Utanmyr

By Sofia Nordin

Johanna är vilse i livet, men när hon träffar Susanna verkar ett ljus uppenbara sig i slutet av tunneln. När hon får förslaget att följa med till ett ensligt beläget kollektiv i Utanmyr behöver hon inte tänka länge. Och det visar sig vara helt rätt beslut: det är både mysigt och hemtrevligt ute i ödemarken. Här har hon tid att tänka och att odla sin vänskap med kollektivets olika karaktärer. Men när pengarna börjar tryta så börjar otäcka detaljer flyta upp till ytan. Och när en tonårig bärplockare försvinner i närheten börjar misstankarna hopa sig hos Johanna. Har Susanna i själva verket nåt med försvinnandet att göra ...? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2021
• ISBN: 9788726787030

Book preview

författaren.

Om det inte hade varit för Susanna hade jag väl aldrig kommit till Utanmyr. Jag betvivlar att jag någonsin skulle ha haft en aning om att stället existerade. Det är bara på de storskaliga lokalkartorna det finns utsatt, och till och med där är det bara en ytterst oansenlig prick, utkastad mitt i det gröna och blåfläckiga. Om det inte vore för den distinkt fyrkantiga hussymbolsformen skulle den lika gärna kunna vara lite smuts eller ett uns trycksvärta som kommit vilse.

Men Susanna gjorde den där knappt synliga kartpricken levande för mig, när hon berättade. Jag träffade henne på en valborgsfest hemma hos en kompis. Vad hon gjorde där, ända nere i Stockholm, minns jag inte längre, förutom att hon lämnade några av Johannes bilder på en bildbyrå. Antagligen lämnade hon saker till Livs mammas butik också. Men jag hade aldrig sett henne förut och visste inte vilka Liv och Johannes var, om hon nu nämnde dem vid namn – det som fängslade mig var hennes uppenbarelse. Plötsligt satt hon bara där och lyste upp den brunmurriga gamla soffan, ja, hela den egentligen småtrista tillställningen, med sin brinnande iver.

Kanske var det mest av allt den där kombinationen av okonstlad iver och trygghet som rörde vid mig, som kom att fortsätta röra vid mig.

Att hon kunde sitta där osminkad och lugn bland alla fnitter som nervöst föll ur de glänsande röda munnarna runt om. Och hennes händer, hur de förklarade, ömsom höll orden försiktigt mellan sig, ömsom bollade dem vårdslöst omkring.

Utanmyr, sa hon, du måste komma med mig till Utanmyr. Du skulle trivas där, Johanna. Det vet jag.

Jag vet inte om det var det att hon lät så tvärsäker, eller det att hon var bland det vackraste jag hade sett. Kanske var det lockelsen i detta mystiska – en hel hop människor som levde tillsammans mitt i ingenstans. Vad det än var så följde jag henne, till Utanmyr, redan efter två dagar. Det var den andra dagen i maj. Hon ringde helt enkelt och frågade, jag hade gett henne mitt nummer:

Jaha, ska du följa med då?

Jag hade ändå inget jobb just då, ingen skulle sakna mig, utom möjligen mamma och pappa och min lillasyster, men jag behövde ju inte bli borta länge. Och så var jag väl smickrad på något sätt – att hon menat allvar, att hon faktiskt hört av sig.

Vi for med tåg, länge, länge. Jag hade inte haft en aning om att Sverige var så stort, och så tomt, att det över huvud taget kunde existera en sådan oerhörd mängd träd. Visst fanns inlärda fakta och hågkomna bilder i huvudet, men att alltsammans rent fysiskt också fanns där gjorde mig barnsligt fascinerad, kanske lite skrämd. Vilken norrlänning som helst skulle ha skrattat rått åt mig.

Vi bytte till rälsbuss, sedan tog vi den vanliga bussen, och till sist hämtades vi vid en hållplats längs en oändlig grusväg av Felicia, som kom körande i den rostärrade blå Volvon. Hon tittade på mig under det barnljusa håret, hennes lugn tvärs igenom nyfikenheten.

Vi for vidare uppför någonting som mer liknade en torrlagd bäckfåra än någonting man borde köra bil på, med lösgrus och djupa spår. Bilen kändes som en smörklick i en stekpanna där den halkade runt, men Felicia styrde vant undan de värsta hindren.

Så Utanmyr.

Ja, Utanmyr. Jag vet inte hur jag borde beskriva det. Jag kan berätta om alla träden, som var fler och högre och mer lavbeklädda än i en aldrig så vildvuxen stockholmsk joggingskog, jag kan berätta om marken som böljade upp och ner i blånande sänkor och höjder i alla riktningar, jag kan berätta om husen som var vackrare än på Skansen, om den täta doften av jord och grönska, och om tystnaden – den milsvida tystnaden som omslöt stället med sina miljoner skogstystnadsljud.

Men Utanmyr är mer än summan av sina delar. Det är svaret på något slags sentimental dröm om det orörda, om att komma tillbaka. Det träffade mig med ett andäktigt vemod, rakt i magen. Trots allt det som hände sedan, är det det där vemodet som fortfarande drabbar mig när jag försöker se platsen framför mig. Hur underligt det än kan låta kommer jag nog alltid att minnas Utanmyr som en god plats.

Susanna och Felicia lämnade mig diskret i fred med mitt första intryck – de hade väl upplevt detsamma. När jag kom in i köket viskade Susanna till mig:

Jag visste att du skulle tycka om det, jag sa ju det.

Jag hann bara le mot henne till svar, sedan var det dags att ta sig an alla de framsträckta händerna, alla Välkommen Johanna! i olika tonarter, ansiktena med sin undran, glädje, vaksamhet. Det kändes som om jag var omgiven av ett myller av lösryckta kroppsdelar, som allesammans ville hälsa på mig, ta i mig, undersöka mig. Ändå var de ju inte ens särskilt många, och antagligen inte särskilt närgångna.

Susanna försökte hjälpa mig att sätta namn på myllret, och även om jag just då inte lyckades lära mig ett enda, var de där allesammans – Lasse med sitt stora skratt, Felicia med sitt goda lugn, Vidar med det där man först tror är arrogans och Liv med det där man först tror är ödmjukhet, och Johannes med sitt stora, blonda skägg. Ett litet skratt, åt detta Johanna – Johannes, när händerna sträcktes fram och namnen möttes, nästan lika.

Ja, och så Susanna förstås, Susanna var där, med sin skönhet och sin självklarhet.

Jag hade velat minnas dem som de såg ut då vi såg varandra första gången. Numera skulle jag aldrig kunna se dem utan att tänka på alla deras små egenheter, och jag har svårt att föreställa mig att de inte var självklara för mig den gången, den första gången, i Utanmyrs kök. Så är det väl alltid med människor som kommer att betyda mycket för en – det är svårt att föreställa sig att det existerat en tid då de inte funnits i ens liv.

Fanns det verkligen en tid före Utanmyr? Före doften av de gistna husen? Före kameraglädjen, Hasses gård och den evinnerliga havregrynsgröten? Före bärsommaren?

Ja, före bärsommaren.

Susanna såg väl att det blev mycket på en gång, så hon tog mig med på rundvandring:

Här inne sover vi.

Här inne är snickarverkstaden.

Här inne har vi alla redskap och sådant. Och en massa gammalt krafs som vi har stuvat undan.

Det här är konstnärshuset. Drejskiva, stafflier, färger och sådant. Och så ett fotolabb. Det är Johannes, han är galen, han tar kort på precis allting. Vi ville ju inte ha elektricitet hit, eller ja, vi hade inte råd heller, men han klarar sig inte utan sitt fotomixtrande, så när han ska kopiera drar han i gång ett bullrande, stinkande bensinaggregat.

Hon log, som om hon egentligen tyckte att det bullrande, stinkande bensinaggregatet var ganska charmerande.

Jag bara nickade och hummade, ville ställa passande och intelligenta frågor, men all min energi gick åt till kroppens uppsugande av dofterna, synintrycken, Susannas ord. Att detta kunde finnas, också vara nutid, inte bara en föräldragenerations romantiserade minnen av ungdom och sjuttiotal.

Och tänk att naturen. Tänk att någonsin. Att den kunde vara sådan. Och att Susanna, att hon kunde stå där och höra till, vara ännu vackrare i allt detta.

Sedan blev det dags för mat, min första måltid i Utanmyrköket. Johannes stod med ett linneförkläde om midjan och rörde i grytan på vedspisen, som en propagandaaffisch för den där jämställdheten som alla alltid pratade om. Att den kunde finnas så enkel, utan någon biton av ironi, utan att vara ett utstuderat inlägg i någon akademisk diskussion, också det skakade mig – tills jag glömde det, som alla andra. Ingen kommenterade det någonsin, det var inget de stoltserade med. Jag vet inte om de tänkte på det ens.

Maten var igenkännbar mitt i allt det nya, kryddor bäddade in ingredienserna i ett välsmakande hölje, som jag kunde sätta namn på: curry, timjan, vitlök.

Samtalet kring bordet närmade sig obönhörligt mig; alla var nyfikna och tyckte tydligen att de varit artigt försynta alldeles tillräckligt länge, för snart flödade frågorna emot mig, först de vanliga, som man övat miljoner gånger på att besvara:

Varifrån kommer du?

Vad har du pluggat?

Vad jobbar du med?

De nickade lugnt åt mitt Stockholmsförort, Lite av varje och Lite av varje, arbetslös just nu.

Sedan de svårare frågorna, som oftast inte blir ställda:

Var står du politiskt?

Målar du? Skriver du? Fotograferar du? Skulpterar kanske? Spelar något instrument?

Är du lycklig?

Jag fick för mig att de testade mig, undersökte om jag hade de rätta värderingarna, erfarenheterna, inställningarna. Jag förväntade mig nästan att bli ratad och utslängd, tvungen att resa hem igen redan efter maten. Men efter ett tag skrattade Johannes och sa:

Vi skrämmer henne ju, och de andra tog upp skrattet, retirerade en smula.

Förlåt, vi är bara så nyfikna. Det är ju inte ofta vi får besök, sa Lasse.

Och därmed måste den självklara frågan ändå ställas:

Varför har du kommit hit?

Jag kikade på Susanna, letade efter hjälp. Vad kunde jag säga? Att jag inte riktigt visste, att det bara hänt, att jag nog inte ens tänkt efter ordentligt. Jag trodde inte att de skulle uppskatta ett sådant svar – för dem var Utanmyr ett välgenomtänkt livsval, ett ställningstagande, ett mål de strävat efter och slutligen uppnått. De skulle nog inte tycka om att jag helt enkelt