Vem är skyldig?

By Carina Fjellström

Semester och livet på landet är inget Carina och hennes föräldrar är vana vid. Långa dagar av att sitta still och slappna av är snarare en utmaning för familjen Fjellström. Men semestern blir allt annat än rofylld. När Carina svänger förbi jobbet på klädbutiken "Connies" i stan så händer något hon sent ska glömma – kompisen Jenny blir nerprejad av en röd Ford och föraren skriker att nästa gång är det Carinas tur. Vem är ute efter Carina? Och vad är det egentligen som händer i Malmhammar?Följer Carina Fjellströms liv i småstaden i Malmhammar, med kompisar och jobb på en lokal modebotique.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2023
• ISBN: 9788728405888

Book preview

Carina Fjellström

Vem är skyldig?

SAGA Kids

Vem är skyldig?

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1982, 2023 Carina Fjellström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405888

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Det är inte lätt att ha semester och koppla av när man inte är van. Familjen Fjellström tycks aldrig lära sig heller. När vi skulle gå och bada tog pappa med sig ett kollegieblock — »Om man skulle råka få en idé!» Mamma släpade med sig två kameror — »Man vet ju aldrig när det dyker upp något motiv.» Och jag stoppade ner ett par böcker bland saftflaskor, smörgåspaket, handdukar och filtar.

Så gick vi då äntligen ner till stranden och låtsades att vi skulle ha en lång, skön, solig slappardag tillsammans. Vi skulle göra ingenting, bara sola och bada och umgås.

Efter tio minuter sa pappa:

— Om jag skulle kila hem och hämta korrekturet som jag måste ha klart till helgen.

— Snälla pappa, suckade jag. Vi skulle ju ta det lugnt i dag.

— Javisst ja. Pappa tog av sig glasögonen och sträckte ut sig på filten igen.

Vattnet var sommarblått och solglittret flöt fram och tillbaka utanför badbryggan med hopptornet. Mamma satt och fingrade på en av kamerorna, provade olika objektiv och såg uttråkad ut. Precis som jag blev hon brun på en halv dag, sedan var det inte roligt att sola längre.

— Man kanske skulle gå en sväng längs stranden, sa hon. Röra på sej lite.

— Mamma! mumlade jag.

— Ursäkta.

Frilansfotograf Katja Fjellström såg ertappad ut när hon stoppade ner kameran i bärkassen bredvid filten.

Jag log för mig själv när jag såg på mina föräldrar. De var trettioåtta år båda två, saknade fast jobb men redde sig ganska bra ändå. Pappas författande började äntligen ge pengar, men det hade tagit tid. Först när vi flyttat till den lilla staden Malmhammar hade vi hittat oss själva alla tre. Mamma fick fler och fler uppdrag, och pappa skiftade mellan att skriva böcker, reklam och veckotidningsnoveller. Det stora huset vid Malmsjön var inte längre för dyrt för oss, och vi började trivas med livet.

Så länge det hände något.

Jag hade till exempel tröttnat på skolan efter nio år. Inte på att lära mig saker men på att sitta vid skolbänken dag efter dag efter dag. Det blev häftiga diskussioner när jag ville ta ett sabbatsår före gymnasiet, men det blev jag som vann. Pappa och mamma hade alltid tjatat om hur viktigt det var för mig att bli självständig, nu fick de stå sitt kast. Men de tog det mycket bra. Pappa tyckte förresten att det kunde vara nyttigt för mig att jobba ett år och smaka lite på livet, som han uttryckte det. Mamma var mer tveksam, men just då beslutet skulle tas var hon sällan hemma och överlät åt pappa och mig att bestämma.

— Är det inte väldigt varmt? stönade pappa. Gör alla så här på semestern? Bara ligger rätt upp och ner i sanden.

— Ni ska koppla av, skrattade jag. Det kom vi ju överens om.

Det började drälla in fler och fler sommargäster på badplatsen. Vi hade varit tidiga och fått en bra plats, men snart var vi omringade av barnfamiljer. Badbollar, frisbees och sand började virvla över oss, och till sist sa mamma:

— Nej, nu får det vara nog. Jag går hem.

— Du, jag vet vad vi gör, sa pappa ivrigt. Vi åker in till stan i stället. Det är nog inte en människa där i dag. Käkar på Stadshotellet och går en promenad.

— Det vill ni ju aldrig göra annars, påminde jag.

— Olas förslag är utmärkt, sa mamma förtjust och borstade sand ur sitt kortklippta hennafärgade hår. Det var evigheter sen jag fick en chans att promenera som vanligt folk.

Och så åkte vi tillbaka till Malmhammar.

Första semesterdagen. Det var i slutet av augusti. Pappa sjöng för full hals och mamma försökte hitta någon slags andrastämma. Själv satt jag hopsjunken i baksätet och undrade hur det skulle gå med semestern. En vecka skulle vi ha tillsammans. En vecka utan jobb. En halv förmiddag var vad familjen Fjellström hittills kostat på sig.

Men det var lugnt och tyst i Malmhammar så här under industrisemestern. Vapenfabriken och bruket var stängda liksom skolorna. Malmhammar var för en gångs skull den stillsamma idyll som turistföreningen kallade den i sina broschyrer. Vi duschade och klädde upp oss, och prick klockan fem steg vi in i Stadshotellets luftkonditionerade svalka och slog oss ner vid ett dukat bord. Där fanns bara vi och två tyska familjer som ansåg att de svenska priserna var högst i världen. Den stackars hovmästarens tyska var sämre än min.

— Visst är det underbart med sommar, Carina, sa mamma och drog en lång, djup suck av välbehag. På sommaren ska man vara hemma i Sverige, det har jag alltid sagt.

— Vad tycker du om Harry Bergström? frågade pappa tankfullt och såg på mamma. Är det ett bättre namn än Fredrik Sandin?

— Inte jobb igen, bad jag. Varför kan ni två aldrig prata om regeringen eller matpriserna som vanligt folk?

Mamma hörde inte på. Hon såg ut genom fönstret på en lång karavan av raggarbilar som just passerade med honkande signalhorn. Det var minst ett tjugotal bilar, den ena större än den andra.

— De där kan väl inte vara från stan, sa hon fundersamt. Vi kanske borde…

Jag högg tag i hennes arm och sa bistert:

— Innan vi gick plockade jag ut kameran ur din handväska och gömde den i tvättmaskinen. Det blir inga sensationsbilder i kväll, bara så du vet det.

— Carina har rätt, tyckte pappa. Nu äter vi. Vad bryr vi oss om en massa raggare? De har väl rätt att använda gatorna så mycket bil- och bensinskatt som de betalar. Ett sånt där vidunder drar säkert flera liter bensin per mil. Att de har råd.

— Och lust, fyllde jag i. Vad kan det vara för roligt att sitta instängd i en plåtlåda och föra oväsen?

Mamma skrattade. Mycket ofta verkade det som om det var hon som var sjutton år och inte jag. Hon hade varit för ung för den stora raggarvågen i slutet av femtitalet, och det grämde henne enormt. En gång hade hon gjort ett stort reportage om raggare för en kvällstidnings söndagsbilaga, men det var inte riktigt samma sak som att åka runt tillsammans med en massa kompisar. Hon upptäckte både Elvis Presley och Beatles åratal efter alla andra. När Rolling Stones skulle fira tjugoårsjubileum började mamma prata om att det fanns en mycket intressant rockgrupp som hette Rolling Stones — hade jag möjligen hört talas om den?

När jag letade klassiska skivor i Malmhammars enda välsorterade grammofonaffär jagade mamma Stonesplattor och spelade dem på högsta volym ute i mörkrummet, vilket retade gallfeber på pappa som satt och skrev i sitt arbetsrum på övervåningen. De som påstår att äpplet inte faller långt från trädet vet inte vad de pratar om.

Vi åt gott och länge. Vid kaffet berättade pappa att han kanske eventuellt möjligen skulle få chansen att skriva sitt första filmmanus. Det var en jättenyhet som han gått och hållit på i flera veckor i stället för att jublande berätta alla detaljer för mamma och mig.

— Ingenting är ju riktigt klart än, förklarade han, när mamma grälade på honom. Jag ville vara riktigt säker.

— Vi är väl en familj, eller hur? sa mamma. Då är det inte mer än rätt att vi får chansen att vara lika nervösa som du. Hur ska vi annars kunna hänga med när du får glädjefnatt?

Jag älskar mina föräldrar. De är jobbiga ibland, har sällan tid att umgås varken med mig eller våra vänner, men jag känner mig aldrig bortglömd. Även om mamma är på en arbetsresa tll Paris eller New York kommer hon ihåg att ringa hem. Pappa kan förstås vara jobbig när han »drunknar» i någon ny bok, men det hänger säkert ihop med yrket.

Klockan var nästan åtta innan vi reste oss från bordet. Tyskarna hade betalat under ilsket muttrande, gått ut till sina fullastade Mercedesbilar och åkt vidare genom det fantastiska Sverige. Fyra långhåriga killar