Filurius och andra luringar

By Nils Parling

Nödtid. Snåltid. Verkstäder och gruvor i huvudsak utan bemanning. Till och med skogen svek i långa perioder sina slitkusar. Arbetslöshetens spökelse svepte med sin kvast från stora samhällen till smärre industriområden. Så kan man dra sig den hårda tiden till minnes. Filurius och andra luringar är en novellsamling av författaren Nils Parling. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726940411

Book preview

Filurius

Nödtid. Snåltid. Rökfria fabriksskorstenår. Verkstäder och gruvor i huvudsak utan bemanning. Till och med skogen svek i långa perioder sina slitkusar. Inga utbildningskurser för betalning stod till buds och metoden att stämpla sig till det nödvändigaste var ännu icke uppfunnen. Så kan man dra sig den hårda tiden till minnes.

Arbetslöshets spökelse svepte med sin kvast från städer, storsamhällen och smärre industriorter oräkneliga horder av nödställda ut på landsvägarna. En veritabel luskung av luffare krälade genom landet, företrädesvis förläggande stråket dithän, där byarna ännu låg tätt på bergen och befolkningen rimligt närde sig på vad som från urminna tid varit levandets fyra hörnstenar: åkerbruk, boskapsskötsel, fiske och i viss utsträckning jakt, i lönndom mestadels.

Man hågar från mycket tidiga år denna gråa, trista företeelse. Barndomens by, egentligen ett redan strax efter sekelskiftet nedsövt litet järnbrukssamhälle i västerbergslagens finnmarker men på alla håll omgivet av skogsbyar på bergen, var genomströmmad av tusenden av dessa landsvägarnas och skogsstigarnas hopplösa kringströvare. Av karlar, som efter några år på trampen gjorde sig något av en storhet i att som det hette köra rent, dvs. bettla vid dörrarna. Av andra, som kamouflerade sitt parasiterande med ett litet lager av skosnören, billiga kammar eller annat småtjack i rockfickan. Av andra åter, som likväl med sina händer sökte göra rätt för kost och tillfälligt logi något dygn, genom att vara hemmansägare och skogstorpare behjälpliga med höbärgning, vedhuggning eller annat tidsbegränsat, innan de drev vidare på stråket.

Sålunda i stort sett sammansättningen av den kring västliga landet krälande luskungen av arbetslösa kringdrivare. Dock, ur denna gråa massa kunde särskiljas vissa avvikande individer. Vandrare av annan mentalitet och med något av resning över personligheten. Som exempelvis en västgöte, här kallad Anders-Gustav, av gemene man längs den trad han utvalt åt sig bak ryggen nämnd Filurius. Sistnämnda förövrigt en smula märkligt, i beaktan av den yrkeskaraktär han redovisade. Ty någon uppskörtare och skojare var han visserligen icke, möjligen då frånsett vissa friheter som kropps anfäktelser kan påtvinga.

Vid den tiden, då arbetslösheten fyllde stråken med luffare och likbenta, var Filurius redan etablerad på sin trad av och till mellan Borås i söder och Falun i norr och med föga avvikelser från den fångstlinjen. Att börja med kan en beskrivning av hans yttre och hans sätt att vara förefalla rimlig.

Någon Goliat i resning var Filurius inte. Knappast över medellängd, men bredaxlat fyrkantigt och grovlemmad, men något av björntyngd i den satta kroppen. På den korta tjurhalsen tronade ett likaledes fyrkantigt huvud med smått kärva drag och lugna ögon och ett alltid välansat, svart helskägg. Alltid klädd i djupt mörkblå klädeskostym och oavsett om sommar eller vinter med en skärmmössa av svart kläde på skulten, förde hans uppenbarelse tanken till en sjökapten av gamla stammen, frånsett avsaknaden av tränsar och kokard.

Sålunda hans yttre. Men inte mindre anmärkningsvärd den rikhaltiga sortering av varor han i sin yrkesutövning medförde. När andra försäljare av diverse varor bar sina begränsade sortiment i blåknyten, unicaboxar eller som en del mera lösa existenser i fickorna, var Filurius självkonstruer ade butik av prima furu, ett två alnar högt och halvannan aln brett skåp, med hyllor och smärre utdragslådor, närmast att likna vid en mindre sekretär, om också förutan utsmyckning och med stadiga läderband att bära butiken i.

Baksidan av skåpet var klätt med filt för att skona tyget i kavajryggen. Och fyllt med allsköns varor verkade det förvånansvärt att Filurius förmådde genom ofta rätt långa vandringsetapper lida dess tyngd. Det har vitsordats av trovärdiga män, att när Filurius vid tillfälle på järnvägsstationen i Strömsdal fyllde på sin butik med efterskickade varor från Borås, hade man lockat honom att låta väga skåpet på väntsalens godsvåg och funnit dess bruttovikt uppgå till inte mindre än åttioåtta kilogram. Eftersom det längs Filurius fångstlinje ibland kunde som i Dan Anderssons dikt vara mil efter mil till lador och hus, så är det lätt att förstå att det tarvades björnrygg och starka benstabbar att dag efter annan vandra kring med så omåttlig tyngd på ryggen. Likväl hörde ingen vid förfrågan någon klagan vad det beträffade. Tvärtom var Filurius så överens med sitt skåp att han hade svårt för att direkt hålla balansen, när han satte det ifrån sig. Och det hände, när han gästade något avsides torp för något dygn, att en av ungar och allehanda sysslor överlastad husmor gnällde över att hon var tvungen söka sig till samhället för uppköp på månadsräkning och skulle få påfrestande återfrakt. Då erbjöd sig gästen att avlasta henne besväret. Och om den nedskrivna listan på förnödenheter blev än så lång, så frambar Filurius likväl en undran om husmor inte kunde finna ut något mera och i dubbel bemärkelse viktiga varor, på det att hon måtte kunna skona sin kvinnorygg nästa gång. Att han var uppskattad för slika uppdrag var självfallet. Torparhustrurna visade honom välvilja, och måhända var det detta som i någon mån kunde ligga till grund för det nom de guerre han fått sig påklistrad i bygderna. Ty ohederlig i sin förvärvsverksamhet kunde han inte sägas vara.

För övrigt var Filurius välsedd överallt där han drog fram. Så kallat bättre folk tussade inga hundar på honom som kunde hända vanliga nasare och luffare. Han var ju proper i sin klädedräkt, i motsats till många andra vandringsmän fri från spik dvs löss. Lugn och värdig i sitt uppträdande. Och dessutom välsorterad. När han öppnade sina skåpdörrar så fanns där näranog allt vad knaperherrskap och fattigfolk kunde tänkas åstunda. Där fanns broderigarn och uppritade bonader för de förstnämndas sysslolösa händer. Och för övrigt vad hans största kundkrets kunde tänkas behöva. Billigt därtill. Som jämförpris med nuet kan nämnas att en trassliten torpare kunde köpa ett klisterfritt blåställ, blus och byxor, för en femma, och en slitstark arbetsskjorta för enochfemtio eller så. Hans väldiga skåp innehöll allt tänkbart av textilier med undantag för alltför skrymmande ytterplagg. Och i de utdragbara lådorna låg tälj- och rakknivar, livremmar och strumpeband, tvål och flaskor med billig osagoa, papper och pennor, saxar och locktänger, pipor, munspel, fiol- och gitarrsträngar, fickspeglar etc. etc. Och de rekordbilliga stuvbitar av klänningstyg han då och då medförde blev inte gamla i skåpet, helst som han ibland nödgades ömka sig över i armod suktande kvinnfolk och lämna över den åtrådda varan med en utsago att med ekonomiskt vederlag var ingen brådska, han kom ju vägen fram igen och det skulle väl ordna sig på något sätt. Ingen hörde honom heller någonsin beklaga sig över att ha blivit lurad på den lämnade krediten.

En liten egenhet hade Filurius, som skiljde honom från vanligt folks. I sitt kontinuerliga vandrande genom bygderna, hade han från början lagt sig vinn om att på rimligt god svenska överbrygga det Babel av dialekter som rådde i skilda socknar och som han väl kunde tolka men näppeligen lära sig att kommunicera på. Detta torde kanske ha berett honom mycken koncentration och tvingat honom att dela upp sina språkliga satser i semikolon som hum-hum eller si-si, något som inte alls irriterade åhöraren utan för det mesta lockade till dolda löjen. Kunde kanhända när han lände an till en gård och knackat sig in komma att låta ungefär sålunda:

– Göddag nu är jag hum-hum här igen med mitt hum-hum skåp. Måhända si-si, att frua kan ha någon hum-hum önskan, som jag si-si, kan tillgodose. Eller hum-hum förstås om hum-hum maken behöver nåt, si-si, för sin hum-hum räkning…

Speciellt talträngd var han emellertid inte, men i egenskap av ständigt utfrågad förmedlare av nyheter måste han givetvis godmodigt ställa sig till förfogande för depescher från omvärlden, i allt som inte rörde rent byskvaller, sistnämnda något som han bara humhummade eller ryckte på de breda axlarna åt. Han studerade med förkärlek alla de tidningar han kom åt hos sina kunder och hade inget emot att meddela vad han läst åt sådana armlingar som inte ens hade råd med provinsbladen.

Han blev något av ett vandrande tvärsnitt genom sin tids tidningsflora, oavett skilda publikationers åsikte och partiinställning. Vad politik beträffade låg det i hans yrkesetik att aldrig närmare gå in på diskussioner över ämnet ifråga. Strikt neutralitet var nödvändigt, eftersom han ju som avnämare hade kontakter med såväl mera besuttna som armlingar i deras kojor.

Det kan anföras att Filurius gästade en blivande skrivares hem så där ett par gånger om året, vår och höst. Även om han inte gjorde sig någon nämnvärd förtjänst i fattigt barnrikehus. Och att han hade sin givna bädd över en natt eller två i trängseln. För ungskocken var hans ymnighetshorn till skåp ett föremål för drömmar och i stort sett ouppfyllda önskningar. För mor i huset ett aldrig yppat bekymmer över att få matsmulorna att räcka till ytterligare en mun. Och för far som utåtriktad och lättsam till förnöjelse i pratstunder med en man som iallafall visste avsevärt mera om världen än övriga tämligen andligt försoffade på den avlivade järnbruksenheten Strömsdal. Då kunde där utspinna sig samtal om skeenden i fjärran bygder. Och mera ovanliga händelser i byar och samhällen längs Filurius vandringsled. Eftersom far i huset var avsevärt intresserad av psykologi och människans beteende drog han sig inte heller för att vid ett och annat tillfälle söka få en inblick i Filurius egna agerande på livets arena. Som när han exempelvis en gång sporde Filurius om denne möjligen gästat och erfarit någon uppbyggelse hos en i överkant som lättsinnig beryktad änka i en by ungefär en mil norrut i socknen och fick till svar.

– Väl besökte jag hum-hum, hetären du avser. Men si-si, där var redan förut en hum-hum, av dessa springikringare före mig. Och si-si, de gåvo mig genast trenne kaffekoppar hum-hum brännvin, så det blev för mig föga av hum-hum, affärer i det huset, där jag förövrigt mera sällan stannar över hum-hum natten…

Eftersom det alltjämt i den tiden kunde tänkas vådligt att som Filurius vandra kring med ett digert lager av begärliga varor och dessutom som förmodades avsevärda penningsummor på fickan kom också vissa risker vid ett par tillfällen på tal. Men det förmärktes ingen som helst oro i Filurius bortförklaring av riskerna.

– Väl må det vara som du hum-hum säger. Men si-si, jag har ju min ständiga hum-hum följeslagare kaliber hum-hum åtta med myndighets hum-hum licens och kan känna mig hum-hum trygg.

Det fanns också andra vådor för en av ett tungt furuskåp med varor genom skogsbygderna strövande man. På skogsbete drev stora flockar av nötboskap sökande föda. Inte bara menlösa kossor utan också fullvuxna tjurar, en del av de senare redovisade en påtaglig animositet inför alla som inte hörde egna husbondfolket till. På förfrågan om Filurius inte någon gång blivit anfallen av slika, mestadels hornförsedda muskelberg och räddes dem, kom Filurius lugnt med följande utsago:

– Väl såg jag en arg hum-hum, tjur en dag. Dock var den si-si, icke alls farlig. Den stod och hum-hum, bölade mot en stor hum-hum, sten. Jag tog då fram min hum-hum följeslagare och hum-hum, sköt ett skott. Och si-si, tjuren blev så hum-hum, rädd att dyngan dallrade hum-hum, ur honom som en hässjestång, när han hum-hum, kesade därifrån.

På en tämligen förundrad fråga om varför en arg tjur bara stod och bölade mot en sten kom det till familjeskratt förlösande svaret:

– Si-si, det var måhända därför att jag hum-hum, råkade sitta oppepå stenen…

Frånsett tillvanda semikolon Filurius lakoniska deklaration om eventuell fruktan för vildsinta tjurspektakel.

I decennier genomvandrade Filurius de västliga bygderna med sin butik av furu. Tiderna förändrades till det bättre. Hjulen kom igång och luskungen av arbetsbehövande sögs upp av den allmänna produktionen. I slutet av trettiotalet försvann också Filurius från sitt vanda stråk. Det sista man hörde av honom var genom radion som nu konkurrerade med tidningarna som nyhetsförmedlare och emellanåt kom med efterlysningar.

Begav sig då att förstnämnda media å arvsfondens vägnar efterlyste eventuella blodsbandssläktingar till en åldring, som slutat sina dagar på ett ålderdomshem någonstans i Västergötland. Om namn som nämndes ingenting sade om hans identitet, så gav skåpet som tyngt Filurius på hans vandringar och som förekom i efterlysningen i varje fall allmogen längs hans forna fångstlinje besked om den. Det var en välbekant person det var fråga om.

Och väl häpnade mången, när det nämndes att arvet som stod på spel var placerat i bank, summa stor fyrtiotusen kronor. Men man tvingades ju också förstå. Den mannen Filurius hade överallt varit välsedd för sitt hedersamma