Johan är död

By Eva Wikander

Johan är ute och leker med sin boll. Han är fyra år gammal och helt uppslukad av leken. Bollen har hamnat på andra sidan vägen. En, två, tre, fyra bilar passerar. Johan tänker att nu hinner han över till sin boll. Johan tar sats och börjar springa över vägen. Från ingenstans dyker en Volvo upp i alldeles för hög fart. Bromsarna skriker, men det är för sent."Johan är död" är en tragisk bok om trafikolyckor skriven främst för barn.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 14, 2021
• ISBN: 9788726126730

Book preview

K lockan är 16.45. Sensommarhettan har stegrat sig till det yttersta. Nu närmar den sig en vibrerande höjdpunkt för att dala ner mot matt svalka under kvällen.

Det har inte regnat på 14 dagar.

På åkrarna kröker axen rygg mot jorden, tyngda av den övermogna säden.

Kring radhusområdet är marken sönderfrätt, gräsen solsvedda och för länge sedan nedsprungna av traktens barnfötter.

Endast radhusens innersta trädgårdar lyser oasgröna i den bruna torkan. De egna, privata trädgårdarna har också denna sommar hållits längst vid liv.

På bollplanen ligger kvarglömda leksaker utströdda.

Precis på kanten av vallen som sluttar ner mot motorvägen glimmar en stor varuhuskorg på hjul som ett djurskelett i öknen.

Bakom ridån av dovt motorbuller hörs tre, fyra ljusa barnröster. En röd boll är plötsligt på väg upp i himlen. Högre och högre. Tillräckligt högt för att studsa mot varukorgens vassa hörn och fara vidare — rakt ner på motorvägen.

Den får sig en sidosmäll av en grå folkvagn och far ner i diket — fortfarande fullt synlig uppifrån vallen.

En ljuslockig pojke i fyraårsåldern med ansiktet varmrött av leklust och upphetsning börjar kana ner för vallen med blicken intensivt riktad mot bollen på andra sidan vägen. Han är endast iklädd röda badbyxor, blå sandaler och har en vit solhätta på huvudet. Han slirar, halkar och småskuttar snabbare och snabbare mot vägkanten.

Där tvärstannar han.

En, två, tre, fyra bilar passerar i hög hastighet. Sen verkar det vara stopp. En tillfällig lucka. Han följer bil nummer fyra länge med blicken.

Bollen lyser intensivt rött. Pojken tar sats. Asfalten klibbar under sandalerna.

I kurvan, som inte riktigt är en kurva utan en svag sväng åt höger och uppförsbacke, dundrar plötsligt en röd Volvo i mycket hög hastighet. Solen kittlar i backspegeln och avgaserna släpar bakefter som fradga.

Det verkar som om Volvon kört ikapp sitt eget motorljud för bullret varnar inget öra.

Inte förrän bromsarna skriker. Men då är det försent. En barnkropp slungas mot den röda Volvons motorhuv. Den studsar mot höger vindruta och näsan krossas varpå den fyraårige pojken rullar ut på sidan av vägen. Han hamnar till sist på rygg med armarna utsträckta.

Volvon får stopp när höger framhjul är en bit ner i diket. Föraren sliter av sig bältet och får upp bildörren.

Halvvägs mot den påkörda pojken tvärvänder han plötsligt och kastar sig åter in i Volvon, rivstartar och kränger på några sekunder ut i körbanan där han accelererar i rasande hastighet och försvinner.

Svagt, mycket svagt rasslar vinden genom åkern.

Från radhusområdet hörs ingenting.

Så återvänder motorbullret på nytt. En vit Saab tvärstannar invid den sargade kroppen. En äldre man rusar ut, fastnar ögonblicksstilla inför åsynen av pojken. Blod pumpar ur näsan, rinner i strilar utmed håret. Munnen är vidöppen. Ögonen fladdrar, vibrerar.

Mannen kastar sig ut i körbanan, sliter av sig skjortan och börjar hysteriskt vifta med den för att hejda en passerande lastbil.

Den stoppar, mitt över vägen.

Två chockade chaufförer klättrar besinningslöst uppför vallen. Grästovorna ryker och med naglarna river de upp jorddammet från den uttorkade sommaren.

Det är 29 grader varmt i skuggan denna augustieftermiddag.

Några minuter går och ambulanssirener skär allt ljudligare genom samhället.

Nedanför vallen stockar sig trafiken i båda riktningarna. Bilister tutar, sträcker på halsarna och vevar ner rutorna.

Uppe på vallen — på betryggande avstånd men ändå nära — flockas åskådare som gråa fåglar. Stumma eller dovt viskande. Tätt, tätt intill varandra.

Plötsligt bryter kvinnoskrik genom åskådarmuren:

— Svara mig, svara mig! Är det en flicka i treårsåldern? Med ljust ljust hår?

En kvinna i badrock kastar sig utför slänten. Kallsvettande, hysteriskt banar hon sig fram till den blodiga, fullständigt oigenkännliga varelsen som lirkas upp på båren.

Åskådarflocken sugs närmare och närmare. Tittar med ett öga i taget.

Nya sirener, polissirener, blandas med arga och upprörda signaler från bilköerna som växer och växer.

Två poliser dirigerar snabbt ut ambulansen, som lämnar olycksplatsen i ilfart.

Människorna i bilköerna lämnar sina bilar. Tysta går de på rad, defilerar förbi blodpölarna. Storögda, stumma.

Polismännen motar dem tillbaka, skingrar massorna och säkrar spår. De konstaterar smitning från olycksplatsen och kontrollerar vittnen.

En liten vesslesnabb skugga skiljer sig plötsligt från åskådarflocken. Det illröda håret glänser i kvällssolen på den 11-årige pojken som osedd smiter ner i åkern bredvid vägen.

Han nappar åt sig en avsliten backspegel, lindar in den i sin badhandduk och smugglar slutligen ner bytet i sin hängväska.

Därefter försvinner han från olycksplatsen.

Tjugofem minuter har gått sedan olyckan. Hysteriska frågor skjuter som pilar genom hettan:

— SÅG ni om det var en pojke eller flicka? Snälla, svara!!

— Var det ett litet barn???

— Var det nån som såg hur???

— En röd boll … Johans röda boll!!! Herregud — han och Peter som lekte i eftermiddags!

Cirklarna sluter sig. Åskådarfåglarna flockar sig baklänges uppför vallen. Kan inte slita ögonen från blodet.

— Det kunde varit …

Horder av människor sprider sig i mindre grupper. Var och en hem till sig. Vuxna med krampaktiga griptag om sina barns handleder.

I ett hus, det yttersta i radhusområdet, sitter en kvinna inpressad i ett hörn i tamburen. Hennes knogar som kramar telefonluren är vitblå. Hon repeterar taxinumret i huvudet. Men pekfingret som skall slå numret vill inte.

Hon hackar tänder i hettan. Hon hackar tänder och ropar på hjälp och förmår inte resa sig.

Motorbullret intill huset tilltar. Det är rusningstid. Alla är på väg hem. Hennes man, Gunnar, är på väg hem.

Det var Johans röda boll som låg därnere. Hennes pojkes röda boll.

D aniel hade aldrig frågat sin mormor varför hon kallade deras hus för Änglahem. Eller varför hon kallade dem, Gunnar, Gerd, Johan och honom själv för sin Änglafamilj.

Mormor svarade nämligen aldrig riktigt på frågor. Det hade Daniel lärt sig med åren.

Men inte såg Gunnar särskilt änglalik ut. Han var ljushårig visserligen och lite lågmäld. Bråkade sällan.

Nån ängel var han i alla fall inte.

Och inte Gerd heller, fastän hon hade sånt tålamod. Oro, motgångar gick inåt i henne i stället.

När hon blev riktigt arg tystnade hon bara. Och det var otäckt, tyckte Daniel.

Johan var förstås änglalik. Han hade ljust, lockigt hår och var bara fyra år. Och väldigt snäll, om man jämförde med andra lillebröder som han träffat eller hört talas om.

Själv ansåg han sig inte vara någon ängel. Han tänkte alldeles för många svarta tankar. Kanske inte onda innerst inne (mormor brukade förresten säga att barn inte kunde vara onda) — men ibland kunde han komma på sig med att räkna ut elakheter. Nästan planlägga något ont. Som när pappa, Gunnar, efter maten smet ner i källaren till sina träfigurer. Då kunde Daniel ställa sig på trappsteget högst uppe och skrika att han allt fick komma upp och hjälpa honom med läxorna.

Skrek han tillräckligt länge så visste han att pappan tappade gnistan, inspirationen därnere i källaren och kom upp.

Då var allt förstört för den kvällen