Av mjölk och honung

By Nils Parling

Hemlandet Finland har slitits itu av det stora kriget och deras hem har brunnit ner till grunden. För Aino och Elma finns ingen framtid att hoppas på i sitt älskade fädernesland. I stället riktar de blicken i västlig riktning mot Sverige. Där ska jobben finnas i drivor och optimismen sägs spira ur marken. De hamnar i Bergslagen där Aino får arbete på det stora skogsbolaget. Levnadsstandarden höjs och livet får en fast plats för Aino och Elma, men skogsbolaget tvekar inte på att utnyttja sina arbetare och genom frikostig kredit sätta sina anställda i beroendeställning. Sverige blev deras räddning, men kommer deras nya hemland även bli deras undergång?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940602

Book preview

1

Egentligen var det ju inte meningen att hon skulle stannat borta från hemmet någon längre stund. Hon var bara kommen hit för att låna lite grötmjöl av grannens Aino, när mjölkaret därhemma varit tomt och hon glömt skicka efter när mannen gav sig av neråt samhället i morse.

Men Aino är jämt så välment. Måste prompt bjuda på kaffe. Vill prata om ditt och datt, bara väder mest men lättsamt så det gör gott att bara lyssna till rösten och skrattets lättsamma porlande. Det är lätt att fördröja sig hos Aino. Eller rättare sagt svårt att bryta sig ur det lustiga och leende snattret som aldrig vill sina och som alltid vid försök till utbrytning är redo med ett bindande: Nej, men vänta lite så ska du få höra! Du förstår att …

Nu måste det iallafall bli av. Om en halvtimme är Tauno hemma och då ska gröten stå på bordet. Ungarna? Ja, de klarar sig. Hon har låst dem inne den här lilla stunden. Pekka, sju år, är nog också kapabel att ta hand om de övriga. Lille Veikko fick en flaskslick innan hon gick. Och Antti, femåringen, har sin hammare och sin spikplanka att dona med. Lyset har hon tänt, så mörkrädda behöver de inte känna sig. Tändstickorna har hon låst in och för spisen har de respekt. Om tio minuter ska hon förresten vara hos dem.

– Ja, du får ursäkta, Aino, men nu måste jag äntligen …

– Visst, visst, kuttrar väninnan. – Roligt att du kom över! Det är lite tomt när Vilho inte är hemma och håller näven … ja du vet. Jag är så glad när du kommer en titt. Glad att ni kom att slå er ner just här. Nu stannar ni väl?

– Klart det, nickar Elma med handen på dörrvredet. – Vi har ju stugan. Visserligen inte riktigt färdig än. Men till jul. Som sagt, nu måste jag kila … Tauno …

Värdinnan skrattar gäcksamt:

– Tauno! Alltid Tauno! Du hinner väl få ditt! Men släng över nån gång! Kom allesammans! Du har en rejäl karl, Elma. Vilho, ja visst är han snäll.

Hon rycker på de runda axlarna.

– Han har så mycke idéer, menar hon godmodigt flinande. – Ibland kunde en nästan tro att han är låghalt i huvet också.

Det är saknad på samma gång som lättnad i Elmas sinne, när hon äntligen är utomdörrs med sin mjölpåse. Hemma väntar husmors plikter.

Aino är snäll, tänker hon, när hon ser sig om och ser väninnan stå där vinkande i den upplysta dörrektangeln. Tack och lov för slikt grannefolk! Och som då, när man kom dragande och inte hade tak över huvet. Ta hand om en hel familj. Fast folk hade också mer förståelse för sådant numera. Det var kanske något som kriget åstadkom, den allmänna nöden och flyktingskarorna.

Hon går snabbt, halvt sidvänd mot blåsten som ligger på från syd med regndusk i famnen. Håller samman kappan med en hand, trycker påsen med mjöl skyddande in i armvecket. Omkring henne är mörker, men hon känner stigen. Väl uppe på landsvägen utom grinden ser hon sig än en gång tillbaka. Där lyser Ainos fönster värmande gult i ensligheten. Snart ska hon själv se ett annat. Hemmets. Den egna stugans.

Med en lätt och mättad suck traskar hon vidare genom skogen. Härinne mellan stammarna är vinden mindre kännbar. Regndusket piskar inte. Hon rätar på huvudet. Vägen är lätt att vandra, tillochmed i kolmörker. Vägen hem, tänker hon med ett leende rätt in i skogssvärtan. Mörkrädd? Åhnej! Bara en liten ängslan att Tauno ska bli genomvåt på hemvägen. Morgonen spådde godväder, så han for i bara blåställ och kavaj. Men spådomen svek, och att hänga på en motorcykel ett par mil i råväder är inte bra för kroppen. Hon får se till att lägga fram torrt åt honom.

Runtom henne mumlar den bugande skogen med dova röster. Till vänster hör hon klatschande av vindfösta vågor mot stenstrand. Låten är höstligt tung. Ett sista yttrande kanske, förrän vinden går på norr och klarväder och lugn lägger lock över Koirajärvis stora insjöbäcken.

Väggruset tjafsar vått kring skorna. Ännu skymmer en liten skogsås utsikten. Men snart ska hon se. Glimret från nybyggets fönster. Välkomnande varma ljus …

Men vad? …

Med ett underligt hickande läte stannar hon plötsligt till. Där i gläntan! Varför detta flackande röda mellan stammarna! Detta flämtande sken mot regntunga skyar! Flämtande, döende, åter växande! Som förr nån gång. Som hon sett det i kvällar av skräck därhemma hos far och mor på gården i Juankoski. Krigets onda flammor längs horisonten. Men kriget är ju slut! …

– Herra Jumala, flämtar hon hest och benen känns som deg. – Gode gud! Pekka! Antti! Lille Veikko! Nej!

Orden kör fast i en driva av ångest. Kramande klor griper om hennes hjärta. Hon vacklar där hon står. Mjölpåsen faller med ett daskande ljud i en vägens vattenpöl. Så får hennes ben på nytt kraft till rörelser, till ursinnigt jagande språng i riktning mot det flämtande röda. Och nu hör hon ett sprakande genom skogsmumlet. Gnisterkvastar glyser mot skyn, tvinnar sig, sprids i tusen farande stjärnor.

– Herre … fräls!

Ångest flår hennes själ, där hon löper med flaxande kappa mot jättebålet ute på förhuggningen. Ungarna! Instängda! Oh, gud, förlåt!

Hon halkar på dikesbron och dyker i ett sjöblött och risigt buskage. Kravlar sig upp och rusar flämtande vidare. Hon vet med plötslig klarhet: Finns bara ett enda för henne! Några brännande sekunder! Slut på smärtan som jagar genom bröstet! Slut på allt.

– Tauno … förlåt!

I vettlösa tankar stapplar hon rätt mot det dånande bålet, den sprakande, flåsande eldhärden. Där faller taket in och elddånet stiger till ett brak. Omgivningen blir klart upplyst. Hettan fläker i ansiktshuden med riviga, brännande klor.

En hängande takstol faller och sparkar kring i jättebrasan. Med händerna för ögonen vacklar hon närmare. Snart! Om hon bara kan förmå sina ben till några fattiga steg.

– Mamma! Akta dej! Akta dej!

Illande gällt och sprött piskar ropet till i hennes öron från någonstans snett bakom. Hon rycker till och är nära att falla men lyckas ändå retirera några steg från hettan som är så vass att den ger huden en förnimmelse av köldrysningar.

– Här är vi, mamma! Här!

Det är som om hon inte riktigt kan fatta. Med svidande ögon och lågorna stekande nacken stirrar hon åt det håll varifrån hon hört det spröda ropet. Och där, bortom högen av nytäljt bastuvirke som Tauno lagt upp! En liten figur, bredbent på en tuva, med ansiktet rött av skenet från elden och blänkande ögonvitor. Pekka, sjuåringen! Och bakom honom …

Hon vacklar med utsträckta armar däråt. Ser och ser och ser och faller ihop mitt i barnskocken.

– Pekka! Antti! Veikko! Gud vare lov! Men hur? …

Med alla tre ungarna i sin famn gnor hon sig mot dem som en av lång saknad halvgalen djurhona, som en hynda som efter dagar av svår skilsmässa återförenas med sina valpar.

Men Pekka är stora karln. Han slingrar sig snabbt nog ur omfamningen.

– Asch, mamma, säger han kavat och kör händerna i byxfickorna. – Det var väl inget! Vi var i kammarn när lampan sa schosch och det börja spruta eld. Jag pillade opp ett fönster bara. Den där lilla bisen var lite tung, men nog rådde jag vältra ut honom. Antti kröp själv.

Hon ser på sonen men kan inte riktigt förstå. Finns så mycket av nåd mitt i onåden!

Tårarna flödar. Hon vaggar de små i famnen. Antti lyckas dock sprattla sig loss och med lille Veikko vid barmen drar hon sig längre bakåt från hettan.

– Kom ungar! Kom!

Men de står där karska inför den röda övermakten. Trotsar svedan i skinnet. Antti kavat som storebror om också med en skälvning av undertryckt skräck i stämman:

– Titta! Titta så grant! Så grant, mamma!

Små barn kan väl inte helt förstå och fatta. Kan inte fatta de vuxnas möda, omsorger, planeringar, framtidsdrömmar. Kan inte förstå onåden.

Långt borta knattrar en motorcykel. Ljudet växer snabbt i styrka. Kommer en kvinnas hjärta att bäva, för orsaks och ansvars skull …

Brandvaka!

Ringlande gråa andar mellan brändernas sotiga virrvarr som belamrar knutstenarna på ödelagd hustomt. Dansar i mojnande vind sin loja ringdans kring murpipans sotiga vålnad som sitter där hög och rakryggad med en rödbränd järnspis i knät. Svaga vindpustar petar ännu i falaskan, drar upp små virvlar av grått, flagigt stoft.

I öster vaknar dagen glåmigt stålgrå och höstsval, med en svag strimma av rodnad över skogsåsarnas taggiga stocksågskam. Sjön i dalen är ett småskrynkligt gråblått skinn utspänt mellan bergen. Skogen kring stränderna ryker. Kvällens och nattens väta stiger i vindlande ångor ur den gröna famnen.

Ett stycke från spismur och brandtomt ligger ett litet upplag av nytäljt virke. Det skulle ha blivit en bastu och tvättstuga. Men det blir kanske inte så.

Nej, Tauno Mäntyranta tror inte det, där han sitter med hakan stödd i handen på en stupavänd tom spiklår och med ryggen stödd mot virkesupplaget. Ännu i går var han på det klara med att det var brått med timringen om saunan skulle komma upp före snön. Nu syns det knappast vara av nöden.

Han rätar sitt svartstripiga huvud med en tung suck. För en hand över ansiktets ärrfåror som om han ville stryka bort trötthetens spindelväv. Torkar med handbaken vätan ur högra ögat.

Gråter Tauno Mäntyranta?

Åhnej, Tauno Mäntyranta har för länge sen lärt sig att gråta båtar till intet. Det är bara så att högra ögat vill flöda när han blir trött, när han vakat en natt, som nu. Det vänstra är ingen fara med. När det högra rodnar av vakan skimrar det andra lika klart ljusblått i vitan och i pupillen leker inga trötthetens dimmor. I så motto är ögat förträffligt. Någon nytta gör det annars inte. Speglar inte tankar bakom. Ser ingenting av förödelsen framför.

Tauno Mäntyranta sträcker lite på sin böjda rygg. Han skådar dagen som vaknat och skakar tungt på huvudet åt en manande tanke. Gå till arbetet! Vad tjänar det till! Vad tjänar all enveten, ursinnig strävan egentligen till, när sådant ändå kan ske! …

Med en axelryckning fäller han på nytt sin fyrkantiga haka i handen. Stirrar trött mot murpelaren, följer med blicken de gråa andarnas tröga dans kring det verk av hans händer som hettan inte förmått göra något åt.

Ingen vidare tur här i livet!

Vem som helst skulle säkert tänka så i hans situation, mot den bakgrund hans livsväg på senare år företer. När han sluter ögonen och försjunker i trötta tankar, är det just denna bakgrund hans inre öga ser.

Barndomshemmet på näset vid Nuorajärvi. Snabbt flyende lycko- och frihetsår. Så mödans första tid, god den med, i jordmans möda tillsammans med fadern, med bröderna efterhand som de växte till. Fiske och jakt som gav hjälp till försörjning och spänst i kropp och själ. Lustiga tag på dans och gille ett par år och så: Kärlekens storm som tände kött och ande för flickan från Juankoski. Vådeld det också, men inte förödande. Lämnade inte rykande bränder och aska men djup värme, bestående glöd … Nybygget ute på faderns skog. Första gemenskapens år. Vaggan han själv snickrat. De nynnande mjuka visorna vid den. Då! Den korta tiden, alltför korta …

Scenväxling på minnets filmremsa!

Tallkrönt åssluttning. Vinterklädd nejd. Vitklädda figurer nergrävda i snön, framstupa med bröstet över skidorna, bak stammar och snötyngda enar. Blankblå gevärspipor. Stirrande ögon bak sikten och kolvstöd. Åt höger långt borta ett ihållande muller som av järnhjul mot stenig väg.

Tauno vänder ett ögonblick på skallen och möter blicken från kåpmannen närmast till vänster. Ungt skäggiga drag under den vita hättan. En viskning: Tänk på att löjtnanten sa att vi skulle försöka inbilla oss att vi var ute på skogen därhemma för att skjuta harar! Urho Ilmarinen fnittrar skyggt, men Tauno försöker svälja en klump av snor som växer i halsen på honom.

I nästa sekund brakar det väntade loss. Ett plötsligt ekande skall av granatkastare, som dränks i anslagsexplosionerna när granaterna tar mark i åssluttningen eller här och där på krönet. Marken våndas under stötarna. Tauno trycker i sin snögrop, lyssnar i vånda till dånet, till ett skärrande utdraget skrik någonstans åt vänster. En fasansfull, evig minut hänger larmet i. Stillheten efter lägger sig som en fors mot trumhinnorna. I tystnaden hör han Ilmarinens triumferande stämma från gropen bredvid: Dom var inte tillräckligt långt framme med ståpittarna! Dom höll på att få slaskan i synen själva, dom asen! Men nu, Saatana Perkele!

Ett utdraget vrål från åsbrinken på andra sidan dalskåran. Sluttningen därborta avlar en trög massa av tumlande, springande kroppar, ett brunt larvskred mot den vita snön med dess svarta stopor av granatbrisader.

Eld! Kommandot repeteras längs åsen. En kulspruta på vänsterflygeln hackar sönder ryssens anfallsvrål i småbitar och jämmertjut. Högerflygelns river i på sin kant. Gevärselden bjäbbar stackato ur buskar och snögropar. Larvskredet glesnar, blynäbbar härjar i massan.

Tauno sväljer tungt. Högerhanden fumlar med rigeln i gevärsmekanismen. Första skottet brann av som på måfå. Patron nummer två har hängt upp sig. Han petar den på nytt tillrätta med vänsternävens tumme. Bredvid honom kacklar Ilmarinen ett vansinnigt skratt. Kulor piskar snön. Ryssarna skjuter springande, vrålande sitt allt mindre kompakta: Ura-a-a-a!

Någonstans inne i Tauno Mäntyrantas heta skalle viskar brinnande röster: Tauno, låt bli! Tauno, det är människor, gränsbor som du kanske! Grannar, kamrater! … Tauno, din plikt! Ditt hem, ditt land, din kvinna! …

Tveksamt höjer han geväret. Femtio meter nedanför kämpar en glesnande hop av ryska soldater uppför sluttningen. Där viker sig en. Där piskas en annan omkull. Där höjer en tredje geväret på tjugo stegs avstånd.

Gevärspipan är en blänkande rand i den rökdisiga dagern. På den spetsiga kornryggen sprattlar en mörk figur, stagnar till och höjer sitt vapen. Du eller jag! Rekylen slår som en klubba mot Taunos axel. Ryssen därnere vrider sig ett halvt varv åt vänster, bössan faller ur hans händer, i nästa ögonblick välter han och ligger där slapp i snön. Tauno fäller sitt ansikte mot gevärets kalla stål. Inom honom skriker en upphetsad, gråtande röst: Nej! Nej! Nej!

Första gången. Det går lättare sedan.

Bilder! Bilder! …

Grovstammig granskog. Flåsande moln av drevsnö. I en glänta mot molnen en diffus klump i blekblått. Månen, strimmad av drivande flingor.

Med kåpistarna i rem över skuldrorna skidar paret Mäntyranta–Ilmarinen genom stormflåset åt öster från egna linjerna. Skidorna rör sig ljudlöst i mjuksnön. Vaksamhet i ögonen, i kroppens glidande rytm. Tystnads flyende tankar.

Brevet därhemifrån! Juhani! Stupad därnere i hetaste helvetet på Näset. Lillebror … borta! Den veke, halvt religiöse Juhani med sin lust till fåglar och blommor. Av kriget tvingad. Nu död … Det fräter som hat i Taunos sinne sen han fått veta det. Varför? Varför är världen sådan? Och Eero, som inte hörts av sen han lämnade hemmet för fronten? Borta han också kanske?

Ilmarinen viskar något bakom Taunos rygg. Han stannar och vänder sig spörjande om, småskrattar bistert. Vilse? Här där han känner skogarna som sin egen byxficka! Borde väl Urho också göra, efter alla uppdrag på senare tid! Fast Urho kan gott få spåra ett slag. Alltid träffar man väl slutligt på ryssarna!

Efter en kvarts pulsande på skidorna stannar Urho plötsligt och pekar tyst med staven. Skogen öppnar sig mot snöig äng där vildsinta snörökar dansar. Femtitalet steg ifrån dem kurar en timmerlada. I samma ögonblick nås Taunos näsborrar av en lukt som han känner igen. En omisskännlig doft av torrt hö, men också av något annat. Urho har också känt det. Hans läppar dras upp i ett savigt grin.

Som uttrar gräver de sig fram genom snön. Efter dem blir en djup fåra som snabbt stryks ut av snöstormen. Väl framme lägger de öronen intill väggstockarna. Lyssnar till underligt knorrande läten, till en röst som mumlar något, dovt, som i sömnen.

Tauno nickar åt Ilmarinen. Hukade, med kulsprutepistolerna redo tassar de fram till gluggen. Ovädret är deras bundsförvant. Ett tecken från Tauno. Några hastiga språng, ett häftigt ryck av två starka nävar sliter gluggen från gångjärnen. Ett samfällt och yrvaket vrål därinnifrån och utifrån två kåpistpipor som spottar eld i kors från vardera sidan av gluggen. Fladdrande lågor i torrt hö. Mynningselden har tänt, stormen är blåsbälg. Svarta figurer stapplar kring i skenet under det låga taket, viker sig, stupar i lågorna. En kula visslar förbi Taunos öra. Ett enda skott därinnifrån. Så bara jämmer och eldens knastrande. Ilmarinen som kan lite ryska ropar en sträng befallning. De väntar med vapnen redo. Någonting rör sig i gluggen, kravlar ut, ramlar samman i snön vid deras fötter. Mannen blöder från ett hål rättigenom käkarna, spottar blod och mumlar jämrande: Tavaritsch! Tavaritsch!

Tauno lyfter den vapenlöse mannen på fötter. Ur hans blödande mun strömmar oförståeliga ramsor. Ilmarinen avbryter med en fråga. Ryssen svarar. Åtta, förklarar Urho. Det här tycks vara den ende som slapp ur bakugnen.

Mannen snörvlar något, pekar med tummen mot det växande eldskenet. Tauno ser att han gråter, gråter flödande med det smutsiga ansiktet vänt mot en diffus, isig måne. Samma ord återkommer gång på gång i ryssens snörvlande mun. Tauno nickar. Spörjer Urho, som översätter: En av dom var min bror! Min bror Sasja! …

Sasja! Juhani! tänker Tauno. Tanken ger ingen hämndens lisa, bara en underlig frossa i hjärtat.

Obevekligt glider minnenas filmremsa förbi själens öga. Tauno skakar plågat sitt ärriga huvud och blir inte kvitt dessa vålnader av det förflutna. Dessa våldsamma skeenden som tynger som brännande stenar och piskar honom med mardrömsnätter ännu åratal efteråt.

Är det kanske för detta, tänker han. Är det för detta som all tur svikit? Men han bad ju aldrig om det! Världens vansinne var det som tvingade honom! Skulle det inte räcka med offer förresten? Juhani! Eero, som ingen vet var han finns! Ögat!

Mars nittonfyrtio! Brakande eldstorm över splittrade, förödda ställningar. Tjutande störtbombare, brak och virvlande kroppar, jord, trävirke. Ett slutligt onådens rytande dån, vansinniga jättars bökande spadvänd i blodig jord och spjälkstubbiga vålnader av söndertrasade skogar. Helvetet satt i system på en jord som kärlek påståtts ha skapat. Lilla Finland på knä under fiendens sargande björnram …

Fred! Men vilken … Evakuering! Eländets beträngda människoström ur skogarna vid gränsen. Sorglig spillra av hembygd och odlarfolk.

Fältpolis Tauno Mäntyranta en av dem som ska försöka bringa ordning i flykten. Kommandon! Välavvägda förklaringar! Vem lyssnar i panikens stund på sådant!

Allt skall lämnas i det skick det befann sig då förhandlingarna undertecknades.

Fältpolis Mäntyranta går från gård till gård, från by till by. Inte människoslaktare längre. Nu gäller det djur. Det har intet med förhandlingsöverenskommelser att skaffa. Detta är folkets önskan. Ingenting levande åt inkräktarna!

Taunos tunga revolver piskar bly i lurviga kreaturspannor, men han vämjs för varje skott. Detta är hatets verk, drygt nog, svårt nog. Han är inte ensam om det, men den tanken ger ingen tröst. Så illa är det alltså ställt. Så långt är människan hunnen. Ordern är hemlig, men är order.

Han tittar in i övergivna gårdar. Det händer att han finner en gryta på spisen fylld av doftande kokkött. Tauno grinar bistert men han rör inte grytans innehåll. På en större gård är det dukat i salen, dukat som till bröllopsfest. Mängder av rejäl bondmat, rader av glas och uppslagna brännvinsflaskor. Tauno känner törsten klösa strupen. Sista supen är redan många dagsresor efter. Men han rör inte håvorna. De är för andra. De har dukats i flyktens sista minuter, som ett hatets verk. Så långt är människan hunnen.

Sommaren då! Elma! Mjuk, varm, efter ängslans långa tid. Svärföräldrarna snälla människor. Hyste gärna måg och familj som kriget gjort hemlösa. Arbete på gården. En stilla, spirande tro att allt skulle bli normalt igen. Och så plötsligt: Finlands armé! Radioröster darrande av patos! Brinnande hjälteepos! Kallelse till våld, för återerövring! Galenskap!

Tauno, du får inte, de kommer att döda dej! Tauno, vi ska ha ett barn igen …

Var ges väl en utväg? Tauno inställer sig. I egenskap av veteran blir han gruppchef för en avdelning nyrekryterade från Kuopio län, från Ulankoski, Lisalmi och residensstaden. Veteran … I mord … Att lära andra …

Är det för detta? Ingen vidare tur! …

Tauno Mäntyranta suckar. Torkar med handbaken sitt flödande öga. Stirrar trött mot murpipan. Runkar tungt sin svartstripiga skalle. Aldrig! Aldrig mera! Vad som än månde ske, aldrig mera det! …

Bildraden bryts för en sekund av beslutsamhets dova mummel. Men återvänder obevekligt med fortsättningen:

Äntligen fred på nytt!

Fänrik Tauno Mäntyranta får sin utmärkelse redan på lasarettet. För ärligt nit, för fosterlandskärlek, för gott arbete i våldets tjänst. Så långt är han hunnen som människa …

Friskskriven blir han tilldelad tjänst som trafikpolis i staden. Står där stram och ärrig i sin uniform och leder med gester av behandskade händer trafiken i gatufårorna. Familjen i tjänstebostad, ett hem i stadsvimlet. Elma, Pekka, Antti som är två år nu. Yrket lätt. Begynnande trivsel om också en naggande längtan ibland, till skogen och friheten.

Naturligtvis är det ögats fel. Emaljögat staten förärat honom istället för det som granaten tog i det brådstörtade återtågets bittra dar. Eller den kraftiga näsryggens, som skymde och inte gav sikt nog till hindrande av trafikolyckan. Vad fäster sig överheten vid annat än effektivitet. Trafikkonstapel Tauno Mäntyranta har felat. Inte lämplig.

Mera som på nåder får Tauno ett förordnande som ordningspolis i ett av Nordfinlands mera svårhanterliga distrikt. Här har han övernog av skog och långa jaktfärder. Fast jakten är inte densamma som i skogarna kring barndomshemmet. Här gäller den människor. Inte för att döda, som i vansinnets år, men för att bringa ordning och lydnad för lagen. Juhani Pelttinen i Ylikoski by är misstänkt för olaga älgskytte. Antero Vesas vid Järvikokkola har förmodats tillverka brännvin för försäljning. En småskogsbonde norrpå har misshandlat sin granne under vådligt oväsen. Tauno far på sin tunga Harley med tjänsterevolvern i bältet genom mörka skogar för att beivra sådant. En syndare har köttkaggen omisstänksamt stående i källarn. En annan har öppnat privat bränneri i sängkammarn. I förstone tvingas Tauno av tjänstenit till åtgärder. Mycket vinner han inte på det. Kanske att en grov sten viner förbi hans öra, där han kommer knattrande på motorcykeln en mörk kväll. Eller i tillfällig folksamling på stugdans som övergått till bråk en kniv som vill åt hans kött. Men Tauno friar sig. Ett stick i ett lår. Något vårdslöst riktat slag mot skallen ibland, det är allt. Hemma gråter Elma sin fruktan. Tauno, du måste söka annat arbete! Busarna slår ihjäl dej! Åt det ler Tauno. Han börjar märkligt nog trivas med sitt distrikt. Turerna utåt skogen blir mera regelbundna. Fattiga, enkla människor är det han söker. Rättnu är Tauno Mäntyranta inte längre deras fiende. Han sitter vid Juhani Pelttinens bord och äter av kokköttet utan att spörja om ko eller får eller herrarnas högdjur. Rättnu slänger han ner en sup eller två av Antero Vesas fruktansvärt starka finkel. Hans syn har blivit annorlunda. Allt han hört och sett och upplevt av skogsbornas armod har vänt hans sinne i medkänsla. Dessutom vet han nogsamt: Skulle han sätta fast alla stora och små skälmar av tvång och för bröd och enkla nöjen, så fick han dra halva socknen inför rätta. De små slagsmålen då och då? Det är som om hjärnan vägrar att godta dessa små gruff med knytnävar och kniv som något särskilt olagligt. Han har dock sett värre! Den gången när mord var legaliserat och mer fruktansvärda vapen än en ynka knivnubb sattes i händerna på ungdomen, på honom själv och andra. Tauno blundar. Han behöver ju inte heller blunda mer än med ett öga.

Det hela resulterar i att brottsligheten i socknen sjunker till en nivå som skulle kunna sägas minst sagt tillfredsställande. När ett halvår gått får Tauno mottaga en bukett av erkänslans ord från högsta överordnade i Oulu. Innan året är förbi har en misstanke tydligen vaknat. Sen dröjer det inte länge förrän ordningspolis Tauno Mäntyranta avförts ur registret och tvingas söka sig annat yrke.

Med fädernas mångkunnighet i sina händer blir Tauno husbyggare. Elma har för tredje gången burit bevis för hur fruktsam deras förening är. Han kastar sig i arbete med ursinnig iver. Bygger i sjudagarsveckor och femtontimmarsskift på ett halvår tre hus åt andra och ett åt familjen, vid en fager vik av Lestijärvi sjö söderut i landet, en halvmil eller så från själva samhället. Där stod det ännu i går morse, när han på sin gamla Harley från polistiden for till sitt arbete. Ett hem, för honom och de tre han offrat sin yttersta kraft för. Visserligen inte riktigt färdigt än. Men till jul var det tänkt …

Och nu!

Det känns inom honom, där han modlös kurar på spiklådan, som om någonting gått sönder. Som om en alltför hårt spänd fjäder plötsligt brustit. Han är slapp, tom, död på något sätt. Har ingen ork mera.

Ingen vidare tur, tänker han. Och varför? Var det för detta? Detta onda som dock var påtvingat!

Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden …

Med ett undertryckt stönande reser han sig. Ser än en gång ut över skog och sjö och rykande brandtomt. Så rycker han slappt på de breda axlarna och avlägsnar sig med dröjande steg från platsen. En vindpust leker med askan bakom hans rygg. Rör upp lätta, virvlande flingor, fragmenter av detta som ännu i går var Tauno Mäntyrantas hem …

2

Dagarna går. Tauno förmår inte ta sig ur det underligt döda vakuum som efter branden förlamar hans viljekraft. Familjen är åter inkvarterad hos Vilho Tortelainens som själva är barnlösa.

Han vankar kring i ruvande olust. Pysslar en smula med motorcykeln. Strövar ibland utåt viken där hans hem ligger skövlat och bränt. Petar i askhögarna med en käpp kanske, eller står där bara och ser med tom blick utöver backarna. Röker sin pipa och grubblar, grubblar.

Arbetsgivaren nere i samhället skickar bud på bud. Mycket är ogjort på bygget och vinter snart att vänta. Man får kanske ta in en annan … Till slut far Tauno ditned. Vankar en grå morgonstund bland ställningarna, tittar håglöst uppåt väggarna och muren som sticker mot skyn mellan taksparrarna. Den nye ska ta vid i morgon, har sista budet från arbetsgivaren sagt. När Tauno far hem har han verktygslådan med. Innestående slantar ska komma med postbudet, har uppdragsgivaren lovat.

Det känns som ett svek på något sätt. Tauno har måst låta förstå att han är sjuk. I verkligheten är han det ju också. I själen. Får inte kropp och vilja att lyda. Vet bara: Han orkar inte just nu. Kanske aldrig …

Vilho försöker tala honom tillrätta, i all vänlighet. Och Tauno säger att visst, visst ska han skaffa ett arbete på nytt. Vilho ska nog få betalt för inackorderingen, inte tu tal om den saken …

På sin gamla Harley skuttar han till samhället och ringer till arbetskontoret i Kokkola. Men läget på arbetsmarknaden är inte det bästa. Föreståndaren får adressen, ska meddela om något yppar sig. Hemkommen har Tauno översatt föreståndarns ord till mera än ett halvt löfte. Visst finns det arbete. Bara någon dag till, sen ska Elma, Vilho, Aino få se … Men han känner sig tyngd av skam och hans huvud sjunker för varje dag allt djupare inför frågande blickar. Axlarna kurar, gången blir slö och tung.

När kallelse omsider kommer som en överraskning, är det som om han inte ville följa uppmaningen att inställa sig på arbetskontoret. Likväl måste han ju. Hans omgivning fordrar det. Elma, som länge ängslats, får plötsligt nytt liv i rörelserna och hopp i blicken när han säger att han ska väl åka, att allt ska väl ordna sig, att aldrig har han tänkt sig annat. Och den lättsamma, skrattiga Aino drar till med att bara han får jobb igen ska han se att käringen hans blir blank i hårremmen igen, sen det en tid synts ha varit klent med utfodringen.

Kokkola tar emot honom med snålvind och ett duggregn, bemängt med vita flingor. Arbetskontoret är inrymt i en grå stenkub som inte inger större förtroende. Ett ögonblick funderar Tauno på att vända, men de icke närvarandes tryck tvingar honom slutligen genom porten. Föreståndaren är en skallig man med träansikte och fiskögon. Tauno visar fram kallelsebrevet. Det träiga ansiktet spricker i ett tvunget leende.

– Nå, vi ska se! Naturligtvis finns det inget arbete att anmäla er till just nu! Arbetslösa är det däremot gott om. Men … Det var ett annat! Mäntyranta har familj att dra försorg om, var det inte så?

Tauno nickar.

– Talar ni svenska, slänger föreståndarn fram.

– Inte mycket.

Han är inte från de svensktalande trakterna. Men han har lärt en del på senare år, av arbetskamrater, på snabbkursen han gått innan han tillträdde polistjänsten. Men ordförrådet är inte stort, närmast bara grunden. Elma kan också en smula, från en frivillig kurs i skolans sista klass, vad hon berättat.

– Nå, det spelar nu inte största rollen, menar föreståndarn. – Här är en adress, bäst att gå dit direkt kanske, många ligger på …

Hemlighetsfullt som allt föreståndarns tal. Ingenting yppat om vad art av eventuell anställning. Bara som avslutning ett kuvert i handen och ett nytt tvunget leende.

– Stadshotellet nummer sju! Fråga efter herr Gustafsson, svensk! Lycka till!

Herr Gustafsson, svensk, visar sig vara en mörk, livlig man i femtioårsåldern, med skarpa men inte ovänliga drag. Han bjuder Tauno sitta, sticker en cigarrlåda under hans näsa.

– Vill herr Mäntyranta att jag beställer in nåt att dricka?

Herr Gustafsson, svensk, talar en