Skuggan av Henry

By Claes Brenman

Rikard Zahn arbetar för den svenska underrättelseorganisationen IB. Historien har just tagit klivet raka vägen in i ett kallt krig, en strid som långsamt håller på att trappas upp världen över. Samtidigt har en tidigare kollega, som verkar ha anslutit sig till en israelisk organisation i Berlin, tagit kontakt med Rikard då det kommit fram uppgifter om att ett par förintelsevapen är i farten någonstans i Europa. Frågan Rikard nu måste ställa sig är var dessa vapen kan tänka sig att befinna sig. Men också – vem är det som har börjat pumpa ut dem? Boken blev 1986 även inspirationen till en tv-serie med samma namn under Jon Lindströms regi.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2021
• ISBN: 9788726628395

Book preview

Första delen

Verksamheten

1

Under natten hade det börjat blåsa från Ryssland. Vinden var ännu inte direkt besvärande men den kom utan avbrott genom det styva tundragräset; det lät som om den klagade. Den hade börjat driva undan töcknet över Ishavet; horisonten härute hade vidgats men var fortfarande tungt järngrå; två brittiska jagare gick med full fart västerut och hem.

Längre österut – på Kolahalvön – fanns världens kanske starkaste koncentration av stridskrafter; området var egentligen inte så öde och fredligt som det kunde tyckas – om man bortsåg från silhuetterna av jagarna som snabbt försvann västerut – ty under den kalla horisonten hade just en stor sovjetisk marinövning avslutats. Nato-enheter hade som vanligt följt den på avstånd.

Här uppe i nordligaste Norge var vintern mycket nära. Det hade luktat snö de senaste dagarna. Möjligen förebådade vinden den första snöstormen. Rakt norrut – över nordpolen – var himlen klar och man kunde se stjärnhimlen alldeles tydligt strax innan den började suddas bort av morgonljuset som var på väg österifrån.

En polarräv väjde för något ovanligt nere i en kanjon. Där stod tre fordon i skydd för vinden. De gick på larvband och bar på sidan texten sveriges geologiska undersökning. En dieselmotor hördes hela tiden. För det mesta gick den dovt på tomgång men varvade ibland upp för att ladda ackumulatorerna. En hög mast och två pejlantenner stack upp i snödrevet.

Officiellt var det här en forskningsgrupp som mätte en viss typ av irregulariteter i jordens magnetfält. En expert skulle dock ha bedömt att det framför allt var en stark radiostation.

Inne i bostadsvagnen rådde behaglig sovtemperatur. Major Rikard Zahn gnuggade sömnen ur ögonen och tog emot den kaffemugg som radioexperten, civilingenjör Sven Paulsson, räckte honom. Han gläntade på gardinen vid fönstret: det var vitare i luften samtidigt som gräset hade börjat kammas ut av vinden, säkert skulle det komma kyla österifrån.

Värmeelementen brummade hela tiden. De gick långtifrån på full effekt.

Zahn drack av kaffet. Är det någon stormvarning än? Bra om vi finge ner fordonen innan det börjar.

Paulsson skakade på huvudet. Nej, inte i tvådygnsprognosen.

De hade legat ute ganska länge nu, hade börjat komma in i det där stadiet då man inte talar särskilt mycket.

Tjänstgörande telegrafisten kom in. Han hade den blåsiga morgonen och en sömnig rutinbetonad natt bakom sig när han lade morgonens få telegram framför Zahn. Denne tittade på klockan – 0614 – och sedan på telegrammens tidsnummer och prioritering; inget föreföll särskilt viktigt, det var väntade rutinorder som kommit via sambandscentralen i Boden.

De hade så stark station att de lätt kunde ta in trafik från hela jordklotet, men de fick under inga förhållanden – inte ens vid krigsutbrott – sända från norskt territorium. De opererade alltid under total radiotystnad. Det ingick i överenskommelsen med berörda norska myndigheter.

Zahn kvitterade mottagandet, rev loss kvittotalongerna, räckte dem till telegrafisten och gav Paulsson meddelandena. Dom anser att vi bör vara klara för den här gången. Kan avveckla när vi vill och gå ner.

Paulsson läste meddelandena och gav dem tillbaka till Zahn som tog en pärm ur väggskåpet och satte in dem. Telegrafisten hade under tiden fyllt sin kaffekanna och försvann i ett nytt kölddrag.

Åker du ner direkt då? frågade Paulsson.

Jag gör väl det. Sätter igång byråkratin hemma. Ni klarar det sista dygnet själva. Börje får följa mej ner och ta hem Emma. Emma var personaltransportfordonet.

Zahn gick bort och väckte den andre telegrafisten, en ung man som alldeles avgjort skulle ha föredragit att sova. Du ska följa med ner till bilarna om en timme, sa han när den andre visade tecken till att komma till medvetande från den tunga morgonsömn där han hade drömt något roligt, kanske om sin flicka.

Efter en stund satte sig den unge mannen upp och sa trött och uppgivet: Ja, major.

Zahn tog på stövlar och vindrock för att gå ut och pissa och känna på vädret.

Ute kände han vindens entoniga envishet. Men de var i lä i den lilla dalgången. Radiomasten stack upp mot morgonhimlen, där enstaka snöflingor drev över krönet. De befann sig endast tre kilometer från sovjetiska gränsen. Han huttrade och gick tillbaka in efter välförrättat värv.

Börje Franzén hade börjat steka ägg till frukost. Han såg fortfarande motvillig ut. Två till mej också, sa Zahn. Franzén nickade.

Kan du ringa våra kära därhemma så snart du får tag på en telefon? sa Paulsson.

Javisst. Samla ihop meddelanden och telefonnummer från allihop.

Paulsson reste sig. Jag ska fixa det.

De startade en timme senare. Zahn körde själv, svängde upp ur kanjonen och vinkade till männen utanför fordonen.

Jag ger mej fan på att det blir storm om något dygn, sa Börje Franzén som satt bredvid.

Han kände vägen och behövde inte använda någon kompass över de öppna sträckorna eftersom sikten fortfarande var god. I backspeglarna såg han snöflingorna blåsa in snett från vänster när han satte fart ner mot skogsområdet.

Två timmar senare var de framme vid bilvägen. Den slutade på en vändplan som var ganska stenig och gropig och tydligen bara grovplanerad. När det steg ur bandvagnen kunde de redan här märka en tydlig klimatväxling. Det fanns två Volvobilar under ett presenningstak, en med texten sveriges geologiska undersökning och en som bara var grått anonym.

De hjälptes åt att tanka bandvagnen ur den mobiltank som stod bredvid bilarna. Börje Franzén tog fram startkablar för den händelse Volvon skulle vara kall och starttrög, men den startade och Zahn backade ut på vägen.

Han bytte om till kostym och trenchcoat medan medhjälparen lastade över de två väskorna och ryggsäcken till bilen. Sedan skakade de hand och Zahn sa: Tack ska du har för den här gången. Vi kanske ses igen. De skulle inte träffas i Stockholm eftersom telegrafisterna från FRA – Försvarets Radioanstalt – inte hade något med tolknings- och rapporteringsarbetet att göra.

Zahn stod kvar och såg bandvagnen försvinna nordost ut.

Själv satte han fart mot sydväst. Vägen gick genom ett ödsligt platt höstlandskap. Han mötte bara den tidiga skymningen.

Han hade någon timme till godo på kvällsplanet från Kallax till Arlanda. Dagens snödrev hade kommit ner norrifrån och tätnat och blivit ett trist silande regn över nordöstra Norrland. Han hade använt sin speciallegitimation och fått den först avbeställda platsen, under morrningar från en kö där flera väntat ganska länge. Om det inte blivit någon plats ledig hade befälhavaren på planet haft skyldighet att låta honom åka på något reservsäte eller på golvet i pentryt eller var som helst bara han kom fram.

Han gick genom regnet fram mot DC 9-an. De grå Drakenplanen på fältets militära sida såg krigiska ut. Kvällen var trist. Inte heller det platta och sandiga våta landskapet gjorde någon människa särskilt glad.

Ingen skulle ha tänkt att den alldaglige, kraftige men något lönnfete mannen i slips, trenchcoat, hatt och mörka glasögon möjligen kunde vara tjänsteman inom underrättelsetjänsten – Försvarsstabens särskilda verksamhet – men det var precis vad han var. Endast en observant och ilsken ung man som stått i kön bakom honom funderade över vad den där karlen hade haft för legitimation som fått den effektiva markvärdinnan att snabbt titta till så där…

Zahn halvsov redan när piloten lyfte nosen vid lättningsfart, men vaknade till när de efter några minuter kom ut i ett överraskande gult ljus från den låga kvällssolen. Han såg vattnet pressas från kabinfönstret och somnade in ordentligt.

2

I Stockholm fanns sommaren kvar. Zahn var van vid de här klimatombytena men han blev ganska trött av dem nuförtiden. Det var fredag morgon och han promenerade från sin lilla lya på De Geersgatan till expeditionen på stabsavdelningen vid Valhallavägen.

Föregående kväll hade han ringt sambandscentralen direkt från Arlanda och meddelat att han var hemma; de hade inte haft något speciellt åt honom. Därefter hade han ringt Cecilia, den flicka som han upprätthöll en oklar förbindelse med. Hon hade genast tagit en taxi till hans adress och de hade omedelbart legat med varandra. Det hade varit mycket välgörande i varje fall för honom som inte hade sett ett kjoltyg på flera veckor. Efteråt hade hon börjat ordna med en supé, men han hade somnat mitt i förberedelserna och resterna hade stått som en tyst anklagelse på diskbänken nu på morgonen.

Vad gör du där uppe i Norrland? hade hon frågat när de åt frukost tillsammans, som alltid är så förfärligt trött när du kommer hem.

Hon trodde att han var någon sorts språklärare med anknytning till universitetet i Umeå – studiekonsulent i finskundervisningen i Norrbotten för närvarande, som han hade uttryckt det – och att han ofta låg ute på tjänsteresor. I telefonkatalogen stod han bara som fil. kand. Men hon trodde honom kanske ändå inte riktigt längre, det var något med honom som inte stämde; hon var infantilromantiskt lagd och hoppades att det så småningom skulle visa sig att han var gangster, eller ännu hellre spion; hon visste inte hur nära sanningen hon var, även om det bara var en vag fantasi hos henne.

Morgonen hade alltså varit mycket behaglig och familjelik, som det ofta kunde vara under den första veckan när han kommit hem från ett uppdrag – och innan han börjat längta ut igen. Zahn visste att han hade någon lätt fobi mot familjeliv – men han anade också att han kanske snart måste försöka finna någon lämplig kandidat att gifta om sig med för att inte till slut vara alldeles ensam inför ålderdomen. Han undrade om flickan var en lämplig kandidat.

Halv nio svängde han in i skuggan i porten vid Valhallavägen och lämnade den brittsommarheta gatan bakom sig. Det satt en ny ABAB-vakt i luckan och Zahn måste legitimera sig. Därefter gick han direkt in på centralexpeditionen och talade en stund med fröken Bergmark, chefssekreteraren. Hon kände till det mesta av det som hände eller skulle hända i det här huset och hon kunde tänka sig att ge små förhandstips till sina favoriter. Zahn tillhörde för det mesta hennes favoriter.

Han gav henne en fin chokladask som han köpt på Arlanda. Hon sa att hon för sin diets skull inte vågade äta av den, men Zahn tittade på hennes svällande bakdel och mittparti och visste att hon skulle sluka den i smyg; som vanligt sa han samtidigt att hon naturligtvis inte hade något skäl att bekymra sig om vikten – och som vanligt slickade hon det i sig och öppnade chokladasken och bjöd både honom och flickan i växeln.

Han frågade om det fanns risk att han kunde få något uppdrag under helgen, om det fanns något som indikerade pådrag på underrättelseavdelningen. Hon kunde lugna honom på den punkten. Huset var dessutom fortfarande nästan semesterstilla, han hade redan noterat det.

Jag skickar väl upp den vanliga delgivningsmappen om någon timme då, major Zahn? Fröken Bergmark använde alltid militära titlar när ingen utomstående var i närheten, det var en liten ovana hos henne men de lät henne göra det eftersom hon var svag för alla titlar över kaptens rang.

Tack, gör det, sa han.

Innan han gick hann hon ge honom en liten översikt över det privatskvaller som gick runt i huset. Zahn var egentligen inte intresserad av det men han hörde ändå tålmodigt och artigt på eftersom han dels inte ville såra henne, dels visste att hon ibland smög in användbar information i sin förkunnelse. Fröken Bergmark var en skvallermaja internt på Verket men tyst som muren när hon satte sin fot utanför porten; i annat fall skulle hon aldrig ha blivit kvar i sin tjänst.

Han tackade och tog hissen upp. Skadade för övrigt inte att vara litet förhandsinformerad innan man träffade chefer och kollegor; det gav ett intryck av att man hängde med mer än vad man gjorde.

Hans lilla expedition luktade instängt, skurmedel och bonvax. Han slängde portföljen på bordet, öppnade fönstret och lutade sig ut. Hettan och bensinkvalmet över gatan inbjöd inte till några längre meditationer.

Nu måste jag äntligen försöka få tag på en bättre expedition, tänkte han och vände sig mot rummet som verkade ödsligt och oanvänt med det tomma skrivbordet och med lukten efter städerskornas flit och möda. Zahn hade aldrig varit någon kontorsmänniska utan längtade genast tillbaka ut i friska luften igen.

Inom alla underrättelsetjänster finns så kallade solitärer eller Einzelkämpfer. Det är folk som oftast – och med fördel – sänds på enmansuppdrag. De är utpräglade individualister med starka nerver som arbetar bäst om de slipper samordna sin verksamhet alltför intimt med andra tjänstemän. Skickliga och känsligt insiktsfulla chefer släpper dem alltid fria så länge de kommer hem med resultat. De har kanske en lätt avog eller neurotiskt halvmedvetet hatisk inställning till den miljö där de kommit att arbeta. Sådana personer kan vara ytterst lämpliga att använda för underrättelsetjänst – däremot sällan inom säkerhetstjänsten där man i regel måste fordra en totalare grad av lojalitet.

Rikard Zahn var en sådan man.

Han var inne i de där otrevliga åren runt femtio – när man inte riktigt vet om man är gammal eller ung – och han hade inte gjort någon riktig karriär, hade bara majors rang och ingen egen sekreterare – även om det varit på tal att ge honom en den senaste tiden. Den misslyckade karriären berodde inte på att han var oduglig när han väl kommit igång med ett uppdrag – den berodde på att han hade vissa svårigheter att underordna sig administrativt samt att han på ett tidigt stadium kommit på allvarlig kant med vissa överordnade. Sådant kan förfölja en statstjänsteman genom hela livet och är inget ovanligt inom förvaltningar och ute på förbanden.

Zahn hade börjat i Flygvapnet, hade fått en ögonsjukdom och lyckats dölja den en kort tid – och hade orsakat en kollision i luften med dödlig utgång. Efter ett par månader i fängelse och en kort alkoholistisk period i armén – spriten märktes inte då eftersom han var ung och den inte kunde göra något åt den fysik han fått alldeles gratis – hade han tagit upp gamla språkstudier och kommit tillbaka in i krigsmakten bakvägen – nu till underrättelsetjänsten som svällde kraftigt under det kalla kriget på 50-talet. Han hade satts in i Finland och hade löst de flesta uppdrag tillfredsställande – i några fall utomordentligt – men hade också gjort allvarliga misstag. Bland annat hade han i svårt berusat tillstånd misshandlat två överordnade, något som bidragit till att hans karriär börjat stagnera. När sedan hans äktenskap långsamt men stadigt börjat gå åt helvete hade han återupptagit sitt gamla drickande i viss utsträckning, hade en tid varit närmast periodalkoholist, hade till största delen lyckats hålla perioderna utanför tjänsten. Han hade varit lycklig – eller bara ung och omedveten – den korta tiden i Flygvapnet och han mindes ibland ögonsjukdomen med en viss ruelse. Vid två tillfällen hade han tagit tjänstledigt och försökt med vanliga civila arbeten, en gång som språklärare och en gång som assistent till personalchefen på en medelstor firma; vardagsrutinen hade nästan knäckt honom och han hade resignerat och återgått i tjänst, hade insett att han trivdes med arbetsförhållandena trots att verksamheten som sådan egentligen inte angick honom; inget annat arbete kunde ge honom så stor frihet att sköta sig själv.

I ett fall – under de senaste åren – hade han varit allvarligt misstänkt för bestickning, men hade lyckats krångla sig ur alltsammans, visste att ärendet var bordlagt någonstans. Och av vissa överordnade ansågs han utomordentligt användbar för vissa uppdrag om han bara hölls borta från staber och liknande inrättningar. Han hade högre tjänsteställning än som motsvarade hans låga rang – major – något som berodde på att han var chef för en operativ grupp. Operativa grupper var enheter som sattes samman för speciella operationer; chefen kunde ofta vara densamme under långa tidsperioder. Zahns uppgift gick till femtio procent ut på att sköta radiospaningen mot ryssarna uppe vid Ishavet. Den tekniska personalen kom från FRA – Försvarets radioanstalt – men Zahn hade ansetts vara den lämpligaste chefen, dels på grund av sin tidigare stora erfarenhet från Finland, dels på grund av sina ypperliga kunskaper i både ryska och finska språken. Dessutom var han lämplig att ha på avstånd.

Underrättelsetjänsten var under omorganisation sedan stora delar av den gamla Informationsbyrån blivit avslöjad. Under några övergångsår fanns nu flera organisationer – eller stommar till organisationer – som fungerade parallellt, ofta utan att ha någon direkt kännedom om varandra: dels det gamla IB – dit Zahn hörde – dels en ny enhet under en särskild underrättelsechef som i sin tur lydde under chefen för försvarsstaben. Eftersom dessutom bearbetningen av allt material skedde inom Försvarsstabens underrättelseavdelning – som inte var särskilt hemlig – så var alltsammans tämligen komplicerat och skyddat från insyn. Zahn tillhörde inte dem som skulle tas över till den nya organisationen och han visste inte särskilt mycket om den; han tillhörde dem som skulle få tjäna ut inom den gamla kadern, så länge den gjorde någon nytta.

Arbetet hade under det senaste årtiondet ändrat karaktär, hade blivit mera tekniskt betonat med satellitövervakning och liknande. Men eftersom samarbetet med amerikanerna – som hade satellitkapaciteten – inte alltid löpte friktionsfritt så höll Sverige uppe en hög beredskap på den mera konventionella radioavlyssningen, troligen en av de mest effektiva i världen.

När inget speciellt pågick uppe vid Ishavet sändes Zahn dessutom på komplicerade enmansuppdrag. Han ansågs ganska hårdhudad med en kylig yta över sina egna tankar.

Han började ordna sina papper och anteckna vad han borde hinna med före helgen. Medan han höll på med det surrade snabbtelefonen. Han tryckte in knappen och sa: Zahn.

Hej, det är Sonja, sa den vanliga glada flickrösten. Och välkommen hem. Förlåt att jag ringer före nio men Bergmark sa att du redan hade kommit.

Hej. Det gör ingenting. Jag är alltid på alerten, som du vet.

Det gäller nya sekreterare. Vi ska nyanställa tre stycken och du ska ha en.

Har det blivit bestämt?

Ja, preliminärt. Det ska spikas vid budgetrapporten på måndag. Skulle du ha möjlighet att intervjua en flicka själv idag? Så får du liksom vara med och välja från början..?

När kommer hon?

Hon kommer nu, klockan nio.

Okej, jag kan ta henne, sa han. Men inte före tio. Kan du bjuda henne på kaffe nere i kafeterian eller underhålla henne nere hos er till dess?

Jag ska göra det. Ringer du upp om du blir klar tidigare?

Javisst. Känner du flickan? frågade han. Har du träffat henne? Jag vill ha en lugn och effektiv tjej.

Varför inte en manlig sekreterare? skrattade hon.

Jag är en äcklig manschauvinist. Jag tycker inte om manliga sekreterare. Jag vill ha en lugn och effektiv tjej – och det skadar inte om hon är söt.

Jag känner henne inte närmare men jag tror att hon passar dig. Alla tre har gått igenom inledningsrutinen.

Okej, skicka upp henne tio eller när jag ringer. Och se till att hon har alla papper med sej.

Det ska jag göra. Men jag tror att hon är mycket effektiv och vet det där alldeles av sej själv.

Hej då, sa Zahn.

Hej.

Han tryckte bort samtalet och lutade sig bakåt i stolen. De skulle alltså äntligen ge honom en egen flicka som höll reda på hans skrivbord när han var borta. Den lilla maskningsaktion han inlett några månader tidigare när det gällde att fylla i och sända tillbaka blanketter hade tydligen tagit skruv, men egentligen hade han tjatat om det här i flera år.

Han tryckte ner en tangent på snabbtelefonen. Vädret, sa han. Lokalt till och med måndag.

Eftersommarhettan skulle fortsätta någon dag. Söndag–måndag tilltagande dis, lokalt dimmigt. Under veckan tilltagande regnskurar och ökande vind. Hösten hade kommit för att stanna.

Han hoppades att det vackra vädret skulle fortsätta åtminstone över helgen. Han tänkte hyra ett plan på Bromma och flyga någon timme på lördagsförmiddagen. Det var hans bästa avkoppling.

Han tittade på klockan och satte igång med dagens arbete. Vad han främst hade att göra nu var att förbereda överarbetningen och genomgången av alla inspelade band från senaste aktionen vid Ishavet, det material som Paulsson och de andra skulle ha med sig ner; efterarbetet skulle ta ungefär en månad. Och så skulle han prata med den här flickan.

Klockan var några minuter före tio när snabbtelefonen surrade igen. Det var Vakthavande Befäl på Inre Staben, en kapten Bood som Zahn kände flyktigt. Denne hälsade och sa att han noterat att Zahn var inne, undrade i nästa andetag om han möjligen kunde tänka sig att gå dagofficer under helgen på grund av det ansträngda personalläget så här i slutet av semesterperioden.

Aldrig, sa Zahn vänligt. Gamla majorer gör ingen dagtjänst.

Enligt instruktionen jo, envisades Bood. I trängt personalläge. Det finns en paragraf i…

Jag vill inte höra några paragrafer. Och jag ligger på schemalagd operativ tid än, jag är oåtkomlig för dina lömska försök.

Det var just det jag tänkte, sa Bood, fortfarande lika envist, om du i alla fall ska sitta här och jobba…?

Det ska jag, sa Zahn. Men mitt arbete har hög prioritet. Du får förlåta mej men jag har helt enkelt inte tid. Försök en annan gång. Hej.

Han tryckte bort samtalet och kände