för länge sedan passerat. Dessutom visste de att de som gymnasister hade privilegiet att få bryta matkön. Lugnt och värdigt plockade de ihop sina böcker och pennor och lämnade sedan i god ordning klassrummet.

Rastvakten hade förstås glömt att sudda ut på tavlan och öppna fönstren. Med en suck tog jag den kritdammiga tavelsudden. När arbetet var klart hade min mörkgrå blazer blivit en nyans ljusare och jag själv en aning hungrigare.

Man borde följa läkarnas råd och äta en ordentlig frukost, tänkte jag. Det enda jag kunde få i mig på mornarna var en kopp te och en ostsmörgås. Tanken på en bastant frukost med skinka och ägg och filmjölk och gud vet vad äcklade mig då, men efter en lång förmiddag i svältens tecken var jag villig att acceptera läkarnas ordinationer. Magen kurrade ilsket under morgonlektionerna vilket kunde vara pinsamt de korta stunder det var absolut tyst i klassrummet.

Strömmen av hungriga elever fångade upp mig och förde mig i riktning mot matsalen. Två lärare vaktade vid dörrarna, Eriksson och Nordström. Nordströms stämma hördes högt över sorlet från eleverna. Han älskade den här sortens uppdrag; han trumpetade ut sina order till höger och vänster och eleverna lydde honom utan protester. Han var en smula lynnig och oberäknelig och en skräck bland kollegerna på grund av sitt sätt att basunera ut uppsnappade förtroenden. Han var verkligen skolans enfant terrible men innerst inne klappade – som man säger – ett hjärta av guld, och egentligen var han bara ett stort barn. Eleverna kände instinktivt detta och därför var han på intet sätt impopulär.

– Ställ dig sist i ledet! röt han åt mig när jag skulle passera och boxade mig i maggropen till min förargelse och de kringstående elevernas förtjusning.

Eriksson log ett besvärat adjunktsleende och hade ett tag svårt att hitta en punkt att fixera sina blickar vid. Han var den ständigt neutrale och förbindlige, rädd för att stöta sig med någon.

Jag märkte till min förvåning att jag tagit illa upp och kände ett vilt behov att hämnas. I vanliga fall hade jag inga större svårigheter att försvara mig mot kollegernas skämtsamma attacker, men när det gällde Nordström bet liksom ingenting på elefanthuden.

– Nu skall Sven-Oskar vara snäll! var allt jag lyckades åstadkomma.

Jag hade hoppats att kunna genera honom genom att nämna hans löjliga förnamn, men antagligen uppfattade varken han eller de kringstående något löjligt i detta eftersom ingen ens drog på munnen.

Jag samlade ihop resterna av min skamfilade värdighet och avancerade i riktning mot lärarmatsalen.

Vittringen avslöjade på långt håll att det var fiskdag. Urkokt, vattnig torsk med en lika sorglig mjölredd sås. Vid det runda bordet i mitten av rummet satt lektor Björkgren och sov över en smulhög. Hans högra, klolika hand kramade en pappersservett och hans cheviotklädda bringa visade spår efter gångna veckors matsedlar. En fruktad lärare under lektionstid men en gnistrande konversatör bland kolleger.

Mitt emot honom satt i trumpen tystnad gymnastiklärarinnan Karin Mühlberger. Karin var hennes svenska förnamn under det att Mühlberger efter målmedvetet arbete förvärvats genom giftermål med en tysk ingenjör vid stadens stora industri.

Hon gav mig en blick som om hon velat säga: Har jag inte tråkigt nog ändå utan att du ska behöva komma också?

Kombinationen kokt torsk, lektor Björkgren och Karin Mühlberger var mer än jag trodde mig kunna stå ut med och jag beredde mig på att retirera hemåt för att försöka åstadkomma något ätbart på egen hand, då plötsligt en glad stämma hojtade i mitt öra:

– Tvekar du, gamle kostföraktare? Även mitt känsliga luktorgan har nåtts av en viss odör som avslöjar kökspersonalens skändliga anslag mot våra smaklökar. Men mat är inte allt här i världen, du materialist. Se här vad värdefullare är: ett sällskap där skönhet och snille ingår en behagfull förening. Låt oss sluta oss till dem!

Jag kunde inte låta bli att le åt den uppenbara överdriften i påståendet. Någon skönhet var Karin Mühlberger sannerligen inte, och snillet sov fortfarande med hakan mot bröstet. Min vän Sten Lundkvist drev gyckel med folk i skydd av sin kristliga inriktning; han var en sorts teologisk playboy och väckte ofta förargelse med sin jargong. Jag som kände honom sedan vår gemensamma skoltid visste att det dolde sig åtskillig osäkerhet bakom hans utåtriktade sätt att uppträda.

Karin Mühlberger reste sig upp stirrade ett ögonblick ursinnigt på min vän. Sedan knyckte hon på nacken och marscherade ut ur rummet.

– Surpuppa! Sten räckte ut tungan efter henne och beredde sig att dunka lektor Björkgren i ryggen, men jag lyckades hejda honom.

– Du borde kanske ta det litet försiktigare, sa jag. Du vet ju att Karin har sina komplex.

– Jag ville ju bara pigga upp henne, sa han litet stött.

Hon behöver väl inte vara så förbann … å förlåt mig och välsigna samtidigt maten och tack för densamma på en gång så är det gjort, amen, tillade han med knäppta händer och himlande ögon. Förresten, komplex har vi väl alla. Vad vore vi utan våra komplex?

– Snarare borde du väl ha litet mer av den varan, sa jag litet torrt.

– Prat, du känner mig tillräckligt för att veta att jag är nerlusad med komplex och hämningar av alla slag. Men jag trivs med det. Jag vore outhärdlig annars.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att mer än hälften av kollegiet vid det här laget säkert fann honom outhärdlig och att den andra hälften snart skulle tycka detsamma. Skillnaden mellan hans och Nordströms gräslighet var i alla fall den att Sten var elegant och elak medan Nordström var plump och snäll, ungefär som skillnaden mellan en florett och en slägga. Vilket man sedan föredrog var kanske en smaksak.

Flera lärare hade börjat strömma till. Några stannade på tröskeln, drabbade av det budskap luften bar fram, och vände. Domusbaren kunde antagligen vänta besök.

Sorlet började stiga mot akustikplattorna i taket. Jag satt och betraktade den jättelika gouache som var uppspänd på ena långväggen. Det var tydligen ett grupparbete som eleverna gjort under teckningslektionerna. Litet naivt eller – det låter väl bättre – naivistiskt med mustiga färger. Indianer, eskimåer, negrer, kineser och vita, allt i en härlig blandning, ett slags FN i koncentrat. En välbehövlig färgklick i vår grå lärartillvaro.

Följdriktigt vandrade blicken över till teckningsläraren som just plockade ett fiskben ur munnen och samtidigt nickade mot mig. Denna manöver resulterade i att han tappade taget om fiskbenet som förirrade sig in i hans risiga skägg.

Tanken slog mig att varje teckningslärare kanske var en sorts förgrämd konstnär som inte fått utveckla sina talanger. Det måste vara ett helvete att vara besjälad och samtidigt tampas med den ena larmande ungskocken efter den andra, timme ut och timme in.

Ingen fäste något avseende vid lektor Björkgren som fortfarande sov. Alla var vana vid honom och visste att han hade något slags inbyggt väckarur som skulle få honom att hastigt vakna upp och linka iväg till sin lektion när den tiden kom.

Björkgren var ungkarl, vilket i någon mån kunde förklara hans ovårdade yttre. Hans höft hade varit angripen av tuberkulos, som delvis förlamat hans högra ben. Han hördes på långt håll när han närmade sig, vilket var en fördel eftersom alla samtal om honom kunde avslutas i tid. Den excentricitet han utvecklade var nämligen ett allmänt samtalsämne.

– Hallå, har du somnat?

Stens röst skar genom sorlet och kom mig att rycka till.

– Är du sömnig ska du njuta en kopp av kommunens livgivande cikoria. Den är garanterat plåthaltig och lägger sig som ett pansar i magsäcken på dig så att du bättre tål nästa dags meny.

Några av de kringsittande skrattade och sorlet stannade av ett ögonblick.

– Det är då märkvärdigt att somliga människor alltid skall kverulera!

Repliken kom explosionsartat från bordet intill vårt och alla ansikten vändes förvånade ditåt. Jag hann se hur Stens käkmuskler hastigt spändes.

Lektor Maj Lindholm stirrade stridslystet mot oss.

Hennes glasögon blixtrade och hennes kinder täcktes av en skär rodnad.

– Vi tillhör trots allt en privilegierad del av mänskligheten som har förmånen att få äta sig mätt. Jag kan inte förstå allt detta klank på den mat vi får. Vi borde skämmas!

– Men snälla Majsan, vi betalar ju för maten! Mer än den är värd. Att sen en massa människor hungrar ihjäl här på jorden gör ju inte vår mat mer prisvärd. Du menar väl inte att vi ska falla på knä och tacka vår snälla kommun för att den inte låter oss svälta ihjäl?

Stens ton var fortfarande raljerande, men jag kände ett djupt obehag inför den vändning samtalet hade tagit.

Lektor Lindholm rättade till glasögonen med ena handen och knöt den andra runt bordskniven på ett hotfullt sätt.

– Du som är teolog borde väl ha större känsla för andra människors lidanden! fräste hon. Det är ansvarslöst av dig att sitta här och gyckla om allvarliga saker!

– Och du som är historielektor borde kanske ha lärt dig vid det här laget att det alltid i mänsklighetens historia har funnits privilegierade grupper medan de stora massorna svultit.

Hans ton hade hårdnat och jag såg att han var rasande över att ha attackerats helt oförberedd. Sten ville alltid ha hand om initiativet.

– Förresten kan jag inte inse att vi hjälper några undernärda barn i Indien genom att prisa kommunens mat medan vi slevar i oss den, tillade han stridslystet.

– Barn, barn! Börja nu inte bråka utan låt maten tysta munnen!

Tillrättavisningen kom från kollegiets grand old lady, Ebba Bergman. Hon var för längesedan pensionerad men brukade dyka upp i början av höstterminen som gumman ur lådan. Onekligen hade hon åldern inne att kalla sina kolleger barn, och de flesta böjde sig för hennes auktoritet.

Sten hade blivit något blidkad av Ebbas inhopp och utbrast:

– Du har alldeles rätt, Ebba. Den här maten borde kunna tysta de flesta munnar. Låt oss istället tala om vår värderade gäst från SÖ!

Detta var sannerligen en avledande replik och den appellerade omedelbart till Ebba Bergman. Den resande konsulenten i engelska hade ung, självsäker och sprättig dykt ner i vår skola, sprungit och lyssnat på lektioner och till sist vid ett sammanträde med engelsklärarna förklarat våra metoder ålderdomliga och föreslagit en helt ny metodik. Detta hade retat gallfeber på Ebba och hon hade i hans närvaro öppenhjärtigt uttalat sin misstro mot honom.

– Den åsnan! utbrast hon. Jag blir så … ja, förbannad, bara jag tänker på honom! Komma hit ung och grön och tala om för mig, en gammal människa, hur jag ska undervisa! En sån strunt! Jag är säker på att han inte var nykter heller. Men jag sa honom vad jag tänkte om honom, tillade hon med tillfredsställelse.

Samtalet grep in i detta nya ämne och snart steg sorlet åter mot det perforerade taket.

Under tiden sökte sig mina blickar till Ingrid Karlsson, vår nya teckningslärarinna. Ingen karl kunde undgå att uppskatta en kvinna med hennes företräden. Förutom en raffinerad klädsel uppvisade hon en ovanlig, exotisk skönhet. Eftersom jag var ungkarl intresserade jag mig kanske på ett särskilt sätt för alla nytillskott i form av unga kvinnor i vårt kollegium. Gudarna skall veta att det för det mesta var magert på den fronten. I början av varje hösttermin var förväntningarna alltid lika spända inför det första kollegiet, men nästan alltid blev man besviken.

Hon måtte ha märkt mina uppskattande blickar för plötsligt kastade hon en hastig blick åt mitt håll och började sedan titta ut genom fönstret. Jag hann till min grämelse inte uppfatta om någon jungfrulig rodnad samtidigt färgade hennes kinder.

– Snygg, va?

Sten nickade bort mot föremålet för mitt intresse. Han log sitt vargleende men samtidigt uppfattade jag en glimt i hans ögon som jag inte kunde definiera men som på något sätt gav mig en obehaglig känsla. Det var typiskt att han skulle genomskåda min böjelse och kommentera den.

– Ja, hon är snygg, svarade jag kort. Vill du ha mera kaffe?

Just då passerade Nordström vårt bord på väg mot pentryt. Han hade tydligen uppfattat våra repliker, för plötsligt hojtade han:

– Ingrid! Erik tycker att du är snygg. Kom och sätt dig här så att han får tala om det själv!

Jag blev verkligen förargad. Tänkte den klumpedunsen genera oss inför alla dessa människor? Men jag hann inte uttrycka min indignation. Sten förekom mig. Och jag såg till min förvåning att han var verkligt rasande.

– Håll din förbannade trut och försvinn härifrån! fräste han åt Nordström. Du uppträder då alltid som en elefant!

Det uppstod en generad tystnad i matsalen. Jag såg att Ingrid hade rodnat och nu tittade ut genom fönstret intensivare än förut.

Sven-Oskar Nordström lomade ut i pentryt med sin tallrik. Men den blick han bestod Sten var allt annat än vänlig.

Ebba bet huvudet av tystnaden:

– Jag förstår då inte vad det är med er i dag. Är det lufttryck eller solfläckar som gör er så ilskna? Man skulle kunna tro att ni ville mörda varandra!

Hon markerade sitt påstående genom att eftertryckligt placera kniv och gaffel på tallriken.

Just då vaknade lektor Björkgren med ett ryck.

– Mörda? mumlade han halvt i sömnen. Vem vill mörda? Så reste han sig vacklande från bordet och hasade sig ut ur matsalen.

Det var dags att börja första lektionen efter lunch.

2

Efter sista eftermiddagslektionen hade vi kollegium. Så här i början av terminen duggade sammanträdena tätt, antingen det nu rörde sig om kollegier eller ämneskonferenser. Det var mestadels sömniga tillställningar, ett forum för kollegiets mest talföra medlemmar. Man kunde lätt konstatera att de som hade minst att säga – och mest möda att säga det – helst tog till orda. Resten av församlingen satt försänkt i halvdvala och önskade att någon okänd men effektivt dödande sjukdom plötsligt skulle drabba talaren. Tyvärr kom aldrig någon bönhörelse.

Rektor Ekblom presiderade vid långbordets ena kortända. Han såg ut ungefär