På rosa moln

By Ida Fryklund

För Stella innebär återvändandet till Kungsbacka en förhoppning om att äntligen komma till ro. Visst saknar hon Italien, resandet och Angelo men hon måste växa upp. De flesta i hennes ålder klättrar i karriärstegen och skaffar familj, så vad är det som stoppar henne från att göra samma sak? Kanske kan ett fast arbete på Resebyrån Sjöallén leda till en nystart.
För Stellas mamma Diana börjar däremot livet som karriärist och hängiven hustru att skava. På senare tid har hon känt sig osynlig i sin mans ögon och deras äktenskap upplevs mer och mer som ett affärsavtal. Är det verkligen så här hennes framtid ska se ut? På ren impuls lämnar hon man och arbete bakom sig och hyr en lägenhet i Skärhamn. Sakta men säkert börjar den gamla Diana visa sig i spegelbilden igen. Men kan hon verkligen gömma sig från sitt liv för alltid? Och hur länge ska hon ignorera den lilla knölen i bröstet?
"På rosa moln" är den tredje fristående delen i Ida Fryklunds Sjöallén-serie, en känslostark feelgood om att hitta nya riktningar i livet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 7, 2024
• ISBN: 9788727056609

Book preview

Ida Fryklund

På rosa moln

SAGA Egmont

På rosa moln

Copyright ©2024 Ida Fryklund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727056609

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Dianas blus är uppknäppt i halsen och hon låter handen ta sig in under tyget. Snabbt drar hon den vidare längs med nyckelbenet och över rundningen på sitt vänstra bröst. Fingrarna letar sig enträget bortåt armhålan. Det sträva tyget från blusen känns kallt mot handryggen och hon kommer på sig själv med att hålla andan. Hon är osäker på varför. Ingenting har ändrats sedan hon gjorde samma sak en halvtimme tidigare. Hon måste verkligen sluta upp med det där. Tänk om någon lägger märke till hur hon tar på sig själv titt som tätt. Vad ska de tro? Hastigt drar hon undan handen igen och låter den i stället försäkra sig om att håret ligger format såsom hon önskar.

På väg till matsalen stannar hon reflexmässigt till när hon passerar de stora helfigursspeglarna. Hon kontrollerar spegelbilden från topp till tå. Stryker med handen över pennkjolen och lägger tillbaka kragen på sin plats. Allt ser bra ut. Hon ser bra ut.

Eller gör hon det?

Diana lutar sig närmare spegeln och granskar sitt ansikte. De fina linjerna som verkar bli fler för varje dag. Det djupa vecket mellan ögonbrynen som får henne att se strängare ut än hon önskar. Hon trycker hårt på det med pekfingret och det slätas tillfälligt ut innan det åter bubblar fram ur huden. Vad hon hatar det där strecket. Vad hon hatar alla streck och rynkor. Kanske skulle hon trots allt ge botox ett försök? Men det tar emot. Förra året provade hon att fylla läpparna eftersom hon sett att det var så populärt bland de yngre numera. Det gav henne inte den tillfredsställelse och förbättring som hon hoppats på. Visserligen var det en ytterst liten injektion hon gjort, men hon är tveksam till om det där är för henne. Om det ändå fanns ett sätt att se piggare och yngre ut, utan att behöva ta sprutor eller skära i och strama åt huden. Något Diana räds mer än ett förändrat utseende är läkare och sjukhusmiljöer. Enbart tanken på det får en tyngd att placera sig i hennes mage.

Hon lägger fingrarna ovanför käkbenen och drar huden bakåt. Läpparna stramar men inte tycker hon att hon ser särskilt mycket yngre ut. Hon ruskar ett par gånger på huvudet åt sig själv. Sträcker ryggen och lyfter hakan. Nu får hon allt ta och gaska upp sig. Ingen tycker om en osäker kvinna. Särskilt inte en som inte äger sin ålder och är tacksam och stolt över att livets erfarenheter visar sig på kropp och ansikte.

Hon ger sin spegelbild en sista frustrerad blick. Som att det är den mycket irriterande kvinnan där som får henne att känna och bete sig på det här sättet. Med en knyck på nacken vänder hon sig bort och går vidare mot matsalen. Hon vet att Carl väntar på henne. Det är dags för dem att gå igenom inbjudningarna inför helgens tillställning. Tanken är att de ska slå på stort denna gång. Gästlistan ska vara exklusiv. Maten och drycken ännu exklusivare. Allt måste vara på topp, inte minst Diana själv.

Hon har ett flertal uppslag som hon ser fram emot att dela med sig av till Carl. Den senaste tiden har hon haft färre av dem än hon brukar, det måste hon medge. Men i går kväll, när hon som vanligt låg in på småtimmarna utan att kunna somna, så slog de henne. En och en uppenbarade idéerna sig och nu vet hon precis vad hon och Carl måste göra. Tema och dekor hade med ens blivit glasklart och hon är mer än nöjd med vad hon kommit fram till.

Det är dunkelt ute bland borden. Restaurangen är stängd sedan en timme tillbaka och regnet smattrar ilsket mot de stora fönstren. Hon ser Carl där han står och pratar med Linda, en av servitriserna. Varför Linda fortfarande är kvar begriper inte Diana. Hon borde ha dukat undan, räknat kassan och gått hem vid det här laget.

Linda skrattar högt åt det Carl säger och lägger sitt huvud på sned. Hon är ny och Diana känner henne inte särskilt väl. Inte mer än till cv och namn. Ung är hon, det minns Diana. Född samma år som deras dotter Stella.

Återigen skrattar Linda och Carl lägger sin hand på hennes överarm och ler han med. Diana harklar sig. Ett högt harklande som får det att låta som att något mycket otrevligt har fastnat i hennes hals. Men sedan är det också precis så det känns.

Där är du ju. Jag har väntat, säger Carl när han lägger märke till henne.

Linda får fart och nickar till hälsning när hon passerar Diana på sin väg mot köket.

Ska vi sätta i gång? frågar Carl samtidigt som han drar ut en stol och sätter sig.

Gärna, svarar hon och munnen är alldeles torr. Hon placerar sig mitt emot honom. Jag har kommit på några saker inför nästa lördag som jag tror att du kommer tycka om.

Jaså? svarar han men tittar inte på henne. Carls dator står på bordet och hon ser hur hans ögon rör sig fram och tillbaka över skärmen.

Till att börja med så vet jag vilket tema vi ska ha, säger Diana. Det är ett som vi aldrig testat förut och som jag inte har sett någon annanstans heller. Men det känns rätt i tiden."

Mhm. Hans svar är avmätt och frånvarande.

Min tanke är att vi ska göra …

Hon avbryts av att Carls mobil lyser upp och börjar ringa. Vibrationerna får den att skaka lätt där den ligger på bordet.

Jag måsta ta det här. Han reser sig.

Carl, jag skulle precis berätta om temat. Dianas röst är gäll och hon irriterar sig över att hon låter gnällig. Men Carl reagerar inte utan är på väg bort ifrån henne med mobilen i ett fast grepp i sin hand. Carl! upprepar hon, ännu högre denna gång.

Det får effekt och han stannar.

Ja? Hans panna veckar sig när han äntligen lägger blicken mot henne.

Är jag som luft för dig? Hennes röst är plötsligt låg och trött.

Vad säger du? Nu veckar sig hans panna ännu mer.

Inget. Hon sänker huvudet.

Okej. Gå du hemåt och lägg dig, Diana. Det här telefonsamtalet kan nog ta ett tag. Han försvinner genom svängdörrarna in till köket.

Dianas hand letar sig genast åter in genom blusöppningen. Bort mot knölen som verkar växa för varje gång hon hälsar på den.

Ett

Hur landar man?

Det är nästan exakt nio månader sedan jag packade min stora och – redan då – slitna ryggsäck och begav mig av ut i Europa. Då trängdes bilderna och förväntningarna i mitt huvud inför det som skulle ske. Under lång tid hade jag sett fram emot, längtat och planerat för den här resan. Tågen tog mig och min vän Kimberly genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Frankrike och vidare till Italien. I Neapel fastnade jag. Staden fångade in mig i sitt fyrverkeri av historia, traditioner, kultur och känsloyttringar. Lugn och tempo i ett. Passionen flödade för allt från samtal och umgänge till maten som aldrig enbart förtärs utan upplevs med hjälp av alla sinnen. Jag kan inte påstå att jag älskade varje sekund, även om det kan kännas så när jag ser tillbaka på det. För visst fanns det tillfällen då jag saknade Sverige och de vänner och familj jag har här. Självklart hade jag stunder då jag var ensam och orolig. Då jag jobbat långa arbetspass och längtade efter mammas uppmuntran och allt det trygga och bekanta. Mestadels var det dock en enda lång njutning i att få vara del av en för mig ny miljö med nya människor. Efter att Kimberly åkt hem var jag ensam. Steg för steg byggde jag upp en ny gemenskap och ett nytt sammanhang. Jag fann en tillfredsställelse i att jag gjorde detta på egen hand. Förut har jag mestadels förlitat mig på de trygga punkter som finns omkring mig. Människor och saker som jag kan ty mig till om något går fel. Men inte denna gång.

I den här bloggen som jag skrivit för Resebyrån Sjöallén har det under de senaste månaderna blivit mindre resande och mer vardagsliv i Italien. Om man nu någonsin kan känna att man har vardag där. Allt blir lättare när man bor på en plats som ser ut att vara hämtad ur en saga. När att vila mitt på dagen anses som en självklarhet och inte ett tecken på lathet. När solen för det mesta skiner. När maten smakar kärlek och vinet åtrå. Men visst blir det trots allt en form av vardag även där.

Jag vet att vissa av er har varit med mig här genom allt detta. Ni accepterade mitt gnällande när luftkonditioneringen på restaurangen gick sönder och det inte fanns någonstans att svalka sig under de långa serveringspassen. Ni har sällskapat mig när jag tränat på att gå vilse och hittat undangömda pärlor bland Neapels bakgator. Peppat mig när det känts som att jag aldrig kommer att behärska neapolitanska. Fått mig att skratta i stället för att gråta åt hur klantig jag var när jag välte ut den där rödvinsflaskan som stått lagrad i sisådär ettusen år. Men ni har också tillåtit mig att bryta ihop ibland över den hemlängtan som infunnit sig då och då. Utan era kommentarer här på bloggen skulle jag haft en helt annan resa.

Nu har jag sedan några dagar tillbaka landat hemma i Sverige och Kungsbacka igen. I alla fall rent fysiskt. Hur jag även ska landa själsligt är jag inte klar över ännu. På ett sätt är det skönt att vara här och träffa familjen och vännerna igen. På ett annat kryper det redan i kroppen av längtan efter att ge sig i väg på nytt. Men är det så bra att ha ett rastlöst sinne och en kropp som bara vill vidare?

Kanske kan jag äntligen lyckas landa på riktigt.

Vi får se. Jag hoppas ni vill följa mig ett tag till, så att vi kan reda ut detta tillsammans, här på hemmaplan. I alla fall för tillfället.

/Stella, bloggande åt Resebyrån Sjöallén.

Stella läser igenom inlägget en extra gång innan hon trycker på publicera. När hon inför sin europaresa fick frågan från resebyråns ägare Lennart om hon ville blogga på deras hemsida hade hon genast tackat ja. Hon har alltid älskat att skriva och att få en summa pengar för att hon berättade om sina upplevelser var enbart roligt. Genom bloggen har hon nu en slags dagbok, i vilken hon kan gå tillbaka och minnas alla de saker som hon varit med om under året. Vissa delar har hon visserligen behållit för sig själv. Det är en reseblogg och hon försöker se till att hennes inlägg handlar om just de platser hon besöker och de intryck hon får när hon vistas i nya miljöer. Hon har även flitigt delat med sig av diverse anekdoter och tips på sevärdheter. Saker som hon vet att läsarna älskar och som kan få dem att drömma sig bort ett tag. Tanken var att hon skulle inspirera och det verkar ha fungerat. Resebyrån sägs ha fått ett stadigt uppsving av besökare till sin hemsida, vilket också resulterat i en ökad försäljning. Ett par av hennes bloggläsare tog sig till och med ner till Neapel och hälsade på henne i restaurangen där hon jobbade.

En knackning hörs och dörren in till rummet där Stella befinner sig öppnas. Hon har satt sig i sin bror Oskars kontor inne på restaurangen han driver. Restaurangen ägs av deras föräldrar och innan Stella åkte i väg på sin resa arbetade hon där som servitris.

Är du klar? Oskars huvud syns i dörröppningen.

Japp. Stella nickar så att de ljusa lockarna gungar över axlarna. Tack för att jag fick låna ditt skrivbord.

Hon stänger av den bärbara datorn och lägger ner den i datorväskan som står på golvet.

Mamma och Kimberly är redan till bords, säger Oskar.

Jag är på väg.

Hon är väl medveten om att Oskar tycker att hon aldrig kan bli klar i tid. Men det är inte hennes intention. Det är bara att tiden är så himla opålitlig och hon kan inte få grepp om den.

I köket är det för tillfället lugnt och souschefen Johannes är fullt fokuserad på att skära upp kycklingbröst i centimeterbreda skivor. Klockan är tre och lokalen är stängd efter lunch och ska öppna först om två timmar igen då middagsserveringen sätter i gång. Tisdagar brukar vara en av de lugnaste dagarna på restaurangen, men det varma vädret som det bjöds på under valborgshelgen har hållit i sig. Soltörstande människor letar ivrigt efter lediga platser på uteserveringarna.

Nostalgin sköljer över Stella när hon återigen befinner sig i de välbekanta lokalerna. Allt ser ut precis som vanligt och det känns nästan som att hon inte har varit härifrån. Hon trivs bra här men samtidigt har hon ingen längtan efter att arbeta på restaurangen igen. Även under tiden i Italien hade hon jobbat som servitris. Det är det yrke och den bransch som hon kan allra bäst och hennes föräldrar vill inget hellre än att hon ska stanna kvar inom den. De äger numera totalt fyra restauranger och deras dröm är att öppna en femte som ska skötas av Stella. Det är inget som hon är intresserad av. Detta är hennes föräldrars och hennes två storebröders passion, inte hennes. Samtidigt är det svårt för henne att putta ifrån sig pressen som hela tiden skjuts mot hennes håll. Hon är över trettio och har ingen aning om vad hon vill göra med sitt liv. Flera av hennes vänner studerade vidare direkt efter gymnasiet och har titlar som innehåller ord som head of, specialist, expert, director, manager och allt möjligt annat som Stella tycker låter både smart och välbetalt.

Jag hoppas att ni inte har väntat för länge på mig. Jag var tvungen att få i väg ett blogginlägg, säger hon till Kimberly och sin mamma Diana när hon sätter sig ner intill dem.

Kimberly är Oskars flickvän och också den som Stella gjorde resan i Europa tillsammans med. När de väl stannat till för en planerad längre vistelse i Neapel bestämde sig Kimberly för att åka tillbaka till Sverige igen. Tillbaka till Oskar som hon insett att hon inte ville vara utan.

Det är ingen fara, älskling. Diana ler men hennes röst låter matt.

Stellas mamma, som vanligtvis lyser av pondus och energi, ser trött ut. Hennes rörelser är långsamma. Oftast har Diana svårt att sitta still och de gånger hon besöker restaurangen i Kungsbacka brukar hon ivrigt gå runt och inspektera så att allt är precis så som hon vill ha det.

Hur är det med dig, mamma? frågar Stella samtidigt som Johannes ställer ner månadens special framför dem på bordet.

Det är kycklingbröst stekt i en riklig mängd smör och salvia. Bredvid ligger en sötpotatispuré som ser ut att ha blivit upplagd med en glasskopa. Stella kan inte låta bli att genast plocka upp gaffeln och stoppa en bit av purén i munnen. Automatiskt sluter hon ögonen när smaken fångas upp av tunga och gom.

Det är okej, svarar Diana och tar försiktigt upp sina bestick hon med. Hon håller dem med sina tummar och långfingrar och låter pekfingrarna endast vila lätt mot bestickens ryggsida.

Bara okej? Är det något som är fel? frågar Stella.

Nejdå. Allt är precis som vanligt, svarar hon och drar till synes omedvetet en djup suck.

Det är dags för Diana att smaka av och komma med sina åsikter, på samma sätt som hon gör vid vartenda besök. Om hon gillar maträtten godkänns den och läggs till på menyn. Om inte så är det bara för Oskar och kockarna att tänka ut något nytt.

Stella sneglar på Oskar som tittar tillbaka på henne. Han verkar lika förvånad som hon över att se Diana så här.

Smakar det bra, mamma? frågar Oskar efter att hon tagit några tuggor.

Jättegott. Denna ska vi absolut ha som månadens specialare. Om den blir populär så tycker jag att du ska ha kvar den på menyn permanent.

Vad kul. Det ska jag hälsa Johannes och …

Han avbryts av att Kimberly hastigt puttar ut stolen från bordet. Med handen i ett fast grepp om sin mun rusar hon bort mot toaletterna.

Vad tog det åt henne? Diana lutar sig åt sidan och ser oroligt åt det håll Kimberly försvunnit.

Jag går och ser så att hon är okej. Oskar reser sig och skyndar sig efter sin flickvän.

Vad hände där? upprepar Diana bekymrat.

Jag vet inte. Stella säger inget mer. Sedan hon kom hem har hon haft sina aningar om vad det är som sker med Kimberly, men hon tänker avvakta med att ta upp det tills Oskar och Kimberly själva är redo att berätta. Kommer pappa hit den här gången? frågar hon i stället.

Diana och Stellas pappa Carl bor numera i Stockholm, nästan femtio mil från Kungsbacka.

Diana svarar inte utan fortsätter att äta medan hon tomt ser ner i bordet.

Mamma?

Ja?

Hörde du vad jag frågade?

Nej, förlåt.

Kommer pappa hit i veckan?

Nej, inte denna gång.

Hon granskar mammas ansikte. Hon har låtit sin mörka bob som hon haft de senaste två åren växa ut och håret är återigen askblont. Om där finns några gråa hår så är de varsamt dolda genom de täta besöken hos frisören. Lockarna som tidigare varit ett av Dianas signum har slätats ut och håret vågar sig endast lite vid topparna.

Är det säkert att allt är bra?

Absolut. Varför tror du att något är fel?

Jag vet inte. Du verkar dämpad. Inte riktigt som du brukar.

Jaså? Diana slutar äta och sträcker på sig.

Mamma, har det hänt något? Stella låter armbågarna vila mot bordet. Magkänslan skaver.

Nej, inget alls. Diana tystnar några sekunder innan hon tillägger: Kanske är det just det som är problemet.

Vad? Att inget hänt?

Precis. Diana lyfter på hakan och ser med ens nästan sårad ut. Som om det är Stella som har gjort henne någon oförrätt.

Vad är det du vill ska hända?

Ja, inte vet jag. Fast livet rinner i väg, det gör det.

Men … Stella sträcker sig fram över bordet och lägger handen på sin mammas underarm.

Dianas ord förvånar henne, hon är inte den som har för vana att prata om djupa saker. Regelboken Diana brukar följa är att endast det som inte kan göra någon nedstämd, eller som inte riskerar att onödiga dispyter uppstår, får diskuteras. Sjukdomar, politik och religion är bannlysta samtalsämnen. Döden och livets förgänglighet har heller aldrig varit i närheten av att behandlas vid middagsbordet.

Vad menar du? frågar Stella. Du har fortfarande massor framför dig. Snart kanske du och pappa kan trappa ner på allt jobb och få tid till att njuta mer.

Ha! Diana fnyser. Tror du att Carl någonsin kommer att trappa ner?

Om det är vad du vill så är jag säker på att även han skulle göra det.

Det är jag tveksam till. Diana lägger ner sina bestick på tallriken. Hon placerar dem tätt ihop och vinklar dem snett åt höger. För Carl finns inte mycket som är viktigare än hans restauranger.

Så är det väl för dig med?

Stella rynkar på ögonbrynen. Hon förstår inte var detta så plötsligt kom ifrån. Diana har alltid brunnit för deras restauranger. Varje detalj övervakar hon och outtröttligt ser hon till att det inte ruckas på vare sig principer eller kvalité.

Visserligen, svarar Diana.

Fast jag förstår vad du menar, säger Stella. Det är inte hennes intention att förringa Dianas känslor nu när hon väl lyfter dem. Livet har olika faser och ni har gjort detta i nästan trettio år. Då kan det vara kul att få testa att leva på ett annat sätt.

Ja, du har ju i alla fall aldrig varit intresserad av att leva på det sätt som jag gör.

Dianas ton är anklagande och ännu en gång får Stella känslan av att det är hon som gjort något fel. Hon ser ner i bordet. Det känns orättvist.

Det är inte så … Stellas röst tonar bort medan hon försöker hitta de rätta orden. Hennes mamma verkar uppenbarligen skör och hon vill ogärna göra henne ännu mer nedstämd. Du vet att jag är olik dig. Mer rastlös och äventyrslysten.

Jag kanske också är äventyrslysten, inflikar Diana.

Okej. Då tycker jag du ska utforska den delen av dig ännu mer.

Stella försöker låta uppmuntrande även om hon inte har sett en sådan sida hos sin mamma. I och för sig var det djärvt av både Diana och Carl att vid så unga år starta upp och satsa på sin egen verksamhet.

Fast ibland får man faktiskt nöja sig, säger Diana.

Måste man verkligen det, mamma?

Diana öppnar munnen men innan hon hinner säga något mer ser de hur Oskar och Kimberly återkommer till bordet. Kimberlys ansikte är fuktigt och hennes ögon glansiga. Hon ler ursäktande mot dem.

Förlåt att jag stormade i väg på det viset. Men jag hade inte särskilt mycket val. Hon skjuter tallriken med den nästintill orörda maten en bit ifrån sig.

Mår du dåligt? frågar Diana.

Nja. Kimberlys leende blir bredare och hon tar Oskars hand i sin. Jag är gravid. Vi väntar barn.

Oskar ser kärleksfullt på henne och vänder sedan sin blick mot Stella och Diana. Stellas bröst fylls omedelbart med värme. Som att en luftballong placerats i hennes bröst och nu hettas upp för att kunna stiga till skyn. Det var precis som hon gissat. Som hon hoppats. Hon ska bli faster. Faster! Lyckligt skjuter hon sig upp från sätet och slänger sig först om Kimberlys hals och direkt därefter om Oskars.

Vilken underbar nyhet! utbrister hon och Kimberly och Oskar skrattar. Eller hur, mamma? Stella slänger en blick mot Diana som sitter kvar på sin stol.

Alldeles ljuvlig, svarar Diana och ler. Det glimmar till i hennes ögon och hon tar upp servetten hon har i sitt knä och torkar sig hastigt vid ena ögonvrån.

Två

Stella går med långa steg Parkgatan fram. Den tidiga majsolen visar sig från sin bästa sida och hon har fått ta på sig sina solglasögon. De åker dock av och ner i handväskan