Det stora språnget: -att sluta med psykofarmaka

By Annika Helen Jonasson

Boken Det stora språnget handlar om de beslut och följder av beslut du behöver veta om innan du slutar med psykofarmaka. Boken är skriven utifrån svenska förhållanden och riktar sig till en bred målgrupp intresserade av ämnet. Patienter, närstående och vårdpersonal, det finns något i boken för alla. Förhoppningen är att göra ett mycket stort område tillgängligt för alla som är intresserade av psykiatrin. Mycket av texten är taget från utländska källor, det som kanske inte ännu är så känt i Sverige. Boken kan också användas som en ren livlina för människor som kämpar med psykisk ohälsa. Tipsen är många och går att utföra utan att det kostar en massa pengar.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 9, 2023
• ISBN: 9789180806343

Annika Helen Jonasson

Jag är en alldeles vanlig svensk kvinna som i samband med en för hög arbetsbelastning, en skilsmässa och särskilda händelser, efter 50 år kom att behöva hjälp inom psykiatrin. Människor, djur och dess hälsa har alltid varit mitt intresse. Jag har en veterinärexamen i botten som gör att jag kan läsa stora mängder text och sen att sammanfatta denna. Fem år i psykiatrins vård har lett till en helt ny förståelse och kunskap inom området, då jag som ett steg i behandlingen började läsa böcker, artiklar och information på interrnet.

Book preview

1. Inledning

Den här boken har jag skrivit till dig som försöker överleva i en värld av diagnoser och behandlingar kopplade till psykisk ohälsa. Boken har i sig varit ett sätt för mig att leta information som kan vara till hjälp i de olika skedena av ohälsa. Jag blev tidigt i sjukdomsprocessen rekommenderad att föra en dagbok och det har jag gjort. Jag blev också i något stadium rekommenderad att läsa en stund varje dag. Jag är målinriktad och van att i vanliga fall kunna läsa mycket text, både med svårare medicinskt språk och på engelska. Därför blev utmaningen att läsa lite varje dag och senare att skriva lite varje dag för att få någon meningsfullhet i tillvaron. Jag har försökt skriva så att alla ska kunna förstå och ta till sig, att stora delar av ditt tillfrisknande handlar om vad du gör eller inte gör i vardagen. Det har tagit mig cirka två år att skriva den här boken, små små steg åt gången och jag hoppas verkligen den ska kunna vara dig till nytta var än i din sjukdomshistoria du befinner dig.

Bokens titel ger en sorts inramning till vad boken handlar om. Det stora språnget är det du tar när du bestämmer dig för att sluta med psykofarmaka. Det är där dina problem börjar, om du inte planerar och tänker efter före. Det går nämligen inte alls att sluta tvärt med dessa läkemedel, kroppen har anpassat sig därefter och att få kroppen och hjärnan fri från vad dessa kemikalier ställt till med i din kropp, är inget lätt jobb. Jag befinner mig fortfarande i vården och är tacksam att den finns.

Jag har haft möjlighet under resans gång att prova på de olika steg som behövs vid en nedtrappning, men vi är alla olika och jag hoppas du förstår vilket stort jobb och ansvar du själv måste ta i ditt tillfrisknande. Det stora språnget motsvarar att sätta ut en medicin tvärt, vilket kallas att sluta cold turkey. Det rekommenderas verkligen inte, du kommer inom två veckor må sämre än på länge. Vissa läkemedel är svårare att sluta med, andra lite lättare. Det finns en internationellt spridd kunskap kring nedtrappning, som inte alls följs i vården ännu. Närmast är Dr. Ashtons manual från Storbritannien. Mycket av bokens innehåll har jag hittat bland filer hos de olika grupper som finns på Facebook.

Det är inte särskilt vetenskapligt, men ger däremot en bred bild av verkligheten från människor jorden runt som kämpar med psykisk ohälsa. Sen har jag läst ett antal böcker, både svenska och utländska och de finns med under referenser.

Så, beslutet att ta det stora språnget med minsta möjliga komplikationer, är att ta 10 % steg nerför trappan till botten som skymtar där nere. När väl symtomen på nedtrappning ändå kommer, och det gör de, har du ett antal coping skills som en repstege att klättra dig ur bottnen och upp till ett liv i frihet. Jag har använt ordet coping skills utan att hitta en bra översättning, man kan tänka sig de olika steg man tar på vägen att distrahera sig, men också att läka, där mat och sömn är viktiga byggstenar. Jag förstod inte från början vilket stort ansvar jag skulle behöva ta för att tillfriskna. Det händer inte av sig själv. Jag avslutar med att önska alla lycka till, oavsett var i läkningsprocessen du befinner dig.

Hoppas boken kan vara till nytta.

2.Om författaren

Jag är en alldeles vanlig svensk kvinna som i samband med för hög arbetsbelastning, en skilsmässa och särskilda händelser, efter 50 år kom att behöva vård inom psykiatrin.

Jag levde med samma man i 25 år och vi bedrev eget företagande på ett familjejordbruk. Mycket jobb, men också stor frihet att kunna göra sådant som förgyller livet. Husdjur som hobby, men även professionellt med en veterinärexamen från ungdomen. Hälsa hos människor och djur har alltid varit ett intresse och jag har läst mycket i ämnet. Slå upp frågeställningar om hälsa gör jag nästan hela tiden. Kost och motion är också viktiga delar. Jag läste ett år på Högskola lite psykologi, sociologi och pedagogik. Det som hände mig när jag blev sjuk, var att jag kraschade totalt i en utbrändhet och depressionen kom som ett brev på posten. Därefter flyttade jag iväg och fick börja ett nytt liv som sjukskriven och äta psykofarmaka. Jag som knappt använt Alvedon. Det har varit några tuffa år och när jag väl började kunna läsa lite igen, kunde jag själv börja nysta i vad som händer i kroppen och vilken effekt psykofarmakan har. Låt mig börja med att säga, att i läge där behov finns, gör medicinerna verkligen nytta.

Det svåra, tycker jag, är att veta när det är dags att trappa ned på dem och återgå till ett mer normalt liv igen. Jag har lärt mig tålamod, för de gånger jag själv initierat en nedtrappning, har jag inte klarat mig utan efter ett tag, symtomen på depression har blivit värre och jag har inte kunnat handskas med mitt mående. Nu har jag kunnat använda läsande och bokskrivande i liten skala som ett terapiverktyg. Jag använder mig av jordning, mina djur och naturen för att varva ner. Jag mediterar ibland, när det fungerar. Tränar yoga en gång i veckan och bastar med kallbad nästan varje vecka.

Dessa är de verktyg jag använder mig av för att på mitt eget sätt kunna trappa ned på medicinerna. Varför vill jag trappa ned? Jo, jag vill inte vara beroende av kemiska substanser för att leva. Jag är också bekymrad över vad för elände de ställer till med i kroppen under tiden jag använder dem. Viktuppgången gör mig tung och otymplig och jag har inte någon större lust att röra på mig. Jag har skrivit den här boken med så många råd jag har kunnat hitta, den kunde säkert göras längre, men jag vill ju att den ska vara överkomligt lång för alla som vill läsa den. Jag vill också peka på ditt eget stora ansvar att bli så bra sommöjligt och inte fastna för länge inom psykiatrin och dess mediciner. Med det sagt hoppas jag du ska få nöje av boken! Annika Jag vill här också passa på att tacka min goda vän Carina Björkman för värdefulla synpunkter.

3.Varför inte nedtrappning fungerar såsom vården tror

Många människor använder ett helt felaktigt tankesystem när det gäller nedtrappning av psykofarmaka. Framförallt har vårdpersonalen oftast en felaktig förklaring, den att påverkan på kroppen försvinner lika fort som läkemedlet tar att gå ur kroppen.

När det gäller substanser som påverkar våra neurotransmittorer, fungerar kroppen helt annorlunda än om vi tagit en Alvedon.

Vad som händer när du ändrar hjärnans kemi med läkemedel, är att hjärnan justerar den och sin struktur för att försöka återgå till balans, eller homeostas.

Antidepressiva medel som SSRI fungerar som serotoninåterupptagshämmare, vilket betyder att medicinen får serotonin att stanna kvar längre i utrymmet mellan nervcellerna. Det tas inte upp igen av nervcellen, vilket den normalt sett gör. Vi får då en förlängd effekt av serotonin i systemet. Hjärnan som vill återgå till normal funktion, slutar då producera serotonin över tid. Det gör den genom att ta bort serotoninreceptorer, så att signalen ändras till något närmare det normala. Den totala mängd serotonin som bildas, minskar också. För att göra det måste gener slås på och av, hela kedjor av kemiska reaktioner måste ändras, vilket innebär att kroppen slår på och av andra gener. Celler förstörs och nya celler bildas efter de nya förutsättningarna. En fysiologisk ombyggnad sker, men det tar tid. Detta är en förenklad förklaring av en stor fysiologisk process.

När vi sen slutar ta medicinen har vi en hjärna som fungerar med närvaro av medicinen, som vi tar ifrån den. Den är utformad så att läkemedlet är en form av dess kemi och struktur. När läkemedlet tas bort, måste ombyggnadsprocessen tas i omvänd ordning och hjärnan börja producera nya receptorer igen. Den här processen tar tid och skapar under den tiden de nedrappningssymtom som är så svåra att leva med. Vi pratar om månader eller rentav år, för att få tillbaka hjärnan i balans. Det är därför återhämtning tar sådan tid och det är också därför vi misstar nedtrappningssymtommed att gamla symtom kommit tillbaka, så vi i värsta fall går tillbaka till medicinen igen.

Vi får då nedtrappningssymtom samtidigt med insättningssymtom, alltså dubbel börda. Det är därför nedtrappning bör ske med en försiktig dosminskning för att hjärnan bättre ska hinna med att strukturera om sig och ge färre nedsättningssymtom. Ju fler mediciner och ju längre tid man tagit medicinerna, desto svårare blir nedtrappningssymtomen. Tragiskt nog gäller detta även unga individer, som blivit insatta på psykofarmaka innan hjärnan ens är färdigvuxen.

Vad ska man tänka på inför nedtrappning av läkemedel?

Det finns inte en given lösning för alla. Det är bättre att tänka på det som riskreduktion än som använda läkemedel kontra trappa ut läkemedel i svart eller vitt.

Det är grått för de flesta och vägen dit är annorlunda. Vi behöver kunskap för att göra informerade beslut. Vi behöver också stöttning i våra beslut, det är inte i vården alltid som den stöttningen finns, den finns i Facebookgrupper och hos våra närmaste. Kunskapen måste vi orka skaffa oss själva, likaså kunskapen om oss själva och hur nedtrappningen fungerar för just var och en av oss. Vi behöver lära av våra tidigare misstag och kunna ändra målet efter hand när vi lär oss om oss själva. Önskemålet skulle ju vara att den vårdinrättning som sätter in oss på piller också skulle ge oss listan på biverkningar och hur en nedtrappning skulle se ut, så vi kunde göra ett informerat val. Så är dock inte fallet för de flesta. Vi behöver hjälp, inte bli bedömda.

Det finns också de som under en kaosartad del av livet behöver använda läkemedel, men det ska för de flesta inte vara en lösning för resten av livet.Det finns också de som tycker tillvaron utan läkemedel är alltför osäker och väljer att gå tillbaka på full medicinering och avbryter nedtrappningen, det måste vara lika godtagbart sommotsatsen.

Att våga se kritiskt på mentala störningar och psykiatri Läkare sätter diagnoser på personer med problem kallade mentala störningar; överväldigande händelser, stor stress, våldsamma känslokast, ovanliga tankar, och andra störande psykiska händelser och symtom.

För många människor känns läkemedel som rentav livräddande, men samtidigt som de kan tyckas bli hjälpta för stunden, förhindras man att se helhetsbilden, Psykiatriska läkemedel sägs korrigera en biologisk störning, som liknelse används ofta insulin till en diabetiker. Det är en felaktig jämförelse, för psykiatriska läkemedel har inte i försök kunnat uppvisa en sådan effekt. Vi har inte en rubbning i de biologiska faktorerna i hjärnan, så som det framställts. Psykiatriska läkemedel är en mångmiljardindustri, som inte ger alternativen samma forskning som det görs på läkemedlen och reklamen för dem. Det handlar i vissa fall om ren felinformation. Den inställningen att ett visst läkemedel passar alla inom samma kategori, görs utan tanke på den mänskliga kostnaden av rena felbehandlingar.

Det kan till och med bli så tokigt, att patientens önskan att trappa ned läkemedel, tas för ett symtom i sig att läkemedlet behövs. Inte lätt att vara patient i den situationen.

Min förhoppning, är att den här boken ska ge patienter och anhöriga en chans att se alternativen och sedan känna att det finns kunskap bakom de beslut vi var och en ska kunna ta i vården. Om det känns som att du vill fortsätta med läkemedel eller du vill börja trappa ned de du har, ska beslutet i båda fallen vara personens egna beslut att fatta.

Hur svårt är det att sluta med psykofarmaka?

Vi har redan konstaterat att det är en individuell fråga, som inte kan besvaras i förväg. Du kan höra till dem som ganska enkelt kommer ifrån läkemedel, eller du kan tillhöra den grupp som får problem under nedtrappningen. Tiden du stått på samma läkemedel är också av betydelse, hur mycket har hjärnan hunnit anpassa sig efter nya droger? Därmed är det inte sagt att en nedtrappning är omöjlig