Vad sker, sker i ondskans spår

By Bengt Lundblad

Det är nyårsafton 1941 och journalisten Henry Widman är på fest hos goda vänner. När han några timmar senare öppnar dörren till sin lägenhet ser han ett brev ligga på hallgolvet; ett brev som saknar både avsändare och frimärke och som bara innehåller en enda mening. Henry informerar kriminalkommissarie Kroon om det, som dock tar ganska lätt på det hela; förmodligen rör det sig bara om några pojkars harmlösa skämt. Men för säkerhets skull kontrollerar han om där finns några fingeravtryck.
Eskilstuna-Kurirens nyhetschef Georg Holmlund får reda på historien och ber Henry att göra lite efterforskningar kring brevet. Plötsligt inträffar en rad mystiska händelser. Brevskrivaren, som nu har identifierats, hittas mördad och flera okända män börjar synas kring Henry Widmans bostad och arbetsplats. Och när han sent en kväll blir förföljd och utsätts för direkt livsfara inser både han och polisen att det är något större i görningen än ett oskyldigt pojkstreck.

”Vad sker, sker i ondskans spår” är tredje boken i serien ”Mälarmord”, där journalisten Henry Widman och hans vän kriminalkommissarie Tage "Älgen" Kroon löser brott av skiftande karaktär i Eskilstuna med omnejd under åren 1940 till 1970. En deckarserie i den gamla stilen, med spänning, charm och atmosfär.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 25, 2019
• ISBN: 9789178295982

Book preview

[e-mail]

1

Det var nyårsafton 1941 och klockan närmade sig åtta om aftonen. För den gravt sentimentale var dessa timmar fram till tolvslaget ett veritabelt stålbad av den grövre kalibern. Jag skulle ljuga om jag sade att jag led helvetets kval enbart för att sekundvisaren tickade ett steg i taget mot målsnöret som skulle dyka upp vid midnatt, men nog slog det an en sträng i min själ.

Jag var mol allena i min våning på Kvarngärdesgatan men hade ändå sällskap i form av Artie Shaw och Helen Forrest vars närvaro gav sig till känna genom min resegrammofon i salongen. De var egentligen de enda människor jag ville ha ett närmare umgänge med ikväll. En klarinettist och en vokalissa.

Kökskniven hade fått dansa hårt med skärbrädan och med hjälp av ett gammalt nummer av Husmodern hade jag skapat ett mindre mästerverk till nyårssupé. Med små medel, begränsade resurser och varlig hand hade jag med ödmjukhet försökt närma mig den fulländning man kunde uppleva i köket på Stadshotellet, även om jag inte var i närheten vad gällde kunskaperna inom storkökshushållning. Av ransoneringslagarna följde nödtorft och brist och dessa ogina kamrater hade varit mina följeslagare i nästan två år. Därför hade den gastronomiska läran som jag hade snappat upp på livets väg fått revideras de senaste åren. Och priserna. Var skulle det sluta?

Före kriget hade jag lyckats samla på mig ett ansenligt förråd av viner och jag försökte i det längsta hålla det intakt. Nyårsafton var nyckeln till mitt förråd och nu satt jag här med en flaska rött från ett sargat Frankrike. Det var vid tillfällen som nyårsaftnar och andra stora helger som jag i normala fall hade kostat på mig att göra lustfyllda utsvävningar bland mat och dryck. Då snålade jag inte utan njöt hejdlöst. Men nu hade kriget till och med nästlat sig in i mitt kök och då fick återhållsamhet råda.

Jag högg in på huvudrätten, kassler och pressad potatis, som hade inletts med en förrätt bestående av kanapéer med varmrökt abborre. Helen Forrest trallade vidare från salongen och jag gav mig hän åt supén.

Utanför mitt fönster vandrade Kung Bore och den frostbeklädda termometern visade på stadiga minus sexton grader. I mörkret kunde jag ana de snötyngda träden i Eskilsparken och utefter Trädgårdsgatan sköt fyravåningskåkarna upp, byggda bortom sekelskiftet av burgna eskilstunabor. Det lyste varmt ur fönstren på de pampiga trävillorna vid Stensborgsgatan och inte ett liv vågade trotsa kylan en kväll som denna. Det rådde en märklig fridfullhet över staden och det enda som störde var raketer som någon skickade iväg någonstans bortåt Hisingsbacke och som blommade ut i ett gnistregn av vackra sprakande färgserier.

Det kom en utdragen ringsignal från telefonen i hallen och jag gick för att svara. Jag gick på knock direkt, slog tån i tröskeln och en svart ramsa vandrade obehindrat över mina läppar innan jag lyfte luren. En plåtig kvinnoröst förklarade att samtal inkom från Berggrens på Djurgårdsvägen.

– Unge man, jag kan slå vad om en tvåkrona att du sitter ensam och tycker att livet är förträffligt. Du frossar antagligen i något gott vin och det surrar säkert jazziga toner i luften. Har jag inte rätt, så säg?

Jag kände genast igen Assar Berggrens raspiga stämma.

– Du spelar med säkra kort, Assar. Jag är rädd om mina korvören och sätter inte emot.

Han skrattade så att det pep i luftrören:

– Du är klok du Henry, det har du alltid varit. Men nu får du rädda mig ur en svårbemästrad situation. Svea anser att familjen i möjligaste mån ska vara samlad vid högtider och andra begivenheter. Nu vet jag att du har tackat nej till nyårsfirandet sedan tidigare, men hon är på mig som en hök.

– Jag känner till hennes egenskaper.

– Så klart du gör. De är världsberömda.

– Jag är i sluttampen av nyårssupén, sa jag vekt och kände att ursäkten förvandlades till en nödlögn.

– Det må så vara, men det finns alltid plats för lite dricka. Kom över och svinga någon sherry till kaffet och lite champagne till tolvslaget. Skumpan är förresten svindyr och ska nog passa dig.

– Jag antar att jag kan få plats med en avec och lite champagne. Ge mig en timmes frist.

– Alla tiders, pojk. Sätt fart nu, drickat står på kylning.

Som Assar sagt så fanns det alltid rum för lite dricka och jag kunde alltid behöva ta en promenad efter maten. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag överhuvudtaget fick tag på en taxi en kväll som denna och den svepte tyst runt hörnet från Lohegatan. Jag blev tvungen att leka vägspärr och när jag viftade med en sedel framför näsan på chauffören, lyckades jag få över honom på min sida. När jag satte mig i baksätet kunde jag inte känna mina handskar i rocken när jag slätade ut den. De låg kvar på byrån i hallen.

Det tog bara några minuter att tillryggalägga sträckan från tvårummaren på Kvarngärdesgatan till den Berggrenska villan på Djurgårdsvägen. Jag kunde naturligtvis ha traskat hit, men tiden var knapp och kylan otrevlig. Entrén vid villan var snyggt skottad och vid ytterporten hälsades jag välkommen av ett par brinnande facklor med dansade lågor. En rökpelare steg spikrakt ur skorstenen upp mot den subarktiska natthimlen och i den tysta vinterkvällen kunde jag förnimma svaga toner från ett piano. Jag knackade på den bastanta ekdörren så att knogarna ömmade. Det rörde sig på andra sidan dörren och Svea öppnade. Hon var en ganska lång dam med ett tilltaget omfång och hade inga problem med att synas eller höras i en stor folksamling. Djurgårdsvägens egen Julia Ceasar hälsade mig välkommen.

– Henryponken, vad roligt att se dig.

Hon nöp mig i kinden som om hon hade greppat ett äpplekart och jag stålsatte mig. Jag var väl inte helt tillfreds med hälsningsfrasen och ceremonin vid dörren och önskade innerligt att hon kunde vara mer diskret, men det hade inte fungerat hittills, så varför nu? När jag klev över tröskeln in i hallen kände jag direkt att det inte sparades på värmen. Levande ljus brann överallt och i salongen sprakade en brasa i öppna spisen.

– Allt är Assars förtjänst och jag hade nöjt mig med en trerätters från Widmanska köket.

– Ja, vad är det för några fasoner du har lagt dig till med och vara sådär besvärlig och svår och sitta ensam och uggla, klagade hon. Det är då rakt inget trevligt, men jag antar att ungdomen alltid har gått sina egna vägar.

Hon tog min hatt och rock och jag plockade fram en ynklig ursäkt.

– Gå in till de andra i salongen så ordnar jag med kaffe och likör. Gå nu.

Med dessa ord försvann hon ut i köket lång som en av Valhalllas valkyrior och jag tassade in i salongen. Berggrens salong var en stor vidlyftig historia med gula gobelängliknande gardiner som hängde i de spröjsförsedda fönstren. Taklisten av stuckatur rände fram med bladornamenteringar och druvklasar som kunde fått Drottningholms salar att blekna. Den heltäckande mattan i oxblodsfärg var som ett oroligt hav.

Framför fönstret som vette mot Djurgårdsvägen satt Assar vid en svart Steinway och spelade ett uppiffat stycke som jag hade hört tidigare, men inte kunde sätta vare sig titel eller kompositör på. Kunde det vara Champagnegaloppen? Hans blick fanns någonstans i taket, fingrarna sprang gatlopp över tangenterna och han var ett självspelande maskineri.

Jag gick varvet runt och hälsade på den del av familjen som var samlad i rummet. I soffan framför öppna spisen satt Assars och Sveas äldsta dotter, den svala Therese, med den hetlevrade fästmannen Sture Wall vid sin sida. Han var son till den kände industripampen Hubert Wall som ägde Ljungsbroverken. Min fosterbror Haralds hustru Josephine satt i en fåtölj bredvid spisen och snurrade förstrött på ett glas med något i som bubblade svagt. Hon log som en sommardag. Det var således ett kapitalstarkt sällskap jag hade hamnat i och alla försök att smälta in från min sida var lönlösa. Harald var ute i huset på uppdrag men kom strax in i salongen från ett angränsande rum. Han sken upp när han såg mig.

– Tjenare Henry, kul att se dig. Vad rosig du är om kinderna. Haru träffat Betty?

Jag såg bekymrat på honom.

– Vad då haru? Du har varit i Stockholm för länge och lagt dig till med dåligt språk.

Han svarade inte utan log brett och slog några glättiga luftsvingar innan han kramade om mig. Varför detta tjat om Betty, tänkte jag.

– Det kanske är rodnadens oskuldsfullhet vi ser på Henrys kinder, skrattade Josephine och fick medhåll från sin spjuveraktige make.

– Jag hörde av pappa att du har fått snurr på företaget. Nyheter säljer i alla väder. Det har jag alltid sagt.

Jag nickade:

– Och bilder. Jag knäpper lika mycket med kameran som Carmen knäpper med fingrarna i en flamenco. Jag har till och med nödgats skaffa mig en kamrer vilket i och för sig var bra och nödvändigt. Annars hade jag vadat runt i arbete.

Assar hade lämnat pianostolen och gick med knäande gång över den röda mattan fram till oss. Han hade trollat fram en cuban stor som en hembakad kavring och nu blåste han ut röksjok mot salongstaket medan han tänjde några kraftfulla drag i hängslena.

– Härligt att du kunde komma, Henry. Svea blev överförtjust och du behöll din tvåkrona.

Han dunkade mig i ryggen och snuttade på cigarren.

– Jo tack, jag vet det. Hon klämde nästan ihjäl mig i hallen. Och därtill fick jag ett stycke pianomusik till livs. Det enda som saknades var en klen aria.

– Det får du aldrig ur honom, ropade Harald över rummet och skrattade frejdigt.

– Ja, så frikostig är jag inte. Jag har ju mitt rykte att tänka på, sa han och viftade med cigarren framför näsan på mig.

– Har du verkligen ansträngt dig för att jaga hit alla ikväll?

Han fortsatte att puffa på cubanen och såg med stora ögon runt i salongen, men efter ytterligare några effektfulla puffar på cigarren for ett drag av insikt över hans ansikte.

– Åh nu förstår jag. Betty! Jo du förstår Henry, saken är den att vi har släppt iväg Siv, vårt charmanta hembiträde på nyårsfirande så köket står utan bemanning. Betty bistår Svea därute i något som ska liknas vid stordåd, jag tror man kan beteckna det som sådant även om jag skulle titulera föreställningen som kaos. Under tiden går vi och sätter oss och inväntar det där stordådet. Kom nu Henry. Kom, kom, kom.

Jag protesterade inte utan lät mig föras till bords som ett cocktailglas till ett par läppar. Plötsligt kom hon ut från köket. Det var som om hela rummet drog andan men jag vet inte om det var de flämtande stearinljusen som fick hennes ögon att tindra och håret att glänsa. Jag hade nog aldrig tidigare sett henne så tilldragande som ikväll.

– Har de lyckats släpa hit dig också, Henry? Du är väl en lättlurad stackare.

– Du vet att göra entré, sa jag och kramade om henne och råkade knuffade till brickan med glasen som hon bar på.

– Hörru Henry. Var rädd om vårt dricka är du snäll, bad Harald med törsten i halsen.

Betty viftade bort hans kommentar och såg på mig:

– Strunta i honom. Han har fått nog med bubbel ikväll. Vad gäller mina entréer så har jag övat flitigt på dem ska du veta. Det har blivit min grej skulle man kunna säga.

– Ja, jag vill mena det, sa jag, släppte henne med blicken och lade fingrarna kring glaset hon gav mig.

– Tänk om man kunde vara ute på lokal ändå, suckade hon med en tydlighet som inte kunde misstolkas. Kan du inte rädda mig och ta mig till Stadshotellet? Snälla!

Hennes klara, ljusa röst skar som en vass kniv genom sorlet av röster kring bordet och hennes far såg på henne med oblid min.

– Sorry Betty. Vi är redan halvvägs genom natten och jag är dålig på att spela nobel riddare. Vi är nog fast här för som det verkar så ska jag ingenstans.

Hon ställde ned ytterligare ett sherryglas på salongsbordet och svängde på det mörka, långa håret innan hon satte munnen intill mitt öra. Jag kände den varma andedräkten mot min kind.

– Det är bäst att du har din vita springare utanför, för jag ger mig inte i första taget.

Därefter sträckte hon på sig, tog brickan och fortsatte servera runt bordet. Assar såg fortfarande på oss och skakade på huvudet åt dotterns enträgna försök till att schappa.

En ljudlig diskussion hade skjutit fart kring bordet. Sture Wall snurrade konjakkupan i handen och lät ett föraktfullt grin blixtra till.

– Mitt företag har tappat femtio procent i försäljningsintäkter de senaste två åren på grund av kriget. Jag har blivit tvungen att säga upp femton av mina anställda och för varje dag som går tappar jag intäkter. Det är fan i mig inte klokt.

Assar nickade, puffade på sin cuban och utstötte några grymtningar som skulle föreställa sympatiyttringar. Brasan i spisen sprakade hemtrevligt och lågorna dansade som älvor en sommargryning.

– Det är det som är problemet med en stark exportfokusering, sa han. Det är aldrig lönsamt under dessa förhållanden. Men vem kan rå för det och inte är det en enkel match att svänga om produktionen under rådande omständigheter.

– Men vad gäller det företagsekonomiska, så spelar det nog ingen roll om man är stor hemma eller i utlandet. Hemmamarknaden är svårt ansatt den också, muttrade Sture Wall surt.

– Men av olika orsaker, inflikade jag och allas blickar riktades mot mig. Hemmamarknaden kan vara konjunkturkänslig, styrd av en osäkerhet hos konsumenterna eller så håller de inhemska företagen igen och då får de svårt att hålla en god försäljningsvolym. Ren psykologi.

Sture Wall fäste blicken i min och hans stela ansiktsdrag fick honom att se ut som en staty av Carl Milles.

– Jag har fått för mig att era kunskaper sträckte sig till att snitsa till en artikel. Och vad anser nationalekonomen eller psykologen Widman att man ska kalla exportsituationen?

Assar såg förvånad på Sture Wall som hade spetsat till tonen.

– Så ja så ja, sa Assar och lutade sig hastigt framåt och askade. Henry har en idé där och inte alls någon dum om jag får säga det. Omställningen från civil till militär produktion har räddat många företag, framför allt här i Eskilstuna.

– Det kan så vara, men den där förbannade lille kopralen har ändå saboterat allt för mig.

Sture Wall fimpade med eftertryck och lämnade bordet. Jag såg på hans smala gestalt där axlarna tyngdes av flera ton.

– Han är pressad den gode Sture, sa Assar och såg länge efter honom. Det är inte lätt att driva företag i krigstider. Det är det förresten aldrig.

Harald såg på sin far som fortfarande skickade blickar efter Sture som hade gått fram till fönstret vid flygeln.

– Nu har även USA gått in i kriget så Gud vet hur det kommer att sluta. Tro ni de kommer att föra krig enbart i Stilla havsområdet?

Assar studerade bottensatsen i sitt glas.

– Jag kan väl knappast tro att Onkel Sam kommer hit och bistår i kampen mot Hitler, men det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om Stalin och hans kommunister börjar bli ett så pass stort hot att jänkarna vänder sina kanoner mot Europa.

– Skulle Stalin utgöra ett större hot än Hitler? sa jag och lät frågan bli allmängods i rummet.

– Ja det verkar så. Nonaggressionspakten från 1939 visar väl på något sådant. Bara de inte delar upp Europa mellan sig, sa Assar med ödesmättad stämma.

– Äh, det har gått två år sedan den upprättades och mycket har hänt sedan dess, svarade Harald, väl medveten om att allt kunde ändras i en handvändning.

– Den som lever får se, sa Assar. Skål pojkar!

Ämnet var avverkat och annat kom upp på tapeten. Sture Wall hade återfått ett sansat humör och kom åter in i diskussionen. Jag sökte mig omedvetet till Betty och vi höll oss utanför ordflödet som böljade fram och åter vid bordet. Jag lyssnade hellre än att bara ställa en massa frågor. Det hade gett mig många fina uppslag i mitt värv.

– Gud vilken tråkig diskussion, sa Betty och kastade huvudet bakåt i en uppgiven gest och såg upp i taket. Att ni bara orkar.

Hon drack sin avec och ställde hastigt ned glaset på bordet så det sjöng i glasfoten och vände sig mot mig.

– Jag vill minnas att du hade långt gångna planer på ett bokmanus, Henry.

Jag såg förvånat på henne och förstod att jag för tillfället var räddad från diskussioner om nuvärdesanalyser och ekonomiska kalkyler.

– Men det var ju evigheter sen, flera år. Kommer du ihåg sånt?

– Jaha då.

– Jag får akta mig för ditt goda minne, Betty. Själv har jag glömt det och sådana gamla synder håller jag inte reda på.

– Så du menar att det är preskriberat? Blev det ingen bok?

Jag nickade och tittade ned på glaset i min hand:

– Exakt. Orken tröt och intresset likaså. Du blev väl inte besviken nu?

– Visst inte. Men jag blir snart riktigt sur om det inte händer något rejält trivialt, sa hon och hennes ögon brann till.

Betty lämnade det litterära spåret och lät nu blicken passera genom rökskyarna från Sture Walls cigarett som kom svepande över bordsskivan. Skratt ekade från fruntimmershörnan och Assar skickade rökringar upp mot det vita taket. Betty såg sig snabbt om runt bordet för att se om någon av de andra lyssnade på vårt samtal. Hon viskade mjukt i mitt öra.

– Du vet väl att jag också har ett litet vackert försök på mitt samvete?

– Vackert försök? Jag lutade mig närmare henne. Vad exakt är det vi pratar om och kom nu inte med bara en liten bagatell?

Hon flyttade sig ännu närmare mig och stötte sin axel mot min.

– Det är klart att det är en bagatell. Det är en liten diktsamling, en mycket liten en.

– Åh sjutton. Har vi en ny Karin Boye här i stan kanske?

– Nej du, det är endast ett fint tidsfördriv mellan studierna och några högre förväntningar ska man inte ha på det.

– Var inte så blygsam nu. Man vet aldrig vad som händer, sa jag och lät blicken stryka kanten på sherryglaset.

De studier hon syftade på bedrevs i England på ett internat för språkstudenter strax utanför Brighton just för att förkovra sig i engelska språket. Möjligtvis var det så att Assar och Svea trodde att Brighton hade den aristokratiska miljö som de själva uppskattade och ansåg fostra en ung människa. De hoppades också att deras dotter, som var en studiebegåvning utan dess like, skulle besitta den mognad man kunde kräva av en tjugofyraårig kvinna. De långa stränderna och nöjeslivet var vad deras dotter egentligen hade ett gott öga till. Hennes första termin hade varit fantastisk, men arbetsam, sa hon. Hon ångrade inte en sekund att hon åkte till England, men nu när kriget rasade som värst, inte bara på land utan även till sjöss, tvekade hennes föräldrar att skicka iväg henne efter helgerna. Betty själv var ett enda stort äventyr hela hon.

Hon skulle precis fortsätta berätta då Assar sträckte upp sig i en oannonserad, felfri givakt och beordrade alla att göra likadant. Det fanns ingen chans att ifrågasätta Djurgårdsvägens egen Mussolini.

– Jag ser på mitt fickur att det drar ihop sig för pompa och ståt eller gravöl om man så vill. Nej förresten. Stryk det där med gravöl.

Han gungade upp och ned på tåspetsarna och såg ut som en övergödd pingvin i sin frack.

– Jag tänkte att vi skulle sparka ut det gamla året och förpassa det till historieböckerna. Henrys avdelning kanske man skämtsamt skulle kunna säga.

Spridda skurar av fnitter och skratt följde på kommentaren och min examen i historia väckte muntrationen i rummet. Den smittade även av sig på Sture Wall.

– Det är så mycket som passerat under året, både gott och mindre gott. Men som ni vet så kan det bara bli bättre, tror mig. Jag ser att jag inte kan vara långrandig utan skall bara önska er alla ett gott nytt år och höj nu glasen, du också Henry.

När stadens kyrkklockor basunerade ut sina tolv slag, uppstod en kakofoni av hurrarop och skålar utbringades med den champagne som Svea så påpassligt hade trippat in med. 1941 hade gått i graven.

Klockan halv två lämnade jag Berggrens och begav mig hemåt på halkiga sulor. Kvällen hade varit trevlig och det hade varit upplyftande att få träffa Harald igen. Efter läroverkstiden hade han flyttat till Stockholm och blev anställd som ung aspirant på en revisionsbyrå på Valhallavägen. Nu hade han avancerat till skatteexpert.

Som den riddare och adelsman han var, försvarade han mig inför sin svågers dåliga humör. Det hade gått riktigt illa för Wall som hade sett sitt företag och sin födkrok raskt hamna på gränsen till vad som var acceptabelt för ett företags överlevnad. Assar hade visst gått in med ett välvilligt riskkapital med en ränta som var lika låg som nivån på de skämt som brukade serveras av kriminalkommissarie Kroon.

Den värme jag hade omhuldats av inne hos Assar och Svea blev mer och mer utmanad av nattkölden som gav mig en hård match när jag hasade fram på isiga gator i mörka kvarter. Vid Ruddammsgatan stannade jag upp och överlade med mig själv om lämpligaste vägval. I natten fanns inget att se och snabbaste vägen hem lockade mest. Utan att ha föregåtts av sten, sax eller påse, valde jag Köpmangatan. Ovanför tegeltak och plåthuvar såg stjärnorna ut som utkastade korngryn på den mörka himlen och i den klara natten förbannade jag ännu en gång mitt dåliga minne att glömma handskarna hemma när de behövdes som bäst. Det lyste fortfarande bakom julgardiner och hyacinter i fönstren längs Köpmangatan och i en gränd stod ett förälskat par i mörkret och försökte hålla värmen. När jag hostade diskret, vek de tyst undan.

Där järnvägsbron möter Ruddammsgatan stötte jag ihop med ett gäng fnittriga jäntor som under ett kort ögonblick passerade förbi mig i oordnad formation. Kläppen i Fors kyrka slog två gånger och jag satte av uppför Stensborgsgatan med rocken tätare kring kroppen till en förhoppningsvis inte allt för utkyld våning.

Klockan var några minuter över två när jag vek in i portvalvet mellan trottoaren och innergården vid Kvarngärdesgatan. I samma stund som jag stack ned handen i fickan efter nyckeln stötte jag ihop med en mörk gestalt som kom emot mig. Jag var den större av oss två och knuffade undan personen som tog några snedsteg medan han mumlade fram en hes ursäkt och fortsatte ut mot gatan.

Jag var inte tillfreds med kollisionen och ursäkten var i svagaste laget, men jag lät honom löpa. Han var borta på sekunden, men efterlämnade en säregen och unken odör. Jag gav honom inte några fler tankar och när jag hade kommit upp till min lägenhet och låste upp var han redan borta ur mina tankar. Jag stängde dörren, tände lampan på byrån i hallen och började kränga av mig rocken. Det var då jag fick se det bruna kuvertet på hallgolvet.

Men vad ända in i… posten jobbar inte på nyårsnatten. Jag tog upp det från golvet, borstade bort gruskorn och snömos från brevets framsida. Det var stämplat på ovansidan av min vänstra fyrtiotrea, förseglat och saknade frimärke. Avsaknaden av både adressat och avsändare förbryllade mig och insikten om att det hade hamnat bland någon annans post och nu hade återbördats till rätte mottagaren förbleknade. Jag öppnade ytterdörren och lyssnade efter steg i den kolsvarta trappan men det var bara mitt hjärta som bankade. Nere på gatan var det lika tomt som i ett urdrucket grogglas.

Jag tände golvlampan i salongen och satte mig i fåtöljen. I det matta honungsgula skenet såg jag en illa stavad handskriven text på en tunn papperslapp. Meningen var kort och koncis men innehöll mer än vad en galopperande fantasi kunde hantera.

Vad sker, sker i ondskans spår

Först