Spåren efter Tora

By Karin Edvall

En finstämd och utforskande berättelse om relation mellan generationer, och kärleken mellan farmor och barnbarn.
Katrins farmor betydde allt för henne. Tillvaron var inget utan henne och på alla sätt undvek Katrin att tänka på det oundvikliga: farmors bortgång. Skrinet hon fick ärva mäktar hon först att öppna som vuxen. Minnena väcks till liv och frågorna växer: Vem var farmor? Vad hände egentligen den sista kvällen i hennes liv? I jakt på svar blir Katrin en detektiv farmoderns förflutna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727042220

Book preview

Karin Edvall

Spåren efter Tora

SAGA Egmont

Spåren efter Tora

Omslagsfoto: Midjourney & Unsplash

Copyright © 2024 Karin Edvall och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042220

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

solen flödade in genom fönstren och avslöjade smutsen på golvet utan omsvep. Luften kändes gammal och instängd. Här, i korridoren, hade ingen vistats på länge.

Jag låste upp dörren till studentrummet och kikade in; en säng, ett bord och några stolar. Så trångt, så kalt. Och oron bet mig igen, nu i höjd med naveln. Det hade gått över en månad sedan jag antagits till läkarlinjen, men fortfarande kändes det overkligt.

Jag tog en lov ut i det gemensamma köket. Inga kastruller på spisen, eller kvarglömd mat i kylskåpet, småsaker som skvallrar om liv. Men bakom matbordet, mitt emot tv :n, hängde en blå skylt, fastklämd i den mörka gardinen. restaurangen stod det, och en flyktig närvaro gjorde sig äntligen påmind. Här fanns åtminstone någon med humor.

Medan jag cyklade hemåt, snabbt genom skogsdungen och ut över det vidsträckta universitetsområdet, roade jag mig med att känna efter. Nej, jag ångrade mig inte. Det skulle bli skönt att få sitt eget.

I höjd med humanisthuset kom jag att tänka på farmor. Herregud, farmor. Jag hade gått i femman när hon dog. Tydligaste minnet från den dagen var snöflingorna som kittlat i ögonfransarna, och hur jag förundrats över att världen trots allt bestod.

Vissa nätter vaknade jag fortfarande med bultande hjärta. Farmor hade stått på dyschan. Skorna och kjolen var skarpa i drömmen. Jag vände mig om och långsamt, som i ultrarapid, drämde jag igen dörren efter mig. Och ingen, nej ingen, visste vad som utspelat sig mellan mig och henne den kvällen.

Vi hjälptes åt att tömma mitt rum, jag, mamma och Marie-Louise. Marie-Louise bar ut stringbokhyllan och mamma torkade av fönsterbrädan. Oron nafsade längs bröstbenet, högg envist med sina vassa små tänder, medan vi småpratade. Och det gnagde som ett mantra inom mig: Kommer jag att klara av det här?

Överskåpen till garderoberna stod fortfarande orörda. När Marie-Louise cyklat hem till sitt, dukade jag undan tekopparna och hämtade stegen i köket.

Travar av fotografier var det första jag såg. Jag plockade ner ett efter ett, sträckte mig på tå och svor över min längd.

Långt därinne skymtade ett gulaktigt skrin. Locket hängde slappt och lite trasigt, och jag vinglade nästan till. Det här skrinet hade legat i farmors nedersta byrålåda, bakom nylonstrumporna och medicinburkarna. Det mindes jag tydligt. Nu var hon hos mig igen.

Osäker stod jag kvar, men skrinet kändes lätt i handen. Jag satte mig ner på köksstegen och tummade på locket. Bakom mina slutna ögon härskade intet, mjölkvitt och vidsträckt. Aladdin och lampan, tänkte jag, vad kunde det betyda?

I

det var en gång en frusen gräsmatta, som skymdes av den väldiga huskroppsskuggan. Mina ensliga barnfötter stampade sönder ishöljet i sänkorna och för varje gång knastrandet uppstod skrattade jag förvånat.

Marken vecklade ut sig till en långsträckt skiva, och jag var så påklädd att jag endast förmådde ta några steg i taget.

När vintern kom stod skorstensröken som vita kvastar runt om i min värld, där husen kanske inte var av tegel men väl nybyggda och omgärdade av snömassor.

Jag stod ofta i dagligrumsfönstret och tittade ut över tomten genom de tunna gardinerna. Bakom villorna, som stack upp som målade träklossar ur snön, bredde skogen ut sig. Träden formade en barriär mot resten av världen och när solen lyste på granarna bildades en vägg av grönt. Min blick stannade i gläntan långt borta i backen. Där stod en liten gul träkoja alldeles för sig själv.

– Det är inte byggt på andra sidan vägen än, sa mamma.

Jag lutade pannan mot glaset och kände kylan krypa mot tinningarna. Vad fanns bakom träden? Ett slott kanske, en liten prinsessa med rosa skor vars steg lämnat små spår efter sig i frosten?

Områdets pappor lyfte portföljerna och gick till arbetet. De vinkade förstrött mot husen, samtidigt som mammorna öppnade kranarna och lät vattnet strila över frukostdisken. De log mot sina barn, som satt kvar vid köksborden med chokladkopparna ännu halvt urdruckna framför sig.

– Ät nu, små vänner, så skall jag läsa en saga för er. Sedan måste mamma dammsuga.

Eller:

– Ät upp din smörgås nu, Pelle. Och drick ur din mjölk.

Medan papporna satt på bussen, eller i bilen, torkade mammorna av spisen, drog åt morgonrocksskärpet, och förslöt soppåsen.

Jag satt vid köksbordet och sög på en smörgås. Ute på uppfarten låste pappa upp bilen, medan mamma väntade borta vid häcken. De var på väg till skolan, till raderna av ungar som läste eller skrev. Inifrån huset vinkade en arm, som en skugga rörde den sig fram och tillbaka bakom gardinen.

Farmor stod på tå vid köksbänken och sträckte fram handen. Osten på smörgåsen började bli torr, så länge hade jag hållit i den.

När all vinkning var över, även den sista slängkyssen i bortersta huset, och de nagellackprydda fingrarna inte längre pockade på uppmärksamhet, blev gatan tom igen. Jag åt upp sista tuggan och gick in i mitt rum, nickade åt gubben på väggen och började fumla bland dockorna för att nå den understa. Den bruna. Sussiedussan.

Farmor knöt upp plastfodralet kring tyättkorgen och började stänka tvätt ute i köket. Radion spelade en glad dragspelslåt, och jag omslöt min chokladbaby med lakanen från docksängen. I dockornas värld var det snart natt, och farmor väntade på min hjälp långt där ute.

solen verkade glad, som den lät sitt ljus flöda över köket. Jag låg hopkrupen i tvättkorgen och kikade ut genom en glipa i plastöverdraget. Numer rymdes jag knappt i korgen längre, utan tvingades rulla ihop till ett nystan.

Förmiddagen verkade vanlig. Farmor duschade kläderna med stänkflaskan och radion skvalade på låg volym. Tvätten byggde berg över köksbordet. Jag lät blicken glida över handdukarna, tröjorna och skjortorna, som bildade märkliga kullar och grottor.

Världen var full av mysterier. Varför var vattendropparna sorgsna när de var så många tillsammans, och hur kom det sig att taklampan gungade lite svagt ovanför farmors huvud, trots att ingen synlig hand rörde vid den?

I går morse, när jag satt och sjöng på pallen i badrummet, hade mamma slagit sig ner på toalettlocket. Utan ett ord lirkade hon fram en tjock sladdrig blöja ur byxorna, tittade inte ens på mig.

– Vad gör du? frågade jag.

Jag var fortfarande stolt över att ha slutat, och blev först förvånad, sedan ordlös.

– Å, jag byter bara den här, mumlade mamma och plockade fram en ny ur badrumsskåpet.

– Vad då? frågade jag, men hon hade redan öppnat dörren och var på väg ut med rullen i handen.

Besvikelsen och tomheten smög sig på när jag blev ensam, och jag frågade inte mer. Men vad var det för mening med att sluta, om man måste börja om långt senare?

På samma sätt kretsade nu funderingarna kring tvätten. Mamma hängde upp plaggen i källaren, och när de torkat bad hon farmor blöta dem med stänkflaskan. En procedur i det oändliga innan strykjärnet kom fram.

Mina fötter hade stampat som trumpinnar, när pappa hämtat farmor i morse. Jag stod vid ytterdörren med Sussie på armen och lyssnade otåligt efter bilen som snart skulle köra in på uppfarten. Solen nådde mina ben, och de små glänsande fjunen var omöjliga att räkna.

Mamma stod intill, beredd med väskan i handen, och när farmor äntligen öppnade dörren sa mamma Hejdå och försvann.

Det klack till i mig. Farmor var här och vi hade hela dagen för oss själva. Tillsammans gick vi ut i köket. Farmor bredde smörgåsarna medan jag tittade på. Just nu ville jag bara ha de med messmör, och hon formade stora gyllengula vågor över limpskivorna.

– Nu är det Sussies tur, påminde jag farmor. Du måste hjälpa mig med vällingen.

– Å, det höll vi på att glömma, sa hon och viftade med handen.

– Kom då, farmor!

Vi lyfte ut den minsta kastrullen ur pannskåpet och jag rörde ner mjölk, socker och vetemjöl.

– Nu räcker det, sa hon. Jag kan passa vällingen medan du tar hand om Sussiegullet.

Efteråt diskade vi. Farmor använde borsten och jag torkade. Det var viktigt att röja undan alla spår – här viskade vi – för mamma tyckte inte om att man slösade med råvaror.

Farmor hade ingen aning om att jag kikade på henne. Hon visste inte att taklampan rörde sig, inte heller att dammkornen dansade i solljuset. Vattendropparna strilade ur den turkosa flaskpipen. Plagg efter plagg blöttes, och kläderna flyttades från en hög till en annan.

Farmor började nynna, och det pirrade lite i min mage, för hon kunde inte ens gissa att jag fanns så nära.

– Jag undrar var Katrin tagit vägen? sa hon högt för sig själv och klämde på stänkflaskan. Är det någon som sett mitt lilla barnbarn?

Fnisset bröt fram, och jag tvingades bita i handflatan för att inte röja mig. Någon sjöng i radion, hörde jag. En svag, ljus röst.

– Har hon kanske tagit en tripp till månen?

Farmor plockade upp mina gröna byxor ur tvätthögen.

– Vart kan hon ha tagit vägen, min lilla Katrin? Är det ingen som har sett henne? Katrin! Katrin! Var kan hon vara?

Då kunde jag inte låta bli att skrapa lite med foten mot korgväggen för att ge farmor en ledtråd, men hon märkte inget utan övergick till att stänka en handduk istället. Jag harklade mig, men inte heller nu tittade hon åt mitt håll.

– Mitt barnbarn Katrin är så liten och fin, sjöng farmor. Katrin hon ryms i farmors sockerskrin.

Jag sparkade med båda fötterna i sidan, riktigt tog i, och korgen hoppade ett snäpp närmare bordet. Farmor ryckte till och tittade äntligen ner mot golvet.

– Kyss Karlsson, utbrast hon. Jag tyckte precis att korgen rörde sig. Har den fått ben? Eller gömmer sig en tattarunge här inne?

Hon grep tag i plastskynket och ryckte till.

– Hej farmor! skrek jag. Här är jag! Jag satte mig upp.

Farmor släppte stänkflaskan.

– Katrin! Katrin! Mitt lilla barnbarn.

Jag reste mig och sträckte ut armarna.

– Här är jag, farmor.

– Katrin! Katrin!

– Här är jag, jag gömde mig i korgen.

Farmor slog händerna för ansiktet.

– Kära barn! Jag som trodde att det var en tattarunge. Det var i grevens tid, nu behöver jag din hjälp. Vi ska knyta ihop säcken, och sen får tvätten ligga till i eftermiddag då vi ska stryka.

– Sussie har sovit alldeles för länge, kom jag på och klev ur korgen. Jag stack in handen i farmors sträva näve.

– Ja, kom så väcker vi henne, viskade hon. Och vi gick mot mitt rum.

i ett gult trähus, mitt i staden, bodde farmor, vid krönet av en lång, kall, monstertrappa. På snabba fötter rusade jag genom farstun, för att undvika trollen bakom dörren. Några kvicka kliv och jag var innesluten i kökets ljusa, trygga rymd igen.

Köksbordet omgärdades av pinnstolar, och under klockan stod den gamla symaskinen. Den användes inte längre, men en gång för länge sedan hade farmor styrt fram gardiner och barnkläder längs den svarta skivan.

Skafferiet låg bortom arbetsbänken. Jag brukade öppna dörren och dra in lukterna av mjöl och gryner. När jag klivit in och stängt om mig, förvandlades hyllorna till stegpinnar mot skyn. Där bodde förpackningarna, prydligt fastvuxna på de gyllene avsatserna. Leende husmödrar och ljuslockiga småbarn vinkade:

– Ta mig! Ta mig!

Och när ingen såg vinkade jag tillbaka.

Från köket utgick den mystiska serveringstunneln. Spegeln inne i sovrummet glänste från väggen. Farmors systrar brukade åma och krumbukta sig när de var på besök. Deras Ååååå hördes ända ut i trapphuset.

– Åååååå, så smal man blir. Det är rena trolleriet.

Jag snurrade runt och blinkade mot glaset. Så magin fanns därinne. Jag var en älva med turkosa vingar, och kanske, om jag önskade tillräckligt, skulle jag lyfta från golvet.

Salongen delades av en skjutdörr. Längst inne stod en röd soffa, några fåtöljer och vid fönstret dyschan. Mattan var brun med lila inslag. Farmor var noga med smulorna. Hon gick ner med stor möda på knä och höll sedan upp sin trekantiga sopskyffel.

– Såja, nu är sögrena borta, pustade hon.

Farmor var inte ensam i det stora huset. På nedre botten bodde faster Ada. Hon var farfars syster, och hette egentligen Augusta Adolfina, men ingen sa någonting annat än faster Ada till henne. Adas hår var grått, och farmors brunt. Adas näsa var spetsig och farmors rund. Det viskades att Ada ägde och farmor hyrde, men hur som helst fick jag alltid låna fasters förgyllda kaffepannlock när jag knackade på. Jag satte det på huvudet, tog en gammal tyllgardin från linneskåpet, och vips var jag någon helt annan.

Det hände att jag sprang upp och ner mellan farmor och faster Ada flera gånger i sträck, tog en sväng ut i trädgården och rundade rabatterna, men oftast höll jag mig inne hos farmor. Vi hade så mycket att stå i, hon och jag, att det sällan fanns utrymme för någonting annat.

vi stod i farmors kök, i mitten av den söta doften.

Högtalaren som var uppspikad ovanför dörrkarmen hängde lite på sned, och just som hettan från ugnen brände till i kinderna strömmade en av årets storsäljare ur radion. Jag nynnade med, tittade tacksamt upp mot den bruna lådan och nickade. När jag var riktigt liten trodde jag att det bodde småfolk där inne. De tumstora varelserna satt bakom nätgallret och glodde ner på oss, drack sitt te, sjöng, eller pratade, som det föll dem in.

– Sträck på dig då, sa farmor och sneglade mot mig. Hör du inte?

Det var Elisabeths serenad, en komposition av glidande toner, ljusa röster, och, som jag uppfattade, en hoande gök i refrängen. Melodin hade legat högt på svensktoppen under hela vintern och våren och spelades fortfarande flera gånger om dagen, så det var bara att vänta vid radion om man kände sig sugen.

Vid första anslaget brukade vi räta på oss, farmor och jag. Vi stod stilla, sträckte på halsarna och hakade fast blickarna i varandra. Det gällde att snabbt frysa rörelserna och hålla stenansiktet på plats. Förloraren var den som fnissade först, eller tog ett