Längtan hem: Vetenskaplig-fantastisk roman

By Johanna Jensen

"Gör det inte. För allt i världen, låt bli." Med denna varning för experimentella rymdresor börjar berättelsen. Året är 1979 och Nastia och hennes sju kamrater har beordrats testflyga den första rymdfarkosten som är byggd av levande material. Kan det gå bra med ett levande rymdskepp? Och är man verkligen ensam i yttre rymden?
Författaren, Johanna Jensen, har alltid fascinerats av utsattheten i en rymdfarkost, inspärrad i en plåtburk långt borta från allt stöd. Att hon följer den östtyska berättartraditionen av "vetenskaplig-fantastiska romaner" gör utsattheten total: individen mot ett diktatoriskt samhälle. Men Johanna Jensen frigör sig och romanens karaktärer under denna resa till främmande världar och till sitt eget inre.

• Language: Svenska
• Publisher: Vingars förlag
• Release date: Jun 8, 2023
• ISBN: 9789198320091

Johanna Jensen

Johanna Jensen har under många år forskat och undervisat som docent i psykologi, innan hon började arbeta med patienter. Hennes signum är inlevelsefulla skildringar av människor och deras relationer. Tidigare skrev hon "På okänd väg", "Mördarens dotter" och "Liv och den döde som ringde ett samtal".

Book preview

1

Gör det inte. För allt i världen, låt bli. Om någon erbjuder dig att delta i en testflygning av en helt ny generation av rymdfarkoster och även att få hederstiteln Sovjetunionens hjälte när du kommer tillbaka, så hitta ett sätt att komma undan. För det är inte säkert att du ska komma tillbaka. Det kan till och med vara helt omöjligt.

Men jag har även anmält mig frivilligt. Jag arbetade som psykolog vid kosmodromen i Bajkonur, där jag var ansvarig för kosmonautträningen och särskilt för den mentala förberedelsen inför olika uppdrag. Det var därför jag fick frågan om jag hade möjlighet att klämma in träningen inför den här rymdresan i mitt arbetsschema, och så fick jag även reda på att rekryteringen av kosmonauter fortfarande var på gång. Kosmodromen drivs av Röda armén, det betyder att även jag är militär, och jag var rädd för att bli inkallad till fredsstyrkan som ska slå ned oroligheterna i Afghanistan. Visserligen hade jag viktiga uppgifter hos kosmodromen som talade emot att man skulle inkalla just mig, men å andra sidan känns det som om befolkningen från andra än den ryska sovjetrepubliken alltid tas ut först när det finns farliga insatser. Och att jag är från Ukraina syns redan vid stavningen av mitt namn Anastasija Kuzmynytjna Sjtjerbyna. Bortsett från denna oro hade jag också under alla mina tränings börjat fundera över hur det kan vara att flyga ut i rymden, och det kändes spännande. Jag lämnade alltså in min ansökan om att vara med på den här rymdresan och blev verkligen utvald. Vilken glädje när jag hittade kuvertet med det positiva beskedet i mitt postfack! Inte anade jag vad som skulle vänta på mig sedan.

Jag heter alltså Anastasija eller kort Nastia. Jag är trettio år gammal och den yngsta kosmonauten ombord på rymdfärjan Vozrozjdenie 2. Förutom mig är kommendanten och teknikern militärer, dessutom finns fem civila besättningsmedlemmar som är experter inom olika vetenskapliga discipliner. Kommendanten heter Ivan Ivanovitj Ivanov. När vi pratar om honom så brukar vi säga Vanja, men det får han inte höra, för då blir han arg på oss. Rymdteknikern är mycket trevligare. Han heter Maksim Aleksejevitj Mentjorov, är omkring fyrtio år gammal, blond, något överviktig och har en fin, mjuk humor. Jag lunchade ofta med honom redan innan vi blev tilldelade samma uppdrag. Men som alla andra, så har också han påverkats av det som hänt och det är sällan numera att han bryter den allmänna spända nedslagenheten genom ett litet skämt.

Jag har vaknat för en liten stund sedan och halvligger på sängen i min hytt på rymdskeppet. Min och de övriga kosmonauternas hytter är som små rum som nästan helt upptas av en säng, en hylla och små fack som går att stänga vid sängens huvudända och ett litet klädskåp i väggen vid sängens andra ända. Hytterna har varken fönster eller dörrar utan bara en smal öppning i väggen mot korridoren, bredvid den nedre ändan av sängen. Att vi kan ha vanliga sängar tackar vi den konstgjorda gravitationen för, som gör livet på rymdskeppet bekvämare än om vi skulle behöva leva i tyngdlöshet, och bättre för hälsan är den i längden också.

Rymdskeppet är en ringformad farkost som mäter trettio meter i diameter. Golvet visar mot ringens utsida och taket mot innersidan. I taket, ovanpå mittgången, är en luftsluss för att kunna ta sig ut eller in. Ringen roterar en gång varje 7,8 sekunder, och det genererar en tyngdkraft lika stor som på jorden. För att ringen roterar i rätt hastighet och för att kunna stanna rotationen vid behov, finns på varje sida av farkosten sex justerbara solsegel som fångar in solvinden. Samma solsegel är samtidigt solkollektorer, för att kunna driva belysningen, datorer och instrument. Nackdelen med ringens rotation är att när man tittar ut ur ett av fönstren vid rymdfarkostens sida, så verkar hela firmamentet snurra nästan åtta gånger per minut. Man blir inte bara lite åksjuk av detta, utan det gör det svårare att navigera.

Det största rummet på rymdskeppet är kommandorummet som samtidigt är sammanträdesrum och matrum. Här börjar mittgången som först leder förbi köket och några tekniska rum och sedan emellan fyra hytter på varje sida. Min hytt är den sista på vänstra sidan. I slutet av gången finns toaletter och duschkabiner. Trots att det är en ring, kan man alltså inte gå runt igenom hela rymdfarkosten, utan största delen av ringen är bara tillgänglig utifrån och innehåller olika tekniska aggregat.

Förutom att ringen snurrar för att generera tyngdkraften, vänder den sig även i sidled. Om alltså till exempel först den högra sidan av ringen är i solljuset och den vänstra i skuggan, så vänder sig rymdskeppet sakta men säkert, tills den vänstra sidan är i ljuset och den högra i mörkret. Och det är precis meningen med detta: att det inte ska bli för varmt på den ena och för kallt på den andra sidan. Även denna långsamma vändning, som tar 42 minuter för varje varv, styrs av solseglen.

Vårt rymdskepp heter som sagt Vozrozjdenie 2 – Återfödelse 2, vilket känns smått ironiskt med tanke på vårt utsatta läge. Namnet är taget från självbiografin av ordföranden i Sovjetunionens högsta sovjets presidium, Leonid Iljitj Brezjnev. Andra bandet som kom ut i år heter just Vozrozjdenie. Boken är bara 58 sidor lång, till skillnad från vår resa som lär bli väsentligt längre. Att vår rymdfarkost har numret 2 är för att det fanns en tidigare prototyp, Vozrozjdenie 1, som var mindre och tog med sig en hund vid namn Ilja ut i rymden, på samma sätt som man sköt hunden Lajka upp i rymden år 1957, innan den första kosmonauten Jurij Gagarin följde efter tre år senare.

Nu känner jag att jag har blivit kall i kroppen medan jag var upptagen med att beskriva rymdskeppet. Men precis när jag drar sängtäcket högre upp, går stjärnan upp som vi kretsar kring, och den skapar en röd fläck där den lyser lite grann igenom min hytts annars mörkvioletta utevägg. Samtidigt ger den en behaglig värme. Först nuddar skenet bara i väggens övre kant, varje gång rymdskeppets egenrotation vänder den mot ljuset, men vid varje varv vandrar ljuspunkten lite längre ner och tilltar i styrka. Jag inser att jag faktiskt tycker om denna första morgon av de 23 vändningar som vi kallar dag, innan vi lägger oss och försöker sova under de följande 12 vändningarna, tills det blir dags att resa sig igen, sammanlagt 35 vändningar och 24,5 timmar senare än föregående dag. På denna första morgon på dagen är det ännu tyst i rymdfarkosten, när alla ännu ligger i sina respektive hytter, och just den första soluppgångens milda värme och ljus som tränger genom den tjocka och ändå något transparenta väggen känns betryggande. När jag blundar för några sekunder, känns det nästan som om allt vore som det ska.

Men det är det naturligtvis inte. Och att jag skriver upp den här berättelsen är förstås fullkomligt förbjudet. Om någon hittar mitt manuskript kan jag vara glad när jag bara får några år strafflägret i någon gulag i Sibirien. Det skulle ju faktiskt betyda att vi har lyckats återvända till jorden. Annars vet jag inte hur mina kamrater på Vozrozjdenie 2 kommer att reagera. Vi har bara 523 ark papper, där jag redan har räknat in 40 ark som jag hemligt har lagt åt sidan och inte sagt något om till de andra när vi gjorde inventering. Det är bara jag och vår antropolog Stanislav Konstantinovitj Lebedev, som kallas för Stanko, som över huvud taget får lov att använda papperet, eftersom vi har de minsta handstilarna. Som det ser ut just nu, så måste vårt papper räcka till så länge vi lever, och om detta enerverande flörtande mellan läkaren Tatjana (Tanja) Fokitjna Popova och ekonomen Lev (Ljova) Jakovlevitj Smirnov fortsätter, kanske även en generation till.

Just det, vid inventeringen hittade vi även fyra kondomer. Vet inte hur de var tänkta, men det är ändå bara tre av dem kvar, sedan Maksim blåste upp en som en luftballong när han fyllde år. Det blir en kondom till varje av oss kvinnorna. Fast, även om jag tycker om Maksim kan jag inte tänka mig att använda kondomen ens med honom, och absolut inte med någon annan av kamraterna. Det gör mig snarare lite bekymrad om kondomerna kan leda tankarna till att de ska användas. Men det är förhoppningsvis det minsta bekymret. Faktumet är att om jag förbrukar papperet i onödan, så kan det saknas något att göra anteckningar eller beräkningar på, som vi skulle behöva för att överleva en nödsituation. Vi kan inte gå och handla om vi saknar något, vi måste klara oss utan. Och vi kan inte fråga om råd hos kosmodromen. Visserligen har vi en funkanläggning ombord, men den fungerar bara nära jorden. Det skulle kräva fullkomligt ouppnåeliga energimängder för att skicka en signal från någonstans i yttre rymden, eller så skulle vi behöva skicka en ytterst precis stråle mot jorden, men det kan vi inte. Och även om vi kunde, så skulle det ta åratal, kanske årtusenden, tills signalen mottas och skulle kunna besvaras, vilket åter igen skulle ta lika länge. Vi måste alltså klara oss helt själva.

Skriver jag kanske den här berättelsen för att lura mig till att tro att någon annan än besättningsmedlemmarna någonsin kommer att kunna läsa den? Som ett sätt att hålla hoppet uppe, i stället för att inse att det är kört och att vi aldrig kommer att kunna återvända till jorden?

Har de andra insett att det inte finns något hopp? I så fall vågar ingen erkänna det. Alla försöker fortfarande att lösa problemet, i stället för att diskutera vad vi ska göra om det inte finns någon lösning. Även jag har inte riktigt kommit så långt än. Hellre förbrukar jag dessa här värdefulla pappersark för att skriva för läsare som aldrig kommer att finnas.

2

Nu går Maksim längs korridoren mot toaletten. Jag ser honom för en bråkdel av en sekund genom springan i väggen mot korridoren när han går förbi. Han ser nedslagen ut. Snabbt gömmer jag pappersarken. När han kommer tillbaka, ropar jag på honom.

– Hej, Maxim!

– Hej, Nastia! Hur är det med dig i dag?

– Kom in, Maxim, sätt dig på sängkanten en stund. Jag gillar dagens första morgon. Men du vet ju hur det är.

– Ja, jag vet hur det är. Men fint med solen när man ska resa sig. Min hytt är ju på andra sidan. Jag gillar din violetta vägg.

– Men din är ju mycket skojigare.

Han ler.

– Ja, det är den! Minns du vad det var för cirkus när jag fick den?

Det är skönt att komma ihåg de roliga tiderna vi hade till en början.

Men jag måste förklara för läsarna.

Det finns flera stora problem med långvariga rymdresor. Ett problem nämnde jag redan, tyngdlösheten, som har lösts genom rymdskeppets rotation. Ytterligare problem är den starka rymdstrålningen, som vi inte har på jordens yta tack vare jordens magnetfält. Ett tredje problem är bristen på reservdelar i rymden. Ett fjärde att tillhandahålla syre, vatten, mat och så vidare för besättningen och att ta hand om koldioxid ur utandningsluften och andra giftiga gaser som människor producerar samt annat organiskt avfall. Allt detta har lösts genom att bygga Vozrozjdenie 2 som en organisk rymdfarkost. Den är inte byggd av metall, utan de väsentliga strukturerna har odlats. Om jag förstått det rätt, så är det någon sorts sibiriska tundraalger som har korsats med djuphavsbläckfiskar. Efter ytterligare ändringar på genmaterialet har rymdskeppet formodlats och består av ett flertal organismer som ändå går in i varandra. Detta gör att rymdfarkosten överlever även om någon av organismerna skulle dö. Om den får någon skada, så växer den igen, liksom ett skavsår hos en människa. Farkosten livnär sig av koldioxid och annat som människan producerar, och genom fotosyntes produceras syre och på ett ställe växer den, vilket vi som besättningen kan skörda och sedan äta som rymdmat. Mycket tråkig mat i längden, men fullt tillräcklig. Energin till fotosyntesen fås från solen eller någon stjärna. Rymdskeppet har reserver för att vara långt borta från solen, till exempel utanför Saturnus i vårt solsystem, men efter ett tag behöver det komma tillbaka närmare till solen för att få tillräckligt med energi. Det skulle också vara för resurskrävande att under längre tid upprätthålla värmen inne i farkosten. Och så har de tjocka väggarna, trots att de är lite transparenta, ändå en tillräckligt avskärmande effekt mot rymdstrålningen. Naturligtvis är allt inte odlat: Alla mätningsinstrument, datorer och så vidare är konstruerade på vanligt sätt. Eftersom strålningen avskärmas så effektivt, kan de till och med vara mera av normalstandard jämfört med de extremt hållbara komponenterna som annars behövs i rymden.

Allt fungerade som det ska under en tid, men sedan hände det: Vår kära Vozrozjdenie 2 fick en inflammation. Vi vet inte säkert hur det har hänt, men vi tror att det var Maksim som ibland tog vägen in till sin hytt lite för snabbt och rev mot väggen och därmed infekterade den. Hur som helst, så blev det i alla fall en svullnad i mittgången. Det blev svårt att tränga sig igenom för att gå på toaletten, och varje gång man berörde väggen blev svullnaden ännu värre. Vi visste inte om det skulle gå att lindra besvären genom någon salva, och även i så fall så hade vi inte tillräckligt med den ombord för att kunna smörja in en hel vägg.

Efter långa konferenser med kommendanten Vanja, läkaren Tanja, biologen Olja (Olga Dmitrijevna Tsukanova) och mig kom vi fram till att försöka en lugnande psykologisk behandling och samtidigt att vända rymdfarkostens uppmärksamhet till något annat. Tanja kom ihåg en barnvisa från ett besök hon gjort i Sverige en gång, för att undersöka statsministern Thorbjörn Fälldin innan hans statsbesök i Moskva. Denna barnvisa är känd för sin lugnande, nästintill hjärnsövande effekt, tack vare sin sofistikerade enkelhet. Så sjöng vi gemensamt Små grodorna, små grodorna är lustiga att se i timmar. Det vill säga, Maksim fick inte vara med och sjunga, för han sjunger för falskt. Men vi andra sju sjöng tills vi blev hesa. Jag fick mardrömmar av låten och Tanja fick komma för att kyla