Bråddjupet

By Edward Robert Gummerus

Doktor Greger Janes är upp över öronen förälskad. Aldrig hade han väl trott att han skulle få träffa den unga, vackra Joy från Alexandria igen. Men så plötsligt stod hon framför honom på den där förnäma tillställningen i Rom. Var det ödet? Med sina femtiofem år på nacken inser Greger att han inte borde ha någon chans på den betydligt yngre kvinnan. När han dessutom försöker sig på ett närmande blir han tydligt avvisad. Ska han acceptera nederlaget? Samtidigt som Greger sjunker djupare ner i en depression kan han inte sluta tänka på Joy. Vad är egentligen meningen med livet om han inte får ha henne nära? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728013274

Book preview

Edward Robert Gummerus

Bråddjupet

SAGA Egmont

Bråddjupet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2021 Edward Robert Gummerus och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728013274

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

…y

Greger Janes:

Efterlämnade anteckningar

Det hade regnat och åskat hela eftermiddagen, ett av dessa häftiga oväder om vilka italienarna säger den galna mars. När jag till slut fick tag i en taxi vid San Silvestro blixtrade det ännu som blå knivhugg över de blanksvarta gatorna, under en febergul himmel. Det var någonting ogripbart i det, som en varning, ett förebud?

Jag tog upp inbjudningen ur fickan och tittade på den igen. Ett inbjudningskort på styv kartong med ett guldmonogram överst och den vanliga formuleringen: Doktor Greger Janes inbjudes osv. Klädsel: Aftondräkt. Men det stod inget RSVP, om svar anhålles. Det föreföll ovanligt, förutsattes det att man inte uteblev eller var det en så stor tillställning?

När jag sade adressen till taxichauffören hade han gett mig en tveksam blick. Som om han inte riktigt visste. Men det skulle vara ett historiskt palats i utkanten av staden och han hade inte frågat, så jag antog att han kände det. Då budet ringde på och lämnade inbjudningen hade jag bara blivit irriterad. Jag är måttligt road av mottagningar och tycker inte om att nödgas passa ett bestämt klockslag på ett bestämt ställe. Dessutom hade jag inte använt smokingen på länge, den var nog lite schabbig. Så jag tyckte jag hade skäl för min motvilja, och jag behövde inte ens ge återbud.

Men sedan blev jag obeslutsam och fick känslan att jag måste gå. Att det var tvunget på något sätt. Vad det berodde på vet jag inte. Nyfikenhet kanske, lusten att komma ut eller någon dunklare impuls? Varför gör man saker och ting, av egen vilja eller ofrivilligt, i ett okänt sammanhang? Och det mystiska monogrammet? Jag kunde inte tyda det, vad var det för ett ställe? Det stod ingenting på kortet, bara:… att övervara mottagningen i Palazzo Ranieri torsdag 3 mars klockan 20 …

Vi hade passerat Tibern och var redan ute i förstäderna, en lång väg. Det var främmande kvarter, jag kände inte igen mig. Vi åkte längs en mur, glasskärvor blänkte på krönet, det var tydligen en park, genom en gallerport där en uniformerad vakt gjorde honnör, uppför en väg med höga regnblanka träd i billjuset. Fram till en upplyst fasad med pelare och en bred fritrappa. Palazzo Ranieri, alltså? Taxin bromsade upp, jag steg ur och betalade skjutsen. Chauffören gav mig åter en blick, som om han tänkte eller undrade… Men det var ingenting. Kolonner av blanka lyxbilar stod parkerade på den stora grusplanen, en bit ifrån.

Jag gick upp, dubbeldörren av glas öppnades av två vaktmästare i livré. En hall med pelare, en röd matta uppför en hästskotrappa med marmorbalustrad och avsatser, någonstans hördes musik. En annan vaktmästare i garderoben tog min överrock och gav mig en nummerbricka. Jag såg flyktigt min bild i spegeln, ett blekt, lite buttert ansikte, mitt gråa hår, en äldre herre med glasögon, en utomstående. Smokingen såg anständig ut, men jag rättade till flugan som jag hade haft besvär med som vanligt. Vid ett bord satt en svartklädd man, han sträckte tyst ut handen efter mitt inbjudningskort och prickade av det på en lista; han hade en hel trave framför sig, så jag var tydligen sen. Men jag hade fått vänta så länge på en taxi att jag varit nära att ge upp.

I den dämpade musiken vandrade jag uppåt, förbi de tre avsatserna. På dem stod betjänter, orörliga som statyer, mitt emot varandra, i samma mörka livré med silvertränsar; de stirrade stelt som om de genomskådade mig. Musiken lät lite högre nu, plötsligt kändes det så absurt att jag, denne Greger Janes, gick här på denna röda matta, på denna marmortrappa, mellan dessa betjänter: det var som om jag gått vilse…

Genom en skulpterad portal kom jag in i en stor sal med höga fönsterarkader. Den var full av folk, minst tusen personer, som gick, stod, rörde sig och konverserade i klungor, i ett rörligt men egendomligt rytmiskt mönster. Det var påfallande dämpat, tyckte jag, och deras blickar korsades vaksamt, nästan lurande, som om det varit hemligt. Men det var kanske bara för musikens skull, för att inte överrösta den. Ett oredigt otydligt sorl svävade under kristallkronorna, mot yppiga allegoriska takmålningar. På väggarna hängde gobelänger, dörrar stod öppna mot andra rum eller salar, fönstren var svarta av mörker.

Jag såg mig om efter ett värdfolk, men ingen syntes till och inte heller gav någon akt på mig; det var som om ingen sett mig. Lite rådvill banade jag mig fram till byffén under läktaren på kortsidan, där orkestern satt, ett långt dukat bord överlastat med silver och kristall, blomsteruppsatser, fat, skålar, buteljer, champagnekylare. Jag begärde en stor vodka med is och vände mig om med en kaviarsandwich i andra handen, mellan nakna parfymerade kvinnoskuldror och imposanta herrar med ordnar. Någon nickade, jag tyckte att jag såg ett bekant ansikte, men jag har så svårt att känna igen folk, jag hör ju inte till. En herre med konstnärsman smålog igenkännande och höjde sitt glas:

– Är du också här? sade jag.

Det var Niko, societetsmålaren på vars vernissage jag hade varit för några dagar sedan, på Via Margutta. Han ryckte vårdslöst på axlarna:

– Man gör väl sin plikt!

Vilken plikt, undrade jag, lite förvirrad av detta ceremoniösa parfymerade kvalm, bland dessa kvinnor som exponerade diamanthalsband och aftontoaletter långt ut över vita bröst. I detta myller av människor, vilkas baktankar, känslor och begär blandades som en tung dunst med cigarrettröken. Orkestern spelade ett potpurri på wienervalser, jag tog en cigarrett från stället på bordet. Med ens, utan varning, fick jag som en lätt svindel. Var det vodkan?

Jag tyckte att hela salen, kristallkronorna, gobelängerna, de svarta fönstren, människorna, antingen de stod eller gick, rörde sig i ring efter ring, i en spinnande ofantlig virvel, fullkomligt ljudlöst och så ofattbart snabbt att det tycktes stå stilla, och att det djupast i botten på detta glasblanka svindlande fanns ett något eller en någon som allt kretsade kring. Det måste vara vodkan…

Vithandskade uttryckslösa vaktmästare tog mitt glas, fyllde på ett annat. Jag styrde mot fönsterarkaden, i sorlet som böljade med musiken, mellan frackar, frasande klänningar, skarpt rougade, tomt leende kvinnor, och det bara sjönk undan i samma underliga malande mönster. Jag, en okänd, jag som inte hörde till…

Åskvädret hade dragit bort, himlen var djupsvart och jag såg ut genom den regnstänkta kristallrutan med ett slags smärtsam längtan. I den höga arkaden tindrade djupt nere Roms millioner ljus, mot ett mörker lika svart som himlen. Borta över Albanerbergen flackade ännu blixtar. Jag vände mig om mot salen, med det halvfulla glaset i handen.

Du stod framför mig.

Jag tror jag ryckte till, glaset darrade i min hand. Allting upplöstes i en dimma, och det var bara vissheten, svindeln inför mitt öde: ditt svaga leende, blänket i dina ögon, din mörka klänning med guldspännet på bröstet, hårets svall kring skuldran, din hand kring aftonväskan; bara detta ofattbara, alltid saknade, alltid väntade, att jag ingenting annat visste än att det var du. Som blodet rinner ur ett brustet sår, som elden brinner högt i torrt hö.

– God afton, doktor… Janes? Känner vi inte varandra?

– Jo, stammade jag, jag tror…

Jag drack upp vodkan i ett svep.

– Det har visst slutat regna, sade jag hjälplöst.

– Tror ni? sade du och skrattade lite.

Dina örhängen svängde, mörkblå, droppformade, mot din matta hy, du tittade ut, i dina ögon glimmade ett djupt återsken. Mitt hjärta bultade, så hårt, så förtvivlat andlöst, och världen virvlade bort, människorna, tiden, ljudlöst, i ett svindlande avstånd.

– Joy… sade jag. Är det möjligt?

– Varför inte? Behöver du fråga, när du vet?… För att du vet ju, Greg… Att det är jag!

– Jo, sade jag, i Positano…

Du skrattade igen.

– Nej, men i Ravello!

– O javisst, den gången… är det fem år sedan?

– Tre år… doktorn har dåligt minne!

En natt, ett dunkel, i en trädgård i bergen, du och många andra, ett ganska uppsluppet sällskap, fiskeeldarna som brann och flämtade ute på havet, och att jag kände dig så lite och längtade att känna dig mera. Jaïhra Devere som de kallade dig. Jag hade sagt mitt namn, de hade presenterat mig: Greg, det här är Joy! Ditt småleende, och att vi hade kallat varandra så, när vi stod vid balustraden mot bråddjupet och såg ut i natten över havet. Vi talade om likt och olikt, om dig, om mig, jag tror jag sade att jag var svensk, att jag var författare. Jag lade armen kring dig, kamratligt, och du drog dig inte undan, du bara skrattade lite som du hade skrattat nu, en smula ironiskt. Ja, man vet ju hur sådant går till, man träffar plötsligt någon på ett party, man tycker om henne, man blir förtrolig och säger allt möjligt som man aldrig skulle ha sagt annars; jag tror också jag kysste dina händer. Sedan är det lika plötsligt slut… Nästa dag hade du rest, Joy, och jag upptäckte att det var något annat, något mer, jag saknade dig väldigt. Senare tänkte jag att det var väl bara min dröm och en sorgsen förlorad längtan, aningen om mitt öde, och nu… det strömmade upp som blod i strupen, så hett och oglömt, så halvsagt och osagt...

– Jo, sade jag förläget, jag minns…

– Gör du det? Verkligen? sade du spefullt.

– Jovisst, jag försäkrar… Men Joy, säg, hur har vi hamnat här? Vad är detta för ett ställe? Jag fick bara en inbjudning, men vet ingenting om det, jag är en utomstående.

Du ryckte lätt på axlarna:

– Vi har hamnat här som vi hamnade med varandra den gången. För att det var bestämt. Det är ju världen, le monde… Och det finns inga utomstående!

Världen? Vad betydde det, ingenting! Men jag ryckte till, för att du lade handen på min arm:

– Skall vi gå? sade du. Vill du gå… Greg?

– Gärna. Vi går. Men jag måste skaffa en taxi.

– Det behövs inte, jag har bilen här ute.

Vi sökte oss mot utgången, musiken spelade, rösterna sorlade. Men ingen gav akt på oss, vi hörde väl inte till. Du tog min arm och vi gick nedför trappan, på den röda mattan, mellan de orörliga lakejerna som stirrade så stelt. Men nu var vi två och vi gick vår väg. Jag fick min överrock och du din kappa, vi kom ut. Luften var kyligt ren, det kändes skönt efter kvalmet.

– Bilen står där borta, sade du och visade med handen.

En mörkblå kupé, en Lancia, tyckte jag. Parkeringsvakten öppnade bugande dörren, jag gav honom en sedel. Jag var inte riktigt klar i huvudet, kunde inte få tag i mig själv, i ett slags yr,.vilsen häpnad. Var detta verkligt, gällde det mig eller var det bara som det hände? Finns det sådant? Du såg dig om för att backa ut och gav mig en blick, halvt skämtsam, halvt ogillande:

– Du skulle inte dricka, Greg! Det är inte bra, du tappar bort dig. Men bli inte ledsen!

Du sade det så spontant, så öppet och vänskapligt att det grep mig om hjärtat.

– Jo, du har nog rätt, det var den tredje drinken.

Vi körde genom gallerporten, ut på gatan. Dina händer i handskarna vilade på ratten, kappan hade glidit upp och blottade dina blanka silkesben. Jag kan inte köra. När jag sitter bredvid en kvinna som kör känns det ofta som om… jag vet inte vad. Som om hon ville, hon bestämde vart det bär hän…

– Men Joy, hur kunde du veta att jag…

– Att du skulle vara där? Du stod ju på listan, såg du inte den? På bordet, nere i hallen. Doktor Greger Janes, en svensk författare; grått hår, glasögon, känner jag inte honom? Du är lätt att känna igen, du sticker av på något sätt. Det var inte svårt, jag kände igen dig. Gjorde inte du… kände genast igen mig? Varför då inte jag?

Vad menade du? Att du hade känt igen för att jag hade känt igen? Utan minsta tvekan, som man strax varsnar vad man så länge har tänkt på, drömt, längtat efter… och ändå är det tre år sedan. Men jag hade inte glömt, Greg, detta är Jaïhra Devere, hon kallas Joy!, som de hade sagt. Varför föreföll det så otroligt, kommer inte allt igen som varit en gång, med dold konsekvens?

– På allvar, Greg, sade du och gav mig en blick från sidan, det är så! Jag hade ingen aning, innan jag råkade se ditt namn på listan. Men sedan visste jag! Vad som händer måste hända, brukade min far säga. Du minns att jag talade om honom, då, för tre år sedan, under magnoliorna i Ravello? Du var inte särskilt nykter då heller…

– Det var nog så, det var ett livligt party. Men jag kommer ihåg att du berättade att din far var professor i Alexandria, att din mor var irländska och att du använde hennes namn. Var det inte så? Du beundrade din far väldigt.

– Han var så underbart vis, min far. Allt som händer är förutbestämt, sade han alltid, och är det förutbestämt finns det en makt som har bestämt det. Tänk dig!

– Jo, det kanske är så.

Du körde så fort och smidigt, vi var redan vid Ponte Margherita. Snart måste jag skiljas från dig, måste jag inte?

– Var bor du? sade jag blygt.

– Nära Piazza delle Muse.

Det var i andra ändan av staden, tänkte jag bedrövat.

– Då kan du sätta av mig vid Via Condotti.

Du nickade och jag hoppades att jag skulle få åka längre med dig. Men du stannade i hörnet av Corso. Det var sent och nästan ingen trafik.

– Joy… sade jag olyckligt, när får jag se dig igen?

Du såg på mig som om du tänkt efter:

– När tiden är inne, Greg. Du kan ju ringa… Godnatt, min vän…

Jag hade fått din adress och ditt telefonnummer, jag kysste din handled och tumlade ut. Jag stod handfallen kvar på trottoaren, medan du startade och vinkade åt mig. I ett tumult av tankar, halvt förstörd, fylld av en svallande sjungande glädje, irrade jag av och an på smågatorna i Campo Marzio. Var detta verkligt, hände det mig? Mitt hjärta sade ja, mitt förstånd sade nej, det var inte möjligt: sådant händer inte mig.

Förut, den vintern, hade jag tyckt att mitt liv sinat ut. Lycklig, vad är det? Att man vill och får vad man vill? Kanske det, för jag ville ingenting längre, jag hade slutat vilja. Alltså olycklig?

Var det så? Naturligtvis inte, frågan var fel formulerad och i klarare stunder strävade jag att få ordning på det. Det var bara en svaghet i karaktären, jag hade slitit för hårt på den och den gav efter; jag hade levat för mycket på impulser. Som någon hade sagt en gång, jag litade för mycket på stämningar, jag var ett slags impressionist till naturen. Så det var ingenting reellt, ingenting motiverat, bara inbillningssjuka. Men vad hjälpte det, äcklet kom ändå tillbaka. Taltrasten som bodde på mitt tak förstod det kanske, han flög ned på min terrass, lade huvudet frågande på sned och sjöng några klara toner, jag öppnade varsamt fönstret och tittade vädjande på honom. Han flög sin kos och snart skulle han väl bygga bo. Men vad hade jag att leva för?

Ja, vad? Jag gick ut i den violetta skymningen för att ta ett glas på vinschappet i hörnet, inte för annat än för att göra något, inte tråka ut mig; inte för annat än för att titta på flickorna som kom in där med sina pojkar eller fästmän eller älskare; för att konstatera om jag ännu brydde mig om det. Jag som alltid tyckt om att titta på kvinnor; på det italienska sättet, för att klä av deras älsklighet, den ljuva kurvan från brösten till skötet, de halvöppna fuktiga läpparna som gav eller inte gav vad de lovade. Men det rörde mig inte längre.

Eller när jag kom hem då? När jag satte på en skiva jag tyckt om, en sonat av Schubert, en konsert av Liszt, någonting mörkt exotiskt av Villa Lobos; i hopp att få tillbaka den rytm, den befrielse musiken brukade ge. Jag kände det inte längre, jag hörde det bara, i en likgiltighet som gränsade till leda.

I fönstret speglades mitt rufsiga hår, min klumpiga figur och hopplösa bundenhet. Jag fick inte längre ut något av mig själv och så fick jag det inte heller av annat. En natur som jag skapar själv sin atmosfär. Är jag mörk blir allt mörkt, är jag ljus blir det ljust, också om det är mörkt; motsatsen, utifrån inåt, gäller inte, fastän det borde vara så. Vad är det i grunden, tänkte jag, om inte behovet att bli av med sig själv. Därav själviskheten, bundenheten. Och då, inifrån utåt, skulle inte det olyckliga i min längtan till slut mana fram en befrielse? Jag trodde det inte, jag bara hoppades.

Slut då, eller hade jag bara tappat lusten? Det föll mig in hur de gamla munkarna talade om libido sentiendi, libido cognoscendi, lusten att känna, lusten att veta. De menade befrielsen från det, att släcka lusten att leva, att kväva den i det eviga. Jag förmådde det inte, det var redan döden att leva utan lust att leva, och så långt var det då gånget. En uttorkad planta i kruka, vissen, onyttig, som väntar i ett hörn på att kastas i soptunnan; en impotens helt enkelt, den själens impotens som är så mycket ondare än kroppens.

Då gick jag efter vinflaskan från kokvrån, den sortens vin som kallas svart, för att det passar till sådana stämningar. Jag drack två glas, jag drack tre, fyra, det var en trösterikt bukig fiasco. Så mycket jag än visste att det skulle bli ett dystert