Funktionell rörelselära och Funktionell rörelseanalys så som jag uppfattar den: Del 2 Behandling

By Zeljka Celegin

Problem som uppstår i rörelseapparaten är både många och olika. För att kunna lösa dessa, är kunskap i grundläggande rörelsekoordination nödvändig. Detta oavsett om man är någon sorts rörelseterapeut, idrottare eller dansare. Och denna kunskap är lika viktig om man bara skall förebygga problem, eller för att kunna lösa dem på kortast möjliga tid.

Boken vänder sig i första hand till fysioterapeuter, men det vore önskvärt att även t.ex. olika sorters tränare, balettdansare, gymnastiklärare m fl. hade denna kunskap. I första delen av boken är koordinationen av optimala rörelser beskriven, och då både i enskilda leder samt i olika vändnings- och förflyttnings koordinationer. I andra delen följer beskrivning av de oftast förekommande problemen och instruktioner om hur komma till rätta med dessa. Denna kunskap bäddar för både snabbaste tillfrisknande och även till att all träning oavsett vilken, blir funktionell. Att arbeta med utgångspunkt i bästa koordinationer har gett både goda resultat och stor arbetsglädje.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 1, 2022
• ISBN: 9789180571128

Zeljka Celegin

Zeljka Celegin, legitimerad sjukgymnast. Invandrad som 25-åring till Sverige 1967, från forna Jugoslavien. Utbildad i funktionell rörelseanalys av kollegorna Marianne Sahlén och professor Helga Hirschfeldt. I sitt arbete med patienter har tonvikten alltid varit att förstå problemet för att lösa problemet. För detta krävs både kunskap i rörelsernas mest optimala koordinationer och stor lust att testa olika möjligheter. Mellan 1983 och 2000 har Zeljka organiserat och handlett 25 kurser i Funktionell rörelseanalys för fysioterapeuter, 3 kurser för arbetsterapeuter och 2 kurser för lärare vid sjukgymnastutbildningar.

Book preview

Innehållsförteckning

Behandling av olika tillstånd i rörelseapparaten

Inledning

Undersökning

1.1 Noggrann anamnes

1.2. Att bedöma hållningen

1.3 Undersökning av rörlighet

1.4 Analys av koordinationen i berört område

1.5 Smärta

Foten och dess problem

2.1 Foten har varit stukad

2.2 Hälsporre, hälsenetendinit, artros, samt hallux valgus

2.3 Hälsporre

2.4 Problem med hälsenan

2.5 Artros i någon del av foten

2.6 Hallux valgus

2.7 Exempel på lämpliga övningar

Bäckenet och dess problem

3.1 Bäckenets CPP kontra LPP

3.2 Något om bäckengördelns anatomi

3.3 Bäckenets koordination

3.4 Symtom vid upphakningar i SI-lederna

3.5 Att undersöka bäckenleder

3.6 Olika SI-ledtester och deras reliabilitet

3.7 Behandling vid problem i SI-led

3.8 Att reponera bäckenleder

3.9 Hemläxa och rehabilitering vid SI-ledsproblematik

Höftleden och dess problem

4.1 De vanligaste felen man finner vid undersökningen

4.2 Behandling

Knäleden

5.1 Behandling

Lumbal- och thoracalryggen

6.1 Gör specifik ledundersökning av lumbala och thoracala columnan

6.2 Bålstabilitet

6.3 Buktrycket

6.4 Hypermobilitet

Nacken

Skulder/arm

8.1 Thoracic outlet syndrome och…

8.2 … och Skulder/armsyndromet

8.3 Undersökning och behandling av patienter med TOS och skulder/arm-syndromet

8.4 Tennisarm

8.5 Handen

Ergonomi - som har sin grund i förståelsen av optimala rörelsekoordinationer

Neurologiska problem

10.1 Haemiplegi

10.2 Cervikal dystoni och scolios

BEHANDLING AV OLIKA TILLSTÅND I RÖRELSEAPPARATEN

som grundas på min förståelse av koordinationen

mellan kroppens alla funktionella rörelseenheter

Under tiden då jag höll kurserna i funktionell rörelseanalys upplevde jag att kollegor var mest intresserade av att veta vad man skulle göra med patienten. Så det blev ofta att härma mitt sätt att behandla i stället för att lära sig ordentligt att både titta på och förstå vad patienten gör då hon utför någon sorts aktivitet som kanske stör henne eller till och med framkallar problem.

Om man lär sig att titta på och upptäcka avvikelserna då förstår man själv mekanismen bakom patientens problem. Undermåligt utgångsläge bäddar helt enkelt för undermålig koordination. Undermålig koordination bäddar för olika problem. Har man förstått problemet då har man en möjlighet till att motivera patienten till träning som behövs för att kunna uppnå de ändringar man vill att patienten skall göra, och att hon kan stå ut med en del hårdhänta manuella grepp som i sin tur ger patienten möjlighet att både träna och ändra sina utgångslägen och sin koordination.

Så med detta i åtanke hoppas jag att du har läst första delen av detta verk, övat dina ögon i att kunna observera rörelser och att du verkligen vet hur de bästa koordinationerna ser ut och på grund av detta skall försöka behandla dina patienter enligt de råd du kommer att finna i denna delen.

Inledning

Denna del av boken grundas helt på min förståelse av inbördes koordination i både enskilda leder och mellan kroppens funktionella rörelsenheter.

"Experience is a truer guide

than the words of others"

Okänd

Hoppas att min tidigare presentation av optimala rörelsemönster och utgångslägen har bringat reda i hur man skall titta på patienten som söker vår hjälp för olika problem med ursprung i olika delar av rörelseapparaten. Om man utesluter trauman och olika vävnadssjukdomar, då kan man säga, utan att för den delen fela, att inga problem i rörelseapparaten kommer på posten. De odlar vi själva egenhändigt och oavbrutet. Om kroppen sedan skriar mot den obarmhärtiga behandlingen den utsätts för, är det inte heller så konstigt.

För att kunna hjälpa patienter på bästa sätt är det viktigt att ha kunskap i hur rörelserna kan utföras och hur de faktiskt utförs. Det vill säga, man måste titta på rörelserna som patienten utför och sedan kunna avgöra på vad sätt patientens rörelser avviker från optimala rörelser. Detta ger var och en av oss möjlighet att förstå och skräddarsy mest lämpliga manuella åtgärder och mest lämplig träning som skall leda patienten till att alltid utöva de mest optimala koordinationerna.

Dessutom bjuder jag på en hel del tester, som skall utföras både före och efter olika grepp, och olika hållningspositioner. Innan jag går vidare vill jag skriva ner ett långt citat från boken Små blå män skriven av Terry Pratchet: Tyffany är en ung häxa, endast 9 år gammal, som vill rädda sin kladdiga lillebror som har blivit kidnappad av sagodrottningen. Men hon vet inte var ingången till Drottningens rike är och hon får hjälp av Nac Mac Feeglarna:

Citat:

Och ni väntade på att få se om jag kunde hitta ingången, eller hur? sa Tyffany innan ett slagsmål hunnit utbryta.

Aje. Snyggt jobbat.

Tyffany skakade på huvudet. Nej det var det inte, sa hon. Jag trollade inte på riktigt. Jag vet inte hur man gör. Jag bara tittade på saker och räknade ut hur det fungerade. Det är egentligen fusk.

Brysslingarna såg på varandra.

Ash, sa Robban Alleman. Vad är egentligen trolleri? Man viftar med en pinne och säger några magiska ord. Vad är det för märkvärdigt med det? Att titta på saker, däremot, att verkligen titta på dem och sedan lista ut hur de fungerar, det är en verklig gåva det.

Aje, det är det, instämde pekoraljen William, till Tyffanys förvåning. Du använde dina ögon och ditt huvud. Det är vad en riktig trollpacka gör. Själva trolleriet är bara reklam.

I Smålandsposten (2019 02 01) stod det att läsa om Funktionell dumhet. Forskaren Mats Alvesson hade dagen innan haft föredrag i ämnet. En kort definition av vad funktionell dumhet är lyder så här: Man tänker inte utanför boxen.

Enligt Alvesson handlar inte funktionell dumhet om att man är korkad eller har ett lågt IQ, det handlar om att man gör allt rätt. Allt enligt reglerna. Så släpp reglerna, släpp tron och försök använda huvudet till att räkna ut vad som bör göras, i en given situation. Var som Tyffany. Och tänk utanför boxen också.

Som tur är har inte min utbildning gett mig för många regler, men väl möjlighet att tänka utanför boxen.

Men, snälla hoppa inte över första delen av denna bok, försök lära dig att se när en rörelse är optimal och när den avviker från det optimala. För även om mina behandlingsförslag är bra, så är det roligare när du själv kan skrädda ihop den behandling som passar bäst för just den personen du har framför dig. Att härma utan att förstå kommer man inte långt med.

Jag är uppfostrad och uppvuxen i 3/4 kommunismen, (mitt sätt att beskriva statsskicket i mitt gamla hemland), där jag uppfostrades att generöst dela allt med alla. Eget kunnande hade man inte heller monopol på. Och så har jag fungerat hela mitt liv, bjudit generöst på alla de klurigheter jag kommit på - framförallt att förstå rörelserna och krafterna bakom dessa. Så nu tänker jag igen ge er verktyg till att behandla/träna bort en massa olika tillstånd i rörelseapparaten.

Om man nu tycker att jag kommer med annat än bara fakta i svaren på hur och vad och varför, då vill jag bara påminna om att jag vill belysa varför jag tycker att man borde göra på ett visst och annorlunda sätt. Som jag redan i början har nämnt har jag lärt mig av mina patienter, av att undersöka, att testa genom att göra någon sorts manöver och undersöka igen, dra slutsats av testet, försöka förstå var problemen har sina rötter, vad som kan ha orsakat viss smärta eller funktionsnedsättning. Det är orsaken till att jag berättar en hel del runt omkring. För att man skall förstå varför! Själv är jag tjurig och gör aldrig något på kommando, jag måste veta varför jag skall göra något - och det är definitivt inte för att någon anbefaller detta.

Så låt oss nu se hur man kan införliva funktionell rörelseanalys i det dagliga arbetet med olika problem i rörelseapparaten som våra patienter kommer till oss med.

"Att ägna sig åt repetitioner som man inte är

engagerad i, det tycker jag är att kasta bort

möjligheten som livet ändå rymmer,

att få gå på nya stigar!"

Jens Orback

Fast att gå på nya stigar kräver sitt pris. De är inte upptrampade, de är ojämna och sist men inte minst är de jobbiga. Men ack så roliga. Smakar det så kostar det!

1967, fredagen den första december, anlände jag till Växjö, sent på kvällen. Efter mer än 26 timmars resa med tåg, färja, tåg! Från Zagreb till Sverige. Arbetskraftsinvandring på 1960-talet.

Måndagen den fjärde december kl 08:00 var jag på arbetet på sjukgymnastiken på Centrallasarettet i Växjö (CLV). Utan att kunna språket. Och till råga på allt hade jag inte heller jobbat i mitt yrke sedan juni 1963.

Bristen på sjukgymnaster var så stor och det var inga problem vare sig att få jobb, arbetstillstånd eller bostad. Dåvarande personalassistenten vid CLV, Dagny Larsson, lyckades ordna allt detta och jag var varmt välkommen. Men jag kunde endast anställas som vikarie, för att få fast anställning fick jag först erövra svensk legitimation. Även det klarades. 9 maj 1969 utexaminerades jag vid Lunds universitets sjukgymnastiska utbildning och den 30 juli 1969 blev jag av Socialstyrelsen förklarad som legitimerad sjukgymnast. Mot den facila expeditionsavgiften på 15 kronor.

Varför är denna information så viktig att jag överhuvudtaget skriver om den? Jo, den fyraåriga gymnasiala yrkesutbildningen som jag hade med mig skilde sig från den utbildning mina svenska kollegor fick vid svenska universitet. I mångt och mycket var utbildningarna dock lika, framför allt lika bristfälliga.

Båda utbildningarna grundades på många teser, men få bevis, fast min utbildning skilde sig så till vida att min grundutbildning i ämnen som anatomi, fysiologi m.m. var mycket grundligare. I 4 år skulle jag kunna testas i allt varje skoldag. Alla skriftliga prov gjordes oannonserade. Att vi skulle skriva ett prov visste vi först minuten innan provet. Icke förberedda!

Vi var drillade i att t.ex. manuellt testa muskler. Men när det kom till behandlingar så var min praktiska utbildning usel, så som jag uppfattade det efter ett år i Sverige. Mina svenska kollegor hade fulla pärmar med anvisningar om hur man behandlar vid olika diagnoser, om lämpliga övningar att träna, rena behandlingsanvisningar i receptform, m.m.

Det är svårt att föreställa sig hur avundsjuk jag var! Fast efter artikeln i Smålandsposten kan jag säga att mina kollegor skulle göra allt rätt och inte tänka utanför boxen, medan lilla jag inte kunde göra något rätt utan var tvungen att bara tänka utanför boxen! Jag var tvungen att inte vara funktionellt dum. Så trots att jag inte fått något serverat under utbildningen, jobbade jag bra, hade goda resultat och mina patienter var mer än nöjda. Chefen med.

Dock, till skillnad från mina svenska kollegor, var jag utbildad i fysioterapins principer. Dels i t.ex. användning av olika elektriska apparater och deras förmodade inverkan på kroppen, dels termoterapi, balneoterapi, rörelseterapi, och vad annat det nu var möjligt att använda utan att använda sig av läkemedel. Dock var massage bannlyst även i min utbildning.

Nämnde man att mor hade jätteont i ryggen, och att man masserat denna onda rygg var det lika illa som att svära i kyrkan. Men hur och när man skulle använda något annat var inte diagnosbundet. Vi lärde oss att vi kan använda olika strategier då det gäller smärta, svaghet, stelhet eller vad det var för problem patienten hade. Vi skulle utgå från patienten.

Om man tar en diagnos, låt säga höftartros: Patienten med artros söker hjälp p.g.a. smärta och/eller svårighet att röra höften. Kanske för att det inte går att sova av smärtan eller att den hindrar gången. Orsakerna kan vara många olika, bara några få eller flera på en gång.

Smärta kan man behandla på olika sätt och då var det bara att pröva sig fram vad som lindrade smärtan bäst. Men problemet förutom smärta är kanske också nedsatt rörlighet och svag muskulatur. Då gäller det att väga fram vilket man skall börja med och även här pröva sig fram till vilket som fungerar bäst och ger snabbast resultat.

Mina första 11 år i Sverige jobbade jag på Centrallasarettet i Växjö, varav 3,5 år var förlagda på långvårdskliniken där det dagligen pågick regelrätt och mycket effektiv rehabilitering.

God ekonomi i landet under denna tid och bristen på sjukgymnaster gjorde att vi som då var anställda på CLV fick gå alla de fortbildningskurser vi traktade efter. Och det blev många. Men den kurs som betytt mest för mitt fortsatta arbete var den tidigare nämnda kursen: Kurs i neurologisk behandling av barn och ungdom. Detta var det officiella namnet på kursen, den vände sig till habiliterings sjukgymnaster, kursens huvudhandledare var kollegan Marianne Sahlén.

Först då kom jag i kontakt med S Klein-Vogelbachs funktionella rörelselära och Berta Bobaths rörelseanalys och facilitering av normala koordinationer. Och som det står redan i inledningen till första delen av denna bok, så har jag avancerat från kursens enda idiot till att med tiden förstå mig på hela den heliga funktionella rörelseanalysen.

Klarat av att omvandla dess principer i praktiskt arbete med alla de olika patienter som jag ställdes inför, inte endast neurologiskt drabbade, såsom t.ex. stroke eller CP. Och inte minst har jag otaliga gånger tack vare förståelsen av rörelsernas koordination förstått orsaken till patientens problem samt kunnat lösa dessa problem relativt snabbt och till ett varaktigt bra tillstånd.

Under åren blev det rätt många som kunde återgå till fullt arbete efter många års sjukskrivningar. För många av dessa var jag sista utvägen, de hade kanske valsat runt i åratal utan att få hjälp. Och jag vill lova att det då var hårt arbete för oss båda. Not hands off.

Här måste jag inflika begreppet Observativ rörelseanalys. Har precis läst inledningen till kompendiet som min kollega Anna Kimming har förbättrat. Hon påstår att jag har, citat: utvecklat utifrån rörelseanalysteorin ett mycket hållbart behandlingskoncept för smärtor från rörelse- och stödjeorganen, slut på citat.

Inget kan vara mera fel. Det finns inget som heter rörelseanalysteori. Analys av våra vardagliga, habituella rörelser är ingen teori. Hur en människa koordinerar sina rörelser, upprätthåller balansen och förflyttar sig infaller inte under teoretiska diskussioner. Människans rörelser är något som går att se med egna ögon utan några som helst hjälpmedel.

Dessutom är människans rörelser minst sagt uppenbara och som sådana behöver de knappast bevisas. Att varje individ rör sig på sitt eget sätt är delvis sant, men det är också sant att varje rörelse kan startas både rätt och fel, helt beroende på i första hand utgångsläget, på olika hinder i rörelseapparaten eller beroende på sjukdomar som kan drabba olika kroppsdelar, både de kroppsdelar som styr rörelsen och de som utför rörelsen.

Funktionell rörelseanalys (FRA) är en undersökningsteknik, där förståelse av den posturala kontrollen och balansreaktionernas rörelsemönster ligger till grund för att kunna både lägga märke till olika avvikelser och även förvänta sig en bra eller en dålig koordination mellan olika kroppssegment och/eller mellan kroppens olika funktionella enheter.

Från analysen av en rörelse kommer man att kunna förstå om rörelsen startas fel, och/eller om den inte har rätt stöd, om det finns mekaniskt hinder, som t.ex. stelhet, eller om det fattas styrka, eller vad som nu kan komma fram.

Detta ger oss en möjlighet att från de funna avvikelserna kunna räkna fram vad som behöver göras manuellt och vad patienten själv måste göra för att ändra det felaktiga rörelsebeteendet. Dessutom, att förstå hur man utnyttjar eller inte utnyttjar krafterna mot underlaget underlättar både för att förstå rörelsemönster, dess inverkan på kroppsdelarna och även för att ge adekvata och lätt förståeliga instruktioner till ett ändrat rörelsebeteende.

Ändring av rörelsebeteende är en svår uppgift för människan, människan och hennes vanor alltså! Då är det mest effektiva att ha strategier och instruktioner som ger oss den snabbaste vägen till varaktig ändring.

Under den tid då jag själv höll kurser i funktionell rörelseanalys lades betoningen på att lära ut, så gott jag förmådde, själva analysen. Sedan har jag givetvis visat hur man kan använda dessa kunskaper för att ändra ett felaktigt rörelsemönster.

Resultatet var inte så jätterevolutionerande. Jag har härmat kurserna i funktionell rörelseanalys jag själv gick på. Enda ändringen var att jag flyttade från att analysera små barns rörelser till att analysera vuxnas rörelser.

I första rummet de utan skador i CNS. Utan att själv fatta att ett litet barn och en vuxen människa har helt olika sätt att utföra olika rörelser.

Själv fick jag då, och får ännu, enorma Aha-upplevelse och goda resultat, men att överföra detta till kollegor på kurserna var jag nog inte så bra på. Eller så var det för dem som för mig själv när jag gick min första kurs, svårt att komma in i ett nytt sätt att se på rörelser och förstå sammanhangen?

Jag minns så väl hur jag härmade Helga och i slutet av första kursen sa precis samma mening som hon sa till oss efter min första kurs som hon handledde: Gå nu hem och lek med foten! Denna mening var kanske adekvat för habiliteringssjukgymnaster men inte för de andra. De i första kursen som jag ledde gick lydigt hem och lekte med foten. Haemiplegi drabbade patienter som de visade på uppföljningsdagarna ett halvår senare gick med inåt roterat svängben och la vikten på pronerad fot. Hjälp oss kära guds moder.

Dessutom ägnade jag en av kursens två veckor åt behandlingsdelen och jag upplevde hur alla ville veta vad man skall göra med patienten, att analysera var mindre intressant. Att bara härma ett behandlingssätt utan att verkligen förstå bakgrunden till problemet räcker inte.

I början på december 1989 fick jag kollegan Anna Kimming som patient. Kort och gott, efter en rehabilitering på ca 4 månader började hon jobba med oss på privatmottagningen några timmar i veckan. Efter att ha varit sjukskriven i tiotals år kunde hon bara 7 månader efter första behandlingen jobba omkring 25% av heltid, vilket sedan rullade på så att hon kom upp i full arbetstid om 40 timmar och mer i veckan.

Anna fick redan under våren 1990 gå första kursen i funktionell rörelseanalys som gick av stapeln i Örebro. Nåväl, här hemma på samma mottagning fick jag dubbelt arbete. Trots att Anna gick kursen ville hon att jag skulle godkänna det hon fann på sina patienter och på detta vis var det under flera år.

Vad jag lärde mig av detta var att viss handledning, för att lära sig detta sätt att se på rörelser, var inte bara tacknämlig utan kanske rentav nödvändig. Det här sättet att se på rörelserna är så annorlunda det jag fick lära mig under min utbildning. Det kräver mycket mer ansträngning än om man skulle ha haft förmånen att lära sig detta redan från början i grundutbildningen.

Tänk om man nu kunde komma på den goda idén att införliva undervisning i funktionell rörelseanalys redan i grundutbildningen av sjukgymnaster. Då skulle man redan från början lära sig att se på rörelsernas koordination och styrning på ett bättre och mera tillämpat sätt.

I vilket fall som helst fick jag först 1992 möjlighet att hålla min första kurs i funktionell rörelseanalys på hemmaplan i Växjö. I denna kurs deltog två kollegor, Margareta Linder och Cathrine Mård, som jag uppfattade som extra begåvade i att se rörelserna och jag hade inte lust att spilla bort dessa begåvningar.

För att ge dem möjlighet till handledning ställde jag upp på min fritid en eftermiddag i månaden då vi kunde träffas och de skulle ha med sig patienter, helst sådana som de hade problem att behandla adekvat. Gruppen blev efterhand större för jag fick hålla fler kurser på hemmaplan.

Senare blev det rörelseanalyskurser även i Lund. Efter att ha haft kursen i sydliga delen av landet, började kollegor som gått kursen samlas två gånger per år till en hel uppföljningsdag i Växjö, med patientdemo och frågor som skulle ha svar.

Jag hade dåligt samvete över vad jag erbjöd under kurserna jag handledde, så att jag tog mig i kragen och 2010 höll jag två repetitionskurser i Lund och Sölvesborg, 5 dagar vardera, fast inte i en följd, och gratis. Och jag får bara hoppas att alla dessa dagar gjorde någon skillnad.

När jag gick min första kurs i rörelseanalys arbetade jag på långvården. Där hade jag inte hand om några smärtpatienter alls. Där fanns framför allt gamla människor med t.ex. haemiplegi, MS, Parkinson, status post collum femoris fraktur m.m. Det är tre patientfall därifrån som jag vill berätta om innan jag bjuder på så goda råd jag kan när det gäller att ta hand om olika problemtillstånd i rörelseapparaten.

Patientexempel

1: Det första exemplet handlar om en 16-årig flicka, IA. Hon led av sviterna efter en missad höftluxation i spädbarnsåldern, opererad första gången i 4 årsåldern.

Sådana höfter fick opereras om igen i ca 14 - 15 årsåldern då man vuxit ur den gamla plastiken. Den andra operationen gjordes nu på ortopedkliniken på CLV och när tiden var kommen för träning var det min syster Mirjana Kos, som då också var sjukgymnast verksam på CLV, som skulle träna IA till full funktion.

Nu var det så att jag med min utbildning i funktionell rörelseanalys blev avdelningens expert på analys av funktionella rörelser och av denna anledning skulle jag hjälpa till med att analysera IA:s gång och sedan ge anvisningar om vad som var lämpligast träning för henne. Men när jag gjort mitt och ville ge instruktioner då tyckte min kollega och syster att det var för svårt och kom med förslaget att IA skulle läggas in på långvårdskliniken och jag själv skulle träna henne.

Sagt och gjort. IA lades in bland alla gamla. Men hon ville inte gå i skolan, hon ville inte bli mobbad igen. Hon hade i många år gått med mycket dåligt gångmönster och haltat. Haltandet var orsaken till att hon var enormt mobbad i skolan, kallad för halta-Lotta m.m.

Jag var stenhård, antingen gick hon i skolan eller så tränade jag inte henne.

Överläkaren på kliniken hade själv barn i samma ålder och taxin kom för att hämta dem för skolgång på morgonen och lämna dem på eftermiddagen. IA fick också tillbringa rätt mycket tid i överläkarens hem med hans barn som sällskap. På så sätt blev problemet med att bo bland gamla löst.

Och vi tränade ett pass innan skolan och ett pass efter skolan, vardera 45 minuter. Den handgripliga träningen bestod av att facilitera rätt koordinerade steg. På träningsmatta valde jag knästående som utgångsposition, valde helt omedvetet, hennes vänster sida som ståsidan och faciliterade fram svängen av det opererade benet.

I stående position faciliterades att ta upp vikten rätt på foten, men även att rätt koordinera både ett vanligt steg framåt och steg i kors. Inte undra på att mina händer är så slitna. Behandlingen pågick hela vårterminen 1978. Sedan kunde hon skrivas ut med ett felfritt gångmönster.

Patientexempel:

2: Den andra patienten jag vill berätta om är AJ. Hon var drabbad av mycket svår MS. Rullstolsbunden utan möjlighet att ens själv rulla stolen. Sommaren 1977, efter min årliga tidiga semester, var jag tillbaka på arbetet.

AJ fick egentligen ingen regelrätt träning i vanliga fall, hon var för dålig och jag gick i regel till hennes rum, gjorde kontrakturprofilax och det var allt. Men just denna måndag, nyss hemkommen från en fin semester i mitt gamla hemland, utvilad och glad i hågen går jag till AJ:s rum. Och där sitter denna trevliga människa och gråter. På min fråga varför, förklarar AJ att hon numera är så dålig att hon inte ens kan hålla huvudet uppe.

Oj! Nu var det att ta sig i kragen, sjukgymnasten. Bara några månader innan hade jag lärt mig hur man tränar huvudkontrollen på CP-skadade barn. Så, nu var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med huvudkontrollträning.

Tack högre makter att vi då hade en behandlings platå. AJ togs till vår stora tränings- och behandlingssal och jag satte igång med att träna henne i sittande ställning med facilitering via armarna. Vi tränade så varje dag minst en timme åt gången. Oj, ännu minns jag hur tungt det var, fastän det har gått mer än 40 år.

Men, skam den som ger sig, 6 veckor senare kunde vi sätta på benskenor som stabiliserade fötterna och knäna, och AJ kunde gå med två levande stöd. Inte var det mycket inte, men hon hade huvudkontroll som möjliggjorde detta. Och glädjen. Och att kunna sitta med ansiktet upprätt i rummet.

Patientexempel

3: MJ var min allra första TOS (Thoracic outlet syndrome) - patient, som jag träffade bara några veckor efter att jag öppnat min privata praktik, och jag har redan nämnt henne tidigare. Hösten 1978 blev jag alltså privatpraktiker. Just då tycktes mig detta som att jag gick ner mig i yrkesstatus.

Eftersom valet stod mellan att antingen bli privatpraktiker eller hoppa från nionde våningen, så blev inte valet så svårt. Arbetssituation på CLV var så dålig och rent av omöjlig för mig att finna mig i, så privatpraktiker blev det.

I oktober, bara några veckor efter praktikens start, kommer det in en patient med TOS diagnos. TOS som man knappt visste vad det var. Nåväl, jag förstod att det var samma som scalenus syndrom.

Den trevliga damen hade med sig ett färdigt behandlingsprogram.

Kirurgläkaren dr. Johan Sällström hade börjat forska i ämnet TOS, hade fått tag i Luis P. Britts behandlingsförslag och ville testa huruvida denna behandling fungerade eller inte.

Så min uppgift var att träna patienten strikt efter bilagda program. Aldrig hade jag så tråkigt under en behandlingssession som denna gång. MJ skulle ligga på britsen och jag skulle sitta bredvid, läsa upp övningarna och hon skulle utföra dem.

Men jag har större förtroende för människan än så. Jag anser att var och en själv kan göra sina övningar hemma, så jag beslöt att lära henne övningarna som fanns i programmet. Nu borde jag tillägga att då kunde vi inte veta om och hur hon utförde dessa, för att kunna dra några säkra slutsatser om övningarna hade eller inte hade någon som helst verkan på problemet.

Men problemet löste sig nästan helt av sig själv. MJ gjorde övningar, jag satt bredvid, och under träningen ökade alla hennes symptom i stället för att minska. Så nu visste jag att L. P. Britts program i alla fall var helt fel då det gällde MJ. Till råga på allt var programmet på engelska vilket MJ inte kunde. Jag åtog mig att översätta övningarna och en gång till gå igenom programmet och se till att MJ kunde utföra allt rätt. Så vi skulle ses om en vecka igen.

Men då jag satte mig för att översätta läste jag denna gång mera noga igenom hela artikeln. Författaren menade att TOS-patienter har dålig hållning, men gav inte minsta antydan till på vad sätt den var dålig. OK, dålig hållning. Om jag inte riktigt kunde se detta då borde jag titta på gången, för jag visste att alla fel i rörelseapparaten återspeglas i gången. Tur att jag redan då hade ett visst självförtroende.

Dessutom satte jag mig hemma på golvet och försökte se om jag i sidsittande kunde hitta något sätt att kunna sära på revbenet ifrån clavicula. Och jag lyckades.

Så när det var dags för nästa träff hade jag inte översättningen av övningarna med mig men huvudet fullt med undersökningsförslag. Jag fick fram vad det var för hållningsproblem, hur stört gångmönstret var (och även med tiden hur TOS uppstår). Allt detta tack vare att jag begrep mig på hur en bra koordination under gången och hållningen ser ut. MJ blev bra från sina besvär, behandlingarna avslutades under december.

För några år sedan hade jag besök av en trevlig brasilianska. När hon hörde att jag var sjukgymnast frågade hon vilken sorts sjukgymnast jag var? Tja, vilken sorts?

Christina Bader Johansson har klassat mig som ortopedsjukgymnast, vad det nu är för en sort. Jag vet bara en sak, och det är att jag är sjukgymnast och att vilka problem patienten än har så kommer jag försöka förstå dem och lösa dem. Dessutom är jag nog en lite udda fågel. Jag har rätt att ange specialkompetens inom både neurologi och OMT. På så sätt spelar det ingen roll om det handlar om neurologiska problem, knäartros, en fotbollsspelande unges ljumske, skulder problem, scolios eller vad det nu kunde vara.

OK, jag gillar inte avslappningsträning, det passar inte ihop med mitt temperament. Jag tycker inte om att bli uttråkad. De gånger jag var tvungen att leda avslappningsgrupper somnade jag innan patienterna började gå ner i spänning. Och det är det enda jag inte ger mig i kast med. Och att alla patienters besvär i första hand skulle bero på psyket och barndomstrauma köper jag inte heller.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, jag vill här betona att funktionell rörelseanalys överbryggar hela kroppen. Jag har handlett 25 kurser i funktionell rörelseanalys för sjukgymnaster, 3 för arbetsterapeuter, och 2 kurser för lärarna vid utbildningar i både Göteborg och i Uppsala, där även lärare från Linköping var med.

Vid just den sistnämnda kursen sa en lärare att denna kurs var den enda som överbryggade alla sektioner inom sjukgymnastik, likväl andning som ortopedi och neurologi.

Och så är det, när vi förstår hur kroppen fungerar då den fungerar som bäst d.v.s. med maximum av funktion och minimum av slitage och energiåtgång - då behövs varken behandlingskoncept/-recept, eller någon sort standardiserad behandling. Att komma till ett önskat resultat finns många vägar, många människor har kommit med olika koncept. Bobath, Vojta, Mensendick, Feldenkreis, Anat Baniel, för bara att nämna några.

I slutet av 70-talet kom träningsmaskinerna. Dessa verkar ha övertagit alla andra träningsmetoders plats. Men i och för sig vi kan använda allt, bara vi vet vad vi har för problem hos vår patient, hur rörelserna startas och utförs. Givetvis beroende på utgångsposition och vart vi vill komma med vår patient. Det är endast fantasin som sätter gränserna.

I början på 2000-talet fick jag veta av en sjukgymnastelev, som då gjorde sin primärvårdspraktik på vår mottagning, att man lär nya sjukgymnaster att ta bort händerna från patienten. Hands off!

Och detta verkar vara det nya allmängiltiga konceptet bland yngre kollegor. En tryckt sida med övningar är den nya fysioterapin. Flera kollegor med doktorshatt ger oss råd att lämna våra behandlingsbås. Det verkar vara deras forskningsresultat som ligger till grund för detta, trots att de själva många gånger knappt har behandlat några patienter. Och det är inte så länge sedan jag läste en artikel om vilka yrken som kan digitaliseras, och där nämndes sjukgymnastens!

För all del, även under min grundutbildning hade vi våra händer på patienter endast då vi skulle manuellt testa muskelstyrkan, ta hand om kontrakturer i lederna och töja korta muskler. Några avancerade manipuleringstekniker för olika leder fick inte vi heller lära oss. Tror inte ens att mina lärare i fysioterapi kunde några sådana heller. Själv skänker jag en tacksamhets tanke till det faktum att jag flyttade till Sverige i slutet av 60-talet. Jag fick förmånen att gå många kurser inom manuell ortopedisk medicin.

Därtill har min testa-lust gett mig möjlighet att testa fram de bästa och mest användbara greppen och jag har kunnat slänga bort allt som varit varken relevant eller ens användbart. Det handlar inte om en uppsjö av olika grepp som behövs för att utföra en mycket god och effektiv behandling av olika delar av rörelseapparaten för att åstadkomma mycket goda och varaktiga resultat.

Jag minns diskussioner i början på 80-talet då man diskuterade low back pain. Olika undersökningar visade då att efter 3 eller 5 år, eller vad nu tiden var, fanns det ingen skillnad i resultat oavsett hur man behandlade low back pain. Vare sig det var de "3 (magiska)V:na" = vila/värme/vänlighet eller träning eller manuell behandling så blev det ingen skillnad över tiden.

Men samtidigt fanns ingen specifikation på vad low back pain egentligen var. Det kunde med andra ord vara vad som helst, låst bäcken, diskbråck, reumatisk sjukdom, begränsad rörelseförmåga i området eller helt enkelt överbelastad trött rygg. Eller höftproblem, artros … Många ansåg också att orsaken till low back pain härrörde från området mellan öronen …

Att ta sig an problemen på detta sätt löser absolut ingenting. Varje patient med low back pain