Experimentet

By Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker and Jonas Malmsjö

John Wagner inser att han har begått ett fatalt misstag, men efter intensivt undersökande lyckas han avslöja vem Döden i December är. Hemma hos Kim Cordell är det kaos när hennes community av privatspanare bestämmer sig för att flytta in hos henne. Ett gäng man inte vill ha som inneboende.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 25, 2023
• ISBN: 9789180006323

Book preview

Döden i December

Del 8

EXPERIMENTET

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-630-9

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore en polare

skulle det vara en som alltid snor dina grejer."

Nils Bratt

1

Ge aldrig upp!

Pappas röst smyger sig in i huvudet och bygger ett litet fågelbo.

Jag vill inte vara här, viskar nioårige Loke Schnell och tittar åt sidan på en man som ligger på en säng längre bort i det dova ljuset. Men han svarar inte. Ser blank ut i ögonen men rör sig då och då.

Loke saknar mamma och förstår inte vad det är frågan om. Han vet inte ens hur länge han varit här. Det finns inga fönster och det skulle kunna vara natt eller dag, han har ingen aning.

Det ser ut som en gammal källare. Skarvsladdar ligger slängda på golvet, ett duschdraperi som inte är fördraget mellan hans och gubbens sängar. En trappa som verkar komma från taket och en stängd trädörr på andra väggen. Då och då kommer en man in och ger honom eller gubben sprutor. Eller piller. Ibland tar han deras blod.

Är jag i en källare …?

Det doftar något som han känner igen men inte kan placera. En mjuk men ändå ganska stickig doft. Loke tittar upp mot taket som ser hårt ut. En ensam lampa kämpar med att ge ljus i det konstiga rummet och ibland blinkar den till. Som om den gör allt den kan för att hjälpa Loke. För att den vägrar dö.

Ge aldrig upp, brukade pappa säga när Loke spelade innebandy. Han vill göra som pappa säger men det är svårt. Dessutom är pappa i himlen och Loke slutade med innebandyn när han dog.

Det svider i ryggen och bultar där mannen stack in nålen för en stund sedan. Han har försökt att prata med mannen som band fast honom på sängen men han svarar aldrig. Det är som om Loke inte finns.

Det dunkar snabbt och hårt i bröstet när Loke försöker komma loss, och det kryper i kroppen efter att ha legat stilla länge. Han tror i alla fall att det är länge.

Hallå? undrar han lite högre mot gubben i den andra sängen. En slang går in i Lokes arm och det kliar, men han sitter fast och kan inte klia tillbaka.

Han får panik och sliter och drar, skriker högt utan att gubben ens tittar på honom.

När en dörr öppnas tystnar Loke direkt och blir istället livrädd. Masken mannen har är helt svart. Inget hål för mun eller näsa, bara de otäcka ögonen.

Jag vill till mamma.

Mannen svarar inte. Istället sprutar han in något i påsen som sitter på en stolpe vid sängen. Efter bara några sekunder slappnar hela kroppen av och det känns som om Loke flyter.

Eller är han död?

Han vet inte hur det känns att vara död, men det är nog så här det är. Kanske får han träffa pappa snart, och morfar och hunden Stickan som dog förra året. Det vore bra, tänker Loke och andas tyngre medan mannen pysslar med något bakom ryggen.

Hö, tänker han sedan. Det luktar hö. Nu känner han igen det från när han, mamma och pappa var vid en bondgård för länge sedan. Där han fick träffa getter som såg läskiga ut och får som var söta. När de köpte katten som Loke kallar för Fluffis, men som egentligen hette Anubis. Katten som hatar allt och alla, tänker Loke. Alla utom Loke, som är den ende som får gosa med den lilla svarta pälsbollen.

Pappa hatade den eftersom den gillade att kissa i hans skor. Loke skrattar till när han tänker på hur pappa brukade svära och säga att han skulle göra köttbullar av Anubis och hur mamma alltid försvarade fluffisen.

Är jag på en bondgård …?

Mannen stoppar in en tops i Lokes mun så att han nästan spyr. Tar fram en spruta och drar upp blod från den lilla grejen som sitter i Lokes arm. Det är så mycket mörkrött som fyller sprutan att Loke blir snurrig och yr. Och så rädd att han börjar gråta. Men tyst, så att mannen inte ska bli arg.

Efter ett tag försvinner mannen uppför den knarrande trappan och när luckan går igen slappnar Loke av ännu mer.

Varför gör han så här mot mig?

Och gubben, tänker Loke och tittar åt vänster. Det känns som att de ligger och flyter på sjön. Loke blundar och tänker och längtar till sommaren. När de kan åka till stugan igen. Han saknar den lika mycket som han saknar mamma och pappa.

Han försöker komma ihåg vad som hände och hur han hamnade här. Det enda han minns är att han lekte på fritids i December, efter det är det som om han somnade och vaknade upp i det här rummet.

Loke försöker säga något men det kommer inga ljud ur munnen. Han ska inte skrika något mer, men han tänker försöka rymma.

Han hör något åt vänster och vrider långsamt på huvudet.

Nej!

Det är gubben som har tagit sig loss på något sätt och kommer närmare. Han kryper mot Loke.

Loke vill springa men det går ju inte. Den äcklige gubben är framme vid hans säng och tar tag i den för att resa sig upp. Det luktar kiss och något annat som Loke inte vet vad det är.

Han slutar andas när gubben kommer jättenära med sitt ansikte och blundar så hårt han kan.

Jag vill inte, tänker han snabbt.

2

Hur tänkte du? frågar John Wagner som sitter mittemot Robin Ackermann i ett av förhörsrummen på Decembers polisstation.

Snöstormen för två dagar sedan har dragit förbi, stan har plogats och röjningsarbetet är i full gång. Men det ligger en tung sordin på … allt. Förlusten som har drabbat inte bara poliskåren utan hela staden har ersatt stormens snödrivor. Begravt dem alla i omöjliga känslor. Juliette, Frank, Axel och Jimmy. Han själv och Mona. Alla rör sig som om de inte riktigt är vakna. Kanske hoppas de att det är en mardröm som de kan vakna ur. Men så är det inte, och anledningen till det sitter framför John och ser olycklig ut.

Hallå? försöker han igen.

Robin rycker på axlarna som ett dagisbarn, men svarar inget. Det enda som avslöjar hans bräckliga känslotillstånd är ett maniskt blinkande och att han gungar av och an med kroppen.

John vill skrika på Robin, för att han ska förstå att det är hans fel att hans pojkvän Valle är död. Men han lyckas behärska sig.

En gång till, Robin: hur tänkte du?

Var är Sparven? undrar Robin med tunn röst.

Om du menar Ceasar Höök så tog han livet av sig.

Oj.

"Oj? Är du helt efterbliven?" undrar John och känner Monas hand på sin, som om den ber honom att ta det lugnare. John drar bort den. Han fattar. Robin blev våldtagen av Ceasar och Ceasar mördade Valle.

Rent tekniskt är inget av det här Robins fel, ansvaret för morden och våldtäkterna ligger på mannen som valde att utföra dem, men moraliskt är det en annan femma.

Robin ler nervöst och pillar med fingrarna. John fattar att det är just nerver, men har ändå lust att smälla till honom. Han sänker rösten och hör själv hur den darrar av återhållen ilska när han säger:

"Valle, Abraham, Bengan, Olle och du själv. Alla var Ceasars offer … Men det är inte hela berättelsen, eller hur? Ceasar var lika mycket ert offer. Vill du hellre att jag kallar honom Sparven? Det var ju så ni kallade honom när ni gick i skolan, där ni våldtog honom med ett kvastskaft." Johns röst har skiftat karaktär och är nu iskall.

Robin rycker till och för första gången får John ögonkontakt med honom.

Ja, vi har förhört Abraham också. Han skämdes för mycket för att ens anmäla det han varit med om. Men vi vet vad som hände, och hade du berättat om det tidigare så skulle Valle och Olle ha levt idag. Fattar du det?

H-hur är det med Stoffe? undrar Robin.

"Vi vet inte, han är försvunnen. Varför i helvete sa du inget till Valle?"

Robin Ackermann, yngste sonen i familjen som mer eller mindre äger halva December, homosexuell och utstött av sin egen familj, rycker på axlarna igen.

John slår handflatan i bordet så att både Robin och Mona studsar till. Hur! Fan! Tänkte! Du?!

Robin skakar och verkar pysa ur som en ballong. Axlarna sjunker och ryggen krummar när han bryter ihop och tappar taget om allt. Jag skämdes ju, för fan, väser han.

Du skämdes? Mona har betydligt mjukare röst än John, och kanske är det bättre att låta henne förhöra Robin nu när han vill berätta.

Ja! väser Robin skarpare. "Jag skämdes då och jag skäms nu. För att jag som är bög inte vågade komma ut när jag gick i skolan, för att jag inte stoppade dem när de mobbade och skändade Sparv… Ceasar. För att jag frös som en jävla odugling när det där i duschen hände. För att jag inte stoppade det. Och, andningen blir panikartad, för att jag nånstans i djupet av mitt inre var tacksam över att det var han och inte jag."

Helvete … jag måste ta en paus. John reser sig hastigt från förhörsbordet och skyndar ut ur det trånga, syrefattiga rummet. Om han inte kommer ifrån Robin finns risken att han gör något som han kommer att få ångra. Hur synd han än tycker om honom någonstans mitt i alltihop så går det inte att komma ifrån det faktum att om Robin bara hade erkänt allt det här med en gång, om han hade berättat om Sparven och vem han var och vilka som ingick i Bengt Brolins så kallade järngäng, så hade Valle – hans bästa kollega – suttit ute i receptionen just nu och klagat på Bultens fisar, istället för att ligga i källaren borta på sjukhuset hos René Hoffmann med alla organ uttagna ur kroppen.

John smäller igen dörren bakom sig och stannar till. Gnider sig över pannan. Vet att han måste lugna sig. Det sticker varmt bak i svalget, men han har inte tid att stå här och gråta. Han lyfter blicken och ser att Juliette stirrar på honom från sitt skrivbord. Hennes ögon är röda av all gråt, och han ser hatet även i hennes blick. Hon ser ut att vara en hårsmån ifrån att dra vapen och gå in i förhörsrummet och avrätta Robin Ackermann på plats.

John går till pentryt, rynkar näsan åt lukten som huserar där och försöker andas genom munnen medan han häller upp en kopp kaffe åt sig.

Axel viftar borta från sin glasbur, vinkar att John ska komma dit. Även han ser ut att ha gråtit. Till och med Frank har suttit och snyftat med jämna mellanrum sedan han fick reda på vad som hände under den ödesdigra stormen.

John tar sin kopp och bestämmer sig för att höra efter vad Axel vill innan han fortsätter förhöret med Robin Ackermann. Men när han kommer ut i altargången slås kyrkporten upp bakom honom och solljus och iskyla vräker sig in.

Ni måste hjälpa mig, snyftar en kvinna med en röst som låter sliten.

John vänder sig om. Kvinnan är ung. Kanske strax under trettio. Och som en spegling av varenda jävel på Decembers polisstation är hon rödgråten och håret står åt alla håll.

Ett överfall till? Eller någon nära anhörig som har slukats av stormen? Eller varför inte ätits upp av det jävla bergatrollet, allt verkar möjligt i den här gudsförgätna stan.

Hallå? Snälla, säger kvinnan och skyndar fram till John. Du är väl polis, va?

John suckar till inombords, sneglar bort mot Axel och vänder sig sedan till kvinnan. "Det är jag. Hur kan jag