En skeppsläkares memoarer

By Jan Håkansson

Han hade redan blivit en sensation bland landets nyfikna doktorer när han gladeligen ställde upp som försökskanin för allsköns skumma läkemedel. Nu, på väg till England med en grupp vuxenelever, behöver han ha med sin personliga doktor på resan. Hans åkommor behöver ses över noggrant av ett tränat öga. Men doktorn är övertygad. Med erfarenhet av alla sjukdomar man kan tänka sig, kan han gott nog självmedicinera och bli sin alldeles egna skeppsläkare. Det medicinska undret, den fyrtioåriga giktgubben, hade till slut vunnit en doktorsgrad!"En skeppläkares memoarer" är en humoristisk och skruvad berättelse om en pillerglad filur som alltid ställer sig tillgänglig för vetenskapen. Oavsett hur ljusskygga de experimentella medicinska försöken må vara.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726869989

Book preview

Piller

Gudskelov att alla dessa piller finns!

Jag hade för flera år sedan två mostrar som båda var mycket skröpliga men ändå uppnådde den respektabla åldern av 82 respektive 84 år.

Det var pillren som gjorde att de blev så gamla.

Inte så att de behövde dem rent fysiologiskt – det hela låg helt på det psykiska planet. En gång i veckan träffades de och bytte piller och erfarenheter av deras verkan.

– Pröva dom här, Hilma lilla, dom skrev docent Björkgren ut när han hörde att jag kände yrsel så fort jag reste mig upp häftigt. När jag tar dom känner jag en lätt yrsel hela dan men inte speciellt när jag reser mig upp, så nog har dom hjälpt!

– Dom här tabletterna måste du pröva, Lisa! Gretas systerson har skrivit ut dom och jag fick några på prov. Du anar inte vad hjärtat slår lugnt sen jag började äta dom! … Vad då? … Står det på etiketten att dom är mot migrän? … Ja, är dom inte fantastiska som hjälper både mot migrän och hjärtflimmer?

Så här höll mina mostrar på år efter år och de såg bara yngre och yngre ut för var dag som gick.

Men så kom olyckan. Moster Hilma blev påkörd av en bil vid ett övergångsställe och sådant finns det tyvärr inga piller som botar. Hon dog i ambulansen på väg till sjukhuset.

Moster Lisa bara tynade bort. Hon hade inte längre någon att byta piller med; hon ville inte se åt piller trots att hon ärvt tre byrålådor fulla med medikamenter efter sin syster. Ett halvår senare avled hon stilla och efterlämnade ett medicinförråd som skulle ha kunnat hålla ett medelstort svenskt apotek flytande i flera månader.

När mina mostrar dog var jag ung och frisk och hade inte en tanke på att göra anspråk på någon del av arvet men nu ångrar jag mig djupt och drömmer på nätterna om alla de sköna burkar, askar och flaskor jag gått miste om. Jag lider numera av de flesta krämpor jag kommit i kontakt med vid studiet av läkarböcker och läkartidningar och jag grämer mig vid tanken på att det bland mina mostrars efterlämnade mediciner kanske hade funnits sådana som kunnat bota mig.

Jag påstod nyss att jag en gång varit ung och frisk men det är en sanning med modifikation. Jag trodde att jag var ung och frisk men på äldre dagar har jag förstått bättre.

Min första allvarliga sjukdom var högt blodtryck eller hypertoni som vi medicinare säger. Det var min lokale livmedikus som upptäckte den av en ren tillfällighet. Antagligen har jag dragits med den i minst tjugofem år; redan under min uppsalatid gick jag hos en neurolog på grund av en plågsam migrän. Denne man som var professor och forskare prövade ett antal droger på mig och det visade sig att en av dem fick huvudvärken att tona bort. I gengäld fick jag kronisk magkatarr men min professor avfärdade mina klagomål med det kärva konstaterandet att det är bättre att ha ont i magen än i huvudet när man studerar.

Det faktum att jag vid varje besök hos honom hade ett påtagligt högt blodtryck vinkade han lättvindigt bort.

– Det är bara naturligt att kandidaten är nervös när han kommer till mig, sa han, och det påverkar blodtrycket.

Om han hade varit en ung, vacker brunett eller blondin skulle jag ha förstått hans synpunkt men nu råkade han vara en gammal flintskalle, och det här hände många år före Kojaks tid, så jag tror inte ett dugg på hans teori. Jag har sedermera förstått att det eventuella sambandet mellan högt blodtryck och migrän var alltför banalt för att en professor i neurologi skulle befatta sig med det.

I stället skickade han mig till en rovlysten kollega på öron–näsa–hals som genast ville ta mina tonsiller. Han påstod att man hade konstaterat att människor med migrän ofta hade sina tonsiller kvar. Statistiken visade däremot att patienter vilkas tonsiller avlägsnats sällan hade migrän.

Detta bestickande resonemang skulle säkerligen ha fått mig på fall om det inte varit så att jag genom en medicinstuderande vän hört att öron–näsa–halsaren i sina forskningar behövde ett stort antal tonsiller och därför alltid försökte plundra sina patienter på den begärliga varan. Jag höll på mig och ådrog mig givetvis tonsilljägarens missnöje.

Min lokale livmedikus upptäckte alltså tjugofem år senare att jag led av hypertoni. Han ordinerade ett blodtryckssänkande medel som genast gjorde att min huvudvärk försvann. I gengäld fick jag ett svårartat giktanfall i vänster fot. Det visade sig nu att en av det blodtryckssänkande medlets biverkningar var just den ledinflammation som går under den förnedrande benämningen gikt eller podager.

Fyrtio år gammal var jag alltså en giktbruten gubbe.

Jag fick nu tabletter mot min gikt samt en annan sorts blodtryckstabletter. På min blyga förfrågan om vilka biverkningar de senare hade lyfte min vän livmedikusen ned en stor lunta från en hylla och läste:

– I sällsynta fall har förekommit biverkningar i form av förstorad byst, mjölkavgång, impotens och frigiditet.

– Dom tar vi, sa han och skrev ut en rejäl dos.

De nya tabletterna hade en muskelförsvagande effekt varför jag samtidigt fick ett recept på kaliumtabletter.

Jag gav nu noga akt på de antydda fysiologiska förändringarna men fann till min glädje att allt fungerade normalt – åtminstone på dagen. Missförstå mig nu inte – det som hände nattetid var sådant som läkemedelsfabrikanten inte hade förutsett.

Redan första natten vaknade jag med en känsla av att inte vara ensam. Det var jag förvisso inte heller – Hustrun snusade vid min sida – men rummet hade befolkats av ytterligare två varelser. De var mer än två meter höga och skred långsamt fram mot min säng. Där stannade de och bugade sig värdigt. Sedan gled de baklänges och försvann in i väggen.

Dessa artiga spöken återkom regelbundet varje natt och gjorde mig sin kur.

– Det beror på att du är överspänd, sa min vän medicinmannen. Du ska få några piller som verkar dämpande.

Fenomenen fortsatte emellertid och de gjorde mig både mystisk och intressant i bekantskapskretsen. En författande väninna med känsla för det översinnliga erbjöd sig att komma och sova bredvid mig i hopp om att få träffa mina nattliga besökare. Jag vågade inte föra saken på tal med Hustrun – jag anade vad hon skulle säga om hon blev tvungen att maka åt sig.

En dag såg min livmedikus tankfull ut när jag besökte honom på hans mottagning.

– Nu har jag fyra patienter med samma symptom som du, sa han, och det verkar mystiskt tycker jag. Jag har ringt till läkemedelsföretaget och dom skickar hit en representant nästa vecka. Ställer du upp för en intervju?

Jag svarade stolt att jag aldrig tvekat att ställa mig till vetenskapens förfogande, om så sanningen förde mig till Helvetets portar.

Jag blev bjuden på en utsökt lunch på stadens guldkrog – vi fick Steak Diane som flamberats med konjak och jag var hela tiden i centrum för allas intresse. Lokalpressen hade mött upp, bilder togs och jag fick gång på gång redogöra för mina nattliga äventyr. Jag hade unnat mina hinsides besökare att få vara med och få sig ett riktigt skrovmål – de har på sista tiden sett rätt tärda ut – men de höll sig diskret i bakgrunden.

Kom sen inte och säg att man inte har nytta av de piller vår välvilliga läkare ordinerar oss!

En skeppsläkares memoarer - del I

Mina nattliga besökare väckte på allvar mitt intresse för den medicinska forskningen. Dock blev det inom kirurgin jag kom att fira mina största triumfer.

Men låt oss ej gå händelserna i förväg.

Det hela började med att min vän och kollega Johnny och jag beslöt oss för att resa till England tillsammans med varsin grupp kvällsstuderande vuxenelever. Då jag är ett bräckligt käril och då en sådan resa för mig skulle innebära strapatser fullt jämförbara med Kolumbi mödor då han stävade mot Amerika uppsökte jag min vän medicinmannen för att locka honom med på färden.

– Du ansvarar ju för min hälsa, sa jag, och bör inte vika från min sida ens på främmande botten. En hel nation skulle försänkas i namnlös sorg om någonting hände mig. Dessutom är vi ju flera och vi behöver en skeppsläkare.

Tyvärr hjälpte inte dessa argument. Min vän kunde inte stänga mottagningen och rusa iväg likt en annan dr Watson, påstod han, men han tillade:

– Varför blir du inte skeppsläkare själv? Du har ju haft alla kända sjukdomar så det blir en enkel match för dig!

Golvet gungade under mina fötter. Jag såg mig själv stå där, vitklädd, allvarlig och med pennkniven i min stadiga hand, i färd med att avlägsna en ung miljonärskas inflammerade appendix, alltmedan en orkan rasade på Nordsjön och vårt fartyg kastades hit och dit av de upprörda vågorna.

All världens nationer höll andan, påven läste förböner stup i ett och fartygets radiotelegraf gick varm.

Plötsligt höll jag inför en vördnadsfull publik av besättning och passagerare upp det maskformiga bihanget och utbrast:

– Här är den, den lille fulingen!

Då kastade sig fartygets kapten med tårade ögon ner på golvet framför mina fötter, grep krampaktigt om mina knän, vände sitt fårade, väderbitna ansikte mot mig och utropade:

– Gud välsigne er, ni har räddat hennes liv!

I samma ögonblick inträdde radiotelegrafisten med en remsa i handen. Jag slet till mig den och läste:

SAVE OUR LITTLE NANCY’S LIFE AND WE PAY YOU ONE MILLION DOLLARS

THE ROCKEFELLER FAMILY

Ett innerligt leende spelade förmodligen över mitt ansikte då jag återfördes till verkligheten av min väns diskreta hostning.

– Du ser ut att gilla mitt förslag.

Ett dystert moln seglade långsamt upp på min himmel.

– Men … jag behöver en massa mediciner om jag ska klara av det! utbrast jag.

Min vän viftade bort invändningen.

– Jag har en hel del som jag fått som prov från läkemedelsfirmorna, sa han. Se här!

Han började dra ut lådorna i sitt skrivbord och plocka fram olika förpackningar.

– Ta dom här, dom ligger bara och skräpar!

Det visade sig vara mediciner för livets alla tillfällen. Det enda som saknades var p-piller.

– Vi klarar oss nog utan p-piller, sa jag. Medelåldern hos kursdeltagarna är omkring sextio år.

Jag packade ner askarna och tuberna i en låda som jag målade ett rött kors på. Det hela såg fullt autentiskt ut och jag kände hur jag redan började växa in i rollen som skeppsläkare.

Mitt eldprov kom tidigare än jag väntat mig. Det var under senare delen av bussresan till Göteborg som jag upptäckte att min vän Johnny hade drabbats av böldpest. Min diagnos var kanske förhastad men faktum var att hans ansikte plötsligt hade svällt upp och vanställts av förfärliga bulor. Han började andas tungt och rosslande.

– Det är nåt slags allergi jag får ibland, förklarade han. Men det går över så småningom.

Uppståndelsen i bussen blev stor. Alla flockades kring Johnny och ömkade sig över hans förstörda utseende. Någon ville att vi skulle styra kosan mot närmaste sjukhus.

Detta förslag sårade min yrkesstolthet. Jag tog över kommandot.

– Vi är strax framme, sa jag. Öka farten så att vi kommer ombord så snart som möjligt! Sen tar jag hand om patienten.

Det fanns något oemotsägligt i min stämmas malm. Blicken hade hårdnat till stål och käkarna pressades samman så att småmusklerna skuttade som ystra killingar vid tinningarna. Jag hade med ens blivit Den Store Läkaren, mannen som tar Ödet i egna gummiklädda händer.

Hopen drog sig vördnadsfullt tillbaka till sina platser och stirrade tillitsfullt på mig.

När bussen stannat var min första åtgärd att beordra fram min resväska. Den låg i bussens bagageutrymme och innehöll bland annat mitt medicinförråd.

Jag grep min resväska.

– Stöd dig nu på mig! viskade jag till Johnny.

– Men jag kan gå själv, protesterade han. Jag behöver inget stöd!

– Gör som jag säger, väste jag. Vi måste komma genom tullen så fort som möjligt!

Jag hade plötsligt kommit att tänka på att mitt stora innehav av droger skulle kunna bereda mig svårigheter om jag hamnade i klorna på någon misstänksam tullare.

Vi gjorde en dramatisk entré ombord. Jag är inte riktigt säker på det men nog tyckte jag mig se kaptenen stå uppe på bryggan och göra honnör med något fuktigt i blicken när jag nästan släpade Johnny uppför landgången. Besättningen mannade reling eller vad det heter. Det var en stor dag i min tillvaro som praktiserande skeppsläkare.

När vi kommit in i hytten öppnade jag raskt min medicinlåda och plockade fram fyra Polaramine prolongatum samt ett halvt dussin kalciumtabletter. Dessutom fyllde jag ett dricksglas med whisky.

– Drick och svälj! kommenderade jag.

Han blundade, svalde tabletterna och tömde glaset. Därpå föll han med ett rosslande baklänges på britsen och låg som död. Bölderna lyste som en tulpanodling i hans ansikte.

Jag lyssnade på hans andhämtning. Den var lugn och regelbunden. Johnny befann sig i drömmarnas värld. Tyst lämnade jag hytten och begav mig upp i baren. Där stod en klunga oroliga passagerare och väntade.

– Hur gick det? frågade någon.

– Krisen är inte över än, svarade jag. Jag har gjort allt som står i mänsklig makt. Antingen överlever han eller …

Två timmar senare stod plötsligt Johnny mitt ibland oss. Hans ögon strålade, hans hy var slät och jämn som sämskat skinn och täcktes av en jungfrulig rodnad.

– En whisky on the rocks, sa han.

Ett under hade skett. En ny Johnny hade uppstått likt en Fågel Fenix ur askan av hans gamla knöliga fodral.

Med den blygsamhet som kännetecknar varje sann