Blodsprängd

By Kristina Emanuelsson and Katarina Ewerlöf

”Blodsprängd” är namnet på journalisten Anders Wikanders stora artikelserie om osynligt våld. Det sista han kommer att skriva innan han tragiskt omkommer i en bilolycka 1994. Något år senare möter hans änka, Sonja, den karismatiske kulturpersonligheten Glenn Spångberg, vars fru Elin försvann bara ett par veckor efter Anders död. Hon har aldrig återfunnits, och Sonja och Glenn finner tröst hos varandra.

När Anders och Sonjas dotter, Frances Wikander, många år senare har en vernissage med temat ”spår av försvunna kvinnor” ställs allting på sin spets. Frances storebror Milo befarar att utställningen kommer att väcka liv i den hemlighet och mardröm han levt med sedan den där ödesdigra sommaren då hans pappa dog. Vad hände egentligen med Elin? Och var Anders död verkligen en olycka?

Kristina Emanuelsson, född 1975, är en svensk författare, konsult och krönikör. Hennes debutroman ”Viskskrik” fick stor uppmärksamhet och tilldelades Selmapriset 2017.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9789180004435

Book preview

Blodsprängd

Kristina Emanuelsson

Copyright © Kristina Emanuelsson & Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-8000-443-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Något är annorlunda, om man jämför med alla de andra gångerna som Glenn Spångberg tagit strypgrepp om Sonja Wikanders hals.

Det är ditt eget fel att jag måste ta i så hårt, väser han medan hon ger ifrån sig rosslande andetag. En spotlight i taket siktar rakt mot Sonjas panna. Luften är kvav.

Glenn släpper taget, vänder på Sonja med en brysk rörelse och pressar sig emot henne. Hur hon än försöker kommer hon inte loss.

I vardagsrummet finns bara klumpiga möbler och ett par uttråkade rosor i en fjuttig vas. Det enda föremål som ligger närmast att försvara sig med är eldgaffeln vid den öppna spisen.

Han tar tag i hennes haka, lutar sig fram och trycker in sin tunga i hennes mun.

Vad i helvete, fräser Glenn, tar sig för munnen, noterar att han blöder och tar ett nytt grepp om Sonjas hals. Din jävla hora. Du kan för fan inte bita mig.

Det som utspelar sig framför publiken på Eskilstuna teater den här kvällen går utanför manus. Syskonen Frances och Milo sitter i publiken. Frances har sett flera föreställningar och studerat scenerna noga. Hon har hört sin mamma repetera hemma i köket. Sonja har burit runt på manuset i sin svarta läderhandväska i månader – det är klart att hon gör sitt bästa för att se plågad ut, det är en del av rollen.

Ändå knyter det sig i magen när Frances ser blodet färga Glenn Spångbergs läppar röda. Han brukar inte blöda. Glenn, som visserligen heter Hasse för tillfället.

Stämningen stegras i salongen.

Snart är första akten slut.

Förlåt. Jag vet inte vad som flög i mig, utbrister Sonja. Det var inte meningen att göra dig illa, vädjar hon och ser med förskräckelse på de blodfärgade läpparna. Hon är ännu andfådd, tagen efter det kraftiga strypgreppet om hennes hals. Smeker med handen längs käklinjen som för att stilla sig själv. Förlåt, säger hon så många gånger att det till slut får Glenn att börja skratta.

Förlåt? upprepar han som en fråga.

Glenn tar sats på nytt och greppar tag om hennes hals, denna gång med frenesi. Ett ihållande bröl. Sonja pressar handflatorna mot kulissen och skapar ett avstånd mellan sig själv och väggen, försöker knuffa undan honom, men rår inte på de grova händerna.

En förtvivlad tystnad stegras i salongen när Sonja upphör med allt motstånd, när kroppen blir tung. Ett susande kollektivt andetag drar genom publiken i samma stund som Sonja blir lealös i Glenns armar och faller med en duns mot den hårda parketten.

Ridån går ner för att markera att den första akten är slut medan applåderna fyller salongen. Det tunga sammetstyget faller med en svepande rörelse över Sonjas ben.

Medan det sista av röken lägger sig kan man ana konturerna av Sonjas klacksko och en bit av klänningen som ligger svept över den nakna vaden.

Röken skingras.

Sonja ligger ännu kvar, orörlig på scenen.

Applåderna slutar tvärt. Den annars så ivriga rusningen till foajén för att undvika köerna till baren och toaletterna uteblir. Publiken skruvar på sig i bänkraderna. Ser sig omkring och utbyter oroliga och undrande blickar. Sekunderna går, men Sonjas fot rör sig inte.

2018 – Milo

Milo Wikander har strax överlevt en timmes parterapi. Om han skulle betygsätta sin egen prestation skulle han knappast ge sig själv godkänt.

Tunga snöflingor klistrar sig fast mot det spröjsade fönstret till mottagningen. Draget från den råa novemberkylan, tanken på det annalkande mörkret som kommer att hänga i sig i månader gör inte den här stunden lättare.

Milo reser sig, tränger sig mellan fåtöljen och bordet och går fram till fönstret. Blickarna från hans fru, Ebba, bränner mot ryggen, tillsammans med de förebrående ögonkasten från terapeuten.

Om ni ursäktar måste jag sträcka på benen, säger han och masserar demonstrativt ryggslutet. Jag får så lätt ryggskott.

Ryggskott? fnyser Ebba. Som om det gör någon skillnad om du sitter här med oss eller inte, du har knappt öppnat munnen på en timme. Jag fattar inte varför du alltid ska vara så förbannat hemlig. Ebba blåser ut luft i en ljudlig suck. Hon har det tjocka hårsvallet uppsatt i en knut på huvudet, vilket framhäver halsen och den spetsiga hakan.

Milo lutar sig mot den väl tilltagna fönsterbrädan. Blir varm i bröstet vid åsynen av Vasaparken som breder ut sig med sina böljande gräsytor och slingrande gångstråk. Nu är allt täckt av den första snön. Det börjar frysa på och snöflingorna som faller i en strid ström blir alltmer robusta och uthålliga.

Milo föredrar Stockholms innerstad. Innan de fick Cornelia för fem år sedan bodde de på Torsgatan, därefter flyttade de till Hässelby strand för att leva ett förortsliv, vilket inte visat sig vara Milos främsta gren.

Han vänder sig om och ser på sin fru.

Jag är inte lika pratsam som du. Vi är olika, helt enkelt, säger han med en viss irritation i tonen. Det är som att jag skulle anklaga dig för att du inte kan behålla en enda tanke för dig själv. Det är inte rimligt, eller hur?

Sekunderna går. Ebba svarar inte.

Hur tänker du, Ebba, kring det Milo nämner om era olikheter?

Äh, det där är bara en bortförklaring för att han ska få fortsätta leva på sitt sätt, köra sin grej. Bara för att jag påtalar problemen så ska de plötsligt handla om att jag pratar för mycket. Vilken klyscha.

Terapeuten sitter bara tyst, avvaktar Milos reaktion. Hennes hår är klippt i en page så tunn att öronen sticker ut mellan hårslingorna. Milo har flera gånger under samtalet fått hindra impulsen att gå fram till henne och dra hårt i öronen.

Varför kan du inte bara säga som det är? Att du jobbar för mycket? Att du tillbringar för lite tid med familjen? Ebbas röst har en hes klang.

Jag kanske jobbar en hel del, men vem gör inte det? Jag har mitt eget it-bolag och det kräver sitt arbete. Milo kan inte erkänna att Ebba har rätt, trots att han vet att det skulle räcka långt om han gjorde det.

Han är inte beredd att syna den här komplicerade relationen han har till sitt arbete, den är så inbyggd i honom och liknar ett av de där tvångsbeteendena han tillskriver sin fru. Ebba tror att minsta symptom är ett tecken på allvarlig sjukdom, på samma sätt som hon tror att minsta problem är ett tecken på kris.

Om du försvann i morgon skulle jag inte ha en aning om var jag skulle leta, så lite känner jag dig, utbrister hon.

Var inte så dramatisk. Varför skulle jag försvinna?

Milo ger ifrån sig en djup suck.

Varför väljer hon ordet försvinna av alla ord? Han sväljer vid tanken på att han inte skulle finnas mer, en tanke som förstärkts sedan han blev pappa. Det är hans värsta mardröm, att skiljas från sin dotter, Cornelia.

Surret från Milos mobiltelefon fyller rummet. Han möter Ebbas blick.

"Det vore fint om du kunde stänga av ljudet och visa lite intresse. Ebba klappar på stolsitsen. Kom och sätt dig."

Han trycker bort samtalet.

Det är Frances, hon har sökt mig i flera dagar, säger han och visar upp telefonen. Det är min syster, fyller han i när terapeuten ser frågande på honom.

Milo har varit för upptagen med annat för att svara på sin systers samtal. Frances har vigt sitt liv åt sitt konstnärskap, hon har vunnit priser för sin förmåga att dra fram orättvisor i ljuset med sin samhällskritiska blick. Ironiskt nog har Milo Wikander blivit mästare på motsatsen – att förtränga och strypa tillförseln av information. Milos förenklade inställning och sätt att se på tillvaron har alltid retat upp Frances och uppenbarligen också hans fru – livet är vad det är, man föds, jobbar, knullar, äter, sover, borstar tänderna ett par miljoner gånger och dör.

Han ignorerar systerns samtal, precis som han gjort sitt bästa för att ignorera samtalet i rummet den senaste timmen.

Jag vill se en förändring, Milo, annars behöver vi ta en paus, säger Ebba som normalt har en glittrande uppsyn, ett skimmer i ögonen som inte undgår någon. Nu är blicken hård och kantig. Jag funderar på om jag ska ta med mig Cornelia och bo hos mamma en vecka, till att börja med.

Milo som annars inte är en man med yviga gester slår ut med armarna.

Till att börja med …? Ta en paus? Han blir uppriktigt förvånad över hennes utspel och ser in i Ebbas förebrående ögon – de som undrar varför han inte bara kan ge efter. Öppna sig. Vad fan vill du att jag ska göra? Bli en annan person? Jag är väl den jag är, men det räcker tydligen inte för dig?

Ebba börjar andas häftigt. Reser sig och rusar ut ur rummet.

Det smattrande ljudet från klackarna påminner om täta pistolskott när Ebba skyndar i väg och han tänker att han inte är värd en sådan kvinna, att han förmodligen inte är skapt för att leva ett tryggt och stillsamt familjeliv.

Längst bort i korridoren drar hon igen toalettdörren bakom sig med en dramatisk smäll. I ögonvrån noterar Milo blickarna från terapeuten som hans fru insisterat på att de ska träffa.

Han harklar sig. En odefinierbar oro maler i honom, vissa dagar som en turbin i ett kraftverk.

Jag vill bara att du ska veta att Ebba lider av hypokondri. Hon är besatt av sjukdomar, säger han med låg röst. Ja, alltså sjukdomar hon inte har. Ebba är helt uppfylld av att leta efter fel. Inte bara sjukdomar. Hennes hypokondri håller på att äta upp oss, men det skulle hon aldrig erkänna.

Jag tycker att vi väntar på Ebba innan vi avrundar samtalet.

Milo lutar huvudet mot det kalla fönsterglaset för att få bättre sikt.

Ebba vill att det ska handla om mig, inte om oss, inte om henne. Om mig, fortsätter han. Och visst, jag är inte Guds bästa barn … Han andas mot rutan så det blir imma.

Genom korridoren hörs ljudet av Ebbas snytningar. I övrigt är det tyst. De är de enda som är kvar på mottagningen, sista paret för dagen. Det är andra gången Milo befinner sig i det här rummet, mellan de svagt guldfärgade väggarna, med det trendriktiga soffbordet, värmeljusen som ska dämpa all den ångest vissa människor betalar dyra pengar för att lägga på bordet. Det gör Milo spyfärdig när han tänker på det, hur han redan genomskådat terapihelvetet – vad kan vara värre än det här?

En parmiddag?

Antingen det eller ännu ett samtal om regeringsbildningen och den totala förvirringen som fortfarande råder sedan valet i september om vem som ska leda Sverige de närmaste fyra åren.

Det ringer igen.

Han trycker bort samtalet.

Terapeuten ser frågande på honom.

Milo lutar sig mot fönsterbrädan. Han tycker sig läsa av föraktet i terapeutens ögon, alla sina misslyckanden.

Ingivelsen han får är så stark att han inte kan motstå den. Milo riktar blicken mot henne, föreställer sig henne naken på alla fyra på det ovala skrivbordet vid fönstret. Han tänker bort ansiktet, de tjocka glasögonen och det tunna håret. Öronen. Njuter av den lätt förhöjda pulsen, värmen som sprider sig i hans kropp när han tränger in så djupt att han kan känna botten i henne.

Så fort tankarna åter får fritt spelrum ångrar han sig. Påminner sig om att det inte har hänt på riktigt. Inte med terapeuten i alla fall.

Den varma behagliga känslan ersätts snabbt av en intensiv klåda, en klåda som förstärks av att han ser klamydian i bilder – i natt drömde han om ett bakterielandskap med svampar och äckliga kryp. Han blir påmind om att han glömt att hämta ut medicinen och breder genast ut en karta i sitt huvud för att leta efter närmaste kvällsöppna apotek, men släpper planerna så fort han kommer på att han och Ebba åkte gemensamt till mottagningen. Han kan knappast ta henne med sig.

Fan också, viskar han för sig själv. Hur i helvete kunde han glömma en sådan sak?

Och hur ska han göra med Ebba? Förmodligen har han smittat henne. Det måste han utgå ifrån. Men när han snuddar vid tanken på att säga som det är, att få henne till en läkare, inser han att det skulle innebära slutet på deras relation. Särskilt med tanke på hennes hypokondri. Den har han faktiskt inte överdrivit. Det konstigaste av allt är att han inte minns att han varit otrogen, han skulle aldrig vara otrogen mer än i tanken. Det är hans kollega Mendez som påstår att han, citat: roade sig kungligt på it-mässan i Barcelona. En natt spårade det faktiskt ur och han har minnesluckor. För säkerhets skull testade han sig och fick ett positivt provsvar.

Hur kan han drabbas av klamydia när han är en person som aldrig skulle vara otrogen mot sin fru?

Det här rubbar hans självbild, att han tappat kontrollen så till den milda grad att han inte minns vad han gjorde den där natten i Barcelona. Vad finns det mer för spännande saker han har hittat på som han inte minns?

Milo vet ärligt talat inte vad som skulle uppröra hans fru mest. Otroheten eller klamydian, att han kanske smittat henne med en sjukdom?

När Milo tänker att det inte kan få plats mer bekymmer i hans liv blinkar displayen.

Frances sätt att ringa andas desperation. Både hon och Ebba är på honom hela tiden, tjatar om det där med att han ska öppna sig, bli mer närvarande. Han har under sina fyrtioen levnadsår ännu inte övertygats om att det skulle göra honom gott, så han gnider tandraderna mot varandra vilket får hans breda käklinjer att framträda på ett sätt han vet att Ebba gillar. Men läpparna förblir förseglade.

Det var när både hans fru och hans syster, i olika sammanhang, jämförde honom med ett kylskåp som han listade ut att de inte bara tog en fika ibland, utan hade odlat en vänskapsrelation som innebar att deras bilder av honom börjat flyta samman.

Milo är förbannat trött på tjatet. På människor som tror att de kan lista ut honom. Han är också lite skärrad, Ebba brukar inte hota med att de ska ta en paus. Så när hon återvänder från toaletten gör Milo sitt bästa för att bidra till att sy ihop den berömda säcken – han omfamnar sin fru och laddar med stort engagemang ner appen Coupleness.

Det är ett enkelt relationsverktyg och komplement till parterapin, förklarar terapeuten.

Nu du, gumman, ska vi lära känna varandra på djupet, säger han med skämtsam ton och kysser sin fru på kinden.

På vägen ut från terapimottagningen skyndar Milo på stegen.

Jag springer och hämtar bilen och passar på att ringa Frances. Han kastar en blick mot Ebba. Vänta i portuppgången så slipper du gå ut i det här skitvädret.

Ebba nickar bara kort, är upptagen med att ladda ner appen.

Väl ute på gatan skyndar sig Milo att slå numret till sin syster. När en ångestknut dras åt behöver han lossa på en annan för att behålla terrorbalansen inombords.

Frances blir att döma av tonläget glad över att höra hans röst, en liten detalj som trots allt gläder honom efter den här terapitimmen.

Heeej, jag har försökt nå dig …

… hundra gånger, avbryter Milo och tillägger, då är det lågt räknat.

Jag vet att jag varit lite ivrig, förlåt, men jag vill bara försäkra mig om att ni kommer på min vernissage? Jag har ordnat en lekhörna åt Cornelia i ett av rummen på galleriet så hon kan få vara med, hon också. Hon kanske inte ska titta allt för mycket på själva utställningen, det finns en del starka motiv.

Starka motiv? upprepar Milo. Du får ursäkta, Frances, men jag har inte riktigt hängt med på vad utställningen handlar om.

Tunga blöta snöflingor klistrar sig mot ansiktet medan Milo skyndar på stegen.

Utställningen heter ’Tomrum – spår av försvunna kvinnor.’ Det har skrivits flera notiser om den i de stora dagstidningarna men det har du kanske inte lagt märke till. Jag gör det här delvis för att hedra pappas minne … jag menar, jag har tänkt att göra det här i åratal men det har bara inte blivit av. Det här var frågor han brann för och han skulle bli väldigt stolt om han fick se utställningen.

Milo har kommit fram till bilen, står med handen på handtaget och ska precis hoppa in. Släpper taget. Trots att han känner fukten tränga igenom knäna på de tunna kostymbyxorna kan han inte röra sig i någon riktning när insikten börjar sjunka in. Ännu en knut dras åt inom honom, den värsta av dem alla.

Han kan ge sig fan på att hans syster har dammat av Elin Spångbergs försvinnande sommaren 1994.

1995 – Frances

Doften av Gevalias bryggkaffe letar sig ut från köket och möter Frances Wikander där hon står i hallen och hänger upp jackan på kroken. Hon har varit på bio. Snön vräker ner utanför fönstren i fyrarumslägenheten där Frances bor med sin mamma Sonja, storebror Milo och en död pappa. Så skulle hon bäst beskriva det om någon frågade.

Den stora parkeringen breder ut sig som ett gap framför de likformade höghusen i rött och vitt tegel. Ett av många bostadsområden i Eskilstuna som nu täckts av så mycket vit päls att det blivit som ett annat, ett Frances knappt känner igen.

Hon tar av sig mössan och trycker in den i ärmen på jackan. Kammar håret bakåt flera gånger med handen för att bli av med ett par elektriska hårstrån som kittlar henne i ansiktet. Hon använder varken hårspray, mascara eller läppglans som tjejerna i klassen, trots att hon vet att hon borde tänka mer på hur hon ser ut nu när hon går första året på gymnasiet.

Heeej gumman, hur var bion? ropar hennes mamma från köket så fort hon får syn på henne. Hon står vid diskbänken böjd över kaffebryggaren. Vad såg du för film?

"En svensk thriller, Hundarna i Riga med Rolf Lassgård", ropar hon tillbaka. Innan pappa dog förra sommaren hade hon aldrig tänkt tanken att gå på bio ensam. Under de dryga ett och ett halvt år som har passerat har Frances dragit sig undan, vant sig vid sitt eget sällskap eftersom hon ännu inte listat ut hur hon ska göra både och. Leva det liv hon levde förut, med vetskapen om Anders död ständigt närvarande.

Frances tar sig genom prånget som leder in till köket.

Pappa hade älskat den här filmen, Rolf Lassgård var ju hans favoritskådespelare. Stefan Sauk var också … Hon tystnar tvärt, saktar ner på stegen när hon möter Sonjas konstiga leende.

Hon står lutad mot diskbänken och stirrar på kaffebryggaren som ger ifrån sig ett gurglande ljud, följer proceduren när vattnet silas genom filtret med ett överdrivet engagemang. På en av pinnstolarna vid bordet sitter en man med så bulliga muskler att stolen försvinner under honom.

Det här är Glenn, säger Sonja.

Han hälsar artigt.

Frances, svarar hon och skyndar sig att dra tillbaka handen. Det smärtar till när förhårdnader i hans hand rispar mot hennes handflata. De där skarpa isblå ögonen skär rakt igenom henne.

Ansiktet är välbekant. De grova överdimensionerade ansiktsdragen, de bångstyriga hårtestarna som slutar vid axlarna, gropen i hakan tillsammans med de där ögonen är ett utseende man inte glömmer.

Ingen annan än Frances, Sonja och Milo har suttit vid deras köksbord sedan Anders dog förra sommaren. En sommar som går till historien av flera anledningar – däribland fotbolls-VM i USA och den stekheta värmen som förvandlade Sverige till en plats vid Medelhavet kommer att förknippas med år 1994 lång tid framöver.

Det här året, 1995, har än så länge varit rätt händelselöst i Frances värld, fram tills nu.

Frances lägger märke till mammans hand, det spända greppet när Sonja tar tag i kaffekannan och fyller mannens kopp. Sonja rycker till när lägenheten fylls av Metallicas låt Nothing Else Matters och spiller kaffe på duken. Textraderna strömmar ut från hennes bror Milos rum.

So close no matter how far.

Basgången som fyller lägenheten har blivit så välbekant att varken Sonja eller Frances reagerar längre. Nu får den Frances att skälva. Hon tycker sig känna ett vibrerande under fötterna.

Det här är Glenn Spångberg, säger hennes mamma med fånig röst och betonar hans efternamn. Du kanske känner igen honom. Han brukar ordna med tillställningar i stan. Så det händer lite.

Frances kväver en fnysning och undrar om hennes mamma hör vad hon egentligen säger. Så det händer lite? Har hon inte läst tidningarna? Det har visserligen gått ett och ett halvt år, men ingen har väl kunnat undgå det som hände förra sommaren.

Sist Frances såg Glenn var i samband med en spelning i Eskilstunas nöjes- och djurpark, Parken Zoo. Han är någon sorts eventsnubbe, i fyrtioårsåldern, med ett stort engagemang för både kulturliv och mångkultur, som det stod i tidningen. Han har blivit hyllad av statsministern för sitt engagemang för de människor som har rotat sig i staden sedan den finska arbetskraftsinvandringen på sextiotalet. Glenn har ett kontaktnät långt som ett liv, ett nät som lockat både hyllade teateruppsättningar och kända artister till staden de senaste åren. Allt det här har Frances läst i tidningen. Hon har också läst om hans frus försvinnande. Hon som försvann ett par veckor efter att Frances pappa Anders dog förra sommaren, exakt när värmen nådde sin kulmen.

Undrar om Glenn fortfarande letar efter henne? Frances undrar hur det skulle kännas om Anders var borta och inte död. Hur mycket skulle hon leta efter honom?

Glenn tänder en cigarett och suger i sig halsbloss efter halsbloss fast det egentligen bara är tillåtet att röka under köksfläkten, om man nu absolut måste röka inne. Kanske är det därför Sonja går och ställer sig vid den väggfasta telefonen och försöker reda ut sladden som trasslat ihop sig, trots att hon aldrig lyckas. Hon gör så när hon måste kväva sanningar.

Sonjas flaxiga sätt gör Frances yr.

Det sticker i näsan. Cigarettröken blir till en äcklig smak i munnen.

Frances delar nervsystem med köket, platsen där hennes pappa lagt hundratals arbetstimmar, platsen hennes mamma använder som biktbås när hon pratar i telefon med sin väninna, Alexandra. Platsen där Frances brukar sitta och skissa teckningar över iakttagelser hon gjort under dagen, på samma sätt som andra skriver dagbok. Det är ett av alla de sätt hon umgås med sig själv och hon har fyllt så många skissblock sedan pappa dog att hon tappat räkningen.

Livet har kommit att delas in i ett före och ett efter Anders död.

Sonja sa vid något tillfälle att de använder Anders död som en referenspunkt i varje samtal och att det inte gör sorgen lättare.

Synd för henne då.

Köket är en helig plats. Ändå tillåter Sonja att Glenn fyller det med rökmoln efter rökmoln. Frances viftar med handen framför ansiktet för att komma åt ett rent andetag.

Hur känner ni varandra? Frances låter fingret löpa mellan dem.

Vi …, ja, alltså … Glenn och jag träffades på … Sonja tystnar, ger Glenn en hastig blick innan hon fortsätter. Vi känner varandra sedan tidigare, genom teatern. Jag ägnade mig ju åt teater för länge sedan, innan jag träffade Anders.

Det rycker i ena ögat när hon ler mot Frances.

Hon ljuger.

Och Glenn om någon förstår vad vi går igenom. Han har också förlorat någon. Sin fru.

Glenn nickar. Sjunker ihop med axlarna. Det ser för ynkligt ut när den stora kroppen gör sig liten. Han lyfter muggen i keramik till munnen och tar en klunk av kaffet, sväljer så det hörs, fimpar cigaretten och låter pekfingret följa ett snirkligt mönster i bordstabletten.

Förlåt, det är bara så färskt i minnet. Jag bearbetar det fortfarande. Han drar en sorgsen suck. Det kommer jag väl alltid att få göra.

Hans ögon är glansiga. Handen som kramar muggen är streckad och märkt av tiden och förmodligen också solen, för han ser äldre ut än vad han är. Det var bland det första Frances tänkte när hon såg hans bild i tidningen.

Sonja ger Frances en förmanande blick om att passa sig med för närgångna frågor, på det sätt hon alltid gör när samtalen rör sig kring spörsmål som bränner, men det är för sent.

Men hon är väl försvunnen? Jag menar, då finns det en chans att din fru lever?

Jag önskar att det vore så, men jag måste samtidigt börja släppa taget … om Elin, säger han något dröjande, och gå vidare … även om jag aldrig kommer att sluta leta. Han pausar och tillägger: Såklart.

Sedan tar han ett par klunkar av kaffet. Glenn Spångberg verkar kunna dricka hur mycket kaffe som helst. Frances släpper honom inte med blicken.

Det är svårt, så oerhört svårt, säger Sonja och skakar långsamt på huvudet.

Frances inspekterar sin mor. Tänker på hur konstigt det var att Sonja bara fortsatte som om ingenting hänt förra sommaren. Hon och Milo. Som om de tillsammans bildade ett lag. De rensade ut Anders kläder, gick igenom hans papper, tömde badrumsskåpet som om det var för många saker i vägen.

Det var det inte.

Man måste hitta ett sätt att gå vidare, vare sig man vill det eller inte, fortsätter Sonja medan hon fingrar på en pärla i sin tunna kofta.

Varför ska man gå vidare? Frances höjer rösten. Sonja hyssjar åt henne, men hon fortsätter: Varför tjatar du och Milo om att gå vidare?

Men Frances … vi kan väl prata om det här senare, när vi inte har besök.

Du menar att vi ska förvara foton av pappa i en trasig skolåda och putta in den så långt det är möjligt i ett dammigt skåp för att slippa minnas? Frances pekar mot hallen. Du vet vilket skåp jag menar.

Nej, så menar jag inte, du får det att låta så …

… enkelt? avbryter Frances.

Du får det att låta som om jag tar lätt på det som hände Anders. Sonja ruskar på huvudet. Det gör jag inte. Det är det svåraste jag upplevt i hela mitt liv. Hon skakar på huvudet igen. Sonjas nyckelben skjuter fram mer än vanligt. Sedan han dog har Sonjas annars så kurviga kropp fått ett magert och livlöst uttryck. Själv har hon kommenterat att hennes käkben har blivit mer framträdande och att det är något positivt. Frances håller med om att det klär henne, framhäver Sonjas bruna ögon, de Milo har ärvt. Själv är Frances en kopia av sin pappa Anders. Det tjatas om att hon har samma smala ansikte, ögon som ler och tunna markerade läppar.

Saknaden efter Anders är som ett ilsket ljud som skär igenom allt. Frances får svårt att andas när hon förlorar sig i tanken på att hon aldrig kommer att få träffa honom igen. Känslorna kommer över henne när hon ser sin mamma och Glenn tillsammans i köket. Frances sträcker på sig, harklar sig, har en brännande känsla i halsen som inte försvinner hur mycket hon än sväljer. Hon vill fråga sin mamma: Vad var det egentligen som hände med pappa? Har du kanske en ny förklaring för dagen?

Men hon hejdar sig. Glenn som sitter tillbakalutad på köksstolen där Anders brukade sitta har inte med saken att göra, han tillhör inte familjen. Och Sonja svarar ändå inte ärligt, hon svarar undflyende, varenda gång. Hennes blick rör sig som en orolig insekt.

Sonja har sagt att det