Thure och vattenhästens öga

By Monic Arvidson W

När Thure reser till Zimbabwe för att hälsa på sin mormor och sin bästa kompis Tom har har ingen aning om att han kommer att få uppleva sitt livs största äventyr. Så fort han lämnar flygplatsen blir han attackerad av en stor fågel, men det är bara början. När Thure och Tom får höra en berättelse om en ond häxkarl börjar det hända mystiska saker och dagen efter dyker det upp en skadad häst på gården. Kort därpå försvinner Tom och Thure måste lösa mysteriet för att kunna rädda sin vän ... Berättelsen om Thure och vattenhästens öga är en ruskig, spännande och fantasifylld historia där gammal asatro blandas med afrikansk magi. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 11, 2021
• ISBN: 9788726786279

Book preview

Kapitel ett

Väntan

D et var som att gå in i en het bastu. Så var det nästan alltid i Zimbabwe. Jag skulle vara i Afrika i två veckor. Det hade gått bra att resa ensam.

Se upp!

Jag duckade när jag i ögonvrån såg hur något kom flaxande rakt emot mig, men jag var inte tillräckligt snabb, det brände till på kinden. Lara, flygvärdinnan, fick tag i min arm, när jag tappade balansen.

En mörk fågel vände och slog med vingarna bort över flygterminalen. Efter den följde en svart svans av fåglar.

Så underligt, utbrast Lara. Det ska inte finnas fåglar här. Är du okej? frågade hon sedan och synade såret på kinden.

Jag tror det, svarade jag med bankande hjärta.

Lara drog med mig in till flygplanet igen. Där tog hon fram en flaska som det stod Sårtvätt på. Hon frågade om jag visste om jag hade fått en stelkrampsspruta nyligen och det hade jag.

Nyfikna passagerare tittade på oss på sin väg ut. Nu så, sa Lara muntert och lade på ett plåster. Nu går vi!

Jag greppade min kasse med presenter och följde Lara ut ur planet. Varför är flygplanstrappor alltid gjorda för vuxna? Varje trappsteg är som ett jättekliv.

En tant klappade mig på axeln när hon passerade. Vad duktig du är som reser alldeles själv, berömde hon. Vad heter du?

Thure, sa jag och sträckte på mig. Jag bodde här när jag var liten. Mamma och pappa skötte ett barnhem tillsammans med mormor och på den tiden kände jag alla. Pappa, som kommer härifrån, har lärt mig tala shona, som de flesta gör i Zimbabwe. Och nu är det mormor som sköter barnhemmet.

Mormor ville att vi skulle komma och hälsa på. Men pappa och mamma kunde inte ta ledigt från sina jobb. Då tjatade jag mig till att få åka i alla fall. Först sa de nej.

Jag var ju faktiskt bara tio år, sa mamma.

Men sen kom pappa på att han ju kände en flygvärdinna. Det var Lara.

Han ringde till henne och hon lovade att ta hand om mig under resan hit.

Såklart hade jag med mig en bok att läsa också. Den här gången var det en bok om magi; Den hemliga tråden.

Vi gick in i transithallen för att hämta min resväska. Det var svårt att hålla jämna steg med Lara. När hennes långa ben tog ett steg, fick jag ta två. Laras hästsvans guppade för varje steg hon tog. Över hennes axel hängde en fyrkantig skinnväska.

Det var knökfullt i ankomsthallen. Resväskorna åkte på rullband. Tanten, som hade berömt mig, kom och ställde sig bredvid oss.

Hon nickade.

Jag nickade tillbaka.

När hennes resväska kom åkande tog hon tag i den och gick iväg.

Jag tittade efter tanten när hon stegade ut från flygplatsen. Det kändes med ens lite ensamt och pirrigt. Det var nästan så att jag ångrade att jag tjatat om att få åka hit själv.

Efter en lång stund kom äntligen min väska farande. Den hade lagt sig på sidan.

Den gröna är min, sa jag och pekade på den.

Lara lyfte av väskan och sedan följde vi pilarna mot utgången. Ovanför dörrutgången lyste en målning upp väggen.

Det var en klurig bild. Först såg man bara en färgglad djungel med brungult gräs längst fram, men om man tittade riktigt noga i trädkronan på ett av träden kunde man skymta ansiktet på en kvinna. Och i hennes hår gömde sig en apa.

Vi har en likadan tavla hemma, sa jag till Lara.

Jaha, sa hon intresserat. Då vet du vad den föreställer?

Såklart. Det är Apkvinnan. Pappa säger att Apkvinnan ser till så att barn och djur har det bra och att inget ont ska hända dem.

Så är det, instämde Lara.

Vi gick ut genom svängdörren och såg oss omkring. Ingen mormor i sikte. I alla fall inte min. En svettdroppe rann nedför pannan och längs näsan.

Jag sköt ut underläppen och blåste luft upp mot pannan.

Lara klappade mig på axeln.

Det tar en stund att vänja sig vid hettan, sa hon.

Framför oss löpte en svart gata längs en knagglig trottoar. Till höger om den fanns en sittplats med palmer som sträckte sig upp mot solen.

Vi gick dit och satte oss på en av bänkarna.

Lara halade upp en mobiltelefon ur skinnväskan. Härifrån ser vi när din mormor kommer, sa hon och såg på mobilen samtidigt som hon tryckte på knapparna med högertummen.

En fågel som påminde om en pelikan satte sig i rännstenen och drog upp något ätbart från marken med sin långa näbb. Jag tittade på den en stund. Och väntade.

Kapitel två

Den röda jorden

Jag funderade på hur det skulle vara att se Tomtom igen. Vi hade inte setts på två år. Mormor hade berättade att han längtade efter mig.

Något fick mig att kika genom det varma dallret, ut mot vägen och trottoaren. Två, nej, tre personer kom gående längs gångvägen. Två långa och en kort.

Det var mormor och hennes hushållerska Amadi! Och Amadis son, Tomtom. Mormor och Amadi gick under ett solparasoll.

Det rörde sig oroligt i magen. Två veckor var en ganska lång tid. Var Tomtom och jag fortfarande bästisar? Jag kom ihåg att han tyckte om musik.

De vinkade ivrigt till mig. Jag vickade på resväskan så att den kunde rulla på de små hjulen och satte av mot dem. Väskan bakom mig studsade på ojämnheter i trottoaren, vid ett tillfälle dunsade hjulen ner i ett hål så att det blev stopp. Då ryckte jag tag i handtaget så att väskan med ett skutt landa de på gångvägen igen.

Skumpandet bakom mig fortsatte.

När jag kom fram sa mormor med låtsad förvåning:

Thure? Har du fått ledigt från skolan?

Det vet du, svarade jag och skrattade.

Då var det sannerligen tur att vi råkade komma förbi just idag!

Hon petade upp solglasögonen i pannan och synade mig glatt uppifrån och ner.

Nå sa hon sedan. Du ser då ut att må bra. Men vad har du gjort på kinden?

Jag berättade om fågeln som dök rakt på mig.

Vad i all sina dagar gör fåglar på flygplatsen? Nåja, tur att de plåstrade om dig. Kan en gammal gumma få en kram nu?

Jag placerade mina armar runt hennes midja och kramade till. Hon doftade kryddor och olja, just som hon alltid gjorde. I ögonvrån såg jag hur Tomtom tittade på ett flygplan som precis lyfte. Han hade blivit lång. Längre än jag, fast vi var lika gamla.

Mormor tackade Lara för hjälpen.

Du må tro att vi har längtat efter dig, sa Amadi och drog mig intill sig.

Särskilt Tomtom har tjatat om dig och allt kul ni ska göra.

Tomtom och jag stod med ens mitt emot varandra. Jag kände mig bortkommen och märkte att han också kände sig dum.

Men hälsa nu på varandra, uppmanade mormor.

Hej Thure, sa han. Det var länge sen.

Hej, mumlade jag och såg på mina skor.

Hur är det hemma i Sverige? frågade mormor. Har ni mycket snö kvar?

Det är bara bra, sa jag. Så värst mycket snö är det inte.

Tomtom tog tag i min resväska.

Jag hjälper dig, sa han och gick före oss mot jeepen som stod parkerad längs gatan.

En mörk man steg ur bilen. Han var lång och gick en aning framåtböjd. På huvudet vilade en svart skärmmössa platt mot det krulliga håret. I bältet hängde ett knivfodral.

Jag stirrade på skaftet som stack upp. Det var illande rött. Mannen ställde in resväskan i utrymmet längst bak. Hans fingernaglar var långa med svarta sorgkanter.

Är han ny?" viskfrågade jag Tomtom.

Jop, svarade Tomtom och satte sig i baksätet.

Då kom jag ihåg att Tomtom alltid sa jop istället för ja.

Amadi satte sig också där bak, och drog mig med sig så att hon satt mitt emellan mig och Tomtom. Rader av halsband klirrade när hon rörde på sig. Det var målade trådrullar i olika färger: Röda, blåa, brandgula och gröna. Trådrullarna fick mig att tänka på boken som jag hade tagit med mig på resan.

Nej! Jag tittade i kassen.

Jag glömde min bok om magi på flygplanet, sa jag trumpet.

Tomtom böjde fram huvudet och såg på mig.

Har du fortfarande näsan i en bok vareviga dag? Är det därför du är tunn som ett bokomslag?

Nyfikenhet är bra, sa Amadi. Det leder till kunskap och kunskap är alltid lätt att bära.

Jag spelar hellre trummor, svarade Tomtom och slog en lätt trumvirvel med fingrarna på sätet framför sig.

Han avslutade med att skaka rytmiskt på alla Amadis halsband.

Amadi och jag såg på varandra och skrattade.

Du vet väl att Tomtom har namngett sig själv, sa hon. Han heter egentligen Thom, men så fort han kunde prata slog han på allt, stampade takten och sjöng för full hals: ‘Tomtom’, ‘Tomtom spela.’

Jagt änkte att namnet passade honom perfekt.

Det ordnar sig med böcker, sa mormor som satte sig tillrätta i framsätet bredvid chauffören. Något borde vi väl ha i bokhyllan som du kan tänka dig att läsa.

Det ska vara om magi, sa jag, för jag höll på att lära mig så mycket jag kunde om trolldom och magi. Mamma och pappa kallade det för min magiperiod. För ett tag sedan hade jag en stenperiod.

Hm, sa mormor. Hon vände sig om och nickade mot chauffören: Det här är Dada, förklarade hon. Han är nyinflyttad i Bongisale och jobbar hos oss på barnhemmet.

Dada tittade på oss i backspegeln och lyfte