Strövtåg i naturen: med Tage Wahlberg

By Tage Wahlberg

I "Strövtåg i naturen" så skildras många berättelser om händelser både i och utanför skogen. Många av dessa händelser har format Tage och hans liv. Det skrivs även om de många fantastiska husdjur han haft under sitt liv, allt från grävling till kungsörn.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 26, 2021
• ISBN: 9789180073936

Tage Wahlberg

Under Tages 84 år så har han gått i skogen och letat fågelbon i 80 av dem.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord av Jan Sällström

Inledning

Räväventyr

Ekorre

Igelkott

Fåglar så in i vassen

Pilgrimsfalkminnen

Morkulla, ett debattinlägg

Hermelin

Kungsörnen Pedro

Korpminnen

En dagboksanteckning

Lodjur

Berguv

En natt i tjäderskogen

Grävling

Ett oförglömligt minne

Aprilmorgon

Söndagen 17 april 1994

Slaguggla

Fiskgjuseinventering på Båven 1983

Skärgårdsminnen

I tranmarker

En episod i min tidiga ungdom

Avslutning

Förord av Jan Sällström

Det har blivit popuärt att rekommendera dagens jäktade människa att söka avstressning i naturen och försöka känna delaktighet i alltet. Man talar om att skogsbada då man öppnar sina sinnen och varseblir livet och stämningen skogen. Det var just den konsten Tage Wahlberg kunde och som vi kan ta del av genom Tages trevliga och lärorika berättelser i denna bok. Här presenteras en knippe av hans naturupplevelser och möten med djur, skildrade med inlevelse och skarp iaktagelseförmåga. Boken är lättsamt skriven i Rosenbergs, Liljefors’ och Brusewitz’ anda. Tage var skicklig med både pennan och penseln, att konstnärligt fånga naturupplevelsernas skönhet och dramatik. Han hade lärt sig att läsa av naturen och var ett med naturen. Få har ägt den rika detaljkunskap om våra fåglars biologi som han hade tillägnat sina 80 år i skog och fält. Han har tidigare bl.a. utgivit boken Kunskapen om fåglar som blivit en klassiker.

Tage, i syfte att skapa sensation blev du felaktig och falskeligen beskylld för att handla med ägg något du aldrig ägnat dig åt. Du kände väl till vad fåglarna tål. Tanken på plundring fanns inte på din karta. Tvärtom undrade du alltid hur det kunde komma sig att man tillåter skogsavverkningar mitt under fåglarnas häckningsperiod och accepterar skövlingen av deras bon och miljö i deras revir och att inte det förhållandet engagerat fältbiologerna mer. Du värnade om allt levande, alltifrån djur till människor och kämpade för rättvisa i din arbetsmiljö. Du t.o.m matade de råttor som dök upp hemma under fågelbordet och sa med din oförnekeliga humor och glimt i ögat: De är också människor.

Du hade också ett stort intresse för naturens djupare, men ännu oförklarade mysterier, exempelvis hur fåglarna tycks veta i förväg hur häckningssäsongen kommer att bli och inte kläcker fler ägg än de känner på sig att årets föda kommer att förslå till. Sedan din älskade maka Siv gick bort kände du vid vissa tillfällen hennes närhet mycket konkret och märke att även katten uppmärksammade när hon blev närvarande. Du studerade saklig literatur om det övernaturliga, exempelvis nära döden upplevelser.

Så blev detta – som är ett förord i en av Tage Wahlbergs sista bok – samtidigt en parentation över en ovanligt fängslande, mångkunning och djupsinnig person. För oss var du mäster Tage och avsnittet Ett oförglömligt minne i denna bok belyser just det. Kan det finnas ett bättre minnesord än dina egna berättelser, hämtade ur din rika minnesbrunn, vilka befäster dig som en riktig naturvetare i ordets rätta bemärkelse – en person som har djupa kunskaper om naturen. Innerligt tack för all den kunskap du delat med dig av och de spännande upplevelser du gett oss. Genom dina faktarika kunskapsböcker kommer ditt minne att bli bestående och vi som hade förmånen att få vara med dig i skog och fält kommer att fortsätta känna din själsliga närvaro vid våra strövtåg.

Jan Sällström

Inledning

Jag såg dagens ljus från kökssoffan i Sundbystugan den första mars 1936. Denna stuga från 1811 är belägen alldeles invid väg 55 mellan Malmköping och Flen.

I juni 1940 flyttade föräldrarna med de då åtta hemmavarande barnen till det nybyggda s.k. barnrikehuset Solsidan, beläget bara 100 meter från Sundbystugan.

Denna fastighet inköptes av mej 1963, så min totala flytt under livet har inskränkt sig till dessa 100 meter.

Huset inrymde två stora sovrum, ett relativt stort kök samt en hall med badrum, vindstrapp och källartrapp. Dessa 72 kvadratmeter upplevdes trots allt inte som trångt, tack vare den stora standardökningen jämfört med Sundbystugan.

Mitt minne från inflyttningsdagen inskränker sig till den kurragömmalek jag och en grannpojke utövade på gårdsplanen genom att krypande jaga varandra genom en uppochned vänd utdragssoffa.

Bortsett från detta har alla minnen från tidigt 40-tal fågelanknytning. Redan första året på Solsidan väcktes detta intresse abrupt genom att min äldre bror Gunnar i sin bekantskapskrets hyste en äggsamlare och när de skulle ut på härnadståg släpades jag med.

Första boet gällde björktrast, där tre flygga ungar flaxade ur boet vid skakning på trädet. Kvar i boet blev ett rötägg och eftersom äggsamlaren i fråga redan hade arten blåstes ägget ur och gavs till mej.

Därmed var ett livslångt intresse för fåglarnas häckningsförhållanden väckt, vilket efter 80 år fortfarande står sig starkt.

Skolstarten var också en minnesvärd händelse, inför vilken jag kände stor bävan främst p.g.a. medfödd blyghet men detta visade sig ogrundat, emedan fröken Danielsson visade sig vara en mycket omtänksam och godhjärtad människa som under de två småskoleåren vakade som en hönsmamma över sina elever och tillsåg att inget fattades ifråga om trivsel och harmoni. Efter avslutad småskola var det så dags att ta steget upp i folkskolan som då inleddes med tredje klass.

Men där var det tvärt slut på friden och en föga minnesvärd period tog sin början. Lärarinnan höll sig med en liten klan av gullgossar och i egenskap av klassens fattighjon platsade jag definitiv inte i den skaran. Hennes bestraffningsambition saknade motstycke och jag drabbades allt som oftast av hennes slagfärdighet, helt oberoende av om jag var skyldig eller inte! Denna strategi ifrån hennes sida kan ses som en helgardering i så mått att hon inbillade sig till övervägande del att det var rätt busfrö som bestraffades var gång jag befann mig inom synhåll från händelsernas epicentrum.

Minns bestämt att våra åsikter på den punkten starkt gick isär, men i kraft av sin ställning hade hon alltid rätt, hur fel det än var.

Konstigt nog var det inte slagkraften i agan som avsatte ärr i själen, utan den orättvisa behandlingen. Som om inte detta var nog så utsattes jag från flertal klasskompisar för det som i dagens skola klassificeras som mobbing. Naturligtvis uppmuntrades denna mobbing genom frökens beteendemönster som gav handlingen viss legitimitet. Självklart insåg dom att det var riskfritt att på detta sätt handgå henne i denna diskutabla hantering, som dessutom kunde innebära vissa favörer för deras del.

En positiv effekt av klasskompisarnas förtryck var att jag genom självförsvar byggde upp en stabil fysisk styrka och förhoppningsvis även själslig.

Detta ledde mej ofrivilligt in på intresset för kraftsport, och tillsammans med klasskompisen Karl-Göran Karlsson inleddes nu en intensiv tyngdlyftningsträning, till en början medelst ett spett som förseddes med vältringar. Denna träning kom sedan att fortgå i femton år, men under den sista halvan av perioden via en inköpt riktig skivstång.

Muskelstyrkan som följde underlättade betydligt färdigheterna i trädklättring, något jag haft stor nytta av under årens lopp inte minst som ringmärkare av fågelungar. Under de senaste 30 åren har ingen skivstångsträning förekommit och muskelstyrkan har därav avklingat i takt med stigande ålder. Klättrar numera enbart på rutin och inskränker därvid klättringen till att enbart omfatta de bon som tillför något kunskapsmässigt. Man blir kanske också latare med åren? Kanske tar åldern ut sin rätt? Hela min uppväxt har kantats av äventyrliga naturupplevelser och jag har haft kungligt roligt i min relativa ensamhet, där umgänget med naturens egna invånare betytt allt. Civilisationen har jag alltid betraktat som ett nödvändigt ont och som överklassen mest skördat frukten av.

Nutidens fågelskådare har nog svårt att känna igen sig i min passion för trädklättring och fågelbobesök, men under min uppväxttid var äggsamlandet ett naturligt inslag i skådarens vardag. Det föll sig helt naturligt att slussas in i den genren och för att kunna utöka samlingen var ju bofynd ett