Åter Till Jorden: Azakis Och Petris Äventyr

By Danilo Clementoni

BOK 1/3 ”Vi var på väg tillbaka. Bara ett av våra solår hade gått sedan vi hastigt tvingades lämna planeten, men för dem hade det gått 3 600 jordår. Vad skulle vi finna?”


Nibiru, vårt solsystems 12:e planet, har en extremt elliptisk omloppsbana i retrograd, vilken är mycket större än någon av de andras. Faktum är att det tar ungefär 3 600 år för den att ta sig ett helt varv runt Solen. Dess invånare tar de tillfällen i akt som uppstår genom den här cykliska närheten att systematiskt besöka Jorden, och har gjort det under hundratusentals år. Varje gång har de påverkat människornas kultur, kunskap, teknologi och till och med evolution. Våra förfäder har kallat dem många saker, men det namn som kanske representerat dem bäst har alltid varit ”Gudarna”. Azakis och Petri, två vänliga invånare på den här underliga planeten, är nu ombord på rymdskeppet Theos för att återvända till Jorden och hämta upp en mystisk, värdefull last som de lämnade kvar gömd under sitt senaste besök. Det här är en övertygande och underhållande historia, full av spänning, med en del potentiellt förödande omtolkningar av historiska händelser.

• Language: Svenska
• Publisher: Tektime
• Release date: Jan 1, 2024
• ISBN: 9788835465539

Book preview

Danilo Clementoni

Åter till Jorden

Azakis och Petris äventyr

Originalets titel: Il ritorno

Översatt av Anneli Erkkonen

Den här berättelsen är fiktion. Alla namn, personer, platser och organisationer som nämns här i är resultatet av författarens fantasi, och är avsedda att göra berättelsen autentisk. Alla eventuella likheter med verkliga händelser eller personer, levande eller bortgångna, är endast slumpmässiga.

ÅTER TILL JORDEN

Upphovsrätt © 2013 Danilo Clementoni

Första upplagan: November, 2013

Engelska upplagan: September, 2016

Svenska upplagan: Maj, 2024

Översättare: Anneli Erkkonen

Fristående publikation

Facebook: https://www.facebook.com/danilo.clementoni

blogg: dclementoni.blogspot.it

e-post: [e-mail]

Med ensamrätt. Inga delar av publikationen får återges i någon form,

inklusive via något mekaniskt eller elektroniskt system,

utan redaktörens skriftliga tillstånd,

förutom för korta citat som används i recensioner.

Till min hustru och min son,

för deras tålamod och deras värdefulla förslag, vilka har hjälpt mig att förbättra

både min berättelse och mig själv.

Ett särskilt tack till alla mina vänner för deras oändliga stöd, och för att de uppmuntrat mig att färdigställa det här verket. Utan dem hade det förmodligen aldrig sett dagens ljus.

Jag vill tacka Anneli Erkkonen, min översättare, för hennes arbete med den här boken och för den passion hon visat i att färdigställa översättningen av den.

"Vi var på väg tillbaka.

Bara ett av våra solår hade gått

sedan vi hastigt tvingades lämna planeten,

men för dem hade det gått 3 600 jordår.

Vad skulle vi finna?"

Innehållsförteckning

Inledning

Rymdskeppet Theos - 1 000 000 kilometer från Jupiter

Planeten Jorden – Tell el-Mukayyar – Irak

Rymdskeppet Theos – I Jupiters omloppsbana

Nassiriyya – Hotellet

Rymdskeppet Theos – Närhetsvarning

Nassiriya – Restaurang Masgouf

Rymdskeppet Theos – Det mystiska föremålet

Nassiriyya – Middagen

Rymdskeppet Theos – Dataanalysen

Nassiriyya – Efter middagen

Rymdskeppet Theos – De Äldre

Nassiriyya – Uppvaknandet

Rymdskeppet Theos – Bilder av Jorden

Tell el-Mukayyar – Utgrävningarna

Rymdskeppet Theos – Den förfärliga upptäckten

Tell el-Mukayyar – Sarkofagen

Rymdskeppet Theos – Asteroidbältet

Tell el-Mukayyar – Natträden

Rymdskeppet Theos – Mars yta

Tell el-Mukayyar – En överraskning om natten

Rymdskeppet Theos – I omlopp runt Jorden

Tell el-Mukayyar – Avtäckandet

Rymdskeppet Theos – De sista förberedelserna

Tell el-Mukayyar – De fyra flammande väktarna

Tell el-Mukayyar – Kontakt

Tell el-Mukayyar – Upphämtningen

Rymdskeppet Theos – Gäster ombord

Rymdskeppet Theos – Avslöjandet

Bibliografiska referenser

Den tolfte planeten, Nibiru (Den genomkorsande planeten) som den kallades av sumererna, eller Marduk (Himlarnas konung) som den kallades av babylonierna, är en himlakropp som kretsar kring solen, med en omloppsbana som tar 3 600 år att fullfölja. Dess omlopp är avsevärt elliptisk, i retrograd (den roterar runt solen i motsatt riktning mot de andra planeterna) och har en tydlig förskjutning jämfört med vårt solsystems plan.

Varje cykliskt närmande har nästan alltid orsakat ett stort interplanetärt tumult i vårt solsystem, både i omloppsbanorna och konformationen för de planeter det består av. Det var under en av dess mer tumultartade genomfarter som den majestätiska planeten Tiamat, som befinner sig mellan Mars och Jupiter, med en massa som är ungefär nio gånger Jordens nuvarande, rik på vatten och med elva månar, förstördes i en katastrofal kollision. En av de sju månar som kretsade kring Nibiru träffade den gigantiska Tiamat och delade den mitt itu, varpå de två halvorna slungades ut i motgående omloppsbanor. Under den nästkommande genomfarten (den andra dagen av Tillblivelsen), så avslutade Nibirus återstående månar processen, och förstörde en av de två halvorna som bildats av den första kollisionen totalt. Resterna som uppstod av krockarna skapade det vi nu känner till som asteroidbältet eller Det krossade armbandet som det kom att kallas av sumererna. Detta uppslukades delvis av de närliggande planeterna. Det var i synnerhet Jupiter som drog åt sig det mesta av resterna, vilket märkbart ökade dess egen massa.

De kvarvarande artefakterna efter katastrofen, varibland de som återstod av Tiamat, slungades ut till yttre omloppsbanor i hög grad, och bildade det vi nu känner till som kometer. Den del som överlevde den andra genomfarten ligger nu i en stabil omloppsbana mellan Mars och Venus, och den har med sig den sista återstående satelliten, vilka tillsammans bildar det vi numera kallar Jorden, och dess oskiljbara sällskap Månen.

Ärret som uppstod ur den kosmiska krocken, som inträffade för ungefär 4 miljarder år sedan, är fortfarande delvis synligt idag. Den ärrade delen av planeten har nu täckts helt av vatten och kallas idag för Stilla havet. Det upptar ungefär en tredjedel av Jordens yta, och sträcker sig över 179 miljoner kvadratkilometer. På det här vidsträckta området finns det i princip inga landmassor, utan istället finns där en djup sänka som sträcker sig ner till 10 kilometers djup.

Idag är Nibiru lik Jorden i sin sammansättning. Två tredjedelar av den är täckt av vatten, medan resten upptas av en enda kontinent som sträcker sig från norr till söder, med en total yta på över 100 miljoner kvadratkilometer. Under hundratusentals år har en del av dess invånare nyttjat den återkommande närheten till vår planet, och de har gjort regelbundna besök då de påverkat kulturen, kunskapen, tekniken och själva evolutionen av människorasen. Våra föregångare har kallat dem vid olika namn, men det namn som kanske representerar dem bäst har alltid varit "Gudarna".

Azakis satt bekvämt utsträckt i sin mörka, självformande fåtölj. Han hade fått den några år tidigare, av en gammal vän som tillverkat den själv inför hans första interplanetära uppdrag.

Den kommer ge dig tur, sa han den dagen. Den hjälper dig att koppla av och fatta rätt beslut i rätt läge.

Och faktiskt så hade han fattat många beslut när han suttit i den, och han hade ofta haft turen med sig. Så han hade alltid haft det fina minnet med sig under varje stund han tillbringat i fåtöljen, trots alla regler som förbjöd att den användes, särskilt i ett rymdskepp i kategorin Bousen-1, som det han befann sig på nu.

En blåaktig rökstrimma steg kvickt och rakt upp från cigarren han höll mellan tummen och pekfingret i höger hand, medan blicken sökte efter de 4,2 AU¹ som fortfarande stod emellan honom och hans destination. Trots att han gjort de här resorna i flera år, så upptogs hans tankar fortfarande ofta av mystiken i den omgivande, mörka rymden och de tusentals stjärnor som prydde den. Den stora ovalformade öppningen framför honom gav en fullständig överblick över färdriktningen, och han häpnade fortfarande över hur det flortunna kraftfältet kunde skydda honom från den kalla rymden där utanför, hålla luften säkert på plats och hejda att han sögs ut i tomrummet på utsidan. Han skulle ha dött så gott som omedelbart. Han drog in rök en lång stund från cigarren, och fortsatte stirra på den holografiska återgivningen framför sig där han såg sin färdkamrats trötta, orakade ansikte. I en annan del av skeppet reparerade Petri styrsystemet till utskjutningskanalerna.  Han roade sig lite med att förvränga bilden i mitten genom att blåsa ut röken han just dragit in, varpå det uppstod en vågeffekt. Den påminde honom om hur de exotiska dansarna rörde sig, som han ofta gått för att titta på när han var tillbaka i sin hemstad och kunde njuta av lite välförtjänt vila.

Petri, hans vän och äventyrspartner, var nästan 32 nu, och det här var hans fjärde uppdrag av samma sort. Hans stora och överväldigande fysik ingav respekt hos alla han mötte. Han hade fortfarande en barnasjäl, trots sina nattsvarta ögon, sitt mörka, långa, okammade hår ner till axlarna, sina dryga 2 meter över marken och en bröstkorg och armar som klarade att lyfta en vuxen nebir² utan problem. Han rördes vid åsynen av en soelblomma³ som slagit ut i solen, och kunde sitta hänförd i timmar medan han betraktade vågorna som bröt in över den vita stranden i Saraan-bukten⁴. En otrolig individ, pålitlig och lojal, som lätt skulle ge sitt liv för att rädda hans utan att tveka ett ögonblick. Han hade aldrig åkt iväg utan Petri vid sin sida. Han var den enda personen i världen som han litade blint på, och som han aldrig skulle förråda.

Skeppets motorer, som justerades för deras navigering genom solsystemet, gav ifrån sig det klassiska och tvåfasiga surrandet. För hans experthörsel innebar det att skeppet fungerade som det skulle. Hans känsliga öron klarade att urskilja variationer i reglerkamrarna som inte var större än 0,0001 lasig, långt innan det sofistikerade, automatiserade styrsystemet uppfattade det. Det var av orsaker som den som han, i så unga år, hade valts till kapten för ett skepp i kategorin Pegasus.

Det fanns många som gladeligen skulle ha gett sin högra arm och ett ben för att vara i hans ställe. Men här var han.

Det intraokulära implantatet O^COM fick den nyss omberäknade rutten att materialiseras framför honom. Det var fantastiskt hur ett föremål på bara några få mikroner kunde utföra så mycket. Det satt direkt i den optiska nerven och kunde visa hela styrkonsolen, där bilden lades över den som han redan hade framför sig. Det hade inte varit lätt i början att vänja sig vid sådan magi, och mer än en gång var det nära att illamåendet blev helt outhärdligt. Men nuförtiden kunde han inte arbeta utan den.

Hela solsystemet snurrade kring honom i sitt fascinerande majestät. Den lilla, blå pricken nära den massiva Jupiter representerade deras skepps position, och den tunna röda linjen, något mera svängd än den nu nertonade föregående versionen, påvisade den nya banan mot Jorden.

Gravitationskraften i systemets största planet var oroväckande. Det var helt avgörande att de höll sig på säkert avstånd, och bara kraften i de två Bousen-motorerna skulle hjälpa Theos att undslippa den dödliga omfamningen.

Azakis, kraxade den bärbara kommunikationsenheten på konsolen framför honom. Vi måste kontrollera tillståndet på kopplingarna i avdelning 6.

Har du inte gjort det än? svarade han med ett skämtsamt tonfall som han visste skulle göra vännen uppretad.

Kasta bort den där stinkande cigarren och masa dig ner hit och hjälp till! dundrade Petri.

Jag visste det.

Han hade lyckats reta upp honom och njöt som en tok av det.

Jag är här. Jag är här. Jag är på väg, kompis, lugna ner dig.

Snabba på. Jag har stått i den här skiten i 4 timmar nu och är inte på humör för att skämta.

Gruffig som alltid, men ingenting och ingen kunde någonsin skilja dem åt.

De hade känt varandra sedan barndomen. Det var han som räddat honom mer än en gång från en garanterad omgång stryk (han hade varit mycket större som barn), och använt sin respektingivande kroppshydda till att gå emellan sin vän och de vanliga mobbarna, som han så ofta hade fått efter sig.

Som pojke hade Azakis inte varit särskilt säker på att han skulle bli den typen som de mer attraktiva medlemmarna av det motsatta könet skulle slåss om. Han hade alltid klätt sig lite slarvigt, med rakat huvud, en smärt kropp och ständigt uppkopplad mot GCS⁵, från vilken han kunde ta in stora mängder information, tio gånger snabbare än de flesta andra. I 10-årsåldern hade han redan, tack vare sina enastående akademiska prestationer, fått tillträde till Nivå C, där han kunde få tag på kunskap som de flesta av hans jämnåriga inte hade tillgång till. Neuroimplantatet N^COM , som gav honom den sortens tillträde, hade emellertid ett gäng mindre biverkningar. Inhämtningsfasen krävde fullt fokus. Eftersom han tillbringat det mesta av sin tid med detta, så hade han nästan alltid en frånvarande blick där han stirrade tomt ut i ingenting, utestängd från det som pågick runt honom. Sanningen att säga så var den allmänna uppfattningen, trots vad de Äldre hävdade, att han var lite efterbliven. Det hade aldrig spelat någon roll för honom.

Det hade inte funnits några gränser för hans kunskapstörst. Han hade till och med hållit sig uppkopplad under nätterna. Även om inhämtningskapaciteten minskade till knappa 1 % under sömnen, på grund av behovet av absolut fokus, så hade han inte velat vara utan möjligheten ens en sekund av sitt liv att utveckla sin kulturella bakgrund.

Han vaknade till med ett lätt leende och tog sig bort till avdelning 6, där hans vän väntade på honom.

Elisa Hunter försökte återigen torka bort de förbaskade svettdropparna från pannan. De verkade fast beslutna att sakta rinna mot näsan och droppa ner i den heta sanden nedanför henne. Hon hade redan stått på knä i flera timmar, med sin älskade Marshalltown-slev⁶, och försiktigt skrapat marken utan att skada något, medan hon varsamt försökte avtäcka ett föremål som såg ut som överdelen av en gravsten. Hon hade emellertid betvivlat den teorin ända från början. Hon hade arbetat i nästan två månader i närheten av Ziqquraten i Ur⁷. Tack vare sitt goda rykte som arkeolog och sina expertkunskaper om det sumeriska språket, så hade hon fått tillstånd att arbeta där. Sedan de första utgrävningarna i början av 2000-talet, så hade de hittat flera gravstenar, men de hade inte sett någon artefakt som denna bland dem. På grund av sin fyrkantiga form och ansenliga storlek, så såg den mer ut som ett lock av något slag, snarare än en sarkofag. Ett föremål som begravts där för tusentals år sedan, för att skydda eller dölja något.

Olyckligtvis hade hon ännu bara avtäckt en liten del av toppen, så hon kunde ännu inte avgöra hur lång den förmodade kistan var. De kilformade inskriptionerna som täckte hela den synliga ytan påminde inte om något hon sett tidigare.

Det skulle ta henne flera dagar och många sömnlösa nätter att översätta dem.

Doktor Hunter.

Elisa lyfte på huvudet. Hon lade höger hand ovanför ögonen för att skydda dem från det starka solljuset och såg sin assistent, Hisham, skynda fram till henne.

Professorn, upprepade han, du har ett samtal som väntar på dig från basen. Det verkar brådskande.

Okej. Tack, Hisham.

Hon passade på att ta några klunkar vatten i den ofrivilliga pausen, trots att det nästan var kokhett i flaskan hon alltid bar med sig i bältet.

Ett samtal från basen... Det kunde bara betyda att något var fel.

Hon ställde sig upp, klappade av sig lite damm från byxorna och gick bestämt mot tältet som fungerade som forskningsbas.

Hon öppnade dragkedjan som höll tältet halvöppet och gick in. Det tog en stund innan blicken vande sig vid ljusförändringen, men det hindrade henne inte från att känna igen överste Jack Hudsons ansikte på skärmen. Han stirrade bistert i väntan på att hon skulle dyka upp.

Översten hade det officiella ansvaret för den strategiska antiterroriststyrka som stationerats i Nassiriya, men hans verkliga plikt var att samordna ett vetenskapligt forskningsprogram som initierats och övervakades av fantomavdelningen ELSAD⁸. ELSAD omgavs av den vanliga mystik som fanns kring alla organisationer av den sorten. Det var bara några få personer som kände till organisationens exakta syfte och avsikter. Allt som var säkert var att den som hade det operativa ansvaret rapporterade direkt till USA:s president.

Elisa brydde sig inte om det hela särskilt mycket. Hennes egentliga orsak till att hon godtog erbjudandet att delta i en av de här expeditionerna, var att hon äntligen skulle kunna återvända till platsen hon älskade mest i hela världen, och göra det arbete hon var så passionerad över. Trots sin relativt unga ålder, 38 i år, så var hon den mest meriterade i sin bransch.

Godkväll, överste, sa hon och lade sig till med sitt bästa leende. Vad ger mig den äran?

Doktor Hunter, vi har inte tid med artigheter här. Ni vet mycket väl varför jag ringer. Tillståndet ni fick att färdigställa ert arbete upphörde för två dagar sedan. Ni kan inte stanna kvar där längre.

Rösten var fast och beslutsam. Den här gången skulle inte ens hennes oförnekliga charm lyckas förlänga vistelsen mer. Hon bestämde sig för att spela ut sitt sista kort.

Sedan den 23 mars 2003, då koalitionen som leddes av USA bestämde sig för att invadera Irak, med den uttryckliga avsikten att avsätta diktatorn Saddam Hussein, som anklagats för att inhysa massförstörelsevapen (en anklagelse som senare visade sig vara ogrundad) och för att stödja islamistisk terrorism i Irak, så hade all arkeologisk forskning, som varit en utmaning redan i fredstider, lidit av ett bakslag. Det var enbart det formella slutet på fientligheterna den 15 april 2003 som tände hoppet på nytt hos arkeologer världen över, om att de återigen skulle kunna få tillträde till platsen där en av de mest uråldriga civilisationerna i historien hade utvecklats, innan de spred sin kultur vidare ut i världen. De irakiska myndigheternas beslut i slutet av 2011, om att återigen öppna utgrävningarna på vissa platser med ett oöverskådligt historiskt värde för att fortsätta förstärka sitt kulturarv, hade till slut förvandlat hoppet till visshet. Under Förenta Nationernas beskydd och många tillstånd som tidigare undertecknats och bekräftats av oräkneliga myndigheter, kunde flertalet forskningsgrupper, utvalda och övervakade av särskilt tillsatt personal, arbeta under en begränsad tid i de mest betydelsefulla områdena av arkeologiskt intresse i det irakiska territoriet.

Min bäste överste, började hon, och lutade sig så nära webbkameran hon kunde, så att hennes stora smaragdgröna ögon skulle ge det resultat hon hoppades på. Ni har helt rätt.

Hon visste att det skulle försätta honom i ett mer positivt tillstånd om hon var medgörlig.

Men vi är så nära nu.

Nära vad? mullrade översten, satte sig upp i stolen och satte nävarna på skrivbordet. Ni har gett mig precis samma historia varenda vecka. Jag kan inte ge er något stöd längre om ni inte ger mig något konkret.

Om ni vill göra mig glädjen att äta middag med mig ikväll, så visar jag er gärna något som kommer få er att ändra er. Vad säger ni?

Hon log så att de vita tänderna syntes, och drog håret genom sitt långa, blonda hår. Hon var säker på att hon skulle kunna övertala honom.

Översten fnös och försökte bibehålla sitt arga uttryck, men till och med han visste att han inte kunde motstå hennes erbjudande. Han hade alltid tyckt om Elisa, och tanken på en middag för två lockade honom.

Trots sina 48 år var han fortfarande en attraktiv man. Med sin atletiska kropp, de kantiga ansiktsdragen, sitt kortklippta, grånande hår, den skarpa, bestämda blicken med intensivt blå ögon, en god allmänbildning som lät honom konversera om en rad olika ämnen, och inte minst den otvivelaktiga charmen hos en officer i uniform, så var han fortfarande en intressant man.

Visst, grymtade översten. Men ikväll måste ni ge mig något sensationellt, annars är det bäst att ni börjar avsluta allt ni gör och packa väskorna. Han försökte använda sitt mest auktoritativa tonfall, men det gick inget vidare.

Var redo klockan åtta. Jag skickar en bil som hämtar er vid ert hotell. Han stängde av kommunikationen utan att säga något mer.

Fan, jag måste skynda mig. Det är bara några timmar kvar tills mörkret faller.

Hisham, ropade hon och kikade ut från tältet. Samla hela teamet. Jag behöver all hjälp jag kan få nu.

Hon skyndade sig förbi de få meter som låg emellan henne och utgrävningsområdet och lämnade ett litet dammoln efter sig. Några minuter senare hade alla samlats omkring henne och väntade på instruktioner.

Du, är du snäll och tar bort sanden från det hörnet, anvisade hon och pekade mot sidan av stenen längst bort. Och du hjälper honom. Jag föreslår att ni är aktsamma. Om det här är vad jag tror att det är, så kan det vara detta som räddar skinnet på oss.

Den lilla runda, och väldigt bekväma, interna transfermodulen färdades i en genomsnittlig hastighet på 10 meter i sekunden längs bana tre, vilket tog Azakis till ingången till den avdelning där kompanjonen Petri väntade på honom.

Theos, som också hade en sfärisk form och en diameter på 96 meter, hade 18 rörformade kanaler, var och en strax över 300 meter lång. De hade utformats