Det är inget fel: Min resa genom vårdens maktkultur

By Annika Mårdh

Hur långt kan sjukvården gå för att mörka sina felbehandlingar och brister?

Den frågan ställde sig Annika, 33 år, efter att i 12 år varit ortopedpatient efter en bussolycka.
En till synes enkel knäskada, ledde till omfattande problematik i knä, höft, fot plus daglig värk. Med tiden blev det tydligt att hon inte skulle få någon mer ortopedisk vård. Inte ens på akuten fick hon hjälp när hon var utslagen av smärta. Nedlåtande kommentarer som vi ska inte ta reda på vad som är fel och vi accepterar inte att du får hjälp någon annanstans, gjorde att Annika fick nog. Hon bestämde sig för att skriva en bok om sin resa genom vården.
En sann berättelse om hur en människa kränks, särbehandlas och motarbetas när felaktigheter i vården påtalas. Men även om hennes kamp för att ha rätt till ett människovärdigt liv.
Annikas historia avslöjar en maktkultur i hälso- och sjukvården. Vårdgivare döljer varandras felbehandlingar, tillåter kränkande bemötande och dataintrång är en del av vardagen.
Det som berättas i den här boken har hänt, det hände i min hemregion. Det här är min och kanske andra drabbades historia.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 31, 2020
• ISBN: 9789180072335

Book preview

FÖRORD

En högre chefs ord till en läkare gav en förklaring till det kaos jag fått uppleva under tolv år som ortopedpatient inom min hemregion. Dessa ord har gett mig kraft att orka kämpa.

Hur ofta har jag inte upplevt hur vi i sjukvården hävdar psykiatrisk diagnos, när vi inte kan komma längre i det somatiska. Å andra sidan vore det inte konstigt om psyket påverkas efter så många år av till synes misslyckade behandlingar. Att inte hjälpa henne vidare är för mig den ständigt återkommande prestigen, men man gömmer sig bakom att det är för patientens bästa.

Inledning

Det var en tidig höstdag i september 2008. Jag var 21 år och hade påbörjat min drömutbildning till sjukgymnast (numera fysioterapeut) vid Linköpings Universitet.

Mitt yrkesval att arbeta inom vården hade jag länge vetat var rätt väg för mig. På gymnasiet läste jag omvårdnadsprogrammet och blev undersköterska. Jag trivdes med att arbeta med andra människor. Vid sidan av studierna tog jag alla chanser som erbjöds för att få jobba extra. Det var en god finansiering av mina studier och samtidigt var jag säker på att alla dessa möten med människor i olika situationer, som mitt arbete som undersköterska innebar, skulle ge mig goda erfarenheter inför mitt kommande yrkesliv.

Vid sidan, alltid lika stöttande, fanns min mamma, pappa och bror. Familjen tillbringade mycket tid tillsammans i Spanien, där vi hade hittat vårt smultronställe.

I min vardag var det alltid full fart. Studier och arbete varvades med dagliga besök i stallet. Det var inte ovanligt att jag spenderade flera timmar dagligen med mina två- och fyrbenta vänner som fanns där. I stallet hade jag vid tidig ålder fått lära mig att ta ansvar, jobba hårt för att nå resultat och att ha vänner i olika åldrar, något som format och slipat min personlighet.

Den höstdagen i september 2008 inträffar en bussolycka, som ändrar mitt liv drastiskt. Mitt tidigare aktiva liv får ta paus. Vilken tur att jag den dagen inte vet hur min slingriga resa genom vårdens berg-och-dalbana de kommande åren ska påverka hela mitt liv.

Min resa genom vården

DEL I – OLYCKAN

Bussolyckan

Mitt mantra – Det går över

Operation nr 1 och rehabilitering

Operation nr 2, 3 … 6, 7 – till vilken nytta?

Examen – jag är färdig sjukgymnast

Operation nr 8 – ortosen låser mitt knä

Jag arbetar som sjukgymnast

En spruta full av smärta

Knäskålsprotes enda utvägen?

Men varför luxerar knäskålen hela tiden?

Första höftoperation

Det är inget fel

3 titthålsoperationer inom 3 månader

Second opinion via egenvårdsremiss

Knäoperation nr 11

Resan till Spanien byts mot akut operation

Midsommar på sjukhuset

Inne i en ond spiral

Bellman, Too Good och Lilla My

Fel lagd bedövning – jag tror jag ska dö

Mer produktionsvård än omhändertagande

Ditt ben känns som en hal ål

DEL II – VAD HÄNDER NÄR NÅGOT GÅR FEL I VÅRDEN?

Vårdskadan som blev en liten komplikation

Någon utanför sjukvården måste utreda detta

Fjärde höftoperationen

Fången i sjukvårdens icke-planering

Främmande objekt i svullet knä

Konfronterad – fyra mot en

Inspelning med konsekvenser

Utfryst på ortopeden

Jag hittar en specialist – men får jag en remiss?

Bakjour leder framåt

Främmande kroppar var operationsspår

DEL III – JAG STRIDER FÖR ATT FÅ RÄTT VÅRD

Vårdplansmöte utan vilja till vård

Utslängd från ortopedrehab

Journalanteckning som aldrig skrevs

Ortoped nr 9 och ny ortopedklinik

Varför snokar han i alla mina journaler?

Vårdcentralsläkaren vill hjälpa – men får inte

Felet som inte fanns gick utmärkt att åtgärda

Psykiatrisk diagnos på påhittade grunder

IVO: Journalanteckningen får stå kvar

Åtta avvisade remisser, ingen hjälp

Du har stora skador i din höftled

Födelsemärket – Du har cancer

Experimentella operationer slutar i vårdskada

Enskilt klagomål – men är IVO en opartisk instans?

Portad från ortopeden – Ditt ärende är avslutat

Min kropp arbetar som en ångvält

Du är för ung för att få en höftprotes

Återhämtning där mandelträden blommar

Stora rubriker – vi är många drabbade

Nytt besök på ortopeden – nej till second opinion

Patientnämnden – någon som lyssnar

Varför tar inte ortopeden ansvar för min vård?

Sveket på akutmottagningen

Vid övriga frågor kontakta verksamhetschefen

Min spärrade journalanteckning var inget hinder

Smärtenhetens klinikchef ber om ursäkt!

Ortoped nr 13 – äntligen en som för tur med sig?

Jag görs delaktig i vården

Du har lidit i onödan –i tre års tid

Strumaproblem inför höftoperation

Äntligen dags för mig att få en höftprotes

Ren tortyr med en så sliten höftkula

En vecka med återhämtning och goda värden

På vems sida står egentligen IVO?

Journalmaterialet som försvann bakom spärren

Vårdplansmöte på gott och ont

Vi som blev skadade av vårdexperimentet

Vi har nolltolerans mot dataintrång

Nej, hon får vända sig till kliniken som opererat

Vad visade punktionen?

Såret läker bra – åter dags för rehabilitering

Vänster knä har fått slita – dags för ännu en operation

Mina svårigheter att nå fram i vården

Inget svar. – Jag går till Patientnämndens politiker

Det här är vi inte stolta över i vår region

Rätt eller fel att vården ska utreda sig själv?

FAKTARUTOR

Löf – en patientförsäkring för alla

Om du inte är nöjd med vården

Somatoformt syndrom

Inspektionen för vård och omsorg (IVO)

Patientnämnden

Läkarförbundets etiska riktlinjer

GRAFIK

Min resa genom vården – Vårdkarusell

Del I

OLYCKAN

Bussolyckan

~ Dag 0 ~

Jag var på väg hem. Dagens praktiska övningar hade varit en utmaning och jag hade klarat dem. Det var helt rätt att överge planerna på att bli sjuksköterska och i stället plugga till sjukgymnast. Funderingarna tog snabbt slut när pendeln bromsade in på perrongen. Min anslutande buss rullade in ett par hundra meter bort. Jag hinner, tänkte jag, och sprang.

Kanske skulle jag ta en tur till stallet? Så långt hann jag tänka innan jag trängde mig in i bussen. Vid sätena i mitten, där barnvagnar placeras, där tog det stopp. Jag lyckades klämma mig ned på ett lågt säte när chauffören gasade på och hastigt svängde ut från resecentrum.

Vi hade inte kommit långt förrän jag såg en gammal och tilltufsad man bege sig rakt ut i gatan med sin rullator. Vad hände? Det fanns inget övergångsställe och nu kunde det gå illa för mannen. Plötsligt kände jag hur bussen tvärnitade. Jag lyftes från det låga sätet och flög. Någon skrek högt och det blev kaos. Jag såg till att snabbt komma på benen igen.

En äldre dam hade ramlat vid inbromsningen och brutit sin handled. Ett ben stack ut och det röda blodet pulserade. Ett medelålders par vände sig till mig:

– Hur gick det för dig?

– Bra, tror jag.

Jag hade slungats framåt och slagit i sätet mittemot med knät och sedan landade jag, rakt ner på knäna. Just då gjorde det inte så ont. Damen som hade en öppen fraktur i sin handled var det mer synd om än mig.

Chauffören meddelade att en ambulans var på väg och han var tvungen att köra vidare för att inte sinka sitt schema. Snabbt skulle den äldre damen och jag ut ur bussen för att invänta hjälp. Vid en tillfällig busshållplats vid vägkanten och utan sittbänk fick vi klara oss bäst vi kunde. Mitt fokus låg på tanten, hon kändes som mitt ansvar. Till slut hördes sirenerna igenom staden, hjälp närmade sig. Tack och lov för att de kom så snabbt.

Ambulanspersonalen tog först hand om damen och jag fick ett tack för min insats. Sedan ställdes frågan:

– Vem har slagit i sitt knä?

– Jo, det var jag, men jag mår bra. Det vara bara ett hårt slag mot mina ben, det går över.

Jag var övertygad om att det inte var något att åka till sjukhuset för och lovade att söka hjälp om smärtan inte upphörde. Ambulansen åkte iväg.

Min enda tanke var att jag måste komma hem. Att bussar passerade med tio minuters mellanrum, noterade jag inte ens. Efter ett par kilometer var jag hemma. Jag kände hur det pulserade i mitt knä. Mina kunskaper från utbildningen kom väl till pass och jag tillämpade PRICE – tryck, kyla, högläge och vila – på mitt skadade ben och knä. Det här går över, tänkte jag.

Mitt mantra – Det går över

~ 22 dagar efter olyckan ~

Det går över, var mitt mantra för att stå ut när smärtan hade tagit ett järngrepp om mitt högra ben.

Ett par dagar efter olyckan blev smärtan värre, hela benet värkte. Nu var jag tvungen att låta någon titta på mitt skadade knä. Motvilligt åkte jag till stadens akutmottagning och det dröjde inte länge förrän jag fick träffa jourhavande ortoped.

– Var har du mest ont, frågade ortopeden.

– I knät, svarade jag bestämt. Men höften smärtar också.

– Okej, men vi vill gärna inte strössla röntgenstrålning på en ung person. Du får välja: knät eller höften.

Mitt val var enkelt, knät som var i dubbel storlek.

Efter röntgenundersökningen kom ortopeden med besked.

– Vid olyckan slogs förmodligen knäskålen ur led, vilket gett skador i ditt knä. Du får nu ta det lite lugnt ett par dagar och därefter påbörja rehabilitering. Blir dina besvär inte bättre får vi bedöma det igen. Men det här ska vi kunna fixa, lita på mig.

Den dagen lämnade jag akutmottagningen med läkarens ord i mitt huvud: det här ska vi fixa. Inte anade jag då vad som skulle vänta mig de kommande åren.

Jag var mitt i livet med yrkesutbildning, vänner och hästar. Tanken på att dra ner på någon av mina aktiviteter var svår att acceptera. Min gymnasieutbildning som undersköterska gav mig värdefull erfarenhet vid sidan av högskolestudierna till sjukgymnast.

Men det räckte inte med att ta det lugnt. Det räckte inte med rehabilitering. Jag hade ont och det blev värre. Till slut gjorde smärtan i knät det inte längre möjligt för mig att ta mig fram utan två kryckor. Jag tvingades tänka om.

På sjukgymnastutbildningen var vi inne i en period med intensiv gruppträning. Vår uppgift var att göra egna träningsprogram och leda studiekamraterna igenom dem. Träningspassen låg till grund för att bli godkänd. Mitt mål var att klara utbildningen trots skadorna i knät. Min prioritering blev enkel, utbildningen gick före allt annat.

Jag gick in i de första gruppträningspassen med en smärta utan nåd. Under fjärde passet kom en av mina lärare fram och frågade hur det var fatt. Mina smärtor gick inte längre att dölja, jag fick kliva av passet och tänkte, shit, nu är det kört.

Tack vare förstående lärare, gjordes en lösning för att jag skulle klara min utbildning. Min uppgift blev i stället att analysera övriga studenters träningsprogram samtidigt som benet fick vila.

Nu var det dags att prova på mitt livs första rehabilitering. Den innebar många timmars träning med en sjukgymnast. Ena dagen kunde träningen utökas för att nästa dag dras ner då mitt knä sa ifrån. Jag minns det som en tuff period med mycket smärta, tårar och en massa jädrar anamma.

Trots en stor insats från både mig och min sjukgymnast räckte det till