Islam: min dotters val

By Carina Hjelm

"Kvinnan är klädd i den traditionella, svarta klädseln som löper ända ned till marken. Min blick följer tygets väg ned mot hennes svarta skor, som blygsamt sticker fram under tyget, och fortsätter sedan tillbaka upp till hennes ansikte. Hon är bekant. Det vackra ansiktet och ögonen. Jag pausar andan. Det kan inte vara hon. Får inte vara hon."

När Carinas dotter väljer att konvertera till islam tvingas hon möta både sina egna och omgivningens fördomar och rädslor. Upplevelsen av att förlora sitt enda barn till en religion som hon inte har något gemensamt med får konsekvenser både till vardags och vid högtider, när gamla familjetraditioner bryts med något okänt. Närheten de alltid haft till varandra förbyts till frånvaro och saknad. Känslorna av skuld och skam växer till en ständigt närvarande ryggsäck av sorg. Men det innebär också att Carina måste finna en ny väg, genom förnekelse och livsförändringar, till acceptans. Hitta tillbaka till glädjen och förmågan att nå en egen lugn plats fylld av tillit inför det som hänt.

Carina Hjelm är utbildad socionom, coach och yogainspiratör. "Islam: min dotters val" är hennes första bok.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 10, 2020
• ISBN: 9789178299591

Book preview

Gibran

En omtumlande resa

Det är augusti månad och året är 2009. Jag befinner mig på flygplatsen Addis Abeba i Etiopien. Efter 15 timmar återstår nu endast en kortare flygtur, innan jag är framme vid resans mål, Entebbe flygplats i Uganda. Väl där kommer jag äntligen att få träffa Lisa, min dotter.

För några månader sedan reste hon med en hjälporganisation, för att arbeta som volontär. Jag minns oron inför hennes resa; att fara iväg så långt bort, till andra sidan jorden. Även om tanken bakom resan var behjärtansvärd var hon ung, knappt tjugo år. Vad som helst skulle kunna hända. Men hon var bestämd. Hon skulle åka.

Ombord på det sista planet infinner sig den välbekanta klumpen i magen. Den som funnits i mig en stor del av livet och nästan blivit en del av den jag är. Flygplanet är betydligt mindre än vad jag trodde när jag bokade resan. Jag är den enda vita bland passagerarna. Jag är liten och ensam.

Jag visste att det skulle bli en tuff resa, eftersom jag aldrig tyckt om att flyga och i alla år undvikit att göra det på egen hand. Speciellt tufft är det när planet lyfter och landar. Ensamhetskänslan förstärks, men den här gången är det bara att bita ihop. Alternativet med resesällskap finns inte och jag vill så gärna göra den här resan. Måste få träffa henne. Saknar hennes närhet, vet hur vi båda längtat och sett fram mot det här.

Piloten meddelar att det är dags för avfärd. Kontrollerar, för säkert femte gången i ordningen, att säkerhetsbältet är ordentligt fastspänt. Lutar mig tillbaka i stolen. Sluter ögonen. Ljuden och lukterna omkring mig förstärks. Jag hör barngråt och röster som pratar främmande språk. Intrycken blandas med kryddlukter, svett och parfymdofter. Illamåendet kommer smygande, försöker hålla andan. Det är varmt i kabinen, luftkonditioneringen är inte igång. Öppnar ögonen, lutar mig fram och tar en klunk vatten ur vattenflaskan. Placerar den i ryggstödet framför mig och lägger en hand på säkerhetsbältet. Svetten rinner längs ryggraden och kläderna klibbar fast på min kropp.

Snart är du framme. Allt kommer att gå bra. Hittills har allt gått som på räls, viskar jag.

Det märks att det är ett äldre flygplan. Jag och Lisa kollade listan innan hon for. Den svarta listan, där flygbolag finns uppskrivna. Sådana man inte bör flyga med. Detta fanns inte med. Men, så gammalt planet är. Stolarna är slitna. Bitar av skinntyget är borta och jag kan se stoppningen. Inredningen påminner mig om plan som jag flög med i unga år och det var länge sedan nu. På den tiden var det tillåtet att röka ombord. Jag minns den unkna lukten som fanns inrökt i alla vrår och ryser till.

Motorerna startar och planet börjar rulla. Jag kniper ihop ögonen. Vill inte titta. Det ökar farten. Dånet av motorerna accelererar i styrka. Flygplanet lättar från marken. Samtidigt som det stiger högre och högre upp i skyn smärtar magen alltmer. Nu finns ingen återvändo. Nu sitter jag här och måste helt enkelt gilla läget. Jag försöker fokusera på målet med resan: mötet med Lisa.

När det lilla planet kämpat sig upp till maxhöjd och börjat flyga stabilt vågar jag öppna ögonen. Magklumpen minskar.

Jag plockar upp en bok, vänder blad utan att läsa. Tankarna far runt som en virvelvind. Minns när Lisa for iväg. Förväntansfull stod hon där på flygplatsen med sin ryggsäck kastad över axeln. Hon har alltid tyckt om att flyga. När hon var liten ville hon bli pilot. Själv stod jag med gråten i halsen och Lisas hund i famnen. Söta Goldie. Kommer ihåg hur det var när hon kom. En gatuhund från Irland. Hur jag före Lisas besök i hundstallet bad henne att tänka efter flera gånger.

Är det inte bättre att börja som dagmatte åt någon annans hund? Att äga en hund är ett stort ansvar, försökte jag.

Snälla mammis, jag ska bara åka dit och titta, ta det lugnt, sa hon.

Och att ta hand om en hund från ett främmande land. Man vet aldrig vad den varit med om. Tänk om den är aggressiv?

Dagen efter vårt samtal fick jag ett sms med ett fotografi av en hund som såg ut som en räv.

Välkommen hem, kära Goldie, stod det.

Jag ska precis ändra ställning på flygstolen när planet tappar höjd. I nästa sekund sjunker det med raketfart. Den afrikanska kvinnan vid min sida skriker rakt ut. Hon stirrar på mig och jag ser döden i hennes ögon. Flygplanet skälver till, folk skriker och gråter. Själv får jag inte fram ett ljud. Håller ett krampaktigt tag i armstöden. Knogarna vitnar. Är det så här jag ska sluta mitt liv? Kommer jag aldrig mer att få träffa min älskade Lisa?

Ljudet hittar äntligen sin väg ut genom strupen och jag skriker som aldrig förr. Hjärtat vill explodera. Om det finns en Gud, låt mig leva. Det är allt jag ber om.

Det känns som en evighet. I själva verket rör det sig sannolikt om ett par minuter, innan piloten lyckas få planet på rätt köl. Jag hör hans mörka, lugna röst i högtalaren. Han ber om ursäkt för den kraftiga turbulensen.

Strax därefter tar inflygningen vid och vi landar välbehållna på Ugandas flygplats.

När flygplanets dörr öppnas letar sig en fuktig luft in i planet. Fortfarande påverkad av det som hänt går jag på skakiga ben nedför planets trappa. Trots att det är sen eftermiddag bränner solens strålar mot min hud och asfalten under mig kokar. I den svala ankomsthallen, i väntan på bagaget, ger sig ensamheten och oron åter till känna. Vad gör jag om hon inte är här?

Men oron är onödig. Hon står där, vinkande, brunbränd och med ett brett leende. Som alltid lika vacker med det lockiga, bruna håret slingrande ned över axlarna. Det har visst blivit lite solblekt hinner jag tänka, innan vi faller i varandras armar. Hennes välbekanta doft får mitt hjärta att översvämmas av kärlek och ett lugn sprider sig in på cellnivå.

Äntligen är du här, mammis. Hur var resan? Hon smeker bort en tår från min kind. Handen är som sammet.

Som jag har längtat. Jag ger henne en extra kram och berättar om skräckupplevelsen i planet. Lisa, som vet att jag är flygrädd, lägger en tröstande hand om min rygg.

Men du, nu släpper vi det, allt gick bra. Nu åker vi till vandrarhemmet. Vår privatchaufför väntar på oss.

En bil står framkörd utanför flygplatsens stora glasdörrar. Vi tar plats i baksätet. AC:n är på. Skinnklädseln är kall mot huden. Jag fryser till och flyttar mig närmre Lisa.

Nästkommande morgon är vi uppe med tuppen.

Jag har fått några dagars ledigt från skolan så att vi ska kunna vara tillsammans.

Underbart, säger jag.

Det finns så mycket att se. Jag har gjort ett schema, vill inte att du missar något, fortsätter hon ivrigt. Vi börjar med att åka till Queen Elizabeth National Park på safari.

Wow, du är helt fantastisk. Lutar mig fram och pussar hennes salta panna. Jag har alltid drömt om att få åka dit.

Jag vet. Lisas bruna ögon ser ömsint på mig.

Men det kommer att bli en lång resa, vi åker buss och det kommer att ta halva dagen. Vi får sova över där.

En timme senare är vi på väg. Tillsammans med andra förväntansfulla turister skumpar vi fram på de trånga, slingriga vägarna. Det röda dammet yr utanför fönstret. Lisa har förvarnat mig om den röda sanden som finns överallt.

Det är ingen idé att du tar med dig finskor. Vägarna här äter skor. Sandaler brukar funka bäst.

Jag tittar mig runt i bussen. Det är ett äldre, amerikanskt par, ett gäng unga engelsmän och två tyska, medelålders kvinnor. Den amerikanska kvinnan bär stora, röda armringar. Oavbrutet fotograferar hon genom fönstret och varje gång hon flyttar kameran klirrar armringarna metalliskt mot varandra. Engelsmännen är inne i en het diskussion. Om vad, uppfattar jag inte. De tyska kvinnorna fnissar åt något, samtidigt som de smörjer in armar och ben med solkräm. Tänk att jag nu är på plats, att jag och min Lisa ska gå på safari. Nyper mig själv i armen. Jag drömmer inte. Det är magiskt.

Lägger armen om henne, hon tittar på mig och lutar huvudet mot min axel. Under tiden hon varit borta har vi haft regelbunden kontakt över nätet.

Hur går det för dig på skolan? undrar jag. Lisa arbetar som extra lärarresurs för barn med läs- och skrivsvårigheter. I varje klass går cirka hundra barn på en lärare.

Jag är glad att jag valde att resa hit, jag har lärt mig mycket. Barnen är mellan åtta och tretton, eftersom en del av dem gått om klasser. De är så fina.

Lisa sätter sig upp. Dricker vatten ur en flaska.

Vill du ha?

Nej tack, jag är inte törstig just nu.

Barnen är snälla under lektionerna. De vill lära sig och de lär sig jättesnabbt. Flera av dem kan läsa nu. Det känns bra att vara här och få hjälpa dem.

Ni i organisationen gör ett toppenjobb. Att få göra skillnad på det viset måste kännas bra.

Jag ser stoltheten i hennes ögon. Lisa stryker bort en hårslinga från ansiktet och fortsätter:

Men allt är inte bra. Ibland kommer inte barnen, eftersom de måste hjälpa till hemma. Och ibland kommer de, men blir hemskickade när föräldrarna inte har råd att betala terminsavgifterna. Det är fyra terminer om året och det kostar cirka sextio svenska kronor per termin.

Efter en stunds tystnad fortsätter hon:

Förresten, berättade jag för dig om mamman som dog i aids?

Jag skakar på huvudet.

Det var en vanlig skoldag. En pojke kom fram till mig när lektionen var slut och berättade att hans mamma dagen före dött i aids. Hans kinder bar spår av tårar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Lisa harklar sig och fortsätter:

Jag tog honom i famnen. Han var så liten i mina armar, han sa ingenting. Plötsligt slingrade han sig ur. Berättade att han skulle flytta till sin mormor. Det blir också bra, sa han. Jag stod vid fönstret och såg honom springa till kompisarna på fotbollsplanen. Tänk att livet kan vara så orättvist.

Efter några timmars resa är det lunchstopp. Några barn med stora leenden rusar mot oss.

Muzungo, Muzungo. De kramar om mina ben. Jag tittar på Lisa som böjt sig ned för att krama dem.

Så förvånad du ser ut, mammis. Muzungo betyder vit person. Här är det speciellt med vit hy. Många kommer vilja ta på dig och hålla din hand. Sen gillar de att kramas, det är bara att vänja sig.

Jag mumlar något till svar och klappar försiktigt barnens svartlockiga huvuden. Håret känns strävt. Det små lockarna snurras kring mina fingrar.

En kvinna ropar från andra sidan gatan. På ett ögonblick lösgör sig barnen och springer mot henne.

Hand i hand går Lisa och jag mot ett litet matställe. Får ett trängande behov av en toalett. Den vitklädde servitören hänvisar mig vänligt till baksidan av huset. Har jag gått fel? Är på väg tillbaka, när en ung man dyker fram bakom ett plank.

Are you looking for the toilet? säger han.

Yes. Jag har i alla år tyckt att jag är dålig på att prata engelska, säger inte mer än nöden kräver.

Mannen visar med handen mot planket. Jag går tveksamt tillbaka och möts av ett hål i marken. Den obeskrivliga stanken av urin och avföring ger mig kväljningar. Håller andan, vill inte andas. Inte titta ned. Och absolut inte utföra behov här. Med en suck vänder jag tillbaka till Lisa och det övriga sällskapet som nu satt sig till bords. Ser på Lisa att hon förstår, men hon säger inget. Först nu tar jag ett djupare andetag. Tillåter luften att strömma in genom näsborrarna. Härligt nog doftar det mat.

Under den fortsatta resan stannar vi ytterligare en gång. Vid ett magnifikt vattenfall. Vi står alla samlade i en klunga. Guiden bär en grön solhatt med palmer på.

Här uppe i norr regnar det ofta, vilket gör att grönskan frodas. Det här vattenfallet är ett av flera, säger han och visar det fall som ligger bakom oss. Han fortsätter entusiastiskt:

Premiärminister Churchill beskrev det som Afrikas pärla. Och jag håller definitivt med honom. Här finns fantastiska regnskogar, sjöar och floder.

Lisa nickar. När guiden är klar tar hon mig under armen och drar mig med mot toppen. På vissa