Jag är Daniel

By Daniel Luthman

I tjugo år levde Daniel som yrkeskriminell. Det började i yngre år, med okontrollerade aggressioner och grova våldsbrott som ledde till fosterhem och ungdomsanstalter. Redan som sjuttonåring satt han häktad, misstänkt för planering av grovt rån. I vuxen ålder blev brotten hans yrke och eskalerade till kidnappningar, indrivningar, värdetransportrån och grov ekonomisk brottslighet. Efter att ha tvingats fly till Thailand inser han att han måste ändra sitt liv, inte minst för att åter få kontakt med sin sjuttonårige son som behöver honom.

”Jag är Daniel” är en fristående fortsättning på ”Jag är Wanted” där pseudonymen David Larsson berättar om sitt liv och sin kriminella karriär. En historia om gangsterlivets hårda verklighet och dess skitiga baksida.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 6, 2020
• ISBN: 9789178297429

Book preview

började.

Gäst hos overkligheten

Med armarna i kors står jag lutad mot väggen och tittar på honom. Jag har alltid vetat att slutet för honom kommer bli äckligt brutalt och nu är det här. Killen är ju helt jävla ensam.

Han ligger i sängen med ryggen mot mig, med bar överkropp och slitna jeans. Kroppen är stilla, som om han sover. Väggen bakom mig är hård och rummet mörkt, förutom det svaga flimrandet från en liten teve utan ljud.

Tystnad råder. En ensam puls.

Ljuset från teven smeker hans kropp, leker på hans bara rygg. Det är trångt i rummet. Jag lägger en hand på väggen bakom mig, det är något med väggen här i mörkret, något som inte stämmer.

En hastig rörelse.

Han byter ställning i sängen och lägger sig på rygg. Det flimrande skenet skvallrar nu om att hans ögon är öppna. Blicken är fäst i taket. Ögonen ser märkligt frånvarande ut och han andas svagt.

Jag andas instängd luft så försiktigt och tyst jag kan. Granskar samtidigt hans blick, den springer vilsen i de tomma ögonen som i en helt annan värld.

Då slår det mig. Jag vet vad som inte stämmer med väggen. Det känns i hela handen. Det bränner till i den av förståelse.

Väggens färg är dränkt i saknad. Betongen gör ont av förväntan och en längtan rinner ner mot golvlisten som om den gjort det i evigheter för att nå hem.

När jag rör lite på handen längs betongen känns den samtidigt så otroligt tom. Tidlös. Ensam.

Väggar i ett hem ska ju kännas trygga.

Bakom mig täcker gardinerna en glasdörr ut till en trång balkong. Där ute är det natt.

På ett smalt köksbord vid ett pentry står en nersläckt dator och på de vitgråa klinkerplattorna ligger en liten leksaksbil och skräpar. Ett däck på bilen är borta. Jag vet varför, men undrar ändå när leken ska ta slut.

Ett tunt ljud återkommer. Det droppar från luftkonditioneringen, ner i en hink som står i ena hörnet. Rytmiskt svagt. Det är inte bara tystnaden som äger rummet.

Han rör på sig lite till och lägger händerna bakom huvudet. Hans närvaro är stark. Känner hur den fyller rummet och mig totalt. Han kryper in under mitt skinn och är ett med väggarna samtidigt som andningarna från honom lirkar till sig mer och mer plats. Pulsen är hans.

En svag droppe slår ner i hinken, ger tunna ringar i vattnet och stunden väntar på nästa.

Vad gör du här?

Jag rycker till.

Han talar plötsligt med mig men har fortfarande kvar blicken i taket. Trodde min närvaro var för svag för att han skulle känna den. Tydligen inte. Blir en smula rädd, påkommen och ställd.

Harklar mig. Ändrar ställning vid väggen.

Hur mår du? Det är jag som ställer frågorna nu.

Det låter om kudden. Han vänder huvudet mot mig. Ser i skenet från teven hur han granskar mig och jag känner mig naken.

Han svarar:

Det borde ju du veta.

Sant, tänker jag och ändrar ställning igen, stöttar mig på andra benet. Det borde jag veta.

Hastigt sätter han sig upp i sängen. Flyttar sig till kanten. Sätter ner de bara fötterna på golvet och sträcker sig efter fjärrkontrollen till teven. Riktar den mot skärmen och släcker den med ett knapptryck. Det blir kolsvart. Hör bara det svaga droppandet från hörnet.

Doften i rummet kryper fram när mörkret erövrar allt. En arom av ovisshet och skuld, stark skuld, sticker till. Fyller mig med obehag.

Steg hörs. Nakna fötter på kallt klinkergolv. Svaga steg med tunga rörelser. De kommer hasande mot mig som en själlös skugga, passerar mig och jag känner hans närvaro svepa förbi, röra vid mig. Den får min hud att knottra sig. Jag ryser.

Ser rörelser i det svarta, konturer som är hans rygg när han rör sig bort från mig. Han tycks inte bry sig om att jag står där vid hans vägg.

En dörr gnisslar och ljus från toaletten uppenbarar sig när han slår lätt på strömbrytaren. Ljuset fälls ner mot golvet framför mig och visar pentryt strax intill. Men han stänger dörren helt om sig och de svarta skuggorna sveper åter runt i rummet och skalar bort synen.

Men snart ser jag lite i det kolsvarta. Ljuset från toan slinker mellan dörrspringorna och ger något slags liv i det döda rummet.

Hör vatten från en kran och sedan kommer han ut. Han låter dörren stå öppen.

Kan du öppna balkongdörren? frågar han och tar upp ett ciggpaket och stannar framför mig. Ljuset spelar på hans bara överkropp.

Visst, svarar jag kort. Drar gardinen åt sidan och skjuter upp glasdörren. En varm doft av trasig thailandsnatt slinker in. Gardinen faller på plats.

Han rör sig mot mig igen. Sätter sig på sängen ganska nära och tänder en cigg. Tändarens låga lever i handen på honom. Ger dansande skuggor i hans ansikte och han drar in ett bloss. Sakta ser jag rök sippra ut ur näsan. Rökdoft sprider sig i rummet och tränger bort allt annat. Ensamheten gömmer sig, sipprar bort för stunden.

Jag beslutar mig för att vara rak. Lika bra.

När ska du åka hem egentligen? frågar jag men blir orolig i samma sekund som orden lämnat mig.

Han drar handen genom håret och möter min blick. Hans ögon säger mycket och inget. De är blanka och ser nu på mig hårt, så hårt att jag vill gömma mig. Letar han svar? Men jag vill inte skrämma bort honom och är tyst. Han säger inget. Jag sväljer.

Sedan viker han ögonen åt sidan och han drar in ett bloss till.

Vet inte, säger han och tittar ner i golvet. Tar sig om benen som om det kliar.

Återigen fäster han blicken på mig.

Jag vet faktiskt inte när jag kan åka hem. Snart hoppas jag. Det är slitigt att leva så här.

Han skruvar lite på sig när han säger de sista orden, som om orden i sig är trötta.

Jag böjer mig ner. Tar upp den lilla leksaksbilen. Det fattas ett däck. Håller upp den mot honom. Rummet håller andan.

Kan du verkligen lämna det du har här?

Nam och Lillkillen, säger han snabbt och gardinen som nu är ljusblå i skenet från toaletten fladdrar till av en vindpust från natten där ute.

Jaa ... just det. Jag tänker på tjejen och hennes son.

Han nickar då mot en tom flaska som står bredvid mig på tevebänken, men utan att svara. Det ligger fimpar i den. Jag räcker honom den. Han slår cigaretten lite lätt mot kanten och askan trillar ner i den. Faller som aska gör.

Har funderat mycket på det där, svarar han. Pannan rynkar sig. Jo ... jag har funderat mycket på just det.

Tyst.

Jag väntar.

Du vet, hemma har jag min son ... som inget annat vill än att jag ska komma hem. Och jag har ju varit borta länge nu, för länge. Det är fortfarande riskabelt att åka hem. Men jag vill, tro mig. Samtidigt kan jag inte riktigt, eftersom jag har Nam här ... Lillkillen ...

En djup suck hörs. Han fortsätter.

... så jaa, jag har ju starka band till dem, går ju inte bara att klippa av heller. De står mig riktigt nära nu och skulle jag lämna dem i en otrygg framtid så vete sjutton ... om jag inte skulle gå sönder av oro ifall något hände mig hemma.

Hör hur han andas tungt. Tittar inte på mig.

Vet faktiskt inte hur jag ska göra, säger han. Vet faktiskt inte, upprepar han och askar mer i flaskan.

Han röker klart i tystnad. Reser sig från sängen utan att säga något. Går bort till bordet och ställer flaskan bredvid datorn. Det ryker lite om flaskan. Tar en mörkgrön t-shirt som ligger på en stol och drar på sig den. Kliver i tofflorna och öppnar en dörr som leder ut. Ljus från korridoren tränger in och bländar.

Ska du med? frågar han och vänder sig mot mig.

Vart ska du?

Måste ta en promenad, kan inte sova.

Visst, svarar jag och går genom det lilla rummet, förbi honom i dörren och ut. Han stänger till bakom oss och försäkrar sig att den är låst. Rycker lite i den.

Vi går genom en avlång korridor med ljusblå dörrar och nerför en trappa. Hans tofflor klapprar lätt mot det hårda golvet och korridoren viskar att han gått i den många gånger tidigare. I trappan frågar jag om han ofta har svårt att sova.

Får inte en blund nu för tiden, inte en blund, svarar han.

Vi kommer ut på en avslagen gata med knappt någon puls alls. Det springer några lätta vindar i luften, friska brisar i en trasig miljö. Kvarteret andas ut och husen står tysta. I husen sover folket tungt. En moped drar förbi som om den äger hela gatan och en hund stannar upp, tittar på oss som om vi inte hör hemma här.

Jag lägger märke till ett par ungdomar som röker i ett hörn och en av dem uppmärksammar oss med en vass blick. Vi går förbi och in mellan två hus. Ena väggen är full av klotter och det känns som husen tittar på oss och undrar om vi verkligen ska gå längre in i gränden. Men han går före. Jag följer efter.

Du vet, säger han när vi passerar en mur med ingjutna glasskärvor på krönet. För första gången i mitt liv så kanske jag ändå har en rejäl chans att göra rätt för mig. Eller jag menar ... det känns ärligt för första gången. Har verkligen fått en till chans nu.

Han tystnar och ser ut att tänka i stegen.

Du tänker på boken? frågar jag ut i mörkret.

Ja, just det. Den kanske kommer plöja lite mark att gå på.

Inte så lite, lägger jag till.

Nej, det är sant. Den kanske kommer bereda vägen rejält.

Ja, du har verkligen fått en chans nu och jag vet att du kämpat för den också, ta vara på det, säger jag i ett bräde utan att andas.

Vi svänger till höger och får ducka en aning för en tvättlina med kläder. Husen står närmare nu och det är bara ett svagt nattligt sken som visar vägen i denna smala gång. Ljuset ligger på gatan i små vattenpölar.

Men jag känner en viss rädsla för det hela också, säger han och tittar på mig.

Jaså?

Jo, ja, jag är ju förbannat glad för den här chansen. Men ...

Han tystnar som om orden fastnar i halsen.

Men vadå?

Men ... ja, tänk om jag gör det jag alltid lyckas göra?

Vi kliver över några vattenpölar nästan samtidigt.

Sviker igen, säger han tyst. Tänk om jag klantar mig och sviker igen.

Våra steg leder oss förbi en hörna som ligger vasst i skuggan av staden. Hör en teve på avstånd från något av husen.

Men det är ju bara att bestämma sig för fan, att inte göra det, säger jag nästan förbannat. Den du sviker mest förutom din son är dig själv. Och ja ... Jag tystnar.

Ja vadå?

Ja, så som jag uppfattat det nu så går du in i det hela med en helt annan syn på saker och ting. Du talar ju själv om hur tiden här har förändrat dig och fått dig att inse ett och annat. Min röst låter kanske en smula hård.

Jo, det är sant, säger han. Det är fan sant. Jag ska sluta tvivla på mig själv så mycket.

Jag förblir tyst men håller med.

Vi glider ut på en större och ljusare gata. En gles trafik drar förbi och ljud fyller plötsligt luften. I en framruta på en parkerad taxi syns ett bildspel av ljus i olika glada färger. De kommer från en restaurang tvärs över gatan.

Sneglar mot restaurangen vars skylt är klädd i olika små blinkande lampor. Det står Happy Hour på en krittavla vid dörren och en man sitter utanför på en stol med en öl i handen. Ser full ut och hänger en aning med kroppen. När vi går förbi hörs ljuden från ett biljardbord.

Två tjejer kommer emot oss. De ler. Jag slänger en blick på honom men han är i sina egna tankar. Ser ut som han inte lägger märke till dem ens.

Vad saknar du mest? frågar jag när tjejerna passerat.

Jaa ..., säger han och tänker efter lite med händerna på ryggen. Förutom min son då ... så saknar jag ett ställe där jag hör hemma på något sätt.

Fattar du? lägger han till efter en stund.

Jag ser på honom undrande.

Jo, det jag menar är att jag saknar ett liv. Ett liv som jag sakta kan få bygga upp på trygg mark. Jag saknar helt enkelt kanske ett hem.

Jag nickar lätt.

Vi tar till höger och passerar en lastbil som väntar på grönt ljus. Han verkar precis veta hur vi ska gå. Vilka gator vi ska svänga in på, som om han gått här hundratals gånger.

Vi fortsätter promenaden i tystnad. Han i sina tankar. Natten lever. Fastän gatorna vi vandrar på är ganska små så andas de både mörker och glädje. Det finns en evig puls i Bangkoks hjärta.

Till slut kommer vi tillbaka till hans hus och han håller upp porten för mig. Vi kliver in. Uppför trappan och in i korridoren.

När han låst upp dörren stiger vi in i kvarten och ångesten slår mig. Lägenheten andas så mycket mörker och dåligt samvete så jag kommer bli tvungen att fråga om det, men först när vi satt oss vid det lilla bordet.

Han stirrar rakt ner i bordsskivan och pillar på en penna.

Hur är det med ångesten, vännen? Ångrar direkt att jag sa vännen. Känns fånigt men han reagerar inte ens.

Ångest, säger han istället med låg röst och drar en handflata längs med bordsytan. Ja ... jag fick faktiskt den frågan häromdan. Och ja ... visst är det tungt om jag ska vara ärlig och det ska jag ju vara. Inte allra minst med dig. Han ler lite smått som om han försöker gömma sina känslor. Men ..., fortsätter han. Du vet jag försöker överleva här. Tror ... om jag skulle känna efter ordentligt så går jag nog i bitar helt. Har nog ångest för mycket men vågar inte släppa fram den riktigt än. Han tystnar två sekunder.

Hör hur det droppar i hörnet. Han fortsätter: Den lurar säkert i skuggan på något sätt. Men visst dyker den upp då och då. Speciellt när jag tänker på mina nära.

Han skjuter ut stolen och reser sig plötsligt, som en markering kanske att han vill övergå till annat. Istället drar han fram något ur en byrålåda framför en liten spegel. Jag ser att det är ett tjockt manus. Med en lätt hand kastar han den tjocka bunten på bordet bredvid datorn och den snurrar ett kvarts varv innan den stannar upp. Han står upp vid bordet och trycker ett finger på det.

Det här, säger han bestämt. Hans ögon får liv. Som om de glöder av kraft och vilja. Det här är kanske min nyckel till något bättre, kanske en början på något jag saknar.

Jag nickar och tittar på honom, vrider mig lite på stolen.

Men du ska veta ... samtidigt som detta kanske är en nyckel eller ett hopp så är det också rädsla ... sår.

Jag förstår. Det är ju delar av hela hans liv som ligger där i ord, på blad och ark. Han trycker fingret hårdare på den tjocka bunten.

Det är samtidigt som rapp på ryggen att blotta sig så som jag gör och förmodligen ska jag ha mer stryk än så, men ibland tar det emot illa. Han tystnar och tittar på bunten som om den både är kärlek och hat.

Och ja ..., fortsätter han, hur trycker man egentligen ner ett helt liv, trettiofem år av blandat skit i en bok? Hur får man det egentligen rättvist?

Tyst igen.

Det går bara inte, svarar han sig själv och tittar länge på mig.

Nä, svarar jag bara kort och fånigt.

Nä, det är så mycket man egentligen vill ta fram och visa men ett helt liv får ju inte plats. Som att trycka ner en värld i en tändsticksask. Rösten är något hårdare och han sätter sig med en liten suck.

Men jag har gjort ett så ärligt försök som möjligt och jag har verkligen gjort allt jag kan, efter bästa förmåga, säger han med lite mer avslappnad stämma. Och det har gett mig hopp.

Vi sitter där på varsin stol vid det lilla bordet, vid datorn som han nyttjat hårt, och vi talar länge. Han berättar och jag lyssnar. Förstår att han har ett behov av att prata, han snackar ju inte med så många nu för tiden. Rummet får lite mer liv för en stund. Det är ju inget nytt det han säger men jag lyssnar ändå. Låter honom få tala av sig. Han talar med både glöd och trötthet, med både passion och hat. Med slitsamhet, förvirring, mänsklighet, sorg, styrka men framför allt med hopp. Han berättar hur det var för honom när han flydde och kom till Bangkok. När han satte sin fot på flygplatsen här för första gången, hur förvirrad han var och hur han singlat slant om vart han skulle ta vägen. Han berättar om ett brutalt liv på flykt och en förvriden uppgörelse och bot. Han berättar om mycket, om allt. Om när han högg en thailändsk snubbe med kniv och jagade de som satt honom i skiten utanför Bangkok, och när han träffade en utbrytargrupp från thailändska militären som blivit delar av maffian. Jag lyssnar.

Ser hur han är tvungen att få berätta för någon, så vi sitter länge. Jag vet att han uppskattar det. Men vår tid tar slut och jag vet ju allt redan.

Är tyvärr tvungen att lämna honom. Han ser trött ut.

Säger till honom att han måste vila, tvinga sig själv att sova och jag säger att det är ju nu det börjar. Snart kommer tiderna bli ljusare och snart kanske allt blir betydligt mycket bättre. Försöker ge någon sorts tröst. Fast i hans blick ser jag att han vill inte alls ha någon medömkan. Den glor bara argt på mig för att jag vågar känna oro för honom. Han är dock ledsen för att jag måste gå och tackar helhjärtat för att jag kommit förbi.

Han går och lägger sig i sängen med den lilla datorn i knät. Väggarna talar om för mig att det är dags, time to leave. Så jag går.

Sköt om dig, säger han från sängen när jag står vid dörren.

Du med, svarar jag. Innan jag stänger dörren helt säger han:

Det är så overkligt allt, som om jag står vid sidan om mitt liv och bara ser på, att detta inte händer just mig.

Lämnar honom ensam. I en konstig olustig känsla av nyfikenhet och oro över vad som ska hända honom nu. Men jag vet precis hur han känner, som när man klivit ur sig själv och i hela sitt liv stått utanför och skådat sig själv, helt overkligt. Jag vet att i samma stund som jag går genom den kala korridoren utanför hans rum, så skriver han de här orden.

Flight to Thailand

Flygplansstolen är trång. Försöker sträcka på benet. Mitt högra knä låser sig alltid om jag inte har utrymme nog att sträcka på mig. Vet att det lika mycket är en mental grej men lik förbannat känner jag fysisk smärta om jag inte har space. Någon typ av klaustro.

Lirkar in foten under stolen framför mig och sträcker ut benet. Det knakar till i knät. Jag slappnar av. Skönt. Drar upp den lövtunna filten över axlarna och lutar mig tillbaka i stolen. Filten är inte mycket att hurra för. Till och med kriminalvården har tjockare. Deras filtar är å andra sidan extremt skrikigt orangefula. Men hellre tunn filt än ingen. Det drar flygplanskallt.

Blicken ut. Det är kolsvart där ute och visste man inte bättre så kunde man nästan tro att vi står stilla.

Men vi är högt upp.

Vi är ungefär tre timmar in på en resa som kommer ta mig till platser som jag inte kan föreställa mig. Inte i min vildaste fantasi. Om cirka nio timmar kommer jag landa i Thailand, i Bangkok. Platserna jag talar om är inga fysiska platser med palmer och kritvita stränder, eller festlig storstadspuls. Nej, jag syftar på platser i mig själv.

Du kan besöka alla platser på vår jord och utforska skuggor och ljus eller leva rövare. Men när det kommer till att hitta hem, så måste du först veta var ditt hem är.

Ljudet från flygplansmotorerna ligger som ett dovt lock. En svag kaffedoft når mig.

Flygvärdinnor ler påklistrat i tajta dräkter, uppsatt hår och behandlar oss gnälliga passagerare med vördnad. Fy fan för att vara flygvärdinna. Jag följer en av dem med blicken. Hon balanserar bort i gången med kaffe, varje hårstrå på plats och prydliga naglar. Själv är jag nog en av de besvärliga, då jag tidigare bad om att få byta plats. Klarade inte av svettstanken från någon som satt nära. Den blonda flygvärdinnan gav mig bara ett stort leende och efter några minuter visade hon mig till en annan plats. Långt bak i planet.

Nu tre sitsar för mig själv och den stickande svettdoften är historia. Använder inte folk deo?

Fattar inte. Vad gör jag på planet?

Det låter kanske konstigt men det har inte gått upp för mig att jag är på väg till en helt annan världsdel. Som när man sitter på väg mot semester och inte fattat att man verkligen sitter där i flygplansstolen. Overkligt. Fast det här är på ett helt och hållet negativt sätt. Tankarna snurrar och känslan hänger inte med.

Är allt som det ska?

Jag sliter bort blicken från det svarta där ute. Vänder mig mot rösten. Samma flygvärdinna som hjälpt mig tidigare står i gången.

Javisst, tack för hjälpen. Jag stod inte ut där borta, svarar jag. Hon är vacker. Fastän hennes ögon ser ut att älska sitt jobb, förstår jag inte hur hon pallar med alla tjatiga människor.

Säg bara till om det är något, fortsätter hon med ett leende.

Jag nickar men hon är redan borta.

Men så jävla bra är det egentligen inte. Inte för att jag sitter i en trång flygplansstol med lövtunn filt. Nej, jämför man situationen jag befinner mig i med ett vardagligt problem, så kan man lugnt säga att min situation är ett fucking helvete. Endast på ett sätt kan det bli värre – om planet skulle störta.

Bläddrar i en bok, en bestseller jag köpt på Arlanda. Meningarna fastnar inte, får läsa om varje rad flera gånger. Men den handlar om saker som ligger mig nära, Stockholms undre värld.

Hur fan kunde jag blivit blåst? Vad fan hände egentligen? Är jag förbannad? Hell yes. Den jäveln kommer få, om det är så det sista jag gör. Hämnd ljuva hämnd. Men mest är jag förbannad på mig själv. Borde förstått.

Just nu. Bara förvirrad.

Har jag panik? Vet fan inte. Känns bara som det inte händer. Är tvungen att lämna skiten, fly från den undre världen. Mitt liv ligger pyrt till. Har fortfarande inte begripit allvaret, att jag är på flykt. Än är jag inte rädd. Konstigt.

Sjutton mille? Fick han verkligen det? Hur fan kunde han lägga skulden på mig? Helvete.

Laddad för hämnd I

Stod med en revolver i handen. Vägde den lätt och tittade på den.

Det stod Korth i en cirkel på stålet. Lekte lätt med cylindern som gav ifrån sig ett bekant ljud. Skiten var fulladdad, sex skott. Brunflammigt handtag, silvrigt stål.

Tittade ut genom fönstret. Jag hade varit i Thailand i ungefär ett och ett halvt år.

Slog hårt med handflatan på cylindern. Den snurrade.

Kändes som jag höll i en sjukdom, som om jag hade pesten i mina händer och jag visste att den skulle smitta mig med våld igen, ge mig falsk jävla makt.

Cylindern stannade. Det blev tyst.

Vapnet rev upp gammalt i mig som gjorde ont, skrek ångest.

Satt på sängkanten. Sist jag hade använt en pistol var fan i Sverige. Det sista jag ville vara nu var mitt gamla jag, empatilös och aggressiv. Men vad fan skulle jag göra? Hade inte så mycket val.

Hörde hur en hund skällde från gatan och en enorm tyngd la sig i bröstet, en ångest spred sig sakta i kroppen. Den fingrade på själen och kramade mig. Hjärtat slog.

Måste förtränga. Jag slöt ögonen. Måste sluta känna. Tvingade mina tankar dit där jag inte ville vara. Kände ilska och hat. Fattade inte varför just jag var i den här helt sanslöst helvetes situationen. Bisarrt. Varenda jävla gång gick man på såna jävla minor.

Andades tungt. Stängde av. Karvade bort ångesten med ilska och lät aggressionerna sippra ut i tomhet tillsammans med mina andetag. Kände min puls, den slog hårt men harmoniskt, kände mig som ett, inte delad.

Hade bestämt mig.

Jag log. Det var så ironiskt. Fick revolvern av en snut här i Bangkok och i Sverige var snuten en av mina största fiender. Hade fått hjälp av en polis här i Thailand tidigare när jag högg en kille med kniv. Samtidigt var jag lyst av den svenska polisen. Leendet jag hade på läpparna var skevt.

Klockan tickade på väggen i mitt lilla rum. En sekund i taget och min flykt kändes evig. Men nu skulle jag skita i att känna efter.

Utanför drog det ihop sig till oväder. Det kunde skifta från sol till ilsken åska på några sekunder när det var regnperiod.

Reste mig upp och gick bort till köksbordet, korsade rummet som var min cell och la revolvern på bordet. Med en ihålig omedveten suck gick jag in i badrummet.

Två dagar senare skulle jag få besök. Ett besök som jag visste kunde bli min räddning men som också kunde tvinga tillbaka mig till våld, kanske död, allt det jag ville lämna för alltid.

Hur omfamnar man ett helvete som en räddning? Det kändes som hela mitt liv skulle avgöras i detta besök.

Andades tungt och tittade på mig själv i spegeln. Såg helt annorlunda ut nu. Jag var mager, folk trodde fan att jag pundade. Svarta ringar under ögonen, såg ut som ett skelett i ansiktet. Tiden som lyst och jagad i Thailand hade slitit på mig fruktansvärt mycket. Inte minst psykiskt.

Det som inte dödar härdar, sa jag högt. Det som inte dödar härdar. En sliten fras som jag upprepat otaliga gånger till mig själv och varje gång glödde det styrka i själen.

Skvätte vatten i ansiktet. Svalt och skönt i kontrast till den unkna luften i mitt helvete. En sista handling för att tvätta bort en överbliven ådra av ångest för det jag gett mig in i.

Klev ut ur badrummet och i tofflorna. Fanns en del jag var tvungen att fixa innan mitt besök kom, som ett möte med en annan snubbe. Kanske skulle våldet tvingas fram redan denna kväll. Vi skulle mötas på en bar vid en av stadens största horgator.

Kollade den svarta tunna plånboken. Degen var där. En sak hade jag sagt till mig själv – vad som än händer skulle jag aldrig bli blåst igen. Spelar ingen roll om det var miljoner eller några hundra baht. Aldrig mer. En annan sak som jag också sagt var att jag aldrig mer skulle kliva tillbaka till mitt gamla jag. Jag blundade. Ekvationen gick inte ihop.

Fem minuter senare stod jag ute på gatan och vinkade åt mig en taximoppe. Revolvern satt tung baktill i byxlinningen på mina jeans och vädret piskade hårt. Regnet skonade ingen. Det öste ner som för att skölja bort smutsen från de slitna gatorna men när det slog mot min hud kändes det nästan som en befrielse. Var det våld och hat jag skulle ta fram, mådde jag som bäst när allt var aggressivt runt mig, så jag välkomnade ovädret och njöt av det. Satte mig bak på moppen och slog med en lätt handflata på taxikillens typiska oranga väst.

Nana soi four, sa jag, som gatan heter. Han på moppen nickade utan att säga något och gasade på.

Vi sicksackade ut på min smala gata som jag hade bott på i över ett år. Väjde för cyklar som plöjde i regnet, passerade folk som sprang med paraplyer och åkte jämsides med färgglada taxibilar. Husen stod i block och utstrålade slit, smoggen fightades med regnet och det sipprade ut levande ånga från brunnarna. Det var fucking Bangkok för hela slanten. Två hemlösa barn i femårsåldern som jag kände stod skyddade under en plastpåse och den ena av dem satte sig på huk när vi stannade för rött bredvid.

Jag blundade och kände hur det doftade så mycket icke-Sverige. En snabb bild av Stockholms gator flashade förbi och kittlade mitt minne men jag ville inte minnas och öppnade ögonen.

Vid rödljuset stod fullt med moppar. Men min blick i regnet gled åt sidan och jag mötte en av de hemlösa barnens tomma blick.

Dan, sa han, som de brukade kalla mig, och han vinkade. Den andra på huk petade med en pinne vid en brunn.

Jag nickade åt honom. Sist jag såg dem fick de en tallrik nudlar av mig men nu hade jag mitt. Nu var det allvar igen.

Grönt. Moppen drog iväg och jag trycktes bakåt. Höll om föraren och himlen piskade mig i ansiktet, det gick fort och vi plöjde fram på stadens gator.

Det gjorde ont.

Kände in i skelettet att det vankades våld.

Kalla mig David

Är det ledigt här?

Jag vänder bort blicken igen från flygplansfönstret. Tittar upp, kollar vem som frågar. Är helt inne i mina tankar om hur fan jag kunde bli blåst. Fattar nada.

Va? säger jag förvirrat fastän jag hört frågan.

Blir paff. Tjejen som frågar är förbannat snygg.

Eh ... javisst, det är bara att slå sig ner. Jag slår ihop boken utan meningar, rätar på mig lite och låter filten dala ner i knät. Lägger den lite åt sidan.

Tack, säger hon och öppnar en lucka över huvudet på mig. Hon pular in en jacka och blusen åker upp, blottar magen när hon sträcker på sig. Sexigt, nästan filmiskt nice. Ljus fin hud. Sneglar bakom henne och ser en snubbe som sitter på andra sidan gången. Han har också tre stolar för sig själv. Fattar inte. Varför frågar hon inte honom? Liraren ser ut som han är utskuren ur en Hugo Boss katalog. En riktigt Don Juan med kostym och allt. Lila slips. Ansiktsdrag som Beckham och öppnar han käften så är det nog sirap som sipprar ut.

Ninni, säger hon när hon sätter sig och sträcker fram en hand som ser len ut med vassa naglar. Huden är verkligen silkeslen. Känner det när jag hälsar.

David, ljuger jag.

Du ser inte ut som en David, säger hon och ler stort. Fortsätter med att slänga lite med det blonda håret och så vecklar hon ut en filt.

Inte? svarar jag lågt.

Vet inte varför jag sa David, det var det första namnet som ploppade upp. Brukar ju presentera mig som Patrik kalla mig Putte, eller Fredrik säg Fredde. Nu blev det David. Kanske var det för att slipsgossen på andra sidan liknar David Beckham, inte fan vet jag.

Så vad ser jag ut som då? frågar jag och tittar på henne. Hon är fan skitsnygg, för snygg för att dimpa ner så här bara, bokstavligen från himlen eller i himlen över helvetet. Hon granskar mig noggrant, till och med