Guldbroschen

By Bengt Lundblad

Under en hel vecka har ett teatersällskap från Stockholm besökt Eskilstuna stadsteater och den firade primadonnan Louise Dahl har fått stående ovationer varenda kväll. Vid sista föreställningen kommer journalisten Henry Widman dit att göra ett reportage, men när han beger sig till Louise loge och knackar på dörren öppnar hon inte. I stället hörs ett skrik från gränden utanför och Harry rusar dit tillsammans med teaterdirektören. I gränden står en röd sportbil parkerad och i den ligger Louise Dahl – död. I hennes mun hittas en guldbrosch som visar sig tillhöra den sjuttonårig Bella Larsson. Bella blir genast föremål för polisens misstankar, men Henry känner sig tveksam. Och när han får veta att någon tecknat en hög livförsäkring på Louise Dahl, inser han att det är någon helt annan som ligger bakom. Frågan är bara vem.

”Guldbroschen är femte boken i serien ”Mälarmord”, där journalisten Henry Widman och hans vän kriminalkommissarie Tage "Älgen" Kroon löser brott av skiftande karaktär i Eskilstuna med omnejd under åren 1940 till 1970. En deckarserie i den gamla stilen, med spänning, charm och atmosfär.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 30, 2020
• ISBN: 9789178296026

Book preview

[e-mail]

1

Det var ett aprilväder som gick till mannaminne som ett av de mest bedrövliga man kunde önska sig. Ljusgrå moln knuffades bryskts undan av mörka regntunga skyar som kastade sig över staden och den byiga vinden slet i hattar och paraplyer.

Bella Larsson hoppade graciöst mellan regnpölarna på Törnerosgatan och lyckades på den korta sträckan från hemmet vid Östra Storgatan fram till korsningen vid Strandgatan blöta ned högerskon. Sulan läckte och hon måste absolut lämna in skon till skomakaren för lagning. Något annat fanns inte att göra.

Hon vred på nacken och såg sig om innan hon klev ut i gatan, bakom en blå Hillman med rostig bakskärm, och trippade över till den andra trottoaren. När hon kom ut på Strandgatan och hade den vidsträckta Stadsparken framför sig tog vinden tag i hennes blå paraply och hon fick kämpa för att få ordning på den bångstyriga tingesten. Hon klev ut på grusgången som vindlade sig fram mellan gräsytorna och gruset knastrade dovt under hennes fötter. Hon skymtade några duniga gräsänder som låg och hukade bland scilla och krokus för att undkomma den kylslagna vinden som jagade fram genom parken. Ett par optimistiska starar tryckte motvilligt under ett stort buskage och funderade på en reträtt söderut mot varmare grader.

Bella Larsson var en rågblond sjuttonårig tös som sekundsnabbt rörde sig på den emotionella skalan från stiltje till orkan. Hennes högsta önskan var bli en firad teateraktris, att få beträda de stora scenerna och motta ovationerna. Hon skulle inte säga nej till ett blont hårsvall som glamorösa amerikanska skådespelerskorna hade. Hon kunde även tänka sig ett vackert nougatbrunt hår som Louise Dahl hade men, i övrigt var hon tillfreds med det Gud hade gett henne. Bella var på väg till teatern för att i sämsta fall få en skymt av den stora skådespelerskan fröken Dahl och i bästa fall få en hett efterlängtad autograf av henne. Den skulle hon rama in och hänga upp på väggen, så högt värderade hon den.

Oturen hade dock stått i vägen för henne, eller rättare sagt människor runt Louise Dahl. Alla försök att komma henne in på livet under veckan som ensemblen hade varit här och spelat en föreställning på Eskilstuna stadsteater hade varit lönlösa. Var det inte en trynstyv teaterdirektör som morskat upp sig så var det sliskiga scenarbetare som satte stopp för henne. Vilka troddde de att de egentligen var?

Bella närde sedan en lång tid tillbaka en djupt rotad önskan och en dröm om att hon också en dag skulle bli en firad teaterstjärna. Det hade hon gjort sedan hon såg Dimmornas bro för ett par tre år sedan, men hon var smärtsamt medveten om att vägen till framgång var lång och krokig, vilket gjorde henne ont. Men kanske var ett steg på vägen att få kontakt med någon i teatersällskapet och kanske rent utav Louise Dahl själv, den firade teaterprimadonnan. Hon kanske kunde hjälpa Bella på traven och öppna dörrarna till berömmelse åt henne. Men tills dess fick Bella trampa fram genom ett regngrått Eskilstuna med vatten läckande in i skon.

Louise Dahl satt rak i ryggen och lutade sig försiktigt fram mot spegeln i logen. En knapp halvtimme tidigare hade hon tillsammans med de andra i ensemblen deltagit i en sista kort genomgång av pjäsen och det var så erbarmligt tråkigt, för att inte säga tröttsamt. Hon var ju en van primadonna och för hennes del var den egentligen onödig. Hon visste vad hon skulle göra och behövde inte repetera. Men ville Molander ha det så var det bara att lyda.

Nu satt hon framför spegeln och jagade kråksparkar och andra missprydande ålderstecken. Hon hade fyllt trettiofem i vintras så helt omotiverad var inte hennes oro. Hon var inte misstänksam av sig, men hon visste att många i hennes omgivning var alltför överseende med hennes utseende, speciellt teaterdirektören Verner Molander, men även hennes tillfällige fästman Benny Ritz. Benny, den lilla sötnosen, som kunde dekorera hela vägen mellan Eskilstuna och Stockholm med rosor för hennes skull. Alla ville de frotteras och glänsa i hennes sällskap. Fy tusan för medgångsmänniskor.

Men hur skulle hon tolka den unge Sixten Widells agerande? Han hade också börjat ränna omkring henne som en värsta casanova och allt hade nått sin topp för någon kväll sedan på Nybrokällaren. Benny Ritz och hon hade hamnat i en dispyt som höll på att ta en annan vändning än hon hade räknat med. Den trevliga kvällen hade till en början innehållit både dans och god mat, men hade genom en enda blick från Widell övergått till tuppfäktning mellan Widell och Ritz. Benny ställde till med en riktig scen som Widell gav svar på och det var typiskt karlar att göra något sådant. De var inte ens skådespelare så varför ens försöka?

Bella Larsson tog sig raskt fram genom parken under knoppande grenar och mellan knotiga trädstammar. Vinden hade lekstuga och kastade runt bruna torra fjolårslöv bland snåriga buskar bara för att sekunden senare göra en kontrastöt.

Mitt på Nybron kom en skramlande lastbil körande i ilfart och skickade iväg en dusch med grått regnvatten som stänkte ned hennes kappa. Sekunden senare tog en kastvind ett rejält tag i hennes paraply och vände ut och in på det.

Hon svor frejdigt och högt medan hon ökade farten och hon bemödade sig knappt att väja för människor hon mötte. När hon var mitt ute på Nybroplan, halvvägs mellan Nybrorondellen och busstationen kom hon på god fot med sitt paraply. Det var inte helt brukbart och duggregnet hade sölat ned hela henne och hennes hår som låg platt på huvudet. Inte kunde hon träffa Louise Dahl som hon såg ut nu. Hon insåg dock att det inte kunde vänta. I morgon skulle det vara försent och hela ensemblen skulle vidare på sin landsortsturné. Ikväll skulle den sista föreställningen spelas och sen var det adjö. En chans som den här fick hon bara inte missa - nu eller aldrig på vinst och förlust.

Bella var väl förtrogen med rutinerna. De hade hon klart för sig efter några dagars intensiva och närgångna spionrundor kring teatern. Hon visste att stora huvudentrén var stängd fram till en timme före föreställningen och då var det inte idé att stämma möte med Louise Dahl. Nu däremot var tiden den rätta. Hon visste vilken ingång de använde och den lilla gatstumpen som löpte mellan teatern och det vita huset framför brandstationen hade hon skärskådat. Det fanns dock en ingång till som låg på andra sidan teatern mot folkskolan. Där tog man in rekvisita och det var därför ingen personalingång. För en teaterprimadonna som Louise Dahl var det otänkbart att gå genom samma dörr som buskar av pappkartong.

Nu hade Bella kommit fram till den gröna trädörren på byggnadens högra sida. På andra sidan det svarta järnstaketet huserade stadens brandvärn. Hon lade handen på dörrhantaget och blev alldeles rusig inombords. Dörren var stängd men inte låst och nu kunde hon kanske avancera längre in i lokalen än förra gången. Den var tung och krävde lite kraft för att ge med sig. Hon klev in i en ödslig hall som blev i det närmaste mörk när hon stängde dörren efter sig. När hon vände sig om såg hon de våta avtrycken från sina skor på stengolvet. Nu märkte hon av den ödsliga tomheten och suset från salarnas höga takhöjd lät spöklikt. Men någonstans långt framför henne hörde hon det monotona ljudet av hammarslag och någon som hostade. Var fanns alla?

– Hallå!

Hon vågade inte ropa för högt ifall hon skulle bli avslöjad och avhyst innan hennes slutmål var nått. Därför kom bara ett halvkvävt läte över hennes läppar vilket bara nådde hallen hon stod i. Hammarslagen hade tystnat och någon visslade en melodi. Hon ropade igen, den här gången något högre.

Det slog i en dörr i hennes närhet och plötsligt stod Louise Dahl bakom henne. Bella snurrade runt så hastigt att vattendropparna flög ur luggen och hon trasslade nästan in sina ben i paraplyet. Hon såg att Louise Dahl var mycket längre, kanske så mycket som tio centimeter, och hennes hår var långt och böljade i lockar långt ned på ryggen. Hon var klädd i en laxrosa morgonrock som hon hastigt drog tätare kring kroppen. Hon såg med vresig blick på Bella.

– Vad gör du här? Här får du inte vara. Obehöriga får inte vistas i de här lokalerna.

Louise Dahls röst var hård som granit och vad hon tyckte om Bellas närvaro lämnade inga tvivel.

– Jag heter Bella, sa Bella.

– Jag bryr mig inte om vad du heter, du får ändå inte vara här. Ge dig iväg nu. Hon pekade med fingret på ytterdörren och det blodröda nagellacket brann som små gnistor i grådagern.

– Men jag ville bara träffa er och prata med er om teater och skådespeleri. Ni förstår, jag vill också arbeta med teater och film.

Mer hann hon inte säga när en klotlampa tändes i taket och korridoren badade i ett vitt starkt ljus. En man, några år äldre än Bella, kom emot dem och hans gängliga figur växte alltmedan han kom närmare.

– Vad är det, fröken Dahl?

– Inkräktare igen! Det vete sjutton hur de kommer in, men hon ska gå nu.

Bella kände hur besvikelse tillsammans med ilska sköt upp i henne och en tår sprang fram i ögonvrån. Hon torkade snabbt bort den innan någon hann se den och svängde runt på klacken så hastigt att hennes trasiga paraply slog till en scenlampa på ett stativ gungade till. Lampan rasade så när ned på Louise Dahls fötter.

Bella slet upp dörren i affekt och den här gången gick det av bara farten att öppna den. Hon hamnade i famnen på en äldre man med vassa ögon och vaxad mustasch.

– Oj då, vad har vi här då? sa han i en ton som Bella uppfattade som ytterst nedvärderande.

– Låt mig vara, tjöt Bella och sprang iväg mot teaterns framsida och Nybrohamnen.

– Vem var det där? frågade teaterdirektören Molander och drog några gånger i den vaxade mustaschen.

Louise knyckte nonchalant på nacken och de bruna lockarna dansade.

– Jag har aldrig sett henne tidigare, men hon sa att hon ville bli en stjärna hon också, men jag har inte tid med småjäntor.

– Hon har varit här förut, sa den yngre mannen som hade tänt lampan i taket. Jag har sett henne ett par gånger den här veckan och om ni frågar de andra så har antagligen de också motat bort henne. Tjatiga jäntunge. Ett riktigt plåster.

Teaterdirektören såg bekymrat på scenarbetaren Sten Gren och tittade ned på Louise Dahls fötter. Sedan sade han.

– Nu när ni säger det så har jag sett henne tidigare. Blev ni skadad? Det får inte hända er något nu den sista dagen på orten.

– Nej, jag klarade mig och vad den sista föreställningen anbelangar så ska det bli en befrielse. Tillbaka till stan och gå på Operakällaren och dricka champagne bland sofistikerade människor. Jag är så trött på bönder. Sten! Jag behöver något att dricka. Sodavatten går väl an om du inte hittar något annat.

Hon seglade iväg in i sin loge med den laxrosa morgonrocken kring den högresta kroppen och lämnade en doft av exklusiv söt parfym i hallen. De båda männen såg på henne, den ene med beundran, den andre med helt andra känslor.

– Ska jag låsa dörren? undrade Gren och vände blicken från Louise Dahl till Molander.

Molander lät några sekunder passera medan han tänkte.

– Jo, det är väl säkrast. Fan vet vilka djupingar som kan dyka upp. Jag tycker att det räcker med spring för idag.

– De var högljudda när jag kom hit, ska ni veta, berättade Sten Gren, och den där jäntan har jag som sagt sett förut under vår vistelse här. Hon har frågat efter Louise varenda gång men jag stoppat henne.

– Vad ville hon egentligen? undrade Molander och såg brydd ut.

– Det vet jag inte. Men nu kommer hon inte hit in något mer.

– Gott, sa Molander och gick med resoluta steg längre in i teaterlokalerna.

Bella sprang med kränkta känslor och gråten i halsen förbi bensinstationens regnvåta pumpar. Paraplyet slängde hon ilsket bakom en stillastående buss innan hon fortsatte mot Stadshotellet. Hon satte skorna i flera vattenpölar och det gjorde henne inte muntrare. Bella drev på stegen och var i sitt upprivna tillstånd inte medveten om att hon hade kommit fram till Saluhallen. Inte förrän hon sprang ut i gatan framför en bil och den signalerade upptäckte hon att hon var framme.

I samma stund som hon slog handen kring det runda, långa dörrhandtaget kände hon fisk och ostdoften sippra genom springan i entrédörren. Hon slängde upp dörren så att glaset bågnade och gick lika sur som hon var i håret rakt fram till disken och smet in mellan glasskärmarna mellan fisk och chark. Hennes arbetskamrat Sofia som stod bland färs och revbensspjäll såg hon inte åt.

– Vad är det, Bella? Har det hänt något?

Bella tittade inte upp. Hon mumlade något ohörbart och gick med blött hår mot de bakre domänerna där hon och Sofia förpuppades från unga kvinnor till köttkvarnar klädda i vitt.

Charkuterimästare Andersson hade tagit emot varor på innergården och kom precis in genom bakdörren. Han såg Bellas krökta ryggtavla försvinna och vände sig förvånad mot Sofia.

– Hur är det fatt med fröken Larsson?

– Jag frågade henne, men hon svarade inte, sa Sofia och såg på dörren som Bella hade stängt igen med kraft.

Andersson lyfte upp en trälåda med korv på disken. Han började plocka upp dem och lade dem i ordnade högar innanför glasdisken.

– Ingenting? sa hon verkligen inget?

– Jo, något mumlade hon, men jag hörde inte vad hon sa. Hon var lika mulen som vädret utanför och hon travade bara på.

– Hon måste tina upp när hon kommer ut, för så där kan hon inte vara när hon ska betjäna kunderna.

– Jag ska tala med henne, sa Sofia och gav butiksvågens glas en sista dusör med trasan. Något har definitivt hänt.

Sofia fick strax klart för sig vad som hade hänt Bella och det var typiskt för den lilla ungen att gå upp i atomer. Problemet var hennes temperament och teaterdrömmarna som hade fått snurr på hennes hjärna. Skådespeleriet var som en religiös uppenbarelse för henne och hon kunde gå över lik för att lyckas. Det hade hon sagt en gång tidigare till Sofia och den blick som Bella hade gett Sofia fick henne att backa undan.

– Varför tror du att just du skulle få ett exklusivt möte med primadonnan Dahl? I hennes ögon är du bara en liten osnuten jäntunge och ingen att ödsla en sekund på ens.

Bella blängde surt på Sofia.

– Jag gick till henne för att jag trodde att hon kanske ville hjälpa mig, berätta något som gör att jag ska kunna ta mig vidare. Du vet att jag vill bli skådespelare och hon har kontakter i branschen.

– Gick du till Louise Dahl? In på teatern?

– Jaa, svarade Bella med osäkerhet i rösten.

– Jamen, herre Gud, Bella. Hur kunde du bara göra en sådan sak?

Bella svarade inte och Sofia öppnade dörren mot innergården där flera anställda vid saluhallen plockade in varor från transportbilar och hästforor. Hon trollade fram ett paket Bill, men bjöd inte Bella. Sofia var tjugo år och tre år äldre än Bella och ansåg arbetskamraten för ung för att röka, även om hon själv bara varit sexton år när hon hade börjat.

– Vad hände som gjorde dig som ett åskmoln?

– Hon snäste åt mig och behandlade mig som en påse skräp. Det kom fram en massa människor till hennes loge också och den där jäkla valrossen till gubbe tog till och med tag i mig.

Röken fastnade nästan i halsen på Sofia när hon hörde Bellas berättelse.

– Var du i hennes loge? Ja, då kan jag förstå att de kastade ut dig. Du är makalös, vet du det?

Bella lät en bred kvinna med två hinkar musslor i händerna passera och kammade raskt igenom håret innan hon satte upp det i en svans i nacken. Sofia blåste rök upp mot de rosiga molnen som tittade fram på himlen mellan hustaken.

– Du får allt skylla dig själv. Så kan man bara inte göra. Det är olaga intrång och det kan du få fängelse för, tro mig. sa Sofia hätskt.

– Dörren var öppen, försvarade sig Bella men Sofia lyssnade inte på det örat.

– Ja, men ändå. Så gör man bara inte.

Sofia ruskade irriterad på huvudet, fimpade cigarretten mot husgrunden i skydd av ett stuprör och tittade hastigt på klockan.

– Du får allt packa färs ett tag till, din teaterapa. Kom nu, vi öppnar om några minuter och vi vill inte att gubben ska börja träta på oss, eller hur?

2

Det rumlande ljudet av en småspringande människa i trappan överröstade regnets knatter på lanterninens plåttak. Lelle Lärka satt på huk framför sitt skrivbord och stack upp huvudet över bordskanten. Han lyfte besvärad upp en trave papper som hade glidit ned från bordet och hamnat bland dammråttor och gruskorn på golvet.

Jag satt ledigt tillbakalutad i min stol bakom mitt skrivbord och såg på honom när han kämpade med den sprattlande pappershögen. I min hand höll jag ett brev från tidskriften Svensk sjöfart- och handel som ville ha en artikel skriven om det nya hamnkontoret i Västerås hamn. Jag bläddrade i min kalender efter ett lämpligt datum alltmedan jag sneglade över kanten på brevet ned mot Lärka som såg att jag tittade på honom.

– Du ska strax få en del av den här sprattlande högen för signering, sa han och lät småirriterad när han knäade sig upp från golvregionen och med bestämdhet satte sig i stolen vilken suckade under hans bryska manöver.

– När du är redo, sa jag, när du är redo. Sen kan du väl se över försändelsen som kom tidigare. Det kan vara den nya torkpressen och Linell kommer väl att sjunga hyllningspsalmer över den.

Regnet fortsatte att enträget slå mot lanterninen, men ljudet av de dova stegen i farstun var borta. Halvsekunden senare rycktes dörren upp och firmans fotograf, Svante Linell, stormade in och drog med sig busvädret in på kontoret. Han frustade som en häst, sparkade bort vätan från skorna och flaxade med armarna så att vattendropparna yrde åt alla håll och kanter.

– Vilket jäkla väder, tjöt han och skakade på huvudet. Du visste precis vad du gjorde när du skickade mig till Sveaverken.

Salvan var ämnad för mig, men jag tog inte åt mig. Det var det här jag betalade honom för.

– Så länge du har fria taxiresor är väl allt grönt? Du slipper ta hojen i tid och otid och det är väl värt något? sa jag.

Han ställde ned kameraväskan av läder på golvet bredvid sig, lutade stativet mot väggen bakom ryggen och krängde av sig den blöta blå rocken som han hängde över dörren till pentryt.

– Ja just det. Den här är din, sa han och plockade fram en tidning ur rockfickan. Han sträckte över en Svenska Dagbladet till mig innan han kastade långa blickar in i pentryt. Finns det något kaffe? Jag behöver få tillbaka värmen i kroppen.

– Det finns en slatt kvar sen i morse, men förvänta dig inga stordåd. Kaffet har säkert svalnat sen jag bryggde det, upplyste Lärka som kastade en förstulen blick ned i sin tomma kopp på bordet framför sig.

– Jag tar det som finns med mig ner till mörkrummet. Det gick bra förresten vid Sveaverken. Jag fick några riktigt sköna bilder som jag faktiskt blev förvånad över att de blev så bra som de blev. Ljuset var inte riktigt bra men det fungerade i alla fall. Men den där militära produktionen var spärrad för mig. Där var det både hängslen och livrem som gällde.

– Jag gick på samma mina för två år sedan hos dem, sa jag och lade ned brevet framför mig. Men så länge direktör Lennartsson är nöjd kan vi njuta av mödans lön.

Han nickade, strök sig över den ljusa pannan och med den andra handen tog han kaffekoppen som Lärka så påpassligt hade hämtat åt honom. Han såg ut som en blöt katt och var den vassaste fotograf jag hittills hade snubblat över. Att han var rekommenderad av min kamrer gjorde inte saken sämre. Genom några matematiska övningar hade Lärka lyckats övertyga mig om att anställa en fotograf. En måndag i slutet av augusti förra året hade Svante Linell spatserat in i lanterninen som ett livs levande energiknippe och erbjudit sina tjänster och, som det kom att visa sig, sin exceptionella känsla för god fotokonst. Detta tillskott på personalfronten hade gett mig utrymme att dels skriva fler artiklar, dels bidragit till att jag blivit med två anställda och således iklätt mig rollen som arbetsgivare och företagsledare med påföljande ansvar för gossarna.

– Om du hade haft tre armar skulle du kunna plocka med dig den nya torkpressen. Jag tror den ligger där under fönstret i något av paketen.

Linell snodde runt på klacken så att vattendropparna flög i luften men kaffet höll sig i muggen.

– Min torkpress, tjoade han och kaffet var helt plötsligt glömt. Han rotade runt i högen, stannade