Palatset med kolonnerna

By Edward Robert Gummerus

Det sägs att alla vägar bär till Rom och att staden är evig. Beskrivningarna av Roms skönhet är många och allmängiltiga. I "Palatset med kolonnerna" är upplevelsen av Rom personlig och skildras genom varma barndomsminnen. Den finländska författaren Edvard Robert Gummerus växte delvis upp i Rom och berättar med självupplevd inlevelse om bland annat Hotel Flora och det franska inslaget Lycée Chateaubriand. "Palatset med kolonnerna" är en inkännande barndomsskildring av en stad som sitter på fler berättelser än vad man kan räkna till.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788728013304

Book preview

Edward Robert Gummerus

Palatset med kolonnerna

SAGA Egmont

Palatset med kolonnerna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1974, 2022 Edward Robert Gummerus och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728013304

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

Återkomsten

Den 28 oktober 1919, vid middagstiden, klättrade jag ned från sovvagnen på Roma Termini. Jag var lite omtumlad efter den långa resan och jag tror att jag såg mig om efter de söta japanskorna vi hade haft sällskap med. Men jag kände snart igen mig. Det var samma Termini vi hade lämnat så brådstörtat i maj 1915, strax före kriget. Lukten, ångan från loken, de svarta perrongerna under det sotiga glastaket.

I hälarna på våra bärare, förbi tidningsstånd och ställ med sovkuddar, kom vi ut på stationsplanen, under kungaskölden uppe på krönet, bror Olle, vår hushållerska, Agda, mina föräldrar. De var i livligt samspråk med sina gamla Rom-vänner, Liisi Karttunen och Johannes Gummerus, min fars kusin, som hade mött vid tåget. Jag kände igen mig också där ute: spårvagnarna som slamrade förbi de dammiga alléerna, ruinvalven i bakgrunden, det stora torget med obelisken över de 500 stupade vid Dogali – Piazza dei Cinquecento. Vi stuvade in oss i två, tre droskor, kusken smällde med piskan och så skumpade vi i väg nedåt Esedra och Via Nazionale. Vi pojkar fick sitta på fällsätet, droskan skramlade och krängde över stenläggningen.

Det var sirocko med låga moln och enstaka regnstänk, och det var inte mycket folk i rörelse. Paraplyer, droskor, någon bil och spårvagn här och där ända ned mot Magnanapoli med nationalmonumentet som skymtade i fonden. Det verkade nästan trist, och de höga åttitalshusen var inte heller roliga. Bara amerikanska kyrkan var besynnerligt randig som förr.

Riktigt hur det kändes kunde jag inte säga, men lite konstigt var det. Det hade kommit så mycket emellan sedan den tiden, åren i Stockholm, vistelserna i Finland, Berlin, Kiev och nu senast London och Paris som verkade slitna och sotiga. Det hade hänt så mycket; det var bara fyra år sedan vi lämnade Rom, men då var jag inte ens tio och nu var jag fjorton. Hade det förändrats eller hade jag förändrats? Fanns det redan en saknad i det efter min soliga värld före 1915 eller trevade jag kanske efter något bakom detta? Jag vet inte, jag hade inga ord för det då, men jag tror det nu: att det var mitt jag som undrade.

Men verkligheten trängde på, backen ned från Quattro Fontane, tritonen som blåste sin stråle i springbrunnen och så uppåt kröken på Via Veneto. Vi stannade framför hotell Windsor, också det borta för länge sedan som andra viktorianska ställen. I en salong blev vi bjudna på te, kakor och marmelad av en snäll vithårig dam, en släkting till Johannes Gummerus. Jag vet inte om han hade tänkt sig att vi också skulle bo där, men kanske var det för dyrt; vi stannade i varje fall bara över en natt.

Så finner jag mig, en vacker novembermorgon, sittande i ett öppet fönster på hotell Flora. Persiennerna är uppslagna, ännu är det lite kyligt, men solen dallrar vid fönsterkanten och Via Veneto ligger tom under en mild himmel. Platanernas grenar med sina vissna löv når nästan upp till mig; jag fäster mig som förr vid deras skäckiga bark och de håriga frukterna. De liknar hästbollar och jag minns hur de brukade skräpa längs murarna på gamla Via Nomentana.

Jag lutar mig över fönsterposten av vitådrad marmor med en utmejslad droppränna som mynnar i ett litet blyrör för avloppet. Framför mig är boulevardens bredd, de ockragula femvåningsfa-saderna och klyftan av skugga i den närmaste tvärgatan, Via Lazio; jag ser kaféer, butiker, hotell och åter kaféer. Det är stilla och tyst, nästan ingen trafik, en vanlig vardag, en vanlig vecka i tiden. Betjänter i randig städrock skakar mattor, sängkläder vädras i öppna fönster; framför kaféet mitt emot går en pojke och stänker trottoaren med en flaska; en annan pojke kommer visslande med en korg färskt bröd på huvudet. Långt nere i kurvan, efter Via Boncompagni, skiner solen på änkedrottningens palats, Palazzo Margherita (numera amerikanska ambassaden); därifrån kommer enstaka promenerande och någon tidig droska; ibland tutar en bil och signalerar i tre melodiska toner: en trubbnost Fiat med sufflett och startvev.

Vad har det att säga? Rom är sig likt, har knappast alls förändrat sig under kriget, skriver min far i ett brev. Det var för oss som att komma hem till vår egen stad. Vad han menade med det vet jag inte, kanske var det också för honom en återkomst; som arkeolog kände han sig hemma i Rom och hade en oreflekterad sympati för det italienska, som kan ha varit rotad i samma obestämt sydländska påbrå som hans föga nordiska utseende.

Ingenting är alltså förändrat, men ändå är allt förändrat. Kanske för att jag inte vet om mig själv och inte har något annat uttryck för det. För att jag känner mig melankoliskt gammal, sedan jag fyllt fjorton år och för att det är så mycket som hänt. En fläkt från gatan rufsar till min lugg; jag tänker på hur jag låg och grät i sovvagnsbädden, när tåget lämnade Civitavecchia, och varför?

Så jag tittar ut igen. Spårvagnen skramlar förbi långt där nere – är det 9:an eller 18? – guppande och pinglande längs Boncompagnis och Ludovisis murade trädgårdar, där det är ett sådant obegripligt fågelsorl och fladder av vingar i stenekarna: hur kan det finnas så många? Men snett emot på andra sidan syns skyltfönstren hos Capocaccia, den stora speceriaffären. Där handlade vi förr, Quaker Oats med kväkaren i trekantig hatt på paketet, Hornimans te med en ring eller en fingerborg gömd i burken, paket med Petit Beurre som var så där halvsöt.

O drogheria, o mustiga doft av allt sött och lockande, choklad, kaffe, russin, kex, vanilj och Venchis karameller! Jag har åter andats mina lustars doft, när jag i dessa dagar varit inne på Capocaccia och lite skyggt prövat min oanvända italienska för att handla marmelad och kakor åt min mamma. Så har jag gått ned till den stora kiosken med plåtkrusidullerna i hörnet av Via Ludovisi, jag har stått där och tittat på gamla kulörta bekanta, Tribuna Illustrata och Domenica del Corriere och Corriere dei Piccoli, som om de var en saga. Och gråsvarta tidningar som luktar fotogen och är vikta i långa paket på tvären: Il Messaggero och La Tribuna och Giornale d’Italia och Corriere della Sera. Vad de hade mycket att berätta förr!

Men till höger från mitt fönster, alldeles nära, är en annan gammal bekant, Porta Pincianas runda krenelerade torn och stadsporten som sett min ingång och min utgång så många gånger. Över det rödgrå murkrönet stiger Villa Borgheses pinjekronor. Vad våra landskap ändå är ständigt lika, ständigt lika ouppnåeliga för vår längtan! Hur skall man äga sin levnads verklighet, vara säker på den, pressa den till det yttersta? Är den här, är den i minnet?

Ty här är ju Porta Pinciana och där bakom Corso d’Italia, som drar bort i sin dammiga bredd med det långa staketet och ridbanan längs muren; där vandrar jag bortom åren med Agda och bror Olle på hemväg från Giardino del Lagos svanar och pappersbåtarna i bäcken. Svalorna visslar och i den gyllenröda skymningen svävar klangen av Santa Teresas melankoliska och ljusa klockor. Nu är vi framme vid Via Po, där de nya spårvagnarna går, och stadsmuren är våtsvart och mögligt grön vid foten och jag ser Porta Salaria och den romerska graven (som min far berättade om); snart skall vi förbi XX-Settembre-pelaren med vissna kransar över de stupade på bräschen 1870. Begravningskransar, tror jag, som tycker mycket mer om Porta Pia med snirklarna och de bulliga dockorna, som liknar gubbar och den ärgiga stadsporten som alltid står öppen. Och sedan…?

Ja, vad sedan? Jag vet det och vad är det då att fundera på? Men kanske är det att känna jag dunkelt strävar till? Känner jag inte mig själv, är jag en annan än den blyga nioåring som gick där och vankade för fyra fem år sedan? Det är bra länge sedan, tycker jag, när jag försöker ordna upp allt som hänt efteråt.

Då känner jag mig lite som gossen som ätit upp sin kaka och ändå vill ha den kvar; jag vill samla på det, inte glömma. Vi går inte i någon skola, bror Olle och jag. Jag är lite sysslolös, det är väl därför jag ibland har tråkigt. Jag plockar med mina frimärken, jag läser tidningar, jag går av och till i hotellkorridoren och i de mattbelagda trapporna. Men ofta hänger jag alltså i fönstret i vårt lilla sovrum och roar mig med att bara titta, att leka med en fickspegel, att låta solkattorna dansa över fasaderna eller snudda vid en söt flicka. Det gäller att vara flink på handen, solkattor är lekfulla, de hoppar så kvickt från det ena till det andra som speglingar brukar; jag tror jag lärde mig deras mening i min romerska barndom.

På eftermiddagen tätnar trafiken och då blir Via Veneto vad det är skapt till: ett strög och en vimmelmarknad för alla som söker alla. Det blir en scen på världsteatern, folk är ute och går i stass för att titta och betittas. Vad Rom ännu äger av ekipage och privatvagnar rullar till och från stadsporten, till passeggiata på Pincio. Lackerade landåer och svarta kupéer med blänkande lyktor och vapensköld på dörren; kråmande hästar med silvermonogram på skygglapparna, giggar, kuskar och betjänter i livré. En skymt, en doft, en glimt av markisinnor och grevinnor och furstinnor, som rätteligen redan hör hemma i en annan tid – fast jag inte vet det och knappast någon annan heller. Ibland ser jag en amazon i tvärsadel, med hög hatt, uppfäst kjol och ridspö, uppvaktad av en gardesofficer och följd av en groom eller stallknekt. Det klapprar av hovar och blänker av ekrar, ty detta är ännu en hästtid, då kvinnor och kurtis hör ihop med ekipage. Men sedan kommer gatsoparen och samlar upp hästlorten i den rullande tunnan med fäll-locket.

Den sista solen skjuter brinnande pilar över murkrönet, snart är det skymning, kvällskylan kommer, gatan töms på skådespel och ligger övergiven under bleka gaslyktor. Det är tid att gå ned i matsalen med föräldrarna och äta middag.

Livet flimrar för mina undrande fjortonårsögon; jag vet inte vad det är, om jag bara är nyfiken. Nyfiken kröp i en strut och öppnar man struten så kryper han ut. Jag är redan samma omaka blandning av det inåtvända och det utåtvända som i dag. Jag pendlar mellan det yttre och det inre, jag kan inte slå bro mellan dem och jag vacklar i en rådlöshet som kommer att skärpas med åren; när jag tycker att jag står där med tomma händer, att jag inte duger för verkligheten. Det är naturligtvis ett missförstånd, det beror på att jag varken känner mig själv eller verkligheten.

Men så, en dag, i mitt fönster på hotell Flora, på Via Veneto i Rom, ser jag min samtid på parad. Det kan ha varit en söndag, och det var kanske den 4 november, årsdagen av Italiens vapenstillestånd i det världskrig som bara blev det första. Infanteribataljonerna marscherar upp och bildar häck längs boulevarden, små soldater i fältgrönt, grigio-verde, med stålhjälm, benlindor och vita vantar; officerare med blå fältbindel och höga kepier. Karabinjärerna har rödblå plymer i paraduniformen, på gatan klapprar kavalleri med långa vimpellansar, Piemonte Reale, Lancieri di Nizza eller Cavalleggeri di Firenze.

Militärmusiken smattrar, det rasslar av vapen och det hesa kommandoropet Presentat’arm, I gevär, ekar mellan husen när trupperna skyldrar för Viktor Emanuel den tredje med svit. Han kommer gatan uppför i sin överdrivet höga generalsmössa, tyst och trumpen omgiven av marskalkarna Cadorna och Diaz och glittrande officerare av alla kulörer. Musiken har tystnat, man hör bara stegen, solen blänker i kyrassiärernas harnesk. Han är så liten och stram mellan dem, en ensam melankolisk privatlärd som fursteplikten tvingar att spela rollen av fältherre: Il Re soldato. Han skall i dag döpa om Via Veneto till Vittorio Veneto, för att hugfästa minnet av segern över Österrike. Täckelset faller från de nya marmorskyltarna i gathörnen som satts upp i förväg, det är glans och glitter och klang av regementsmusik: Kungssångens pompa, Marcia Reale och Canzone del Piave:

Längre ned på gatan, knappt inom hörhåll, spelar musiken en annan, mera folkkär krigssång:

I legationskansliet, i ett anspråkslöst hörnfönster mot Porta Pinciana, har min far, Finlands nyblivne chargé d’affaires vid Kvirinalen, dagen till ära låtit surra fast en flaggstång och hissa den unga republikens flagga. Jag minns hur den vajade från balkongen på Vladimirskaja Ulitza över Hetman Petljuras intåg i spetsen för Tjornomorskaja Divisia.

Min barndoms Via Veneto heter alltså hädanefter Vittorio Veneto, till minne av de vanvettiga blodsoffren på Carso, på Grappa, vid Piave och Isonzo. Och Finlands färger är för första gången hissade i Rom (jag tänker då inte på de gånger före 1915 då patriotiskt upprymda bordssällskap hyllade den rödgula varianten med lejonet).

Emellertid har jag ett privat experiment på gång i den milda novembersolen. Från fruktfatet i hotellmatsalen har jag smusslat undan en druvklase, jag har hängt upp den i en pappersstrut på persiennhaspen i vårt rum och väntar nu med tåligt intresse på att druvorna skall förvandlas till russin.

Det finns säkert flera motiv till denna russinfabrikation, hörsägen, fantasi, förväntningar och en halvmedveten djuprotad tro på det såväl riktiga som möjliga i att förvandla druvor till russin. Kanske är det samma storögda tro som då åttaåringen smälte smör på gasen i tornköket på Via Antonio Musa, i hörnet av Lazzaro Spallanzani. Jag försöker behärska min iver att titta varje dag i struten för att se hur förvandlingen fortskrider, jag tittar bara en gång i veckan, för att den skall få tid på sig. Men det hjälper inte, druvorna vill inte bli russin, de skrumpnar bara så långsamt. En vacker dag tar jag struten och äter besviket upp druvorna. Det var ett misslyckande och jag hade ännu ingen tanke på att felet kunde vara mitt, att jag inte dög till förvandlare. Att det också behövs magi, att man själv måste förvandlas för att tingen skall bli förvandlade, förstod jag inte.

Det står stora och sensationella artiklar i tidningarna dessa veckor om en komet – är det kanske Halleys? – som väntas komma jorden farligt nära. Jag ligger i min säng och funderar på det, allvarligt bekymrad av tanken på världens eventuella undergång. Hur man skall komma undan vet jag inte riktigt, men jag har ett slags förvissning att det i alla fall inte kan röra mig.

Funderingarna kommer och går. Hågkomsterna växlar så snabbt, jag strävar att reda upp dem, att datera och placera dem i rätt ordning. Det nattliga dånet av broarna över Weichsel, midnattskylan i den sönderskjutna stationen i Bialystok, där vi kurar på en bänk; hur ödsligt godstågen tjuter på en bangård som heter Kasatin, dimman i Siegesallée och kulsprutorna vid hotell Eden till värn mot spartakisterna. Jag håller på att somna, dimmigt ser jag i dunklet lyktljusets strimmor i persiennerna: detta gåtfulla obegripliga att vara till.

Hotell Flora

Det respektabla familjehotellet Albergo Flora existerar än i dag, fastän vederbörligen moderniserat och uppklassat. Det är sista hörnhuset till höger på Via Veneto, när man går uppåt stadsmuren, och upptar halva kvarteret mellan tvärgatorna Via Sardegna och Via Campania.

Vår anspråkslösa svit ligger bara en halvtrappa upp, i mezzanino eller mellanvåningen, i hörnet mot Porta Pinciana. Hotellets hall, receptionen, hissen, marmortrappan, korridorerna med sina röda mattor, har inte satt några särskilda spår i mitt minne. Det är ett hotell som hotell är mest, slätt och städat. I mina hågkomster kan det inte tävla med det pittoreska schweizeriet Hôtel de 1’Ours i Diablérets-dalen eller det spännande karavanserajet Hôtel François i Kiev: på Flora står det sannerligen ingen vaktpost med bajonett i portierlogen och inga bombexplosioner spränger rutorna. Men i brist på bättre är jag ändå ganska road av att bo där.

Vi har tre tämligen låga och medelmåttiga rum, hall, sovrum och badrum för mina föräldrar, ett mellanliggande kansli-och mottagningsrum och ett litet rum för oss pojkar, bror Olle och jag. Agda, min mors trogna hjälpreda sedan femton år tillbaka, är inhyst i någon obestämd bakgrund. Det är lite trångt och mörkt, men vi får vara nöjda. Min far har, för att över huvud få logi, varit tvungen att anlita sina nya officiella förbindelser på La Consulta, utrikesministeriet på Kvirinalen. Det är svår bostadsbrist denna första efterkrigshöst, då arméerna hemförlovats och Rom vimlar av kommissioner, delegationer och staber, flyktingar, politiker och allierade officerare, engelsmän och amerikaner i khaki eller fransmän i fältblått.

På denna allt utom imponerande beskickning med ingång från en vanlig hotellkorridor sköts de löpande ärendena, tas emot visiter och levs familjeliv. Min far har anskaffat den nödvändigaste utrustningen och han har anställt en vaktmästare. Denne heter Giuliani, kommer från Bologna och har varit betjänt hos en kardinal; han besitter alltså en viss salvelse samt är klipsk och förfaren. Trots en del spekulationer i provision och en betänklig svaghet för le donne var han oss en trogen hjälp i flera år. Han kunde också bära upp en livré och egentligen förkroppsligade han, förstod jag senare, den italienska traditionens familjetjänare.

Till Legazione di Finlandia kommer några av de få finländare som stannat i Rom över kriget, en och annan italienare som skall resa till Finland och journalister för att få informationer och göra intervjuer. Min far är själv gammal journalist, som utrikeskorrespondent till GHT och Sydsvenska Dagbladet har han varit medlem i Stampa Estera före 1915, han har kvar vänner i pressen och han vet hur man skall få fram vad man vill ha sagt. Det dröjer inte länge innan han är intervjuad i tidningarna med porträtt och allt, om det nu är i La Tribuna, i Giornale d’Italia eller i den franskspråkiga L’Italie. Det är nyttigt och nödvändigt att folk skall få veta att den unga republiken upprättat en representation i Rom och det är bra för charge d’affaires Herman Gummerus’ prestige i Helsingfors.

Min mor serverar te eller vermut med kakor åt besökarna, medan vi pojkar slinker ut och in i våra privata ärenden. Som medhjälpare har min far attaché Halvar Härkönen och vår gamla vän i Rom, dottore Liisi Karttunen. Hon är mångårig korrespondent till flera finska tidningar, men från början är hon historiker och medarbetare till den geniale forskaren Henry Biaudet på Mission Historique Finlandaise vid Via Alessandro Farnese, på skämt även kallat Missionssällskapet och en föregångare till det nuvarande finländska institutet på Villa Lante. Jag minns ännu intrycket av lärdom från de höga bokhyllorna i Biaudets hem i den vackra förstadsvillan och mina föräldrars bestörtning när de fick telegram i Stockholm, att han hade avlidit i tyfus.

Lilla livliga Liisi Karttunen hade någonting av en fågel i sätt och utseende, kvick och vaksam, hon kände allt och alla i tidningsvärlden och tjänstgjorde som kanslist och pressreferent. Redan då var hon en veteran bland nordborna i Rom, där hon hade bott sedan 1907 eller 1908. Senare har jag förstått att hon var ett slags kulturinstitution och hade varit vän och vägvisare åt flera av den finska 1900-talslitteraturens främsta personligheter, Eino Leino, Maila Talvio och Joel Lehtonen. Under sina sista år i Rom, efter andra världskriget, förlorade hon dock kontakten med verkligheten, som det händer ibland när man lever kvar för länge.

Attaché Härkönen hade åtföljt oss på