Hjärnstress: kan det drabba mig?

By Christina Doctare

Hur kommer det sig att folk i Sverige mår så dåligt? Och hur ska vi hantera och förhindra den våg av hjärnstress och utbrändhet som håller på att bli en av våra vanligaste folksjukdomar? Läkaren Christina Doctare har själv drabbats av hjärnstress under olika perioder i sitt liv, och har därför valt att fördjupa sig i ämnet och sprida den kunskap hon samlat på sig under åren som läkare i det krigsdrabbade Balkan. Resultatet visar att vi måste överväga dagens samhällsutveckling om vi ska kunna hantera denna mycket mänskliga försvarsreaktion. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726779899

Book preview

levde!

Förord

Att skriva en bok är som att vänta barn. Det blir ett värkarbete när boken skall födas fram. Ibland så smärtsamt att man inte vill fortsätta, men boken måste ju komma ut. Därför vill jag rikta ett stort tack till min förläggare Ulla Lindberg, som varit min barnmorska.

Jag vill också tacka professorerna Annica Dahlström, Rolf Ekman och Björn Folkow samtliga vid Medicinska Fakulteten, Göteborgs Universitet som har delat med sig av sina kunskaper och kommit med goda råd och uppmuntran.

Ytterligare ett stort tack till Jasenko Selimovic, teaterchef vid Göteborgs Stadsteater, som är inspirerande och entusiastisk och för mig en viktig länk till en epok av mitt liv som kom att bli grunden för denna bok, nämligen kriget på Balkan.

Boken skulle inte varit möjlig att skriva om jag inte kunnat få de nödvändiga pauserna i mitt liv. Hos Sacre Coeur-systrarna och Mariadöttrarna har jag funnit den frid, ro, tystnad och stillhet som jag så väl behövt. Hos dem har jag blivit vederkvickt till kropp och själ.

Sist men inte minst vill jag tacka mina söner Johan och Claes som alltid står mig bi. När jag har klamrat mig fast vid hopplösa projekt och känt mig misslyckad, så kommer de med det glada tillropet:Släpp sargen, morsan! Ett sanningens ord i rättan tid!

Rimbo i april 2000

Christina Doctare

Hjärnstress, individen och samhället

30 års brobyggande

Jag har, som alla andra läkare, blivit utbildad inom den klassiska naturvetenskapliga skolmedicinen med vetenskap och beprövad erfarenhet som medicinskt mantra, som ständigt upprepades. Vetenskap och beprövad erfarenhet var liktydigt med ett förhållningssätt som resulterade i en sanning om en orsak och en verkan.

Den var den linjära förklaringsmodellen som gällde. Förenklat uttryckt innebar det, att om man lyckades reducera sjukdomsorsakerna till en enda faktor, A, till exempel en bakterie eller ett virus, och A kunde ses som förklaring till att situation B uppstod, så skulle B försvinna så snart man lyckades åtgärda A. Detta var objektivt och mätbart och därför sant.

Men ibland kanske det inte gick att reducera sjukdomsorsakerna till enbart A, utan det var flera faktorer A1, A2, A3, som orsakade B, och då blev det genast svårare. Vilken av orsakerna skulle man kunna påverka och i vilken tågordning skulle man hantera dessa multifaktorer? Ta ett helvete i taget! var det käcka fältropet från en av mina chefer. Gick det överhuvudtaget att ta ett i taget och vilket av dem skulle man i så fall välja först?

Man behövde inte ha varit ute länge i den faktiska verkligheten och praktiska verksamheten för att inse att det var en ytterligt begränsad mängd sjukdomstillstånd som kunde förklaras, och än mindre behandlas, enligt denna förklaringsmodell. Det intressanta var att patienterna ofta var mer klara över detta än vad vi läkare själva var.

Mina patienter såg ofta själva samband mellan olika händelser, personliga påfrestningar eller hela deras livssituation och de sjukdomar som de drabbades av. Men det fanns inte mycket utrymme för sådana tolkningar inom det etablerade synsättet. Enligt vår utbildning skulle alltså patientens sjukdomshistoria bekräftas av läkarens undersökning av patientens fysiska och psykiska tillstånd och, tillsammans med andra undersökningar, leda fram till en diagnos som kunde ordineras en behandling. Skolad som jag var inom strikt naturvetenskaplig disciplin, befann jag mig i skärningspunkten mellan två tolkningar av verkligheten, å ena sidan patienternas utsagor och å andra sidan den jag hade tillägnat mig under mina medicinska studier. Detta innebar i sig en stress. Mitt sätt att försöka att hantera min belägenhet, var att låta de faktiska skillnaderna få finnas och inte förneka dem. Mycket längre kom jag inte då. Konflikten fanns kvar inom mig. Internaliserad och olöst!

Patientens beskrivning av sitt sjukdomstillstånd – sin subjektivt upplevda sjukdom – kunde inte alltid bekräftas i mätbara provresultat. Det som läkaren kunde fastställa, det som var objektivt och mätbart, gjorde patientens utsago besannad, eller snarare bekräftad. Patienten hade då en påvisbar sjukdom.

Det var inget! Hur många gånger har man inte som doktor givit sina patienter detta märkliga besked, därmed menandes att det inte fanns något i de tester eller undersökningar, som hade utförts, som bekräftade patientens symptom i form av en sjukdom. Men jag mår ju dåligt! har varit patientens fullkomligt begripliga och logiska svar på detta påstående.

Alla läkare har nog befunnit sig i denna ömsesidigt frustrerande situation mången gång. Jag undrar hur många recept som har förskrivits, och hur många sjukskrivningar, som i detta läge har föreslagits, som en väg ut ur denna knepiga situation så att varken patient eller doktor ska förlora ansiktet? Patienten blir, om inte nöjd, ändock försedd med ett bevis på sjukdom, alltså recept och sjukskrivning. Doktorn å sin sida kanske inte har tid att reflektera över varför det blev ett icke-möte. Frustrerande och kostsamt och till föga nytta för någon.

Mer och mer har detta förhållningssätt kommit att bli oacceptabelt för bägge parter. Speciellt som läkaren, och även andra vårdgivare, inte längre enbart uppfattas som patientens självklara ombud, utan alltmer – både av patienterna och deras anhöriga – kommit att uppfattas som samhällets förlängda arm med uppgift att hålla sjukvårdskostnaderna nere. Detta skadar den förtroendefulla patient-läkarrelationen, som är avgörande för både läkning och patientens beredvillighet att lita på och följa doktorns ordinationer.

Det svenska sjukförsäkringssystemet är uppbyggt på en modell där sjukdom berättigar till ersättning från offentliga medel. Detta är i sig gott och väl. Men problemet är när det inte är så lätt att bevisa sjukdom, då det i stället handlar om en patients illabefinnande, något som renderar symptombeskrivande diagnoser, men som inte riktigt faller inom ramen för systemet och som därmed får svårt att vinna gehör och få acceptans och således ge pekuniär ersättning. Utan förbehåll kan jag säga att varenda läkare har hamnat i denna konflikt på något sätt och, utifrån personlig övertygelse, valt olika strategier att hantera dessa problem. Min poäng är att det aldrig var något som diskuterades eller som man fick hjälp med under läkarutbildningen. Förhoppningsvis får dagens unga läkarstuderande en bättre träning i att möta denna faktiska verklighet än vad jag och mina jämnåriga kolleger har fått.

Än mer otillfredsställande och frustrerande blev det när jag träffade patienter från andra kulturer med helt andra förklaringsmodeller för sjukdomars uppkomst och ty åtföljande behandling. Med en dallrande osäkerhet om vår etnocentriska förklaringsmodells förträfflighet, och en gryende insikt om att det fanns andra sätt att tolka och förstå, kunde jag inte annat än känna mig rådvill och rätt olycklig.

Mitt tillkortakommande blev än tydligare när jag med min västerländska skolmedicinska fostran talade om en bakteriell infektion som orsak till patientens tillstånd, när det var självklart för mina patienter att det var onda ögat, häxor eller djinner onda andar som hade varit i farten. Patienternas förhållningssätt var annorlunda. Deras problemformulering löd: Vad är det i min omgivning som gör mig sjuk just nu? På vilket sätt kan jag skydda mig från denna farliga eller onda påverkan? För dem handlade det alltså inte om att individen var skuld till sjukdomen utan att det var krafter utifrån som störde den sköra balansen mellan människan och hennes omgivning. Därmed uppstod en obalans som menligt inverkade på personens egna läkande och helande krafter. Det var alltså inte patientens eget fel! Det berodde inte på vad man själv hade gjort eller hur man hade betett sig, olämpligt eller felaktigt, och därmed försatt sig i en situation som var skadlig. Utan det handlade om att personen var utsatt för påfrestningar utan egen förskyllan.

Nyförlösta kvinnor och spädbarn ansågs speciellt sårbara för sådan yttre ogynnsam påverkan och skulle skyddas, speciellt de första fyrtio dagarna. (Jämför med franskans quarante, som betyder fyrtio, därav ordet karantän!) Alltså ett mycket mer komplext sätt att se på sjukdom, än vad jag hade undfägnats med under studietiden.

Enligt denna ontologiska förklaringsmodell befinner sig individen i ett intimt samspel med sin omgivning, sin grupp och sitt samhälle, till skillnad från min linjära förklaringsmodell där individen själv bär skuld till det som sker. Detta var nytt och fascinerande, men också skrämmande. Min medicinska etnocentriska världsbild rubbades i mitt möte med urgammal folkmedicinsk tradition som hämtade erfarenhetskunskap ur sekler, ja årtusenden. I luthersk anda, lade jag skulden på mig själv och kände det som ett personligt misslyckande. Min dåliga självkänsla fick sig ytterligare en törn, när jag tyckte att jag inte klarade min professionella roll som ung nyutexaminerad läkare.

Men jag hade turen att möta människor med andra professionella kunskaper (socialantropologi, psykologi och sociologi) med erfarenheter och klokskap, som kunde bidra till en vidgad förståelse av de problem jag stod inför. Det fanns helt enkelt olika tolknings- och förklaringsmodeller.

Min lösning blev därför mer och mer att försöka bygga broar mellan de olika synsätten; att respektera att patienterna besökte såväl hodjan som mig som läkare; att acceptera att de använde hodjans muska ( liten läderpung eller tygpåse med små lappar med texter ur Koranen), koppning eller något annat av hodjan föreskrivet botemedel, samtidigt med de mediciner jag hade föreslagit. Jag märkte rätt snart att patienternas beredvillighet att följa mina ordinationer ökade i samma takt som jag respekterade deras förhållningssätt. Jag hittade inte längre mina recept hopknycklade och bortslängda i korridoren utanför mottagningen.

Den här boken är den följdriktiga fortsättningen på trettio års brobyggande. Det är alltså min förhoppning, att de nya forskningsrönen om den mänskliga hjärnan ska kunna kombineras med både läkarnas och övriga vårdgivares professionella kunskaper och erfarenheter och med patienternas egna erfarenheter och tolkningar. Summan av dessa möjligheter är större än summan av de enskilda förmågorna.

Ytterligare en aspekt är att dagens patienter ofta är mycket välinformerade om olika till buds stående behandlingsalternativ, som de har letat fram på Internet. De kommer till doktorn med sina önskemål och frågor om second opinions som de funnit på nätet. Det medicinska tolkningsföreträdet är inte längre läkarens privilegium. Istället delas det nu av patient och läkare, vilket i sig inte alls är oävet. Men det vill till att läkaren uppfattas som patientens stöd och ombud i ett svårtolkat, inte särskilt tillgängligt och begripligt, sjukvårdssystem.

Risken är annars stor, att patienten känner sig mycket övergiven och inte alls respekterad, när det inte blir ett förtroendefullt möte mellan läkare och patient utan en kravfylld konfrontation där megafonprincipen får råda, det vill säga att den som skriker högst och mest får hjälp. När sjukvårdssystemet börjar uppfattas som orättvist uppstår en allvarlig förtroendekris som, enligt min uppfattning, är minst lika allvarlig som väl den ekonomiska. Bristen på basal tillit drabbar alla, både personal och patienter. Stress och vantrivsel och misstag blir följden.

Under min tid som medicinalråd på Socialstyrelsen i början av nittiotalet formulerade jag, i en intervju, som blev stort uppslagen i en av de större dagstidningarna, mina tankar kring alternativmedicinska behandlingsmetoder. Jag menade att det vore angeläget att ta reda på varför dessa var verksamma.

Problemet med alternativmedicinen kunde formuleras enligt följande: Patienterna förklarade sig ofta hjälpta och ansåg sig ha tillfrisknat, och de var ofta påfallande nöjda med både bemötande och behandling som de fått inom alternativmedicinen. Deras sjukdomssymtom hade i många fall påtagligt lindrats och ibland helt försvunnit. Patienterna fick dock själva bära hela kostnaden för sin alternativmedicinska behandling, eftersom den inte var vetenskap och beprövad erfarenhet och därmed inte kom i åtnjutande av statliga subventioner, då den inte var sanktionerad av Socialstyrelsen

För egen del kände jag ett behov av att tolka och förstå och finna förklaringar till varför alternativmedicinska behandlingsmetoder ändå fungerade för så många. Framför allt i de fall där det var en stor diskrepens mellan patientens subjektiva upplevelse av att må dåligt och de objektiva fynden.

Under en period av mitt liv arbetade jag som läkare inom Försäkringskassan. Konflikten mellan läkaretiken och lojaliteten