Nattvak

By Elisabet Reymers and Per Reymers

Sjuksköterskan Annika arbetar natt på lungavdelningen. Passen är tunga och långa och hon vet aldrig när hon kommer att behöva rycka in akut. Annika har vant sig vid arbetets ryckiga natur, men trots det hade hon aldrig kunnat förbereda sig för den dramatiska natten med en av patienterna.Mats behöver respirator för att hålla fast i livhanken. Mitt i natten går larmet och Annika rusar till rummet där Mats behandlas. Mats försöker rycka ut kanylen som ger hans lungor syre. En dragkamp uppstår. Kommer Annika lyckas rädda livet på Mats, eller är hon på väg att uppleva sin karriärs värsta stund?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 25, 2018
• ISBN: 9788711741894

Book preview

Första kapitlet

– Om du ursäktar mig, Annika, så var det det dummaste jag har hört i hela mitt liv! Om det var ett skämt så var det inte särskilt lyckat heller.

– Det var inget skämt alls, försäkrade Annika Löfberg vänligt. Hon satt i fåtöljen med ryggen åt fönstret, vårsolen föll in runt henne och klinikföreståndaren kunde inte se hennes ansiktsuttryck, men det räckte med rösten.

– En sjuksköterska, fortsatte syster Kerstin, en legitimerad sköterska med en lång utbildning –

– Fem terminer.

– Och nu kommer du och säger att du vill ha anställning som respiratorvak!

– Varför inte? Jag kan respiratorn. Tror du inte på mig?

Syster Kerstin lade ner sin penna med en smäll.

– Annika, sa hon. Jag vill inte vara indiskret, men blev du osams med Mona när du jobbade hos henne?

Annika dröjde lite med svaret.

– Nej, sa hon sedan. Men jag – tja, vi kan säga att jag tröttnade.

– Tröttnade? På Mona då?

– Nej, på jobbet. Ärligt talat, Kerstin, behöver du inga respiratorvak? De sista månaderna när jag har försökt beställa vak har du då aldrig haft några. Nu får du mig. Tro mig, jag kan ta hand om en patient.

Syster Kerstin smällde med tungan.

– Det är ont om nattsköterskor också, sa hon kort. Jag har överhuvudtaget aldrig hört talas om att en sjuksköterska frivilligt har begärt att få fungera som vak, nej aldrig, minsann!

– Vi kan uttrycka saken på det här viset, sa Annika och lutade sig framåt, att jag under den här tiden på avdelningarna har blivit förvånad över att se att den närmaste vården av patienten, den viktigaste vården i själva verket – väldigt ofta överlåts åt människor utan vidare kvalificerad utbildning. Du vet lika bra som jag att bortsett från att det vid hjärtstillestånd och andningshinder hänger på sekunder och halva minuter om patienten ska överleva, så är det så mycket annat som blir – som kan bli åsidosatt. Nu sitter jag inte och förtalar personalen på intensivvårdsavdelningen här, men IVA:n är underbemannad och vi får många akuta fall. De behövs ute på avdelningen. Vem ska se till att patienten verkligen blir vänd så att han inte får trycksår, så att slemmet inte ligger och fastnar i lungorna, så att patienten har det bekvämt? Vem ska sköta sugningen av de patienter som ligger i respirator – du vet också, lika bra som jag, hur folk slarvar med det. Så får man en patient som är söndersugen i halsen och lika full med infektioner som en gris med loppor …

– Annika! flämtade syster Kerstin.

– Ja, ursäkta mig! Och ingen skugga över vaken, för många av dem är bra. Men det kommer också folk som kan ta puls och blodtryck och därmed punkt. Som behandlar en sugslang som om den var en dammsugare och patientens hals som om det var det värsta och dammigaste stället under soffan därhemma!

Nu höjde också Annika rösten och blev allt mera indignerad.

– Jag har träffat vak som inte kan koncentrera sig på att räkna pulsen eftersom det råkar bubbla så i syrgasbehållaren just då! Och som vrider patienten en centimeter till höger eller vänster och kallar det vändning! Och som ringer på klockan när patienten blir blå och sedan står och vrider händerna tills någon hinner komma in – okay okay, det är inte deras fel! Ingen begär att en flicka med lasarettets respiratorkurs ska kunna återuppliva också. Men egentligen tycker jag att …

– Det låter, sa syster Kerstin kallt, som om du tycker att det borde sitta en läkare närmast patienten dygnet runt.

– Ingen dum idé alls, sa Annika stridslystet. En sådan fruktansvärd massa pengar som sjukhuset har lagt på vår IVA och så halvdan vård som patienterna får ibland – okay, de får väldigt snygga EKG, men vad har man för nytta av det om det sitter i journalen näst efter obduktionsprotokollet?

Syster Kerstin sa ingenting. Hon pressade samman läpparna och såg osäker ut. Annika skrattade plötsligt, lutade sig bakåt i fåtöljen och lugnade sig.

– Du tror att jag inte är klok, sa hon. Låt oss säga att jag gör det som ett experiment då. Det är sant att jag är trött på sköterskejobbet, med dessa evinnerliga injektioner som vem som helst kan ge lika bra, och med så mycket piller och papper och journaler att det står mig ända upp i halsen. Sätt mig som vak ett tag, så får du se.

– Med dina åsikter verkade du mera lämpad som chef på ett mindre vårdhem, sa syster Kerstin tankfullt.

– Kan så vara, men jag har inga pengar att starta ett.

– Annika, är du alldeles säker på det här?

– Absolut.

– Kan vi åtminstone kompromissa så att du blir avdelningsvak – inte sittvak? Annars vet jag inte hur jag ska kunna förklara det.

– Gör som du vill, men som sjuksköterska ska jag inte arbeta.

Syster Kerstin drog till sig ett papper och började skriva, sedan tittade hon upp och sa:

– Men vad ska nattsköterskan tänka när hon får höra att du som är sköterska väljer att jobba som undersköterska? Tänk dig in i hennes situation. Det måste ju bli väldigt svårt.

– Om hon inte kan klara det så blir det hennes problem. Jag tänker inte lägga mig i hennes jobb.

Syster Kerstin suckade igen och fortsatte skriva.

---

När Annika kom ut från personalavdelningen drog hon en lång suck och stod orörlig några ögonblick. Nu var det gjort, nu var det över. Vad Kerstin hade varit misstänksam! Det hela verkade förstås sjukt, avvikande och mycket mycket misstänkt. Men nu var det i varje fall över och Kerstin hade inte envisats och inte på allvar pressat henne på förklaringen till det hela. Annika rätade på sig och började gå neråt stan.

Hade hon så mycket som antytt sanningen skulle Kerstin ha blivit stel i ansiktet, sett på dörren och på klockan, sagt att Annika gjorde bäst i att söka upp personalläkaren och tala med honom i första hand. Som det nu var … Ja, hon hade nog tagit i lite väl mycket, men det var bäst så. Nu trodde Kerstin att hon gjorde det här av – visserligen malplacerat och överdrivet – medlidande med patienterna och ett brinnande intresse för sjukvården i sig. Delvis var det ju också rätt. Annika hade aldrig haft några problem med sitt yrkesval. Hon hade ett rent objektivt intresse för sjukdomar och upptäckte snart att intresset räckte mer än väl till för patientvården också. Vad det inte räckte till för var pappersarbete, arbetsledning och administration, ändlösa telefonsamtal och den obligatoriska undervisningen av olika elever.

Jag borde aldrig ha blivit sjuksköterska, tänkte hon. Inte som sjukvården är i dag. Till och med för tjugo år sedan – ja. Men inte nu.

Fem minuter till så skulle hon vara hemma. Hon vände bort huvudet när hon gick förbi Baby-Citys stora skyltfönster. Stora nallar och stelt leende babydockor i underbara små overaller, mjuka filtar och spetsskjortor. Skallror och tandriktiga nappar dinglade från trådar i taket, en jättestor schweizisk speldosa tronade mitt i fönstret. Hon brukade aldrig gå den här vägen hem, men i dag måtte hon ha varit tankspridd. Det var inte så konstigt. Hon hade gruvat sig för det här samtalet med Kerstin, men nu var det ju över. Annika tog ut stegen och när hon kom till nästa skyltfönster, EPA:s neutrala utställning av trädgårdsredskap, med en hurtig skylt som uppmanade de förbipasserande att vårstäda i trädgården nu, stannade hon och speglade sig.

En ljus flicka av medellängd, med ljus trenchcoat, brun scarf och bruna handskar. I rutan verkade hennes ansikte platt och uttryckslöst. Hon vände på huvudet och kisade mot solen. Jo, blek var hon. Det kunde kanske inte skada att sola lite, och det skulle det bli god tid till nu när hon gick över i nattjänst. Hon kunde vara ute hela dagarna. Hon kunde sova ute. Hon kunde göra vad hon ville, för nu var hon fri.

Fri – till och med friare än hon önskat sig. Annika bet sig i underläppen och skyndade vidare. Fri var inte ordet, övergiven hette det. Om man nu alls ville ha ett namn på det, ville tala om det, tänka på det. Annika ville inte tänka på det, men hon hade svårt att låta bli.

Hon tog hissen upp till sin lilla lägenhet på tredje våningen, mest för att få en chans att spegla sig. Var hon verkligen så blek som hon sett ut i skyltfönstret? Spegeln i hissen var gammal och skiftade i grönt, hon steg närmare den, skakade på huvudet och gav upp försöket. Hennes grå ögon såg smutsbruna ut i den här belysningen, det borde hon ha kommit ihåg. Och blek – det var bara att hoppas att hon inte såg lika osund ut när hon var ute bland folk.

Huset var gammalt, men lägenheten tämligen nyrenoverad och fortfarande ljus och fräsch. Ett stort rum, ett mycket litet, ett minimalt kök och en toalett med dusch, det var allt. Det räckte mer än väl för Annika. I ett och ett halvt år hade det räckt utmärkt för både Göran och henne, och under några lyckliga veckor hade hon funderat ut hur det skulle räcka till för en till, en liten, också. Nu fanns varken Göran eller den lille längre. Annika tog av sig kappan och gick ut för att sätta på kaffe. Hon var sällan riktigt hungrig nu för tiden och brukade nöja sig med kaffe och ett par smörgåsar till middag. Mona, avdelningsföreståndaren på IVA:n, brukade anmärka på det där.

– Du ska vara med och äta den lunch jag beställer upp från köket, Annika! Du håller på att bli alldeles för tunn. Det är inte snyggt längre. Är du sjuk? Går du runt och drar på några bacillusker? Människa, kom hit så får jag ta näsodling på dig – om inte för din egen skull så för patienternas!

Det skulle bli riktigt skönt att vara av med Mona och hennes beskäftiga sätt, tänkte Annika och satte sig vid det lilla fällbordet i köket. Hon fick en glimt i ögonen. Vad skulle Mona säga om det här? Förmodligen blev hon arg. Allting som hon inte förstod sig på gjorde henne fruktansvärt irriterad och till sist arg. Annika fnittrade sakta för sig själv. Men sedan fick hon tårar i ögonen.

Vad vill ni att jag ska göra? vände hon sig till de osynliga, ogillande ansiktena runt henne, Kerstins och Monas och nattsköterskans på IVA. Kan jag inte få göra som jag vill? Kan jag inte få försöka komma ur den här förlamande tillvaron jag dras med nu? Ur all mekaniken – ur papperskvarnen som kan mala sönder vilken lycka och vilken tragik som helst till en trave opersonliga blanketter! Mekaniken som reducerade min egen lille pojke – han som inte ens blev betraktad som ett barn för att papperen säger att han bara var ett foster – till en trave laboratorieremisser, en KK-journal, en operationsberättelse och ett utlåtande från Patologen!

Av någon anledning hade Annika hakat upp sig just på den där traven blanketter och fortfarande drömde hon mardrömmar om den ibland, den där papperstraven som var de enda bevisen på att han någonsin hade existerat.

Hon var överspänd, hade Göran sagt. Hon var inte vid sina fulla fem. Visste hon hur många procent som fick missfall i tredje månaden? Behövde hon bära sig åt som om ingen människa fått missfall före henne? Hon måste försöka lugna sig och bära sig åt som en vuxen människa. Om hon inte lade undan den där lilla koftan snart, utan lät den ligga framme i sängkammaren dag efter dag, började han snart tro att hon ville förbli i det här beklagliga tillståndet. För beklagligt var det. Livet måste gå vidare. Om hon fortsatte så där blev hon sjuk. När allt kom omkring var det ingen ohjälplig katastrof som inträffat – läkaren på KK hade ju sagt att de kunde få flera barn. Eller hur?

– Ja, möjligen jag, men inte du, replikerade Annika den gången. I varje fall inte med mig. Aldrig mer! Din – din – hur okänslig kan man egentligen bli?

Hon hade inget klart minne av vad som hänt, men hon mindes Görans ögon, som hastigt växlade uttryck från irritation till kyligt avståndstagande. Och hon mindes hans ansikte, som hon en gång älskat så högt, blekt av ursinne och med munnen gapande som på en fisk. Vad hade hon egentligen sagt till honom? Det var i varje fall nog för att få honom att ge sig iväg redan samma kväll, och att inte komma upp själv dagen därpå, utan ringa.

Annika suckade. Nu var det ändå mer än sex månader sedan och hon måste försöka glömma det helt och hållet. Det här nya arbetet skulle hjälpa henne. Nya arbetsuppgifter, nya tider, nya arbetskamrater och möjlighet att göra en hel del nytta – åjo.

Hon satt en stund med hakan stödd i händerna och tittade ut genom fönstret. Det var skymning nu, en lätt, blå vårskymning. Jo, det fick reda upp sig. Det måste det göra, helt enkelt.

---

Mats Granqvist fick exakt fyra sekunder på sig att inse vad som höll på att hända, och det räckte inte till för att han skulle hinna undvika krocken. Det räckte olyckligtvis till för att han skulle hinna spänna alla muskler till det yttersta, i en intensiv och meningslös ansträngning