Gubbröran

By Mia Ahl

Del tre i Mia Ahls känna-igen-sig-roliga serie om de tre göteborgs-väninnorna Jenny, Sofia & Jessika. Livet har sin – inte alltid gilla – gång; Jennys man, Magnus, blir alltmer en sexistisk soffpotatis som visar allt mindre intresse för sin fru. Dessutom tycks han dölja något för Jenny, kanske är det en otrohetsaffär?

I kontrast leker livet för Jessika, och hennes juvelerar-chef Claes har till och med friat. Vägen ligger öppen för ett härligt midsommar-bröllop. Men det är ändå något som skaver. Kan det vara det att Jessikas minst sagt krävande mamma till råga på allt vill vara den som bestämmer om bröllopet – in i minsta detalj?

Sofia har i sin tur inga problem på karl-fronten. Men förutom sin egen man känner hon dessutom begär efter salta kex. Därtill är hennes tonårsdotter en källa till ständiga bekymmer. Vilket når sin kulmen när dottern passar på att bjuda in lite kompisar när föräldrarna är bortresta över helgen. Undrar vad pappa Henrik har i sitt fina barskåp …?

Detta, och mycket mer därtill, avhandlar de tre väninnorna på sin månatliga lunch på restaurang Dorsia. Och när Sofia passar på att föreslå för Jenny att de ska arrangera en möhippa för Jessika, reagerar Jenny med skräckblandad förtjusning. Hon har inte glömt Sofias upptåg med att bjuda Jessika på en strippande jultomte …

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 2, 2019
• ISBN: 9789178294565

Book preview

[e-mail]

Kapitel 1

Göteborg, Fredagen den 25 januari 2019

Jenny lade ner matsedeln och lät blicken glida över restaurangen. Det såg ut som om hon såg sig om efter en kypare, men egentligen letade hon efter sina väninnor, Sofia och Jessika. De skulle äta lunch på Dorsia klockan ett, så som de gjort den sista fredagen i månaden i flera år.

Jenny tänkte äta fisk och dricka ett glas vitt vin. Det var ju fredag och hon hade en ledig eftermiddag. Eller ledig. Hon förväntades handla lite gott till helgen på vägen hem och väl hemma förväntades hon städa huset och köra en tvätt.

På den vita bordsduken framför henne stod ett glas, en vattenkaraff och en korg med bröd. Ljusa kuvertbröd med blank yta och sesamfrön på. Mörkt kryddoftande rågbröd och små bitar knäckebröd. Så lockande. Jenny var hungrig. Hon hade ätit frukost strax efter fem. För varannan onsdag och fredag öppnade hon på förskolan så hon hade varit på jobbet redan vid halv sju. Barnen hon hade hand om hade både ätit frukost och haft fruktstund under förmiddagen men själv hade hon inte hunnit få något i sig. Hon hade haft fullt upp med att servera, torka upp utspilld filmjölk och skära äpplen i klyftor.

Trots att Jenny tillbringade minst varannan lördag i ett bageri, tröttnade hon inte på smaken av nybakt bröd. Nu kände hon hur doften steg mot henne, lika påtagligt som om detta varit en animerad film och det nybakade brödet sänt ut gyllene slingor av rök med förförisk musik.

Obeslutsamt lät hon en hand sväva över brödkorgen, innan hon tog en bit grovt bröd, bredde smör på och bröt av en bit som hon stoppade i munnen. Hon slöt ögonen och njöt medan hon tuggade. Sedan spanade hon mot trappan igen. Sofia var ofta sen till deras fredagsluncher, men Jessika brukade passa tiden, trots att hon var den som hade svårast att komma ifrån.

Jenny fick ögonkontakt med kyparen och beställde. Fisksoppa, med hummer och vitt vin.

Sedan såg hon på sin mobil. Den visade på 13:27. De andra var sena, men det är inte lätt att vara punktlig i Göteborg och Jennys klocka gick alltid fyra minuter före, för hon trodde att hon på så sätt kunde skaffa sig ett slags sömsmån i det trånga plagg som var hennes vardagsliv. Hon hade två jobb. Dels på en förskola, som drevs av ett föräldrakooperativ, dels som konditor, expedit och alltiallo på ett litet konditori i Haga. Båda jobben krävde flexibilitet och stor förmåga att göra flera saker på en gång. Båda jobben passade Jenny alldeles utmärkt. Hon rev av en bit till av brödet och föste sedan brödkorgen ifrån sig innan hon böjde sig efter sin kasse. Hon skulle ta fram sin kalender och titta i den för att verka upptagen. Och just som hon rätade på ryggen såg hon Jessika komma uppför trappan. Hon vinkade och gick väldigt fort genom lokalen.

Förlåt, förlåt, förlåt, sa Jessika och omfamnade Jenny som hann resa sig.

Förlåt att jag är sen. Vi hade en massa kunder och när folk står och grubblar över förlovningsringar vill man inte skynda på dem. Det är ju så viktigt.

Jenny tänkte på hur Jessika själv sålt sin förlovningsring och vigselring för att kunna köpa julklappar åt sina barn. Det var fjorton månader tidigare, då Robert, Jessikas ex, vägrat betala mer än minsta möjliga underhåll till barnen. Jenny lät sin högra hand glida över sin vänstra och haka upp sig på stenen i sin egen förlovningsring.

Hon nickade instämmande.

Ja. Man tror ju att man ska ha den hela livet, sa hon.

Sedan såg hon på Jessikas hand.

Men! sa hon och pekade.

Mmm, sa Jessika nästan generat. Jag är inte van vid den ännu.

Få se! Jenny höll ut handen och tog Jessikas i sin.

Oj! sa hon.

Den är vacker, lade hon till, rädd att Jessika skulle missförstå hennes ord och ansiktsuttryck.

Claes är ju juvelerare, började Jessika. Sedan lyfte hon blicken och vinkade igen.

Sofia är här, sa hon helt i onödan till Jenny.

Sofia forsade fram på sitt vanliga vis, smal och elegant och med håret i ordning och inte en enda fläck maskara på kinden trots att det snöade utomhus.

Hej, sa hon och ställde sin handväska på en av stolarna. Sedan kramade hon de andra och placerade luftkyssar vid deras kinder.

Ja. Jag vet att jag är sen. Det är ett jädrans väder ute men det vet ni väl. Och så var jag tvungen att kila in hos vår granne och vattna hennes blommor. Hon är i Spanien. De har ett andelshus där. Ni anar inte vad avundsjuk jag är. Och min mamma är på kryssning i Karibien. Det är bara jag som måste uthärda det här vädret. Det är ruskigt. Christel, din gamla svägerska, Jessika, är bortrest, så jag måste jobba varje dag, hela dagarna i nästa vecka. Ensam i butiken.

Hon gjorde en missbelåten grimas, som antydde att hon var utarbetad, alternativt hade aptrist ensam utan kunder i butiken. Jessika, som också jobbat åt sin före detta svägerska visste att det ofta var tomt i butiken som sålde sådant man inte behövde, företrädesvis vaniljdoftande ljus.

Sofia fiskade efter medömkan, men fick inget napp.

Titta på Jessikas hand! sa Jenny istället. Hon var glad att hon kunde berätta något som Sofia inte visste, kanske inte ens anat.

Generat höll Jessika fram handen. Sofia såg på ringen.

Åh! sa hon med bara en aning avund. Den är fin.

Han är ju juvelerare, sa Jessika.

När hände detta? Det var Jenny, som egentligen var mer intresserad av själva förlovningen är diamantringen.

På nyårsafton. Jessika fnissade.

Visste du nåt? Jag menar, har ni pratat om det?

Omigen var det Jenny som frågade. Sofia hade höjt en hand och vinkade på kyparen.

Nej. Jag begrep faktiskt inget. Förrän han ställde frågan, förstås.

Champagne! sa Sofia, till kyparen som nu stod vid deras bord. Han höll en flaska vitt vin i handen och såg både förväntansfull och förvirrad ut.

"Vi ska ha tre glas champagne. Riktig champagne. Jag bjuder!"

Och nöjd med att för en stund åter vara i händelsernas centrum böjde hon sig mot Jessika.

Berätta allt! sa hon uppfordrande.

Jenny såg nästan olyckligt på kyparen som dröjde sig kvar med vinflaskan i handen. Han var osäker på vem av damerna han skulle lyda.

Vi får ta champagnen först, sa hon beklagande, rädd att han skulle tycka hon var en besvärlig gäst

Nej jag anade inget, sa Jessika och höll fram handen igen. "Jag borde ha gjort det redan i mellandagarna. Tredjedagjul, tror jag, kom Molly in till mig och började plocka i mitt smyckeskrin.

Hon satt där och provade mina ringar och frågade om jag saknade min förlovningsring och hur det gått till när Robert och jag förlovade oss och om jag valt ringen själv."

Mor-dotter-prat. Eller snarare dotter-mor-prat, sa Jenny.

Precis. Och jag svarade så gott jag kunde för det känns ju så länge sedan. Och en del minns jag inte ens.

Hon tystnade för hon mindes mycket väl hur det känts, inte att förlova sig, utan att sälja ringarna eftersom det varit en mycket komplex känsla. Hon hade stått utanför pantbanken efteråt med en egendomlig känsla av frihet och eufori och bara ett stråk av vemod.

Och, Jenny manade på Jessika.

På nyårsafton. Ja, då strax före tolvslaget. Medan min mamma börjar snegla på champagnen och Elliot nästan somnat. Ja. Då drar Claes tag i mig och ställer sig på knä! På knä! I min mammas vardagsrum. Och frågar. Och har en ring i kavajfickan.

Så gulligt.

Ganska självsäkert, sa Sofia.

Ja. Båda delarna faktiskt. Väldigt o-Claes-aktigt. Jag tror han har tittat för mycket på amerikanska romantiska komedier.

Jessika teg om att hon känt sig förvirrad och faktiskt utan valmöjlighet. Man kan inte säga nej i den situationen.

Fast, sa Jenny. Han brukar ju förklara dig sin kärlek medan folk lyssnar. Som på julafton, förra, nej, förrförra året. Då var ju också alla där, barnen, din mamma. Och Robert.

Du menar han borde hört av sig till Glenn, taxichaffisen, också, sa Jessika med ett skratt. Det gjorde han inte.

Vad sa din mamma? undrade Sofia.

Hon kvittrade. Överlycklig. Hon har nämligen varit på mig i ett år, ända sedan hon insåg att jag gjort mig av med ringarna från Robert. Så länge har hon sagt att jag måste köpa en ny ring och sätta på vänster hand.

Varför det? Jenny rynkade ögonbrynen.

Av samma skäl som hon nu är på mig att bestämma ett datum för vigseln. Ett konstigt, mycket konstigt sätt att upprätthålla skenet.

Din mamma, sa Sofia mångtydigt.

Tack, sa hon i nästa andetag, då kyparen ställde ner tre högresta glas på bordet framför dem. Han visade flaskan för Sofia, som nickade, och sedan hällde han upp ett glas åt dem var, innan han återförslöt den. Så nickade han och gick.

Skål! sa Sofia som väntat nästan otåligt på att han skulle lämna dem. Skål för kärleken.

De skålade och njöt av den första klunken kall bubblande dryck.

Jessika betraktade sin ring.

Den passade perfekt, sa hon. Fast han hade inte graverat något i den.

Så han var inte säker på vad du skulle svara.

Sofia betraktade Jessika som öppnade munnen för att svara, men stängde den igen. I samma ögonblick kom kyparen med en tallrik med tre hummerbitar i. Han ställde den framför Jenny och tog sedan en liten tillbringare och hällde soppa i tallriken medan de alla tre stirrade som om han var en trollkarl i färd med ett ovanligt trick.

Mmm, det luktar underbart, sa Jenny och drog in doften av hummer, vitt vin, saffran och grädde.

Har ni bestämt vad ni vill äta? sa kyparen nästan undfallande till Jessika och Sofia.

Kött! sa Jessika. Råbiff om det finns. Och så ett glas rödvin till det. Trots champagnen.

Sofia valde soppan och såg sedan frågande på Jessika som förklarade:

Molly har blivit vegan! Inte sån där salongsfähig vegetarian som äter fisk eller så. Utan vegan. Hemma lagar jag en sorts mat åt henne och något annat till mig och pojkarna. Men det räcker ju inte med det. Hon är vältalig min dotter. Och påläst. Hon förstörde hela julen för sin far och mina gamla svärföräldrar.

Minsann! sa Sofia, ganska glad över att Jessika klagade över sin dotter. Annars lät Jessika oftast som om Molly var ofelbar, ett femtonårigt dygdemönster, som hjälpte till och ställde upp med att hämta sin lillebror från fritids och självklart dukade av eller ställde in disken i maskinen.

Medan Sofias dotter Chloe, som var lika gammal, ställde till med en scen om Sofia ens bad henne plocka undan sina grejor från golvet så att deras städhjälp kom åt att dammsuga.

Tydligen, och det har jag hört från hennes lillebror William, så satt Molly hela helgen och talade om vad som fanns på matbordet och hur det kommit dit. Hela vägen från hagen. Fast inte hagen, utan köttfabriken. Hon talade om grisar som hade ett galler mellan sig och kultingarna för att inte ligga ihjäl dem. Och om kor som stod inne hela livet och var så sönderavlade att de bara orkar producera mjölk och kalvar i fyra år. Tydligen är alla de vanliga svartvita – ni vet de som man ser i reklamen för Bregott – släkt med varandra.

Nog, nog, sa Sofia och höll avvärjande upp händerna.

Ja, så sa både Robert och hans mamma och William också. Roberts pappa röt åt henne och befallde henne att gå från bordet. Och det passade Molly perfekt. Det enda hon åt under hela helgen var farmors hembakta knäckebröd och kål. Grönkål, brysselkål och rödkål.

De skrattade skadeglatt alla tre.

Hon äter inte ens godis längre. För farmors hemgjorda var inte på fairtrade-choklad. Och i lösgodis är det gelatin gjort på grisben.

Jenny rös äcklad, men Sofia skrattade rakt ut.

Jessika smuttade på sin champagne och drog en suck av förtjusning. Så såg hon på de andra.

Det var väl rätt åt Robert. För du var ju hos Claes. Och gosade, sa Sofia.

Mja. Vi var hos hans mamma och då jagar vi inte varandra nakna genom rummen precis.

Jenny som just tagit en klunk frustade så det stänkte.

Tur att du dricker vitt, sa Jessika lugnt.

Jenny hostade medan Sofia log.

Men det var trevligt, fortsatte Jessika. Fast. Sex. Det är så mycket. Ursäkta, men det är ju inte bara sex och vant som med Robert då jag visste vad som väntade. Och så är det preventivmedel. Först var jag ganska hård och lät Claes sköta det.

Jag trodde det var han som skulle vara hård.

Sofia. Det där var väl ändå över gränsen.

Sofia flinade.

Din mamma skulle smälla av om hon hörde dig, sa Jessika.

Men hon är inte här. Hon är på kryssning i Karibien och jag är säker på att hon just nu ligger på soldäck och läppjar champagne.

Inte, sa Jessika krasst. De är minst sex timmar efter, så hon äter på sin höjd frukost.

Jenny gav Sofia en irriterad blick. Länge hade hon inte märkt hur Sofia brukade nappa åt sig uppmärksamheten så fort hon kunde. Men nu när hon insett det var det som då folk har en ovana. Till sist märker man bara den lilla harklingen, eller gesten och varken hör eller ser något annat.

Strunta i Sofias mamma. Jag vill höra om dig och Claes.

Om deras sexliv, fnissade Sofia.

Bara att jag börjat med p-piller. Och då blev det, liksom … Jessika tvekade. Mera etablerat.

Jenny nickade.

Sofia lät ett pekfinger glida runt kanten på vinglaset. Så log hon.

Jag minns, fnissade hon. Jag minns, före Henrik faktiskt. Och jag skulle köpa kondomer. För jag planerade liksom. Och så gick jag till pressbyrån. Då fanns de bakom kassan. Och det var kö, men jag kände mig beredd.

På att köpa kådisar eller ha sex?

Sofia gav Jessika en nästan sträng blick innan hon sa:

Båda delarna. Men medan jag står där så kommer en av mammas väninnor. Och hon börjar prata. Och prata. Och jag står där i kön och ska köpa något som finns i kassan, så jag har ju inget i händerna. Och till sist griper jag tag i första bästa tidning och slänger upp på disken.

Jenny och Jessika stirrade på henne.

Bamse! stönade Sofia.

Det hade kunnat vara värre, en FIB-aktuellt eller nåt, sa Jessika. Min bror brukade smyga med dem.

Pappa läste Playboy, sa Jenny. För artiklarnas skull, hävdade han.

Fast nu, när jag tänker på det, så hade tant Kerstin inte heller något i handen.

Du menar att hon också skulle köpa kondomer! Jessika viskade fram orden så gott hon kunde medan fnisset vällde upp inom henne.

Men hon måste ha varit jättegammal, sa Jenny, som lyckades hålla sig allvarlig. Hon måste ju ha varit över fyrtio.

Och då har ingen sex längre! sa Jessika.

Nej, sa Sofia. Då går man med i en bokklubb. Och tar raska promenader.

Eller shoppar, sa Jenny.

Det blev en stunds tystnad. Sedan sa Sofia:

Vi har sex Henrik och jag.

Ja, jag menade inget illa, sa Jenny. Inom sig funderade hon på hur länge sedan det var som hon och Magnus älskade senast. Det var före jul, före Lucia och – åh fasa – före den första advent. Hon var den som borde shoppa. Om hon haft råd. Jenny var nu delägare i en tandläkarpraktik. Under sommaren hade hon avyttrat alla sina fonder och för de pengarna hade Magnus inrett ett nytt behandlingsrum och anställt en ny sköterska på halvtid. Tanken var att han skulle hinna med fler patienter och tjäna mer pengar. Än så länge hade det inte märkts på Jennys kontoutdrag. Inte på Magnus heller så vitt hon visste.

Ska vi starta en bokklubb? frågade Jessika. Böcker med kvalité. Jag läser en massa feelgood, men ibland vill jag ha något med mera substans.

Sofia stirrade.

Nä. Vi har fortfarande sex. Behöver inte ersättningen

"Man kan läsa böcker ändå. Tänk på den där filmen. The Book club. Där läste de Femtio nyanser. Alla tre delarna."

Ni är inte kloka, muttrade Jenny. Hon log tacksamt mot kyparen som kom med de andras mat. De satt alla tre andäktigt och betraktade hans händer med nerbitna naglar medan han hällde upp soppan åt Sofia och sedan placerade ett fat med råbiff framför Jessika.

Tack, sa hon och betraktade lystet högen med rött kött.

Hoppas det ska smaka, sa han. Sedan stod han en stund och förklarade vad maten innehöll på köksspråk.

Under tiden satt de alla tre och betraktade honom. Jessika var mest imponerad över att han kunde få allt att låta så förfinat. På hennes tallrik låg ju egentligen bara malet kött, en äggula, riven pepparrot och några grönsaker.

Jenny tänkte att hon gärna hade lagat sådan mat, medan Sofia som var vrålhungrig önskade att han skulle sluta så hon kunde börja sleva i sig soppan innan den blev kall.

Vilket väder. Snö. Vem vill ha snö i Göteborg? Varför bor vi i det här landet? Jag vill till värmen, sa Sofia och drog åt sig brödkorgen. En stund granskade hon de små kuvertbröden som om de borde skämmas över att ligga där och fresta varelser med svag karaktär. Som hon själv. Sedan grep hon ett och bröt isär det och smetade smör på.

Jag är i alla fall avundsjuk på min mamma, sa hon. Jag önskar att vi beställt en resa Henrik och jag också. Men Henrik vägrar kryssning och på loven är allt fullbokat och det är köer till allt och fullsmockat med folk i poolen och Chloe får inte ledigt från skolan för att åka på semester under terminen.

Mycket rimligt när man går i nian, påpekade Jessika torrt.

Vart. Vart ville du åka? frågade Jenny mest för att leka med tanken. Hon hade varken tid eller pengar att resa för.

Maldiverna, sa Sofia.

Maldiverna! upprepade Jenny och ville helst fnissa så omöjligt var det för henne att resa så långt. Sofia kunde ju faktiskt vara lite … mallig.

Det var dit Robert tänkte åka med Melanie, sa Jessika. Stackars tös, det blev inget av med det.

Stackars?! sa Sofia skarpt.

Ja. Stackars. Tänk att gå på den minan. Hon spanar in en av männen på jobbet och tror att hon ska bli ung lyxhustru med guldkort och en sån där liten hund som man har i handväskan. Och så blir hon utan karl – och guldkort – och tvingas jobba. Hon är anställd hos en av Roberts kollegor nu. På en annan byrå.

Och utan hund, sa Sofia, nästan allvarligt. Egentligen ville hon inte prata om Melanie. Hennes lillasyster Madeleine var numera god vän med Chloe och det var inte riktigt en vänskap som Sofia uppskattade.

Jenny stirrade på henne. Så brast de i skratt alla tre.

De åt en stund.

Sedan frågade Jenny:

Men bröllopet. Jessika. När blir det?

Jessika svalde. Hon suckade.

Jag vet inte. Och. Jag vet inte ens om jag är redo för det. Fast mamma är överlycklig. Hon har till och med slutat kalla honom Olle.

Hon sa inte vad hon innerst inne tänkte, nämligen att hon inte ens var säker på att det var