Diktade doktorer

By Lars Böttiger

I var och en av oss lever en bild av läkaren, formad av möten i vården eller berättelser vi mött. I många av våra mest älskade verk möter vi gång på gång denna diktade doktor, men hur överensstämmer denne med verklighetens medicinska mästare?Genom lättsamma analyser sträcker sig Böttiger genom litteraturens olika epoker och verk för att utforska hur läkare porträtterats genom tiderna. Hjältar, helare, tvivelaktiga karaktärer vävs samman med författarens unika insikt i läkaryrkets föränderliga karaktär. Boken erbjuder även en introspektiv resa in i vår egen föreställningsvärld, vilket utmanar oss att reflektera över våra egna uppfattningar om läkaryrket och de djupare speglingarna mellan fiktion och verklighet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 11, 2023
• ISBN: 9788727042282

Book preview

Lars Böttiger

Diktade doktorer

SAGA Egmont

Diktade doktorer

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 2023 Lars Böttiger och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042282

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Varför leta efter läkare i litteraturen?

Er myckna vetenskap är endast en chimär

Ni alla föga klyftiga doktorer

Allt ert latinska kram, om också hopen tror er

Har ingen bot för sjukan som mig tär

Ty all er vetenskap är endast en chimär.

molière. ur prologen till »den inbillade sjuke«

L äkaren i verkligheten – det finns väl knappast någon vuxen svensk som inte haft kontakt med en läkare. Det kan ha varit utan sjukdom, vid undersökning i skola eller militärtjänst, vid undersökning för körkort eller anställning, vid de allt mer vanliga hälsoundersökningarna. Det kan ha varit vid sjukdom eller olycksfall. Alla sådana kontakter skapar hos individen en bild av läkaren och kanske också en kontrabild, en idealbild av hur den »riktiga« doktorn borde vara.

Läkaren i fantasin, i böckerna, den påhittade, den diktade doktorn har många också mött. Det finns ett stort antal kända läkargestalter i världslitteraturen. Tänk på Charles Bovary hos Flaubert (Madame Bovary), doktor Rieux hos Camus (Pesten), doktor Bardamu hos Céline (Resa till nattens ände), den tragiske doktor Tjebutykin hos Tjechov (Tre systrar), den ofta komiske hovrådet Behrens hos Thomas Mann (Bergtagen), Martin Arrowsmith hos Sinclair Lewis, Boris Pasternaks Dr Zjivago och varför inte vår egen Doktor Glas hos Hjalmar Söderberg. Om individen skapar sig en idealbild av den läkare han vill möta, har författaren som konstnär också rätten att överdriva och karikera.

Stämmer de båda läkarbilderna överens – den som patienten gör sig i verkliga livet, ofta under svåra och pressade förhållanden, och den som författaren skapar?

Det finns likheter mellan litteratur och medicin. Skönlitteraturen kan, liksom all konst, ha en läkande, terapeutisk effekt. Både skrivande och läsande har använts som behandlingsmetod, det finns exempel på patienter som bokstavligen »skrivit bort sin värk«.

Det finns likheter mellan författare och läkare:

»Läkaren och författaren måste båda se människan naken, utan vardagens skyddande förklädnad, måste se hennes svaghet och själviskhet, men också hennes styrka och hennes mod.« För författaren gäller: »Sjukdom är så invävd i varje människas livsvävnad att ingen allvarligt syftande författare kan helt undvika den.« Båda citaten härstammar från den amerikanske läkaren och humanisten Edmund D Pellegrino och är hämtade ur boken Medicine and Literature (1980). Där finns också ett uttalande av en annan humanist, Germaine Brée, som konstaterar att »såväl i såpoperan som både i den populära och i den riktiga litteraturen är läkaren ett av de dominerande motiven i vår kultur «.

Läkarens kall hade länge ett högt socialt anseende. Olle Hedberg, författaren och akademiledamoten, som det sägs att ingen längre läser, vittnar om det i Sista sommarlovet (1942). För hans Bo Stensson Svenningsson var läkare odiskutabelt det finaste yrke en ung man kunde välja, läkaren hade övertagit den trollmakt som officerare och präster förr i världen utövat på sinnena. »Läkaren sköter om vår stofthyddas räddning, vilket för närvarande skattas högre än vår själs räddning, som prästen hade hand om, och noblessen och äran, som var officerens fält.«

I början av 1970-talet fick vi i Sverige en strid ström av oftast starkt kritiska böcker om obehagliga patientupplevelser inom sjukvården. Den inleddes av författarinnan Tora Dahls När jag var sjuk, som i skakande ordalag skildrar hur hon vid hög ålder och med ett svårt rygglidande länge kördes genom den svenska sjukvården utan att få ett riktigt och människovänligt omhändertagande och korrekt vård. För närvarande har denna typ av böcker nästan upphört, och debatten om den svenska sjukvården förs i de dagliga medierna. Men läkarens ställning och anseende i samhället har radikalt förändrats, inte så mycket genom kritiska böcker som genom en helt förändrad struktur inom både samhället och sjukvården – i stället för den gamla tidens helgonförklaring regnar nu anmälningar till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd över de hårt arbetande läkarna i den offentliga vården.

Många läkare är också författare, ett förhållande som jag diskuterat och beskrivit i min bok Litterära läkare – de bytte stetoskop och kniv mot penna (1994) och som bl a har sin grund i de likheter jag just nämnt. Anmärkningsvärt är att många av läkarförfattarna blir mycket kritiska när de skriver om läkarkolleger. Det gäller Anton Tjechov – läkarna i hans skådespel är alla misslyckade, okunniga och alkoholiserade. Det gäller Louis Ferdinand Céline, som både i Resa till nattens ände och i Död på krita låter läkarna vara så ohövliga och förnedrande mot patienterna att en journalist förställde sig och sökte Célines hjälp på dennes mottagning. Han fann Céline själv vara en artig och medkännande läkare, som tog väl hand om sina patienter. Det gäller i hög grad P C Jersild i Babels hus, där han inte skräder orden om många av de läkare som befolkar det inte så fiktiva sjukhus där Primus Svensson tas om hand och vårdas – den i sjukvården insatte kan utan svårighet identifiera de kritiserade läkarna.

Min avsikt är nu att leta efter motsatsen till de författande läkarna, att hitta de som blivit diktade! Det gör jag inte minst därför att det är uppenbart att intresset för sjukvård, medicin och läkare är stort hos den läsande allmänheten. Det visas av kioskböckernas romantiska möten mellan den stilige kirurgen och den rådjursögda sjuksköterskan, det visas av det stora intresset för TV-kanalernas läkarsåpor och det visas av framgången för Babels hus. Jersilds bok har idag gått ut i en samlad upplaga på mer än en halv miljon exemplar!

Sjukdom är ett väsentligt inslag i mänskligt liv, vi kommer alla i kontakt med sjukdom, direkt som patienter eller indirekt genom ohälsa i familjen eller hos vänner. Sjukdomen skrämmer – och fascinerar, vården likaså. Läkaren är länken till sjukdom och vård, läkaren får personifiera och ta emot patientens känslor inför den hotande sjukdomen – och bära kritiken när allt inte går som det borde. Inte undra på att läkaren drar intresset till sig och att det för många författare känns motiverat att använda läkaren som huvudperson.

Men den uppdiktade läkaren kan också stå i centrum som människa utan att den medicinska verksamheten spelar huvudrollen. Han får representera det mänskliga helt enkelt genom att han är en person som läsaren tycker sig känna igen, vara bekant med. På det sättet kan läkaren, hans liv och hans verksamhet användas för att diskutera stora delar av vår mänskliga problematik; gränsen mellan sjukt och friskt, mellan kropp och själ, vårt förhållande till lögnen, till livet och till döden. Läkaren kan få oss att diskutera mordproblematik och abort (doktor Glas), han kan som hos Tjechov få vara resonören, som visar oss felen i våra liv. Men medicinska frågeställningar kan naturligtvis också vara bärande. Hjalmar Söderberg låter doktor Glas redan för hundra år sedan diskutera eutanasi och George Bernard Shaw tar i Doktorns dilemma vid samma tidpunkt upp den först nu på allvar så aktuella prioriteringen inom sjukvården.

Spännvidden i litteraturens läkarporträtt är mycket stor. Den sträcker sig från tiden innan läkare i vår mening fanns och in i nutiden, ja till och med in i framtiden. Den sträcker sig från den trogne familjeläkaren, älskad och aktad av alla, till överlägsna, snorkiga och penninghungriga specialister.

Jag har letat efter läkarporträtt i litteraturen och hittat många. Urvalet är personligt och slumpartat, inte systematiskt eller fullständigt, det senare vore orimligt. När jag presenterar vad jag hittat har jag grupperat mina fynd i kapitel, men kapitelindelningen är gjord mest av praktiska skäl och får inte tas för strikt. Mycket kan passa in under olika rubriker, vilket ger ett visst mått av upprepning. Största delen av läkarskildringarna är från den tid då det endast fanns manliga läkare, jag skriver därför genomgående »han« – även om det på några ställen blir självklart med »hon«.

Första gången en bok omnämns anger jag utgivningsåret, det bidrar till en viss tidsorientering. Jag ger inga referenser i texten, men bifogar i slutet en förteckning över nämnda författare och de diktade doktorerna.

Läkare i skilda roller

Den gode praktikern

Better to hunt in the fields, for health unbought

Than fee the doctor for a nauseous draught

The wise, for cure, on exercise depend;

God never made his work for man to mend.

john dryden (1631–1700). »to john driden of chesterton«

»Gamla tiders doktorer, som kunde bota alla sorters sjukdomar,

har helt försvunnit, det kan jag tala om för dig…«

fjodor dostojevskij. »bröderna karamazov«

N är romanen som litteraturform dyker upp vid mitten av 1800-talet blir läkargestalter i böckerna genast legio.

I Anthony Trollopes roman Doctor Thorne (1858) får den gode doktorn från början problem med sina kolleger i Greshamsbury, den lilla ort där han öppnat sin praktik. För att dryga ut sina inkomster arbetade han också som apotekare. I själva verket hade det i England ända sedan 1600-talet pågått en strid om patienterna mellan läkare och apotekare, en kamp som delvis bordlades efter påverkan av läkarförfattaren Samuel Garths stora diktverk, The Dispensary (1699), vilket dessutom hade det goda med sig att det i London inrättades särskilda dispensärer för gratis utdelning av medicin till de fattiga. Men ända fram till 1950-talet fortsatte i England en del av de praktiserande läkarna, the general practitioner eller GP, att både bereda och sälja läkemedel till sina patienter.

Doktor Thorne gläds över att ha fint blod i sina ådror: »Andra läkare runt om i grevskapet hade diskvatten i sina blodkärl: själv kunde han skryta över rent gudablod.« Men det hjälper honom inte när han snart får bekymmer med sina kolleger, då han deklarerar att hans arvode skulle vara »seven and sixpence« för ett sjukbesök inom tio kilometers avstånd, högre för längre resor. Detta visade, ansåg hans konkurrenter, att han endast tänkte på pengar. Och dessutom hävdade de att han inte hade någon förståelse för en lärd yrkesmans värdighet – man kunde ju se honom själv blanda mediciner för enkla farmartarmar och röra ihop banala salvor för bondsjukdomar. Om han överhuvudtaget skulle ha sysslat med mediciner, skulle det ha varit i filosofiska experiment angående framtidens läkemedel, utförda i hans studerkammare, utan insyn från profana ögon.

Men doktor Thorne klarar sig. När man lärt känna kärnan i hans väsen, när man förstått storleken av detta kärleksfulla och trogna hjärta, då uppskattades han efter förtjänst. Men, det fanns ett allvarligt men: han var ungkarl. Särskilt damerna på trakten ansåg att en läkare skulle vara gift. En uppfattning som också Trollope instämmer i.

I fortsättningen blir det inte mycket medicin utan doktor Thorne blir centralpunkten i en äventyrs- och kärlekshistoria med lyckligt slut.

Charles Kingsley, en i Sverige nästan okänd engelsk författare, beskriver i sin bok Two years before (1857) en typisk engelsk GP, själva urbilden av den gamla tidens gode husläkare: »Edward Turnbull, esquire, medicine doktor och läkare för hela grevskapet – en ädlare och mildare själ har aldrig setts gå in i ett sjukrum, han hade patientvisdom i sitt huvud och patientkärlek i sitt hjärta. Älskad av både fattig och rik, hade han skapat sig en omfattande praktik. Hans vänner såg upp till honom som till en gudabenådad vis man, de citerade honom och försvarade hans åsikter.«

Hans son Tom blir också läkare, men han är en äventyrlig själ. Han studerar medicin i Paris men utmärker sig mest som pistolskytt och biljardspelare. Tillbaka i London blir han den mest populäre kirurgen och också den bästa boxaren inom läkarkåren. Efter många svindlande äventyr jorden runt återvänder han och börjar praktisera hos en gammal försupen läkare i England. Där får han motstånd därför att han tar så litet betalt av sina patienter som möjligt och förskriver medicin efter den allmänna ekonomiska regel som säger att ju större åtgång, desto billigare blir produkten. Dessutom gör han något så ovanligt som att förskriva motion som bra medicin: »Upp på en häst och galoppera i fyra timmar på dynerna, då kommer du att känna dig stark som en buffel fram emot eftermiddagen!« Tom Turnbull får medhåll av den lokale lorden när han sanerar bostäder för att hindra smittspridning under koleraepidemin, men mothugg av det enklare folket när han vill förbättra hygienen.

En av de stora läkarromanerna under engelskt 1800-tal är George Eliots Middlemarch (1871–72), i vilken doktor Tertius Lydgate är en av huvudpersonerna. Han anses vara det första genomförda läkarporträttet i den engelska litteraturen, och både han och George Eliot finns diskuterade i ett separat kapitel (se sid 81). I det här sammanhanget vill jag endast nämna att Lydgate råkar ut för samma problem med sina kolleger när det gäller arbete med läkemedel som doktor Thorne, men omvänt – Lydgate anklagas för att han inte själv gör läkemedel.

William Thackeray skrev efter sin framgång med Fåfängans marknad böckerna om Arthur Pendennis (1848–50) och deras sena avslutning, The Adventures of Philip (1861–62). Han berättar om Arthurs far, John Pendennis. Denne var inte läkare, men väl fältskär och apotekare, hade studerat i Oxford och öppnat en anspråkslös apotekarbod i den kända badorten Bath. Hans vänlighet mot en förmögen dam gjorde hans lycka. Han blev hennes apotekare och känd på orten. Hans bod förvandlades till en fältskärsstuga. Han skaffade gigg och kusk och senare täckvagn – ett tydligt bevis på socialt och ekonomiskt avancemang.

Men det finns också riktiga läkare i Pendennis. Arthur blir sjuk och vårdas då med framgång av doktor Goodenough (redan namnet antyder att han är »god nog!«), ett porträtt med förebild i verkligheten: den engelske läkaren professor John Elliotson, som fått Pendennisböckerna dedicerade till sig. Den sjuke Arthur behandlas enligt tidens sed med koppningar, läkedrycker och åderlåtningar, och febern släpper och hans »virriga hjärna får ro«. Doktor Goodenough uppträder även i The Adventures of Philip, där hans förträfflighet kontrasteras mot uselheten hos doktor Brand Firmin, en av de fulaste skurkarna bland läkarporträtten. Han var inte vacker: »han hade mycket vita löständer, sannolikt litet för stora för hans mun, de stack grymt fram i det starka gasljuset. Över kinderna växte svarta polisonger och över de glödande ögonen bistra, svarta ögonbryn, det kala huvudet glänste som en biljardboll.« Om hans yttre inte var särskilt vackert, var hans inre definitivt oskönt. Efter att ha börjat som framgångsrik societetsläkare förföll han snabbt till att bli en ovanligt otäck skurk med bedrägliga affärer såväl mot kvinnor som i ekonomiska avseenden. Sonen frågar vid ett tillfälle sin far: »Är du en oförbätterlig skurk eller är du det inte?« och svaret ger sig självt – Firmin den äldre är och förblir en bov.

Henry Handel Richardson är den manliga pseudonymen för den australiensisk-engelska författarinnan Ethel Florence Lindesay Richardson (1870–1946), vars berömmelse framför allt vilar på trilogin om doktor Richard Mahony: The Fortunes of Richard Mahony (1917–29). Mahony-trilogin är en av de första litterära skildringarna av samhällslivet i Australien under 1800-talets andra hälft. Doktor Richard Mahony emigrerar till Australien för att finna lyckan, men upptäcker att den är svårfångad. Han börjar med att driva diversehandel, men hustrun får honom att utnyttja sin läkarutbildning och sätta upp praktik. Det börjar ganska bra, men praktiken bär sig inte, varken i Australien eller i England, där han också prövar sig fram. Han både vinner och förlorar pengar, och efter förlusten börjar hans nedgång. Han söker läkarplatser men har ingen framgång när han får dem, han förtalas och sätts åt sidan. För att skildra Mahonys nedgång och fall har författarinnan lagt in en parallell till Charles Bovarys misslyckade klumpfotsoperation i sin berättelse. Richard Mahony opererar ett enkelt benbrott på en pojke, men operationen misslyckas, och benet läker fel. Mahony hotas av den uppretade fadern med stämning och rättegång, vilken Mahony genomlider i form av en mardröm. Men en konsulterande kirurg tillkallas och kan lägga benet tillrätta. Mahony blir slutligen själv sjuk – han får upprepade attacker av små blodproppar i hjärnan, vilka leder till en allvarlig hjärnskada, som gör honom psykotisk och i behov av långvarig och förödmjukande vård på sinnessjukhus innan han avlider. Som förebild för sjukdomsbeskrivningen har författarinnan använt en annan läkare, sin egen far.

Vi får åtminstone delvis förklaring till varför det går så dåligt för Richard Mahony. Han hade inget fint sätt, han försökte aldrig ställa